tildans

Jag har haft förmånen i mitt liv att uppleva en hel del. Saker som andra kanske inte får chansen till, det har inte alltid kommit gratis och jag har fått jobba en hel del med mig själv för att nå och uppleva det jag drömmer och strävar efter.

 

Idag är en dag som gör att en av upplevelserna väcks till liv och en dag att minnas den på lite extra. Jag kan fortfarande minnas den känsla av illamående jag kände över mäskligheten den där första gången jag öppnade en bok om förintelsen. Hur kapabla vi är att förgöra varandra och hur bilderna från koncentrationslägren etsade sig fast och levde kvar. Väckte ett intresse för historia, för hur kunde det sluta på det här fruktansvärad viset? Så många miljoner människor dödade, på grund av deras religion, för deras sätt att leva, för deras åsikter.

 

När jag var 15 och gick i nian bestämdes det att tre elever från varje 9:a skulle väljas ut och få åka med de vita bussarna ner till Polen, Krakow och besöka Auschwitz. Man skulle ha hyffsade betyg i SO, skriva ansökningbrev och gå på intervju för att bli utvald. För den person jag var då, fortfarande är till viss grad, men otroligt mycket mer då. Var det här bland det jobbigaste jag kunde utsätta mig för, inte betyget eller skrivande, men att prata, att förklara varför jag ville, varför jag skulle göra ett bra jobb, om så bara i ett rum med en lärare, var så otroligt jobbigt. Och vad som skulle följa efteråt, vara med och ordna och hålla föredrag på en temadag för skolan och för de som eventuellt bidrog med pengar till resan. För någon som fick blackouter vid muntliga presentationer, är det något väldigt svårt och jobbit att ta på sig.

 

Men jag gjorde det som krävdes och jag fick åka. En resa jag aldrig kommer att glömma. För känslan den platsen gav mig, kan fortfarande få mig att rysa. När man står på en stor öppen yta när solen strålar och bara ruiner syns av det läger det en gång var kan det vara svårt att ensa förinna vad som hänt på den platsen. Men när man går i en korriodor överbelamrad med porträtt av människor som man vet är döda sedan länge och det bara är en bråkdel av alla som passerade i dessa korridorer. Eller när man står på en innegård och inser att här radade man upp folk mot väggen och skjöt ihjäl dem. Eller när man står framför högar av avklippt håt. Blev det för mig väldigt påtagligt.

 

Vi fick också chansen att träffa en överlevare, en man som kunde berätta om sina egena minnen och som gav ett ansikte till alla de ansiktslösa. Så många som dog och så få som överlevde.

 

Vi får aldrig låta det hända igen är vad som lever kvar.

 

Jag hoppas så att världen är en plats där sådant inte längre har utrymme, men för varje barn som inte lär sig och varje förälder som inte tror, för varje makthavare som ser till sig själv först och andra sedan, kryper vi närmre och närmre glömska.

 

 

 

 

 

 

Min prins, min bebis, min svarta tiger

 

 

Här finns inlägget om målen jag satte för 2015

 

Tja, dressyrmålen som var 60% i LB och debutera LA känns ju långt borta även i dagsläget, högt ställda mål som vi kommer att uppnå i framtiden med hjälp och stöttning, men jag ser det inte som ett mål detta år heller.

Regelbunden träning har det blivit i alla fall under hösten och det är en nödvändighet för att ta oss framåt. Sitsen har det fokuserats en del på, framförallt har jag analyserat mer än tidigare, men mycket jobb återstår. Mattens coreträning blev lyckad och även Johan hängde på och det är väldigt roligt att träna tillsammans. Fokuset på Maxim har för det mesta varit bra, han fick lite vila under nov-dec under renovering och flytt, men istället försökte jag rida mycket under jul-nyår då han normalt brukar ta det lugnare.

Vi blev knappast bättre på att tävla, men bättre på att hålla den plan jag satt upp inför framridning bland annat. Kanske är det fel plan, vad vet jag, men en plan finns det, nu ska det "bara" plockas med in på banan också.

Mitt 2015

När 2015 startade lämnade jag ett år som inneburit stora förändringar i mitt liv och gick in i ett 2015 med hopp om att få en lugnare tillvaro samt landa i det som fortfarande kändes så nytt. På jobbet var det stundtals krävande, mycket tid som gick åt, men för det mesta väldigt roligt. Vi lyckades mycket bra med vissa projekt, fick inte tiden att räcka till andra, men allt som allt ett bra år. Jag fick avsluta med att åka till Nederländerna och vara med på möte inom EU-nätverket samt besöka ett av de bästa labben i Europa, mycket spännande och en chans jag är väldigt glad över att jag fick. I övrigt känner jag mig lite mer självgående och redo att ta nya tag.    

 

Slutet av detta år innebar ännu en förändring, en förändring som gjorde att Uppsala numera känns som hemma. En inköpt lägenhet tillsammans med Johan, där vi lagt ner tid själva för att få det som vi vill ha och i ett område som redan känns väldigt trivsam, i kanten av ett naturreservat. Så renovering lägger jag till listan av lärdomar detta år.

 

Under sommaren som var blev det inget FjordSM, varken som deltagare eller publik, istället åkte jag och Johan norrut, upplevde natttåg och ljusa sommarnätter, översvämning, vadning i isvatten och vyer vackrare än mycket annat. Så lyckad att ännu en vandring i fjällen planeras under sommaren 2016, kanske med mer sällskap kanske bara med oss två.

 

Maxim, den stora biten av min fritid. Mycket tid lades ner på träning och under hösten fick vi en fast plats för Maritha, i stunder påminner hon mig om min första ridlärrare Ullis och hon har hjälpt oss så enormt mycket på vägen. Tävlandet i dressyr lades lite på hyllan och som ni kommer att läsa i vårt inlägg om måluppfyllande nådde vi inte de måla jag hoppats på i dressyr. Men ibland behöver man inse och omformulera sina mål, vilket jag kommer att göra inför 2016-målen. Jag hade några riktigt taskiga tävlingar med kass känsla och har grunnat mycket på det. Å andra sidan har vi haft otroligt roligt på bruksridningsbanan istället. Så där är målen något högre satta än tidigare år. Vi kom ut och hoppade lite, dock inte så regelbundet som jag hade tänkt. Nästan varje pass var roligt och vi hade många fina stunder tillsammas. Min frustration över hur jag upplevde vissa situationer gick bättre att hantera, mest tack vare att vi fick Marithas ögon på oss och hon gav mig verktyg att klara mig även på egen hand. Det händer fortfarande att jag känner att jag inte klarar av att rida ett pass på banan ensam, men då försöker jag acceptera det och göra saker vi är bra på istället.

 

Jag skulle säga att 2015 var ett ganska bra år, med toppar och dalar så som åren brukar vara. Det väntar mycket spännande under 2016 och jag hoppas att målen ska uppfyllas och drömmar slå in.

 

Over and Out

 

Den 19 januari idag och Jossans årsdag.

Fyra långa år, så mycket som hänt och förändrats. En sådan lång resa som gjorts. Jag har fortfarande inte hittat någon som blivit det hon var för mig. Ingen som har blivit den där människan man går till med funderingar och tankar om Maxim eller hästar i allmänhet, ingen som man litar på till 100% och som i så stor grad delar synen på hästar. Visst har jag bra människor runt omkring mig absolut, men ofta är det något man inte håller med varandra om, ofta har de inte haft samma typ av hästar som en själv eller på samma sätt som en själv är van vid. Ofta hjälper det ju att följa sunda förnuftet, ofta kan man fråga andra över internet, men ibland känns det ensamt och ibland känns det jobbigt att behöva strida och försvara sin hästhållning. Och vissa dagar är jag glad över att vara ensam i stallet om kvällarna eftersom jag inte orkar mer. Längtan efter något eget börjar gro, men jag vet också hur mycket jobb det är, eller anar i alla fall.

 

Att så lång tid har gått känns märkligt, nu har hon varit borta längre än vad jag faktiskt hade henne i mitt liv. Hon följde med mig ut på hästletarjakt, trodde på att jag kunde klara en unghäst och under den korta tid Maxim bodde hos henne hjälpte hon mig så mycket hon kunde. Livet kändes otroligt orättvist när hon inte fick finnas kvar.

 

och förtjänar att vila tillslut.  

 

 

 

 

 

 

Så gick då en decembermånad i rasande fart, tiden innan jul vad hektisk på många sätt och jag var otroligt lättad och glad över att jag hade så pass med semesterdagar att jag utan att blinka stängde dörren till kontoret den 18 december och öppnade den inte igen förrän 7 januari. Ledigheten var välbehövlig både psykiskt och fysiskt. Jag skulle inte kalla mig själv utvilad, men i bättre form än tidigare. Eftersom det fortfarande var mycket pyssel fram till julafton hölls tempot uppe något fram till den 23:e. Julgran skulle fixas och kläs, mat skulle inhandlas, julgodis skulle göras (traditionsenligt den 23:e) en sänggavel snickrades ihop oväntat smidigt några dagar innan jul och kunde stolt förevisas för våra gäster. I övrigt var själva julafton en lugn historia med besök från Johans syster med man och barn. Upplevelsen att fira jul tillsammans med en 1-åring var genomgående positiv. Betydligt roligare att sitta i soffan framför Kalle med henne dansandes och skrattandes åt figurerna på TV. Hennes favorit under tiden hos oss verkade annars vara tomten Ove som stod under granen, även om hon faktiskt ägnade kort uppmärksamhet även åt klapparna som låg där. Befrielsen över att de enda julklapparna jag köpte var just till henne är också något jag tar med mig från denna jul och som jag hoppas återkommer även nästa år. Jag tog också mitt förnuft till fånga och bad om hjälp med Maxim juldag och annandag, vilket gjorde att jag utan allt för dåligt samvete åkte till hemhemma på juldagen, åt mer mat, umgicks med mormor, morfar och farmor plus föräldrar och lillasyster. Även här lugnt och skönt, till min förvåning fick jag också ett par paket att öppna. Mer om detta senare.

 

 

Vi for en sväng över Västerås på hemvägen och efter denna utflykt har vi inte rört oss långt från hemmets lugna vrå. Dagliga turer till stallet såklart och den 2 januari följde bästa Johan med mig när vi kickade igång Marithaträningen för detta år, film blev det och även om jag är väldigt självkritisk av mig så ser jag förbättring från i somras då vi senast blev filmade. Jobbet med sitsen måste fortsätta såklart och något jag behöver få in mer i vardagen, men jag ser att det går åt rätt håll i alla fall. Jag ska sammanställa lite inlägg om Maxim och vad vi har haft för oss och även försöka visa lite filmer. Har starka tankar på att boka in en fotografering också utomhus, känner till en duktig fotograf som bla fotat FjordSM tidigare och som jag gillar. Vi får se, mycket annat på listan innan jag får ha något kul för pengarna.

 

Det Positiva: Lång ledighet

Det Negativa: Tröttheten

 

 

Over and Out

Jag ska försöka mig på det här med att mobilblogga mer, men längre inlägg orkar jag inte med att skriva då. Laptopen gick i graven för en månad  sedan och någon ny ska införskaffas tror jag, inte riktigt säker, kanske en platta som man kan köpa till ett tangentbord till. Bloggmaterial finns i form av många bilder i mobilen från renoveringsveckorna som övergick i flyttveckor och fixveckor. Deadline är till nu på lördag då vi ska ta imot besök av vännerna från Linköping, vi kommer hinna, men det blir inte mycket tid över till annat.

 

 

Maxim har fortsatt ta det lite lugnt, har träning på onsdag så tanken är att sparka igång oss lite lagom till dess. Idag har vi julpyntat stallet lite och igår hade jag och Maxim mysdag med fix och tömkörning. Onsdag till fredag denna vecka var jag i Holland med jobbet och fick för första gången vara med på möte inom EU-nätverket. Intressant och spännande, men helt slut blev jag av det också. Kroppen är inte helt hundra, men jag hoppas jag kan hålla i två veckor till innan det blir semester fram till 7 januari. Full fart med andra ord, men mobilblogga ska jag som sagt försöka förstå mig på.

 

Det Positiva: Snart har vi en awsome lägenhet

Det Negativa. Att känna sig sjuk och orkeslös

 

 

Over and Out

Något icke hästrelaterat kan man ju klämma in med ibland på bloggen också. För en dryg vecka sedan var jag och Johan på konsert! Jajamen, där ser man vad man kan hitta på! Superkonsert var det, men nästa gång vi går (för ja, så fort de kommer till Sverige ska jag se dem igen) ska jag stå längre fram och ha min awsome öronproppar som jag har på jobbet. I allafall var vi på Walk off the Earth, vilket var precis så awsome som jag trodde. Fantastiskt på så många sätt, för dem som inte vet vilka de är (vilket det till min förvånging finns folk som inte gör, så länkar jag lite videos nedan. De är kanske än så länge mest kända för sin cover på Sombody that I used to know, men jag tycker deras egna låtar bara blir bättre och bättre. Nya favoriter just nu är Rule the world och Sing it all away, men det mesta de gör blir fantastiskt bra. Innan de började spela var den en annan kanadensare på scen, Scott Helman, honom gillade jag också, speciellt låten Machine som jag också länkar nedan.

 

 

 

 

 

 

 

Over and Out

 

Mål att sträva mot gör det hela enklare när man ska lägga upp sin planering, när man stannar upp och ser vart man befinner sig och när man ibland glömmer bort att besinna sig i sin iver att göra allt och gärna allt på en gång. Så fungerar jag i allafall. Jag delar upp det som vanligt i lite olika delar, färre än vad jag haft tidigare om åren, men det är ett nödvändigt ont tyvärr. Jag vill inte gå sönder nämligen, för det är vad det känts som att jag kommer göra om jag bara borrar ner huvudet och fortsätter blunda för verkligheten. Ibland måste man inse att man inte klarar av allt man vill och då måste man prioritera så att i allafall något blir genomförbart.

 

Maxim och hans träning är en stor del av min målsättning under året. Han och jag ska stå i fokus, bli ett bättre team och verkligen satsa på att träna och gå in för att utvecklas. Vad jag ser framför mig som delmål är följande:

*Träna regelbundet för tränare under hela året, mest i dressyr, men även komma iväg på någon hoppträning

Det som också står rätt så högt upp på önskelistan är att åka på tömkörningskurs, samt att åka en helg/långhelg till Söderköping och träna för Lena Wigh igen. Vi får se hur mycket tid och pengar jag kan lägga på det hela helt enkelt. Man ska ju inte ha för många mål heller.

 

Träningen för egen del kommer se lite annorlunda ut jämfört med de senaste 6 åren av mitt liv. Jag kommer nämligen ta en uttalad Kendopaus. Eller har redan tagit kan man ju konstatera. Det har att göra med att jag helt enkelt inte klarar av att få in kendo i mitt liv just nu och jag klarar inte av att ha det på mitt dåliga samvete och åka omkring med kläderna och utrustningen i bilen varje onsdag och hela dagen gå och intala mig själv att jag visst ska träna och sedan misslyckas med just det när kvällen väl är där. Kendo har under hösten varit roligare än på länge och väldigt inspirerande, vilket gjort att jag velat så mycket mer än vad jag kan och då blir jag så besviken på mig själv. Tills jag lärt mig att tänka kravlöst på kendo i mitt huvud, blir det en paus. Obestämd hur lång, men någon gång kanske jag kommer tillbaka, vem vet. Det är också så att jag fått en reservplats för en dressyrtränare på onsdagar när träningen är och det är prio ett helt enkelt. 

Träna ska jag ju dock göra, för om Maxim ska bli bättre måste även jag förbättra mig.

I övrigt har jag lite lösa mål också

 

Det var mycket jag satt mig för inför 2014 och mycket som också genomförsdes. Saker jag inte trodde var möjliga i början av året som blev det och saker som inte blev som jag tänkt mig.

 

2014 var året jag återigen drog upp mina rötter, som under åtta års tid slagit rot på Östgötaslätten. Det var ett lätt beslut och ändå inte. Lätt i det avseendet att få byta jobb mot något som på alla sätt är bättre än det som var. Lätt i det avseendet att hamna närmare familjen. Så svårt att lämna det som på många vis blivit en extra familj för mig. Mina Linköpingsvänner, Kendovänner, stallvänner, fjordhästvänner och framförallt Lollo. Det har funnits stunder när jag kanske ångrat och ifrågasatt, men innest inne vet jag att det här var den vägen jag var tvungen att gå för att inte sjunka ännu djupare ner i det mörka svarta. Jag vill inte sluta bitter och arg utan att ha provat alla möjligheter jag får till något som kan göra mig lycklig.

 

Men det första halvåret av 2015 spenderade jag i Linköping. Upplevde många fina hästminnen under våren och försommaren. Deltog i Div 3 dressyr i Rappestads fjordhästlag. En av de roligaste upplevelserna jag varit med om och jag är så glad att vi gjorde det. Fem fjordingar som röjde runt och visade upp sina bästa sidor. Vi kvalade till de öppna dressyrklasserna på Fjordhäst-SM i Töreboda jag och Maxim och åkte på vårt livs äventyr den varmaste veckan av sommaren. Jag är så glad och tacksam över att jag bestämde mig för att åka och uppleva detta med honom, för när sommaren närmade sig höst kom bakslagen efter varandra. Först kullerbytta i skogen med hjärnskakning på matte som följd och bara en månad senare förstoppning och buköppning av Maxim på Ultuna som följd. Jag kommer aldrig ångra att vi lät operera honom, han skulle med största sannorlikhet inte finnas här idag om vi inte gjort det. Men tiden som följde är heller inget jag vill uppleva igen. Jag har aldrig sett honom så olycklig som under boxvilan, aldrig upplevt honom så onåbar eller arg som han till slut blev. All energi jag hade under hösten gick till honom, morgon och kväll, kilometer efter kilometer på våra skrittpormenader. När november kom var jag slutkörd, blev sjuk och har aldrig riktigt fått tillbaka någon energi eller blivit helt frisk sedan dess, tack och lov börjar det efter julsemesterna att kännas lite bättre.

 

All energi har som sagt gått till Maxim, den lilla skvätten som blivit över har jag försökt ge till Johan och något som liknar ett vardagligt liv, ni vet, disk och middag och sådant. Någon kendo eller träning för den delen har det inte varit tal om. Vilket en del av mig tycker är väldigt tråkigt. Kendo har varit mig i snart 6 års tid. Något jag identifierat mig med. Så är det inte längre och jag vet inte om det blir så igen. Det där valet jag gjorde när jag köpte Maxim gör sig påmint och jag börjar inse att det kanske är dags att välja på riktigt nu. Jag orkar inte köra på två parallella spår längre helt enkelt. Innan den mörka hösten och all energi försvann blev det ändå lite träning. I våras åkte jag med ner till Malmö och tävlade Sugo Cup och i höstas var jag delvis med på lägret för Sumi-sensei. Trevligt båda två, även om Sumilägret blev halvhjärtat eftersom Maxim stod på boxvila just då och behövde mycket tillsyn. Jag tränade också periodvis en del i min nya klubb i Uppsala och trivdes bra där.

 

Så om våren gick i en faslig fast med många ljusglimtar så drog hösten ut i ett långt mörker. Något jag hoppas inte upprepar sig igen. Vad som väntar det kommande året får vi se, jag ska posta ett inlägg om de mål jag har så som jag gjort de senaste åren. Det kommer att försöka genomdrivas en del förändringar, hur det kommer gå, återstår att se.

 

Over and Out

 

 

En morgonpromenad med bästa herr Gul och snart åker vi norrut för lite julfirande. Imorgon åker vi vidare till nästa familj och sedan blir det lite återhämtning hemma på annandagen innan jag och Johan åker till Österrike och Italien för lite äventyr.

Så mycket i denna låt som talar till mig.

 

 

Annars har jag varit borta från världen några dagar. Sovit större delen av dygnet och mått dåligt de stunder jag varit vaken. Feber och halsont, konstiga drömmar och matthet, men jag tror det börjar vända nu, hoppas på det i allafall.

 

Over and Out

Fortsätter med lite kattbilder, för de är ju oemotståndliga

 

I stallet blir man ju gärna i vanliga fall kvar lite längre, men när dessa charmtroll finns blir det gärna en extra kvart eller två, bara så man hinner krama ordentligt på alla åtta (två kullar)

 

3,5 vecka kvar nu lite drygt till årets händelse i Fjordhäst-Sverige. Och i år ska jag vara med och tävla för första gången. I de öppna dressyrklasserna LC:1 och LB:1. Vi har laddat med 2 veckors hel semester för oss båda. Men nu befinner vi oss på samma ställe igen och uppladdningen kan starta på riktigt. Så här ser min plan ut på ett ungefär:

 Här vill vi vara igen!

Nu ska vi se om vi kan spraka igång lite här igen, under helgen och nästa vecka kommer lite uppdateringar om vad som hänt de senaste veckorna och om ungefär en vecka hoppas jag få betydligt bättre tilgång till internet och då uppdatera ungefär som tidigare igen.

 

Det här med helgpendling eller veckopendling är nog inget för mig i det långa loppet, men visst har det sin charm. Eftermiddagståg med förväntansfulla resenärer på väg mot äventyr, trötta män i skjorta och slips som fortsätter knacka på sin laptop i tågvagnen. Söndagskvällståg, människor på väg tillbaka till sin vardag, cheeseburgare på centralen i stockholm, att vara någon som har vanan inne av att byta tåg. Men nu är det här avsnittet snart över och försöket att hitta något som blir det normala påbörjas. I en gul liten skolåda med granar runt knuten, hur länge just detta består återstår att se.

 

Midsommar blev på många vis annorlunda i år mot för föregående. Vi brukar "fira" med Johans pappa, äta gott och umgås. Detta år var han bortrest och vi mitt uppe i att ställa i ordning lägenheten för att fotas på måndagen. Så det mesta av midsommaraftonen ägnade vi åt att packa flyttlådor, sortera och framförallt slänga en mängd saker. Detta för att på lördagen packa in en del av det och köra till ett förråd vi hyrt. Kanske blev farten lite långsammare i packandet efter att vi ätit midsommarlunch på balkongen under eftermiddagen och druckigt ett par glas vin till. Jordgubbar blev det till efterrätt också. Ingen midsommar utan dem. Lördagen ägnades, förutom ayy fylla upp förråd till att börja städa och ställa i ordning och göra fint i lägenheten. Och visst blev det fint, när man ändrar om och tar bort vädligt mycket saker som mest ligger och är.

 

Söndagen blev det lite paus, en sväng till Johans pappa, där Johans bror och sambo också befann sig för en liten pratstund. Fortsätta till Söderköping och hälsa på Mia och Stolplyckans fjordhästar. Hälsa på föl och beundra hingst och lite allmänt fjordhästprat. Vidare till Ulla och Totte i för att klappa på Hampushästen och Jokerbuset, de mumsade mest gräs och ville kanppt hälsa. Snabbpuss av Joker och liten nosning av Hampus. Trevlig pratstund blev det innan vi åkte in till Söderköping igen, år creps vid kanalen och avslutade med ett besök på Smultronstället och en alldeles för stor glass. En sväng till Maximhästen avslutade helgen innan tåget gick norrut igen. För att lämna Johan med den städning som blev kvar.

 

Inga bilder denna gång heller tyvärr, de ligger så fint på kameran och väntar på att min egen dator ska bli frisk och internet installerat i stugen. Men snart så, snart. Till dess utnyttjar jag stadsbiblioteket så mycket jag hinner och kan.

 

Det Positiva: Att vara med dem man älskar

Det Negativa: Att vara isär

 

 

Over and Out

Det blir lite bildfattiga inlägg framöver och som ni kanske redan märkt med inte så stor frekvens. Min dator verkar sjunga på sista versen (där alla bilder finns) och just nu har jag inget internet där jag bor. Något som ska fixas framöver. Det finns så mycket att skriva om,  men så lite tid och ork att skriva. Denna vecka lånade jag med mig plattan upp och tåget har internet så tänkte uppdatera med en liten sammanfattning av vad som hänt sedan sist i allafall. 

 

Hela förra veckan var jag en hel del ute på labb och gjorde upparbetningsförsök. Kul att komma igång med något och lära sig hur saker fungerar på ett nytt lab. Annars bekantade jag mig lite med biblioteket i min nya stad, packade upp ytterligare flyttkartonger och veckan gick som vanligt fort. 

 

Maximen fick lite mjukstart på sin semester, han reds på torsdagen av en kompis och på fredagen blev det mest pyssel. Red till hagen via vallen, barbacka och i kvällssol sedan. Blev den längre tur på lördagsmorgonen, han låg ner i hagen när jag kom strax efter åtta på morgonen och berättade tydligt att han ville fortsätta vila. Tryckte huvudet mot mig när jag kom fram och kliade honom i ansiktet och vägrade resa på sig, efter tio minuter och gräsmuta stod han på fyra ben och vi kunde gå upp till stallet. Flora och Anette anlände från sitt bete och sötnosarna gnäggade igenkännande till varandra. Vi gav oss av över stora vägen, klev över stock och sten på mysiga skogsstigar, brände fram i galopp på sandvägar, pausade vid lagunen för att dricka, hoppade de små terränghindren och trängde oss genom hallonsnår innan vi skilldes åt. Jag och Maxim tog en sista galopp hemåt på en av favoritvägarna. Jag kommer att sakna våra långturer tillsammans med Flora och Anette, men är så glad över de vi haft det senaste året. 

 

Lördagen fortsatte med springtur tillsammans med Lollo och Anders, 5 km och jag lyckades faktiskt springa hela vägen. Mycket nöjd med det. Eftermiddagen blev det inte så mycket mer med, somnade en stund på soffan, duschade, på med klänning och iväg i gen. Terminsavslutning med sektionen. Picknick, volleyboll och umgänge i kvällssolen blev det. Och bästa Lollo hade virkat eller om det var stickat mig en egen maskot, hon kallade den super-matilda, en kendoka med minishinai och gul fläta. Den kommer stirra anklagande på mig med sina knappnålsögon om jag inte tränar regelbundet borta i uppsala. 

 

Dagen idag började med rejäl sovmorgon, en sväng till stallet för mockning av hage, pyssel med Maxim, lite packande av flyttlådor igen. Det tar liksom aldrig slut. Avslutade med en timmes kataträning, vad jag hann med innan jag skulle med tåget. Men att kata en timme mot Lollo, gå igenom både kort- och långsvärd, det är banne mig den bästa avslutningen på en väldigt bra helg. 

 

Nu väntar en kortvecka på jobbet, midsommar, ännu mera flytt och packande av kartonger, men snart, snart är allt på plats. 

 

Det positiva: Vänner

Det Negativa: Tvivel

 

 

Over and Out

Jo, så kan man nog beskriva den senaste veckan, eller nästan de senaste två veckorna sedan senaste inlägget. Det blir så ibland. Men i helgen hoppas jag på att kunna lägga in lite inlägg, även om alla dagar är ganska så fullplanerade, mest med hästaktiviteter.

 

Annars så kan jag berätta att jag nu slutat på ett jobb och börjat på ett annat, kört ett flyttlass till Uppsala och saknat mina två favoritkillar de dagar jag tillbringat ensam där. Men jag tror också att det är lite bra. Nu kan jag fokusera ganska så mycket bara på jobbet i början tills jag kommer in i det. Jobbet är finfint, snälla kollegor och jag tror att arbetsuppgifterna kommer att passa mig, det är likt det jag gjort tidigare, men samtidigt ganska så annorlunda. Ser mycket fram imot att sätta tänderna i det hela på riktigt och är motiverad till att göra det allra bästa jag kan. Återkommer imorgon om vad Maxim haft för sig den senaste tiden.

 

Over and Out

Framöver kommer en stor förändring ske, jag (vi) ska byta stad och byta jobb, ett stort kliv i livet.

 

Att ta ett stort beslut är aldrig lätt, jag tror inte heller att det är meningen att det ska vara det. Om det vore lätt att ändra sitt liv betyder det ju att allt man har just nu egentligen inte är så mycket värt. Och så är det inte för mig.

Så det här beslutet jag tagit har stötts och blötts och övervägts, långt innan det egentligen var aktuellt. Jag har kommit hem efter kendoträningar och fjordhästträffar och stallkvällar och kännt att "vad är det jag håller på med, vill jag verkligen byta bort det här underbara fina som är mitt liv?" Men svaret har alltid någon gång i slutändan blivit ja. För man ägnar 8 timmar av sin dag åt att jobba, mer än allt annat man gör med sitt liv.

 

Jag hoppas mycket på det här jobbet jag har tackat ja till och om det inte blir som jag hoppas så har jag i allafall försökt. Att jobbet tvunget ska ligga 25 mil från den plats jag i åtta år kallat hemma fick mig inte ens att tveka speceillt mycket. Kanske för att det på sätt och vis också är hemma, eller i allafall hemåt eller hemhemåt. Och eftersom min bättre hälft uppmuntrar, stöttar och är mer än beredd att flytta blev beslutet ännu lättare.

 

Även om jag gjort det här förut, kastat mig ut i det okända, är det skrämmande och spännande på samma gång. Och det är skillnad att bryta upp när man är 19 och när man är 27. Jag är så mycket mer medveten om hur jag är idag och är ganska nöjd med det, men jag vill inte fastna, kanske kommer jag i och med detta bli något ännu bättre. Jag kommer att sakna så många människor härifrån, men är övertygad om att de flesta kommer att stanna kvar i mitt liv på ett eller annat sätt. Jag kommer att sakna mina fjordhästvänner, men är ganska lugn med att det finns fler fjordhästmänniskor och hästmänniskor där ute att lära känna. Jag kommer att sakna kendon, men även den finns det möjlighet att fortsätta med. Jag tror inte att det kommer att bli på samma sätt i fortsättningen, men jag tror heller inte att det är något dåligt med det.

 

Så en resa som började för drygt ett år sedan, på andra sidan jorden, med djupa diskussioner i en park i Melbourne får nu sitt slut. Nu börjar något nytt för oss alla.

 

Over and Out