tildans

Idag var det då graderingsdags! Inte för mig tyvärr eftersom det var en domare kort, men jag var där och hjälpte till lite. Alla som gick upp för en grad klarade sig och det är ju alltid trevligt.

Det var en halvtimme kvar när allt var klart så då slänge vi alla elva på oss Men och körde järnet. Johanna peppade mig till att inte visa nårgon nåd alls och bara köra, köra, köra. Det gick helt okej, sedan kom jag till ångloket Kalle som hade ungefär samma attityd, men som är både, tyngre, längre och bra mycket bättre på kendo än mig, men det gick rätt så okej, kände mig lite överkörd ibland bara. Kändes ganska peppande iallafall, ska försöka få lite samma fokus till helgens tävlingar, men inte lika galet okontrollerat kanske.

Inte nog med det, efteåt var det ju nybörjarträning också som jag stannade kvar på. Vi fick gå en massa och jag försökte jobba med mitt fotarbete, försökte bredda fötterna lite, det är helt omöjligt att arbeta in en annan sorts kamaj på bara fortsättarträningarna eftersom man gör så mycket annat då och det är ju grunden man ska bygga ifrån, så när jag får tillfälle på nybörjaträningarna ska jag koncentrera mig på det lite, samt på greppet så att högerhanden inte glider ner. De var duktiga idag, jag blev tillsagd att hugga hårdare en gång, men han såg ju så rätt ut som jag skulle hugga imot. Känner mig så elak då. Vi fick öva mycket på kiai också, det tyckte de var kul! Sedan högg vi flera Men och kote hugg (varannat) fram och tillbaka tvärs över salen. En gång fick jag hugga mot James och vi lyckades få till ett ganska snabbt tempo. Kändes bra, efte 250 hugg i huggcirkeln blev det lite hängande i fikarummet, alldels för länge naturligtvis.

Imorgon är jag själv i gruppen på jobbet, så ska se till att sova nu så jag är utvilad. Eller mest vill jag bara att dagen ska gå jättefort och att jag är pigg på kvällen. Längtar.

Det Positiva: Träning
Det Negativa: Ingen gradering.

Lift me up

Over and Out

Jahopp, så har jag varit på mitt första årsmöte med ÖFF, Östergötland Fjordhästförening. Och plötsligt är jag med i en styrelse. Väldigt överraskande, blev så chockad att jag inte kom mig för att säga nej så nu har jag även avverkat mitt första styrelsemöte. Jag är typ reservernas reserv, något som kallnades fyllnadsval (?), men det är tydligen bra om man är med så mycket som möjligt och håller koll på vad som händer. Så det ska jag väl försöka med under året. Jag känner ju i princip ingen och vet inte hur något går till så lite vilsen känner jag mig allt, men det ska nog gå bra. Lyssna är jag ju bra på pch något lär man sig alltid.

 

En bok i raden. Jungfruns älskare skriven av Philippa Gregory.

Författaren har tidigare skrivt romaner som utspelar sig i den Engelska historien, balnd annat Den andra systern Boleyn och I drottningens närhet. Den först nämda har jag sett filmatiseringen av och den andra har jag läst. Jag gillar historia i allmänhet och kunglig historia i synnerhet eftersom de ofta är en bra källa att gå till för att lära sig något om deras tid.

Jag tänkte införa en lite mer personig kategori här, Tankar, där jag bara kommer att vräka ur mig en massa funderingar jag ibland har, mest för mitt höga nöjes skull. Så vi börjar med en sak jag kom att tänka på ikväll.

Jag älskar verkligen film, men på senaste tiden har jag, typiskt mig, börjat analysera mitt filmtittande, vilket kanske är en aningen onödigt eftersom filmtittande ska vara nöje och inget annat. Om man nu inte tittar på dokumentärfilmer och faktiskt lär sig något. De filmer jag på senaste tiden har begravt mig i är dock inte sådana. Verkligen inte. Tänk motsatt håll. Tänk amerikanska rosa tjejfilmer, med lagom farliga, lagom skäggiga karlar som kommer som en riddare och sveper iväg tjejerna när de som bäst behöver det. Är det inte meningen att man ska ha sådana här filmperioder när man typ är tonåring. Jag är snart 24, är det meningen att jag ska gilla dem. För det gör jag faktiskt, på ett sätt som jag aldrig gjorde för säg tio år sedan (och nu känner jag mig gammal, räknar tio år tillbaka i tiden och inser att jag faktiskt inte var så liten då, nästan vuxen, tyckte mitt 14-åriga jag).

För tio år sedan (plus/minus) drömde jag om att gifta mig med Bruce Willis (Kevin Costner i Robin Hood helt okej eller Christian Slater i Broken Arrow). Jag såg Die Hard-filmerna med min pappa och Femte Elementet, dessa var under lång tid mina favoritfilmer, blir fortfarande lite nostalgisk när jag ser dem. Men inte vill jag gifta mig med Bruce Willis i dagsläget. Mycket hellre någon som James Marsden, Hugh Dancy eller Penn Badgley bara för att nämna några. Eller rättare sagt karaktärerna de spelar. Jag menar kom igen, så trevlig är inte John McClane egentligen, mest skitig och svår.


Under min uppväxt tyckte jag mest att "tjejfilmer" var pinsamma och stängde gärna av eller gick ifrån om det blev alldeles för jobbigt, det gör jag i och för sig fortfarande, djupt rotad vana eller något. Jag kollade aldrig på mycket tjejfilmer, när jag kollade på film gjorde jag det med min pappa och pappa gillar action. Så lilla Matilda gillade också action. Vapen i mängder kan jag ta, men så fort det blir psykologisk skräck kryper jag ihop bakom en kudde och vill inte var med längre. För sådant kollade vi aldrig på.

Kanske är den här perioden av ameikanska rosa tjejfilmer ett sätt för min hjärna att ta igen något. Jag börjar till och med kunna läsa in vissa dolda (eller inte alltid så dolda) budskap i filmerna. Fast jag gillar fortfarande action och okej, jag fårstår grejen med skitiga badboys, men numer gillar jag dem i lite annat format, tänk Hugh Jackman (Wolwerine) eller Clive Owen (King Arthur). De är ju skäggiga så vad kan jag göra.

Jag började kvällen med Easy A och ska fortsätta med John Tucker must die, men imorgon får jag nog ta och tuffa till mig lite och se någon slags action.

Det Positiva: Filmkväll
Det Negativa: Kort soffa

Movietime

Over and Out

Edit: Jag var tvungen att pausa filmen en gång för det blev för pinsamt. Jag är fortfarande samma Matilda.

Hmm, kanske borde döpa om kategorin kendo? Eller skapa en ny med Iaido? Ska fundera på det, om jag tränar Iaido för kendons skull eller om jag tränar Iaido för Iaidos skull. Vet faktiskt inte ännu. Första passet var igår i allafall och Iaido är coolt, men väldigt svårt. Jag har ändå en del muskler från kendon, men nu skulle de användas på ett nytt sätt och huggen skulle vara annorlunda, inte mycket, men lite, lite och det är de små skillnaderna som är svårast tycker jag.

Helgen ha varit väldigt uppdelad produktionsmässigt sätt. Lördagen var en av de mast effektiva dagarna på länge. Sovmorgon till nio, rätt lång frukost (i jämförelse med vanliga fall) sedan iväg till Dojon. Där var jag i en och halv timme och tog isär och märkte upp shinaier. Väldigt många blev det, sedan skulle ribborna slipas med sandpapper och oljas in, blev en riktig shinifabrik där när cirka 40 shinaier skulle tas om hand om.

Efter att ha suttit i hela veckan med att envisats med att godkänna lösningar på jobbet som vägrar gå in, så blev det ett välbehövligt avbrott mot kvällningen att åka till stallet. Jag lassade på både mig och Hampus reflexer så att vi såg ut som julgranar och så bar det iväg ut i skogen. Eller bar och bar, mest stapplade eftersom det var så halt. Funkade att skritta relativt normalt i allafall, eftesom jag har ett sådant flyt denna vecka så var naturligtvis vägen jag hade tänkt rida på full med blankis så det blev att skritta tillbaka samma väg och sedan ta en kortis där det i allafall gick att trava några steg. Hampus blev nöjd med sig själv och frustade en massa.

Då prasslar det till i granarna på sidan om vägen och Hampus ställer sig och stirrar in bland grenarna. Jag hinner tänka: "Bara det inte är en älg" innan jag för full hals börjar skråla "Vad du är sööt min kära lilla ponny, vad du är sööt min kära lilla hääst". Mest effektiva sättet i världshistorien att skrämma bort vilda djur. Speciellt om det är jag som sjunger. Mera prassel blev det och framför oss springer det plötsligt en skugga över vägen! Då blev jag ännu räddare! Det var nämligen inget så ofarligt som en älg eller rådjur utan ett vildsvin! Och jag har hört sådana läskiga historier om vildsvin. Den for i allafall iväg bort ifrån oss, men det prasslade fortfarande inne bland granarna så jag väntade spänt på en till. Gjorde mitt bästa för att sjunga fram den, men icke. Tillslut vågade jag mig på att fortsätta på vägen fram, fortfarande vilt sjungande, dock med avbrott eftersom ajg har hört att man inte ska sjunga hela tiden eftersom vildsvinen då vet vart man är och ligger kvar och trycker någonstans. Istället ska man ta pause å att de inte kan hålla koll och då ger de sig hellre av bort från ljudet. Vet inte om det stämmer, men det låter ganska logiskt.

Hampus behärskade naturligtvis situationen till fullo. En gris? Ivägen? När jag ska hem och äta hö!? Skulle inte tro det, jag ska fram! Nåja, hoppas på att jag slipper möta fler av dem. Ska ut och rida i dagsljus på lördag och då kanske de håller sig undan.

Själakistan är Ann Rosmans andra roman och fristående fortsättning på Fyrmästarens dotter.

Matilda är väldigt glad att hon släpade sig iväg till träningen idag, för nu har hon en ny shinai i sin ägo!

En häst som också betytt en hel del är Glampis kompis Skreppur. Skreppur var egentligen min syster Elinors sköthäst, men innan hon började sköta om honom och Glampi var halt så red jag honom en hel del.

Skreppus liv började på Island, precis som Glampis gjorde, han kommer från ett litet ställe som heter Hvolí. Skreppur föddes 1978 och någon gång importerades han till Sverige. Vad Skreppur var med om hos tidigare ägare vet man inte så mycket om. Hon som ägde honom när vi skötte hästarna, hade forskat lite och kommit fram till att han för en tid var turridningshäst på öland och där ofta användes som ledarhäst och var mycket omtyckt. Sedan var det något som inte blev som det skulle när han såldes. Han hamnade någonstans där han inte trivdes och inte blev behandlad på rätt sätt.


När han kom till vår by, (detta har jag endast fått berättat för mig) litade han inte alls på människor och kunde inte bli hanterad. Det tog ett helt år innan han överhuvudtaget tillät att man rörde vid honom. Sakta med säkert gick det framåt. Han måste ha bott närmare tio år i byn innan jag träffade honom. Då gick han att klappa och sköta om och även tömmköra. Rida var inget någon gett sig på på allvar efter några otäcka avtrillningar.

Han var väldens snällaste lille Skeppur, med världens största pannlugg, i allafall på vinten innan sommareksemet kom och fick honom att klia av sig den. Blev gärna bostad och var lugn och snäll att fånga och leda i grimma (till skillnad från vissa andra).

Så en dag, när vi insett att stackars Glampi stod inför en lång vila, fick jag frågan om jag ville rida på Skreppur istället. Sagt och gjort, på med sadel och upp, inga problem än så länge. Ägaren följde med på promenaden och han skrittade fint, ryckte till en gång när jag strök med handen bakom sadeln. Efter ett tag fick vi ge oss ut själva, Skreppur var en bra häst för mig på många sätt, han hade rena gångarter och gick faktiskt i den man ville att han skulle gå i. Hans mjuka galopp minns jag fortfarande. Han är också en av de envisaste hästarna jag har mött. Det finns en väg hemma som vi ofta red på, den heter kyrkstigen och när man har ridit den till slutet kommer det en korsning, den ena vägen leder hem och den andra leder vidare till fler fina ridstigar. Oftast så ville man fortsätta till ridstigarna, men Skreppur skulle i princip alltid testa om man inte kunde gå hem istället. En gång stod jag i den jäkla korsningen i tjugo minuter innan han gav med sig. Han lärde mig att vara tålmodig och att vara envis.


Skulle Skreppur fram så var det inte mycket som kunde stoppa honom. Jag minns en gång när vi var ute på upptäcktsfärd Jag, Glampi, min syster och Skreppur, nya ridvägar är något som alltid eftersträvas och denna gång var vi långt ute i skogen bland barr och granar. Det ligger ett träd över vägen och vi styr undan, Glampi och jag, inte de andra två, min syster tänkte att han stannar väl när det är något i vägen, men icke, till saken hör att trädet låg en bra bit över marken, så pass högt att Skreppur bara behövde sänka huvudet så kunde han gå under. Varför gå runt, när man kan gå rakt fram liksom? Sedan att min syster satt på ryggen och inte kunde komma under är en helt annan sak. Om jag sedan minns rätt (du får gärna rätta mig Elinor) så gick stiglädret sönder och Elinor hamnade i backen. Ingen större skada skedd tack och lov.


En av hans små egenheter var att totalignorera människor om det passade honom. Jag minns när jag ridit en runda och träffade på några hästar i en hage, tänkte att Skreppur skulle få kolla närmare och hoppade av för att leda fram honom. Allt går jättebra tills staketet knäpper till och Skreppur sliter sig och springer iväg. Hemåt naturligtvis, hjälp tänkte jag, vi bor på landet och även om det inte finns mycket bilar så brukar det som finns köra rätt så fort. Så jag traskade efter med hjärtat i halsgropen. Naturligtvis sprang han inte långt, utan skrittade målmedvetet hemåt, jag skyndade på och kom närmare, när han tyckte jag var för nära satte han av igen, för att återta det målmedvetna skrittandet på betryggande avstånd. Det var bilar som stannade och försökte hjälpa mig fånga honom vilket bara gjorde att han sprang in i skogen och tog en omväg runt för att komma upp på vägen igen. Tillslut blev han inträngd mellan en häck och en bil och jag fick tag i honom och kunde leda honom de sista 500 metrarna till hagen. Då hade jag sett en hästrumpa i 3 km och var rätt så trött i benen. Ännu en gång gick allting bra.


Kom att tänka på ännu en trädhistoria. Ett nedfallet träd, cirka 70-80 cm högt. Ännu en gång tror min syster att han självmant går runt, men icke. Skritta fram till trädet, stannar, tittar, hoppar över, fortsätte skritta. Vad vi skrattade åt detta. Sedan byggde vi en terrängbana och forsade fram i skogen.

Åren gick och Skreppur fick att svårare att äta ordentligt. Trots egen hage där han kunde äta i fred och specialfoder blev han smalare och smalare och tacklade av. I augusti 2007, strax efter att jag åkt tillbaka till Linköping efter en sommar hemhemma, togs beslutet att han skulle få somna in. Han blev 29 år gammal och även om stunder i hans liv inte var de lyckligaste, vet jag att hans sista år i livet blev det. Kanske inte så mycket på grund av mig, men på min syster som öste sin kärlek över denna lilla häst. Det var han helt klart värd, för han var mycket speciell.


För alla äventyr vi upplevde tillsammans, för alla upptäcktsfärder vi gjorde, för alla stigar vi hittade. För alla galopprace vi hade i skogarna. Du förgyllde våra liv och jag hoppas att vi gjorde det samma för dig.

Lille Skrutt, du gav oss din tillit och du tog våra hjärtan

Over and Out

... och så lite mer ji-geiko.

Det blev en träning igår kväll också (vilket tillsammans med ridning och promenader till/från träning/ridning genererade i över 21000 steg, kändes rätt så bra att knappa in det).
Vi började med vanlig uppvärmning och sedan körde vi i princip ji-geiko i en timme. De första två började vi med tre stora Men, på den tredje Men-attacken gick vi över till kirikachi och sedan ji-geiko, fortsatte sedan två varv unt, så alla fick möta alla två gånger.

Var rätt så nöjd med mig själv i början, när jag orkade, men sedan blev jag, som vanligt mer och mer stillastående. Hoppas att min stegräknare ska hålla mig motiverad till att röra mig utöve träningen så jag får upp lite kondis.


För övrigt hade jag den märkligaste känslan när jag körde mot Anders det första varvet. Jag har ingen aning om vad som hände, det kändes som om det var alldeles dimmigt inne i huvudet när jag skulle tänka. Som om det gick trögare än vad det vanligtvis brukar. Jag har ingen aning om vad som hände, men det var inte obehagligt för kroppen, utan bara inne i huvudet, armarna funkade som de skulle och jag kände mig inte svag. Underligt.

Sedan höll jag på att få en sån där utmattningsattack som jag får ibland, trots att det var min tur att vila så ville kroppen inte ta igen sig, efter vattenpaus så kunde jag i allafall fortsätta, men då var jag verkligen inte på hugget. Lyckades väl nästan tagga till lite när jag körde mot Lollo, men inte så mycket. De två sista körde vi ippon, rätt så nöjd med mig själv, speciellt fokus när jag körde mot James, men jag hade ingen ork kvar, så inga ippon för Matilda då.

Efteråt så skulle vi ha bastat, men någon hade brytit huvudströmmen (eller nått liknande) så vi fick nöja oss med att sitta i fikarummet. Var rätt så trött och borde ha gått hem tidigare, hängde överhuvudtaget inte med i samtalet. Sov gott på natten i allafall, hoppas på detsamma i natt.

Det Positiva: Känsla
Det Negativa: Ingen vilja

Vi är.

Over and Out

Igår på morgonen bar det av till stallet. Vi tog oss en skrittur på över en timme ute i skogen. Hästarna fick mest pulsa omkring, blev en kort trav/galopp och skutt över nedfallet träd. Jossan försökte övertala mig om att jag skulle köpa ett föl, unghäst eller liknande. Blev, riktigt, riktigt sugen. Så sugen att jag började drömma och kika runt på nätet när jag kom hem igen. Jag kan riktigt se det framför mig, men tyävärr måste jag vara realistiska också. Dock fick hennes övertalningsförsök mig att varjefall fundera på att köpa egen häst inom en mycket snarare framtid än vad jag själv tyckte för en vecka sedan.

Vägen till en häst är ganska lång i dagsläget. Först på listan innan jag börjar kolla runt och förälska mig i någon liten sak är ett fast jobb. Det blir nog inte aktuellt förrän fram i vår, om jag har tur. Mitt kontrakt sträcker sig til sista april, får jag fast jobb direkt efter det så står vi i ett lite gynnsammare läge på hästfronten.

Ska jag ha hästen ute hos Jossan, som får ledigt i stallet till vintern, så måste jag nästan ha en bil också. I varje fall så blir det smidigare med en bil så kan man åka dit även när det inte är pendlingstider. Samt stanna så kort/länge man behöver/vill utan att känns sig stressad. Bil är också bra om man ska frakta hem diverse foder och strö. Nu behöver man ju inte världens dyraste bil, men det blir ändå en rejäl utgift i förhållande till hur det ser ut för mig nu. Framförallt är en bil, i förhållande till buss, väldigt tidseffektivt.

Sedan så kostar ju hästen också, försäkringar, hovslagare, mat, strö, stallhyra och så vidare. En häst är ett svart hål som konstant slukar pengar.


Det som får mig att tveka mest är ändå tiden. Har jag tiden att lägga på en häst? Hur mycket är jag beredd att "offra" för en häst? Hur mycket vill jag satsa? En unghäst kräver ju inte så mycket ridning i början, men man ska ju ändå vara där och hantera och träna den regelbundet. Hur mycket kan jag hjälpa till i stallet, ta fodringar, insläpp och så vidare? Är jag beredd att ta tid från det jag gör nu och lägga på stallet? Träna minde kendo och släppa all eventuell satsning jag skulle vilja göra där? Hur ska jag kunna esa jorden runt om jag har en häst att ta hand om? Här har jag funderat en hel del, med en bil så skulle det inte vara så betungande att ta sig till stallet i princip varje dag, om jag känner mig själv rätt så skulle jag fömodlien vilja vara där varje dag och ta hand om min häst. Kendon, är ju ett kapitel för sig, jag skulle aldrig vilja avstå från den helt, men eftersom mitt mål hela tiden har varit 1dan (förhoppningsvis nås detta till hösten) och jag inte har några som helst ambitioner på att tävla så kanske det skulle gå att träna någon gång i veckan utöver stallet. Resandet har jag inte tänkt så mycket på, men kortare resor ska nog inte vara något större problem, det är om jag vill vara borta i flera månader som man måste ordna med något.

Sedan så börjar jag undra om jag har kunskapen att rida in en häst, här vet jag att jag kommer få hjälp om jag behöver, så det är jag inte så orolig över ändå. Och så börja jag ju drömma, med en yngre häst som har lite kapacitet (jag älskar Hampus, men ridmässigt är han som han är) skulle man kunna komma ut och åka på kurser och utveckla sin ridning lite mer, tävla på lite högre nivå och göra en massa andra saker. Och tänka på all glädje man skulle få!

Nej, jag tror att jag skjuter upp beslutet lite, det är ändå inte aktuellt förrän jag har ett fast jobb, då ska jag titta närmare på det.

Det Positiva: Drömmar
Det Negativa: Verkligheten

Nu, nu, nu!


Over and Out

En förtjusande man av Marian Keyes är en så kallad chicklit, något som jag inte är allt för bekant med så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men omväxling förnöjer och jag dök glatt in i ännu en bok.

Sov länge, länge idag och sedan åt vi en lång frukost. Så härligt med helgfrukostar som man kan dra ut på, äta lite me än vad man vanligtvis gör och faktiskt njuta av det man äter. Efter det så gav vi oss ut på en och en halv-timmes promenad i Rydsskogen. Blev lite off-road vandring också och det var skönt att komma ut bland lite träd igen.

Avslutade veckan med biobesök. Vi myste ner oss i stolarna och for iväg till Narnia för några timmar.

Det har gått försvånansvärt bra att gå upp tidigt på morgonen denna vecka, har varit på jobbet senast halv åtta varje dag, känns bra. Jobbet har känts het okej också, har hållit mig sysselsatt trots att provinflödet är i princip obefintligt, hoppas dock att det drar igång snart igen.

Idag bar det av till stallet och Hampushästen. Mobilen hade lagt av och jag var utan klocka, men det gick bra ändå, tur att klockan i stallet fungerar. Idag blev det en tur fram och tillbaka på skogsvägen/genomfartsvägen. Det var rätt så bra underlag, men vi höll oss till skritt och trav eftersom det var rätt så mörkt.


Tanken är ju att börja sätta igång ordentlgit med träningen nu, så jag koncentrerade mig mycket på tempoväxlingar, i både skritt och trav, halter från skritt och trav, övergångar, ryggningar, framdelsvändningar och även lite försök till skänkelvikningar i skritt. Han var riktigt härlig idag! När jag väl fått igång skritten från början så verkade han fatta vad det skulle handla om. Svårare att jobba på hemvägen eftersom han blir så ivrig, men det gick, tränade myckt på halvhalter och att jag ska jobba med mindre hand och med säte. Första tävlingen är en bruksträning i slutet av mars och tanken är att foukusera mycket på framdelsvändningar och ryggningar, samt halter, mest för att jag ska läa mig var han ställer frambenen när han gör halt. Ska bli kul att tävla igen. Kanske blir det premiär på Joker också, vi har pratat om det, men får nog se till att sitta upp och lära mig hur jag ska rida honom odentligt också, tur att det är lång tid kvar.

Nu ska jag ta en varm duch och sova tidigt, imorgon blir det promenad till jobbet och på kvällen ska jag träffa Johan. Får se vad det blir i helgen, hoppas på att kunna rida på söndag, men vi får som sagt se.

Det Positiva: Underbara häst.
Det Negativa: Mörker och halka.

Bästaste!

Over and Out

Som utlovat kommer här en fortsättning på Mitt Hästliv.

Hemma i min by finns det en kvinna som hade två islandshästar. Den ena brukade hon promenera med och den andra reds av en tjej i byn, en av grannarna jag brukade lifta till TiRK med. När jag var liten och vi var ute när någon av hästarna passerade brukade jag titta under lugg och ibland vara modig nog att fråga om jag fick klappa.


Så började jag rida och lära mig saker om hästar. En dag den våren, om jag minns rätt så var jag arg på mamma av någon anledning, gick jag upp till huset där kvinnan med det två islandshästarna bodde. Jag knackade på och frågade om jag fick borsta och det fick jag! Det var raggiga av vintepäls och den som var skäck och hette Glampi tyckte att det var ganska ointressant att bli borstad och sprang sin väg med jämna mellanrum. Den andra som var mörkbrun och hette Skreppur var betydligt mer benägen att låta sig borstas. Så fortsatte det hela våren, på helgen promenerade jag dit och borstade de båda hästarna och var nöjd med tillvaron.


Under sommarlovet så kunde jag vara där oftare och efter att jag varit på ridläger på TiRK och berättade om allt vad jag lärt mig för hästarnas ägare, frågade hon mig om jag ville prova att rida på Glampi. Det tackar man såklart inte nej till. Den första tiden gick hon bredvid och hade grimskaft på honom eftersom han var lite speciell med nya ryttare på ryggen, men snart så släpptes vi fria. En 13-årig tjej som ridit en termin på ridskola och en 19-årig islandshäst som var pigg, glad och stark. Det var inte ofta jag fick som jag ville i början, ibland vek han av rätt in i skogen, bara för att och ibland sprang han så fort han kunde utan att jag kunde göra något annat än att hålla mig fast och hoppas på det bästa. Det är lite av ett under att jag aldrig ramlade av, under alla dessa år har jag bara ramlat av honom en enda gång, han tog verkligen hand om mig. Det var inte många gånger under det första året som han travade rent och taktmässigt heller. Eller töltade för den delen. Eftersom Glampi är en femgångare och hade en stor potion av den femte gångarten pass i sig, valde han helst av allt att grisepassa i allt han gjorde. Grisepass är ungefär tölt med myckt passinslag, inte en gångart de ska gå i. Men vi hade kul, oj så kul vi hade!


Så kom våren och det bestämdes att jag och Glampi skulle åka på ridlager till den islandshästgård som Glampi hade köpts ifrån. Bärby heter den och Glampi skulle vara som min egen i en hel vecka. Så jag såg fram imot det hela våren och så blev Glampi halt. Han fick vila, sattes försiktigt igång igen och blev halt ännu en gång. Tack och lov blev han frisk till lägrets början och vi åkte iväg.

Vilken vecka det blev. Strålande sol och mycket ridning. Jag fick lära mig hur jag skulle rida och vad jag skulle träna på för att Glampi skulle börja gå i rena gångarter. Mitt i veckan, när vi var ute på långritt blev Glampi halt igen och vi fick åka transport tillbaka till gården. Resten av veckan fick jag låna en häst där och Glampi fick vila. Det jag minns mest av den veckan är hur han verkligen blev min. Han väntade på mig när jag skulle ge mat, gnäggade när jag kom till hagen och visade att det var mig han hörde till. Jag var hans och han var min.


Efter att vi kommit hem fortsatte Glampi att bli halt av och till, oavsett hur försiktigt man försökte sätta igång honom. Tillslut fick han åka til vetrinären som konstaterade att en av senorna i vänster framben nästan var av. Vad rädd jag blev att han aldrig skulle bli bra, han fick en lång vila med promenader innan jag ens började tänka på att rida igen.

Att inte rida gjorde mig inte så jättemycket, även om jag saknade skogsritterna. Men det fanns ju en till häst i hagen. Lilla Skreppur som inte haft det lätt i sitt liv, men som nu börjat lita på människor igen. En dag frågade deras ägare, jag tror att det mest var på skoj, om jag ville testa Skreppur. Hon såg lite förvånad ut när jag glatt svarade ja, men så satte hon på sig skorna och följde med ut på vår första skrittur, som gick utan problem. På många sätt var Skreppur en bättre nybörjarhäst än Glampi, han hade väl avskiljda gångarter och kunde både trava och tölta utan större problem, som fyrgångare hade han inte passen som var med och störde på samma sätt. Ibland kunde han dock se spöken och fara iväg en bit och var envis som synden, vilket både jag och min syster Elinor, som senare, när Glampi var ridbar igen, blev Skreppurs skötare och mitt ridsällskap.


Så blev Glampi bra i sitt ben och vi kunde ge oss ut i skogen igen, börja om från början och nu kunde jag mer, visste hur jag skulle rida för att han skulle trava. Under flera år var mitt enda mål med honom att han skulle trava och inte grisepassa. Det var mycket arbete, men det gick tillslut och tölten började vi också jobba på.
Vi hade många fina ridturer tillsammans, galopprace med Elinor och Skreppur, utforskande av stigar i skogarna, bad i sjön, hoppning i skogen, långritter, snöritter i månsken och en underbar tid.


6,5 år fick vi tillsammans han och jag, fortfarande när jag åker hem på besök dras jag dit, till honom. En av de finaste ögonblicken denna vinter var när vi var hemma över lucia och gick upp för att hälsa på honom. Där går vi längs staketet till hagen och så kommer han pulsande i snön för att se vilka besökarna var. Och jag ropade på honom och han stannade för att spetsa öronen. Sedan pulsade han vidare, stannade ibland som för att se om det verkligen var jag som stod där. Och så kom han ända fram till staketet och hälsade. Tio minuter senare när jag var inne i hagen och hade gett honom godis och ville mysa lite, piper han och springer iväg. Lilla Glampi, han är 30 år nu, men försöker verka som 5, det är något jag alltid kommer att älska hos honom. Efter att ha lekt i hagen i tio minuter fick jag så min mysstund. När vi var uppe på julafton, stod han bland träden och spanade, sedan gnäggade han och kom fram, på stela gamla ben och en del av mig undrade hur länge till han kommer att få vara med. Sedan myste vi och han fick morötter.


Det sorgliga är att varje gång jag går upp dit och hälsar på honom, säger jag också hejdå, för jag ver inte om vi kommer att ses igen, eller om denna gång blir den sista som jag får krama honom och borra in fingrarna i hans lurviga päls. Och jag vet att när det är dags för honom att vandra vidare till Trapalanda, där hans bästa vänner Skreppur och Blesi väntar på honom, kommer jag att gråta floder och en del av mig kommer alltid att känna att något saknas när jag åker HemHem och han inte finns där längre.

Efter två veckor utan kendo och en månad(!) utan rustning var det så dags igen. Jäklar vad bra det kändes. Inte för teknikens skull, den hängde och dinglade lite överallt, inte för orkens skull, för det var väldigt nära att jag fick avbryta, utan för att jag kände mig stark inombords. Jag kände att det fanns krafter och hämta, att det fanns vilja att ta av, jag blev inte totalblockad i huvudet och kände mig orkeslös. Den här vilan behövdes nog. Fömodligen har jag gått och burit på förkylninen som bröt ut innan jul större delen av hösten. Nu ska jag bara göra mitt bästa för att behålla denna känsla och inte hamna i samma onda cirkel igen. Lösningen tror jag stavas sömn och rutiner. Något jag ska börja jobba med under våren.

Passet då, kändes rätt bra med uppvärmningen som var springa lite, hoppa lite, sträcka lite och hugga lite. Bråkade lite med shinaien om vilket håll den skulle hugga på och när den skulle stanna. Måste fixa mina egna snarast möjligt. Det härligste med hela passet var att vi var hela 10 stycken, tror vi varit det en gång den senaste terminen. Man bli så peppad och orkar mer när man hela tiden för möta nya människor. Började med runder som mjukstart och började så sakta hitta tillbaka till någon slags huggteknik. Försökte fokusera på rak rygg och att andas. Det gick sådär, flåsade en hel del när vi kom igång med övningarna. Försökte hitta känslan i kote-Men, men den hade gått och gömt sig, glimmade till ibland, men ville inte riktigt infinna sig. Sedan körde vi en övning, Men-Hiki-Men-Kote-Men, det var kul, men jobbigt. Sedan gjorde vi också en variant Men-Hiki-Men kontra valfritt på Men. Körde sedan kakarigeiko, där jag måste börja tänka på avståndet mera, kommer väldigt nära, väldigt ofta.


Och så blev det ji-geiko, började mot Erik och den är jag mest nöjd med, den lämnade en bra känsla efter sig i kroppen, jag kände mig stark och att jag orkade vara med ordentligt. Sedan mot Lollo och den kändes också helt okej. Efter det mot en av terminens nybörjare och det gick bra förutom att jag träffades av en väldigt låg Do som hamnade på rumpan. Direkt efter det var det Anders, här någonstans började jag tappa ork och fokus. Måste röra mig med och framför allt, gå förbi ordentligt. Ganska okej var den ändå, sedan så var det Kalle, ännu mer orörlig kände jag mig, men några attacker lyckades jag med ändå. Min sista ji-geiko var sedan mot Johanna, vi körde lite som vanligt, men sedan mindes jag att vi pratat tidigare att vi skulle träna hiki mot varandra så det gjorde vi. Jag var väldigt trött och ganska borta, så var inte så närvarande tyvärr. Jag lyckades dock känna att jag tog något slags skuttande steg bakåt, så snart kanske jag kan ta attacksteg också, bara att öva mera.

Tack och lov fick jag vila efter det, annars hade jag förmodligen ramlat ihop i en lite hög på golvet. Blev sedan lite lugna stpra Men och sedan en snabb övning i slutminuten. Men-Hiki-Men, Men-Hiki-Kote, Men-Hiki-Do, båda valfri attack. Då blev jag blind, tenugin hamnade framför ögonen, lite spännande sådär. Och så var passet slut och efter välbehövlig stretching hade vi tränarmöte. Mycket spännande planer, våren ser ut att kunna bli bra.

Sovdags nu, imorgon jobb och fortsatt städning.

Det Positiva: Vilja
Det Negativa: Tidsbrist

Imorgon är en annan dag...

Over and Out

Idag blev det att gå upp i tid ochåka buss ut till stallet. Med som sällskap hade jag Johan! Det var ruskigt halt, men solen sken och väl ute i skogen blev underlaget trevligare också. Johan fick låna Hampushästen och jag bekantade mig med Joker, som hade lite svårt att hålla koll på sina fyra ben i halkan. Dessutom ville han gärna ånga på så fort det bara gick i början, spände mig ganska mycket och har ont i benen nu.

När vi kom in på skogsvägen blev det bättre och vi kunde rida bredvid varandra. Vi travade även lite och lyckades hålla oss i en lugn takt, blev lite galopp i uppförsbackarna också. De var så härligt att vara ute med Johan, både han och Hampus var så duktiga!

Tusan, jag snor idéer från mina systrar hela tiden, denna gång från den minsta.

Hästar har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. När jag var liten fick jag nöja mig med sådana i plast, fantasihästar och leka häst med systrarna. Den första hästen i mitt liv, var nog, när jag tänker efter, en gunghäst i trä som jag fick av min älskade farfar i julklapp. Om jag minns rätt så hade han gjort den själv också, jag hoppas att den fortfarande finns kvar hemhemma på vinden för den vill jag att mina barn en dag ska få leka med.

När man är liten så tjatar små flickor på sina föräldrar om att få börja rida, vanligen faller föräldrarna till föga någon gång när flickorna är 7-8 år gamla och när de är 15-16 kommer de på att andra saker, så som fester och killar är bra mycket roligare än hästar och stallet. Men vissa är hästbitna för alltid och fortsätter hela livet, på en eller annan nivå.

För mig, och mina systrar för den delen, såg det lite annorlunda. Mina föräldrar var av den åsikten att "Vi ser hur länge intresset håller i sig så får vi se om hon får börja rida sen". När jag var 12, nästan 13 fick jag så äntligen börja på ridskola. Detta efter att ha liftat med grannen till riskolan varje vecka i en hel termin, bara för att titta och borta på hästarna. Så här i efterhand så ser jag både för och nackdelar med detta. Jag kunde läsa hästböcker och förstå saker bra mycket snabbare i början än de yngre flickorna i min grupp, jag fick kanske en annan förståelse lite snabbare än vad som är "normalt". Samtidigt har jag aldrig fått uppleva att kuska omkring på små lurviga ponnier, utan fick ganska omgående rida större ponnier och hästar.

De första 6 åren tillbingade jag på TiRK (Tierps Ryttarklubb) samtidigt som jag red hemma på islandshästen Glampi. Sedan flyttade jag till Linköping och blev hästlös i ett halvår, det värsta halvåret i mitt liv kan tilläggas. Jag mår inte bra utan hästar. Jakten på ett stall var igång igen och jag lyckades hitta en riktig guldklimp i Vreta Ridutbildning mitt ute på slätten och ett av de trevligaste ställen jag varit på. Stämningen i stallet, kvaliten på hästarna, allt var verkligen toppen. Ett och ett halvt år fick vi tillsammans innan de som drev ridskolan tyvärr fick flytta eftersom anläggningen skulle säljas. Den nya verksamheten de drog igång förlades i Vadstena och det är tyvärr lite för långt att åka för en timmes ridning en gång i veckan. Numera heter de Kolsbro Häst&Fritid och jag har många gånger funderat på att hälsa på dem, men det har inte blivit av, kanske ett av vårens projekt. Min favorithäst finns fortfarande kvar där. Hösten 2008 böjade jakten på nytt stall igen, efter att ha förkastat stadens ridskolor annonserade jag på blocket om att bli medryttare. En dag fick jag svar och så hamnade jag hos Hampushästen, där har jag trivts i två år nu och än så länge ångrar jag mig inte!

Det viktigaste med mitt hästliv är naturligtvis hästarna och jag tänkte berätta om några som fångade mitt hjärta lite extra.

Vi börjar med TiRK-tiden och min första älsklingshäst Billy (Blarney), en borkfärgad connemara som var min första kärlek. Det började redan den terminen som jag bara följde med och kollade på grannarna när de red. Han var vacker och väldigt snäll. När jag började rida fick jag till min glädje rida honom en hel del då han var en liten stor häst och jag var rätt så lång (i förhållande till övriga nybörjare). Han var den första jag galopperade på och jag minns fortfarande den kortsidan och långsidan mycket väl. Det var sista gången jag satt på honom. Han blev halt strax efteråt och fick vila resten av terminen. Jag fortsatte, parallellt med min egen ridning att lifta till stallet med olika grannar två dagar i veckan och sköta om honom. Då våren kom och gräset började växa fick jag tillåtelse att ta ut honom och beta i solen medan lektionerna pågick. Vi deltog i rykttävlingar tillsammans, en gång vann vi till och med, han glänste som guld. Sedan kom bomben, han skulle säljas, han var 21 år, hans ben höll inte längre för ridskolelivet. Åh, så jag grät och jag minns sista gången jag såg honom. Det var rykttävling igen, men jag hade fått en annan häst, som jag om jag minns rätt faktiskt kom 2:a med, hon som ryktade Billy vann och efteråt stod hon utanför hans box och jag ville bara gå fram och krama honom hejdå. Istället blev det en snabb smekning på mulen och ett tyst "Hejdå" innan jag försvann ut till den väntande bilen. Han levde många år efter det som glad och pigg pensionär, men jag såg honom aldrig mer.


På en ridskola kan ibland omsättningen av hästar vara stor och livet som ridskolehäst passar inte alla. Efter Billy tog det ett tag innan jag hittade en ny favorit. Den kom dock tilllsut, i form av en häst som hette Desperado, ett engelskt fullblod som var fuxfärgad. Han var känslig på många sätt och vis och trivdes aldrig med sitt liv på TiRK, men jag älskade honom ett kort tag och lärde mig en hel del om hur man beter sig mot hästar i allmänhet och känsliga hästar i synnerhet. Sedan var det något som hände och Desperado fick vandra vidare till de eviga gröna ängarna. Den första av mina favoriter som dog...

Efter att en favorit har försvunnit tar det alltid ett tag innan hjärtat har återhämtat sig och en ny kan göra entré. En av mina absoluta favoriter under TiRK tiden var en d-ponny, import från Holland, Silver Shadow, skimmel som blev den häst jag började lära mig rida på. Man kan lära sig hur man ska göra, men känslan för vad som är rätt kommer efter år av nötande. Silver hade potentialen att gå i korrekt form och var inte ovillig att göra det. Med honom lärde jag mig känna svävet, ögonblick när man flyter fram och är ett med hästen. Han gläntade på dörren och jag följde efter. Eftersom jag gillade honom, började jag gilla dressyr och blev väldigt osäker i hoppning eftersom han hellre stannade än hoppade. En speciellt minnesvärd vägran minns jag, barbackahoppning och tvärstopp, inte trevligt alls. Men helst av allt minns man de gånger när det gick bra. Jag envisades med att tävla en del med Silver, även i hoppning, en felfri runda fick vi till och en rosett, det gick i världens fart och jag minns inte speciellt mycket av den, men känslan efteråt, efter att ha fått runt stallets vägrare, var väldigt härlig. Och känslan i slutet av lektionerna när han fick med eftergift i munnen och trampade med bakbenen saknar jag fortfarande. Ponnytiden var över för mig och jag och Silver gick skilda vägar ridmässigt, efter en tid avlivades även han på grund av spatt, en elak inflamation i hasleden.

Så är vi framme vid den sista TiRK-hästen jag tänker ta upp mer ingående. Min fina Sudden (Absolutly Certain), skimmelfärgat engelskt fullblod. 6 år när han kom till ridskolan och hade hunnit med att vara både galopp- och fälttävlanshäst i sitt korta liv. Världens största nallebjörn och han fortsatte att utveckla mitt dressyrintresse. Han var helt omöjlig att hoppa på, rent av farlig tyckte en del. Detta gjorde att hans popularitet bland de andra eleverna i gruppen inte var stor och jag fick ha honom i princip för mig själv. Någon termin var det nästan så att jag bara red honom, andra fick tvingas upp på honom. Jag förstod aldrig riktigt detta, visst, han var inte världens roligaste att hoppa, tänk er en häst som i så hög fart som möjligt tar kurvorna och kastar sig över hindren i hisnande fart. Men i dressyren var han jättefin och man lärde sig en hel del. Vi lyckades ta oss ut och tävla klubbtävlingar i dressyr och blev till och med klubbmästare för ridskolehästar ett år. Och i slutet började jag hitta knapparna i hoppningen och det gick, bara man var med riktigt bra. Sedan slog bomben ner, Sudden skulle säljas. Jag grät, jag tjatade och drömde. Jag tror aldrig att min pappa varit så nära att ge efter i mitt tjat om en egen häst som då. Jag tror att min ridärare tyckte vi passade bra ihop också, för hon sänkte till och med priset på honom.
Och jag tjatade ännu mer, men livet har inte alltid de förutsättningar man ville och mitt liv skulle till att förändras. Det var dags att ta studenten och flytta för att förändra livet. Jag lämnade TiRK bakom mig, mina systrar fortsatte där och under några år hölls kontakten levande mellan Sudden och mig. Han är fortfarande kvar där och efter vad jag förstår har han anpassat sig till ridskolelivet, men jag har inte träffat honom på ett bra tag nu, men senast så kände han fortfarande igen mig och lät mig hålla hans huvud i famnen och klia honom i pannan så där som bara han älskar.


Det fanns naturligvis en hel hög andra hästar som passerade under dessa år som jag lärde mig mycket av. Jacke som jag red totalt tre gånger och ramlade av fem, hon och jag kom inte överrens. Novelle, hästen som kunde få tokfnatt och sätta av i fullt sken, vilket för mig resulteade i en åktur med ansiktet före in i ridhussargen och ett ansikte som inte var så frächt efteråt. Julle som var galen och underbar om vart annat. Gonzo som var stor och härlig. Annie och Felix som kunde mer än vad jag vid den tiden förstod att utnyttja. Lasse som var som en gungstol. Laban som var stel, men hoppade säkrast av alla. Cadde som var snygg som attan och egentligen ämnad för större saker. Dogge som när man inte kunde något var ganska tråkig, men som när man visste hur man skulle rida blev värsta dressyrhästen. Prick, som var den första jag red och som fortfarande finns kvar och lär nya små flickor att rida. Det finns många fler, men eftersom inlägget redan är hisnande långt så går vi vidare.


Nästa period var Vretatiden, en tid som jag minns med saknad och värme. Ett litet stall, men alla hästar där var välridna och trivdes med livet. Här kände jag mig för första gången på många år säker med hoppningen och vågade.

Det finns en häst där som jag kände speciellt för, hans namn är Tjalle, korsning mellan fjording och halvblod(?), ljust brun med svart man och svans. En äldre herre som fångade mitt hjärta. Återigen var det känslan av att rida dessyr med honom som fångade mig. Han kunde bli lite tung i munnen, men då lärde man sig bara att rida upp honom framåt. Jag har alltid haft problem att slappna av och sitta ner i traven, men på Vreta och framförallt med Tjalle, så hittade jag känslan för det också. Tjalle har en ganska stor och skumpig trav, som i början inte var så kul att sitta i, men plötsligt så gick det. För att jag slappnade av och litade på hästarna. Under den tid jag red där var det aldrig någon häst som fick fnatt i ridhuset och stack sin väg. De var trygga i sin flock och trivdes med livet, det är i allafall så jag tror att det var.

Det här gjorde att hoppning blev en helt annan sak för mig. Jag var inte rädd längre, utan började tycka att det var roligt. Inte så att jag ville hoppa högre och högre hela tiden, men jag kunde börja koncentrera mig på biten mellan hindren, antalet galoppsprång, flytet och att var följsam i hoppet, utan att hela tiden vara beredd på ett stopp. Den gången hindret låg på 1 meter så fanns det inte mycket tvekan över att jag skulle hoppa.

På Vreta fanns också den lilla araben Joggan som kunde flyta fram i en underbar trav, om man kämpat en timme eller så. Benjamin som var världens snällaste och den jag vågade hoppa 1 meter på, Lambo som var den första unghästen jag satt på och som för varje gång lärde sig mer och mer. DT, underbara DT, som också krävde att man red innan han gav efter och bjöd på sig själv. Amelia, som förmodligen är den bästa hästen jag suttit på, hon var egentigen privathäst, men gick med på endel lektioner. Jerry, som var ny i stallet på slutet och riktigt roligt att rida, han hade samma mamma som Butterfly Flip. King, Hudson och många, många fler.

Den sista sommaren, innan de flyttade, hyrde jag Tjalle som min i två veckor. Underbara veckor, med dressyr pass på fältet, galopprace längs Roxen, härliga uteritter i solseken och ösregn, hoppning i skogen och mycket mer. Det blev det perfekta avslutet för oss och något jag alltid kommer att minnas.


Nu är det två hästar i mitt liv som jag inte har berättat om. Men jag känner att jag redan skrivit så mycket och om dessa två finns det så mycket mer att skriva så de förtjänar ett alldeles eget inlägg. Glampi och Hampus, den ena har varit i mitt liv i 11 år och den andra i två. Så vi avslutar här och så fortsätter vi någon annan gång med dessa båda guldklimpar.

Det Positiva: Minnen för livet.
Det Negativa: Några är borta för alltid.  

In my heart, I will always remember.

Over and Out

Idag bar det av till stallet ganska tidigt, redan strax efter nio var jag framme. Pulsade upp för backen i snön och blåsten, men hade utrustat mig med täckbyxor och buff/mössa. Måste dock ta tag i att köpa vinterskor, det blir så kallt om fötterna, så länge man rör sig går det bra, men så fort man rider, fryser man efter fem minuter.

Jossan jobbade eftermiddag så jag fick sällskap idag, jättekul! Det tyckte hästarna också, det var kallt och blåsigt, men hästarna travade på i djupsnön och tävlade i vem som var snabbast. Jossan och jag behövde bara hänga med och kisa med ögonen mot snöflinorgna som var precis överallt. Blev trav på lilla rundan i skogen, sedan red vi ner på vägen mot sjön och travade lite i nedförsbacke, när det var för mycket träd i vägen vände vi och hästarna fick galoppera upp för backen. Hampus tog det hela mycket seriöst och blev otroligt nöjd med sig själv när han "vann". Det spelar väl ingen roll om den andra hästen hålls tillbaka så mycket det går för att han inte ska sticka? Huvudsaken är ju att man kommer först! Hampus är så söt när han känner sig stolt över sig själv, han frustar så belåtet och tittar sig omkring som för att säga "Jag är störst, bäst och snabbast!"

Efteråt blev det lite putsning av manarna i stallet innan de fick gå ut och äta lunchhö. Jag hade en bit kvar tills bussen gick så jag passade på att göra rent tränsen, annars blir det oftast bara inför tävling som de blir ordentligt putsade, men nu är det ju tvälingsuppehåll så man får försöka hålla efter så gått det går.


Planen är nu att jag ska dit på söndag igen och rida i dagsljus, får se om det blir något i slutet av nästa vecka också, men jag är ärligt talat rätt så less på att rida i mörker och eftersom helgen var oplanerad ska jag passa på. Om jag lyckas ta mig dit blir det att rida båda hästarna och försöka lära känna Joker lite och se hur vi kommer överrens.

En av de inköpta böckerna på rean blev Camilla Läckbergs debutroman Isprinsessan. Min mamma har alltid gillat denna författare och läst alla böcker hon skrivit, men jag har aldrig kommit mig för att göra det. Men, efter att ha läst Fyrmästarens dotter av Ann Rosman och läst recensioner av den boken att hon liknade Läckberg så bestämde jag mig för att testa.

... men nu har jag också Spotify. Har till och med lyckats skapa ett par spellistor.

Eftersom det har varit mellandagsreatider och jag för första gången någonsin haft en inkomst (icke bidrags-och lånebaserad) så har jag unnat mig en hel del. Det största (och kanske bästa) är en soffa och en soffbordsmöbel från IKEA. Den kom igår och jag ägnade en god timme åt att skruva ihop den. Kändes som om man byggde lego igen, fast bitarna var lite större. Kul var det i allafall och jätteskön att sitta i, känns bra att kolla på tv i den istället för i sängen.

Boken som lästes under julhelgen lånades av min syster och heter Fyrmästarens dotter, skiven av Ann Rosman. Berättelsen utspelar sig på västkusten, nämare bestämt Marstrand och huvudpersonen är en kvinnlig kriminalpolis från Göteborg som heter Karin Adler.

Den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand bär på en hemlighet den inte längre vill bevara. Då renoveringen av den gamla fyrvaktarbostaden sker rasar den murade väggen i källaren ner och dess mörka hemlighet förs fram i ljuset. Vem är mannen som blivit inmurad i källarrummet? Hur dog han? Och vem är det som dyker om nätterna kring skäret?

Idag på min ledig dag sken solen och jag tog mig ut till stallet och njöt av det fina vädret. Eftersom hästarna var i akut behov av frisering började jag med Hampus innan ridturen så jag skulle hinna. Hampus är lite besvärlig att manklippa och jag blev rätt så irriterad innan det var klart. Dels har han en monsterman och sedan vägrar han att stå stilla utan ska flytta hit och dit, försöka nosa på mig, ruska på huvudet och så vidare. Tillslut blev vi allafall klara och kunde ge oss ut i solen.

Några av det kommande årets mål

Kendo
- Gradera till 1kyu
- Gradera till 1dan
- Lära mig alla kator, både lång- och kortsvärd
- Ta mig ur poolen på en tävling
- Försöka lära mig ordentlig hiki (bakåt-teknik)

Ridning/Hampushästen
- Felfri clear round
- Förbättre procenten i LC:1 och LC:2 programmen
- Rida en bruksbana utan underkända moment
- Jobba med tempoväxlingar i galoppen

Filuftsliv/Äventyr
- Åka på minst en dykhelg
- Utforska Östergötland (ex. Omberg, Vadstena, Söderköping, Sant Anna skärgård osv)
- Sova i vindskydd
- Vandra ny sträcka av Östgötaleden
- Testa långsfärdsskriskor
- Fjällvandra (Norge?)

Mitt liv
- Lyssna på mig själv och lära mig säga ja/nej utan att ha dåligt samvete.
- Utveckla min matlagning
- Må bra

Då gör vi ett första försök att lägga in en video här på bloggen. Denna är ihopklippt från Damlägret jag var på i Malmö under hösten. Han som har filmat heter Leif Almö.



Om man kikar så kan man hitta mig och mina klubbkamrater lite överallt. Vå klubb heter LBK och det syns ganska tydligt på Tare (höftskyddet och klubbnamnet står på "plattan" i mitten). Jag finns bland annat med i slutet (3:25) i slow-motion då jag gör en Kote-Men.

Det Positiva: Minnen
Det Negativa: Stilstudier

Träna, träna, träna!

Over and Out

Böckerna Blå Dahlia, Svart Ros och Röd Lilja av Nora Roberts bildar tillsammans en triologi om tre kvinnor som står vid vägskäl i livet. Roberts och min vänskap går åtminstone tio år bakåt i tiden. Jag har läst mycket av henne, men med åren har vi fastnat lite, böckerna går ofta i samma mönster och så är det fortfarande, numer skriver hon också böcker med övernaturliga inslag, vilket jag som fantasyälskare kan uppskatta lite, men fortfarande håller jag nog hennes tidigare böcker som var mer inriktade på mord, mysterier och romantik, lite högre. Det kanske är så att kärleken till en författare formas av den där första boken man läste och för mig var det Farliga Vidder, som jag slukade i mitt flickrum alldeles för länge sedan. Den var oväntad, romantisk och något som gav mig mersmak.

Den första boken Blå Dahlia handlar om Stella Rothchild som, efter att ha blivit änka och ensamstående mamma till två små killar, bryter upp från sitt trygga liv och flyttar till södra USA. Där får hon jobb på en handelsträdgård som drivs av familjen Harper och då främst dess överhuvud den stentuffa Roz Harper. Hon och hennes pojkar erbjuds också ett hem i Harper House, vilket de tills vidare accepterar. Det visar sig att huset hemsöks av ett spöke som sjunger vaggvisor och vakar över barnen i huset. Allt är frid och fröjd tills Stella möter kärleken och spöket försöker sätta käppar i hjulet. Vem är hon? Vad vill hon? Varför tror hon inte på kärleken? Mysteriet tätnar och någon lösning syns inte i första taget.

Hemma i Linköping igen efter ett trevligt dygn i Stockholm, med god mat, god champange och alldeles för mycket gott vin.

Inspirerad av min kära syster kommer här en liten glimt av vad året 2010 har inneburit för min del.

Mitt liv har detta år till stor del bestått av Kendo, sporten som jag fastnat för och som jag hoppas alltid ska vara en del av mig. Jag åkte på Sugo Cup i februari och tog min första kendopoäng samt deltog i min första lagmatch. Vi hade lagtävling i form av Linköping Taikai vilket var en väldigt olig form av tävling där alla mötte alla. Deltog i Sumi Seminar i Uppsala under sommaren, något av det mest lärorika jag upplevt. SKO kom och gick på hösten och där vann jag min första match och tog mig ur poolen! Sedan blev det ett damläger i Malmö som bjöd på upplevelser och träningsvärk jag aldrig kunde ha föreställt mig. Det här är bara de stora sakerna som hände i min kendovärld, sedan finns de alla de små, alla träningar som vi kämpat och slitit oss igenom, alla basukvällar efteråt med skratt långt in på natten, de små glimtarna av upplysning, studnerna av fullständig kontoll. Sena filmkvällar med knäppa kendomänniskor, graderingsnervositiet för sig själv och andra, shinaifixaragar, prova-på-kendo för tjejer, sempai på nybörjarträningar och ett helt nytt perspektiv på kendo. Jag hoppas, och tror, att min kendo tar ytterligare ett kliv framåt under 2011, målet står klart, nu gäller det bara att nå det. Nedräkningen till den 16 oktober 2011 kan börja...


Hampushästen har varit en annan stor del av detta år. Vi har satsat och kämpat tillsammans och det blev rätt så bra tillslut, trägen vinner och som det har känts traggligt ibland, men han är en stjärna den lilla gula hästen och hans glädje och små ulliga öron som spetsat får mig att se ljusare på livet. Det här var verkligen ett tävlingsår för oss, visst har jag velat tidigare också och visst har vi tränat, men inte så målmedvetet som vi gjorde detta år. Han fick sin första rosett tillslut, en clear round i hoppning, 60 cm och han flög över, det var utomhus, det var hinder, solen sken och en vit rosett bärgades. Så stolt och glad jag var, sedan smällde han till med en godkänd runda i LC:2 på eftermddagen. Han slog omgivningen med häpnad och detta var bara början. Det allra roligaste vi var med om var Hubertusjakten, Hampus var med och slogs i täten, mest för att jag inte kunde hålla honom någon annanstans och tyckte livet var riktigt roligt. Sedan visade han mig (och alla andra, även om jag visste att han kunde) genom att kamma hem två dressyrrosetter till, en i LC:2 och en i LC:1, jag var så stolt över honom och kommer fortsätta kämpa detta år för att det ska gå ännu bättre.