tildans

Nya favoritserien.

 

 

 

 

... tycker jag är den här.

 

 

Over and Out

 

Ja, lite bilder tänkte jag visa från vår lilla nyårsweekend. Jag och min Johan tillbringade fyra fina dagar tillsammans med hans familj uppe i bergen utanför Verona i Italien. För tre år sedan var vi på samma ställe och firade och nu var det alltså dags igen. Förra gången passade jag och Johan även på att besöka Venedig, denna gång blev det istället en liten avstickare till Milano. Men först och främst höll vi oss uppe i bergen, andades ren luft, njöt av ljusa dagar, fantastisk mat och uppfriskande promenader. Mer behöver man inte när man samtidigt kan umgås med människor man tycker om. Att omgivningen är fantastiskt vacker går ju heller inte att sticka under stol med.

 

En väldigt trevlig resa, hoppas få åka dit fler gånger.

 

Det Positiva: Lugn, ro och mat

Det Negativa: Hårda sängar

 

Over and Out

 Så är det dags att se tillbaka på året som gått och sedan se framåt mot vad som ligger framför oss. Ett långt år och framförallt en lång höst och vinter går mot sitt slut och ännu en gång kan jag konstatera, att jag måste lyssna mer på mig själv. Jag tycker ändå att jag gjort prioriteringar, men när jag ser tillbaka ser jag också att det inte är tillräckligt. Jag hoppas att kommande år ska bli bättre på den punkten.

 

Året med finaste Maximen har, om inte idel solsken, innehållit i så fall väldigt tunna moln. Han är en fantastisk individ och frågan är inte hur långt han kan ta mig, utan hur långt jag klarar av att hänga med. Vi har tränat vidare för vår Lena. Övervunnit lite av mattes hopprädsla och lärt oss nya svårare rörelser. Vi har varit på klubbtävlingar i dressyr och bruksridning. Dressyr- och hoppclerarrounder och vi har varit ute på lokala tävlingar i dressyr, två gröngölingar som gör så gott vi kan och försöker ha roligt när vi är ute. Han lastar i princip sig själv numera och åker som den prins han är brett i egen transport (Berit var en nykomling i vår familj detta år), han är för det mesta lugn att hantera och är inte väldens bästa sambo med som hästskötare fungerar det att åka själv. Vi har varit med på Hubertusjakt och vi har badat i sommarvärmen. Det finns i mina ögon ingen häst i hela vida världen som kan mäta sig med honom och jag hoppas att året som kommer ska bli minst lika bra.

 

Kendoåret var inte idel solsken kan jag säga med säkerhet, ibland vill jag snarare likna det vid en himmel med tunga regnmoln där solen förtvivlat försöker leta sig fram med några ynkliga strålar. Men trots detta har jag aldrig gjort en så bra tävling som detta års SKO och jag tvivlar starkt på att jag kommer kunna göra om det. Men just i detta nu är kendo roligt igen och jag hoppas att även kommande år kommer att innehålla så mycket av det jag bara orkar.

 

Större delen av våren ägnade jag åt att vara på resande fot tillsammans med Lollo. Vi gjorde vårt livs äventyr och åkte till andra sidan jorden för en rundresa på drygt 6 veckor. Veckor som för alltid kommer finnas med mig, som jag mer än gärna återkommer till närhelst det finns en andledning att spåra in på Australien (vilket det nästan alltid finns, tro mig). Friheten och upplevelserna går inte riktigt att mäta med något annat jag varit med om. Att hålla en koala i famnen, att somna under stjärnhimmel i röd öken, att känna pusten av något magiskt i den röda sanden, att dyka bland sköldpaddor och hajar, att se ut över ett landskap som verkar vara som en saga och att äta muffins till frukost i en park byggt på ett parkeringsgarage.

 

Året som gått har varit så händelserikt och även om jag ser fram i mot allt som kommer att hända även nästa år så hoppas jag att jag kan lugna ner mig lite. Prioriteringar gör ofta någon besviken, jag ska bara se till att det är värt det hela.

 

Gott Nytt År alla vänner där ute!

 

Over and Out

 

 

 

 

Nytt år, nya möjligheter brukar det heta. Även om man egentligen har precis samma möjligheter som dagen innan. Detta år har på många vis varit väldigt, väldigt bra, men också väldigt, väldigt jobbigt och för att inte börja på samma snurra igen har jag tänkt igenom lite vad jag vill.

 

Som tidigare år delar jag upp mina mål lite för att få det lite mer överskådligt.

 

 

De mål som sattes upp inför detta år uppfylldes väl lite halvhjärtat. Relativt kontinuerligt har jag tränat vilket jag är nöjd med och bättre på att hålla pass tycker jag också att jag blivit, kanske inte på att planera dem, men improvisera är jag en mästare på.

 

För året som kommer så sätter jag upp lite liknande mål.

-Träna kontinuerligt, mer kvalitet än kvantitet.

-Försök till gradering sandan i oktober (vilket jag knappt vågar skriva och inte ens vågar börja tänka på ännu).

-Försöka hitta tid till annan träning en gång i veckan.

 

Min älskade fina häst som seglar högt över alla mål jag sätter upp. Som sköter sig som den prins han är när vi är ute på äventyr. Vi saknar båda rutin och en del kunskap och jag är så stolt över vad vi åtsakommit detta år. Jag hoppas att vi även detta år får hålla oss friska och motiverad.

 

-Fortsätta med trafiksäkerhet (går att leda själv bland vanliga bilar och rida i grupp).

-Tävla lokal dressyr på LB-nivå under våren

-Nosa på LA till hösten och rida clear-round

-Komma ut på fler hopp clear-rounder

-Ta oss runt en bruksbana utan U

-Åka på kurs/läger

 

-Ta bättre hand om mig själv

-Försöka hitta mer tid till familj och vänner

 

Over and Out

I helgen var det full aktivitet. Började fredagskvällen med att ha över en hel drös med kendovänner på filmkväll och så kollade vi på alla inspelade matcher från SKO. Mycket trevligt var det och 12 personer får faktiskt plats i vårt vardagsrum om man kämpar lite.

 

Lördagen hade jag Flora och vi tog ett varv runt vallen i regnet, lite lagom kul, speciellt som hon började backa hel oprovocerat, vet inte riktigt vad som flög i henne. Annars var hon pigg och glad och vi travade en del. Efter stallet for jag vidare till Dojon och ägnade resten av dagen åt att fixa shinaier och laga lånerustningar, vi åstakom ganska mycket på kort tid så nöjd med min dag. Avslutade hemma i soffan och kollade lite film.

 

Söndagen hade jag morgonfodringen så jag var i stallet tidigt, gav alla hästar mat och åt sedan en andra frukost i fikarummet tillsammans med Kerstin (kissekatten), kan nog inte börja dagen på ett bättre sätt. När alla hästar var i sina hagar gick jag och Maxim en promenad, han var lite jobbig att ha och göra med, vilket han gärna blir när han vilar och energin börjar samla på sig, men det var hanterbart, ska försöka promenera lite fler gånger nu i veckan och även nästa vecka så kanske vi startar upp med lite tömkörning sedan, vi får se hur det känns. Gick sedan ner en sväng till ridhuset och loppisen som pågick där under större delen av söndagen, kikade runt lite, men blev inga inköp i hästväg.

 

Ikväll då så hade jag tre hästar att mocka åt helt plötsligt, men bara en som skulle motioneras. Flora fick sig ett tömkörningspass i ridhuset (Maxim tyckte att jag var en förrädare som överhuvudtaget såg åt någon annan häst idag). Och vilket pass det blev sedan! Jag tillskriver all framgång till uppenbarelserna fina Mirre gav mig när jag tömkörde honom härom veckan, fungerade ju utmärkt på Maxim efter det och nu även på Flora. Lite springigt i början, men sedan släppte det rätt så snabbt i traven och vi galopperade även flera varv i både höger och vänster galopp! Det är häpnadsväckande vad den hästen har kommit lång på det halvår som gått. Bitvis ser man hur det glimmar till där inne, men det är en lång bit kvar innan det är en glänsande diamant av henne, vi får se vad som händer också, damen har en del humör som börjar visa sig nu, mer och mer. Men jag tror verkligen att hon skulle kunna bli riktigt bra tillslut. Har henne på onsdag också så funderar på att rida då.

 

Det Positiva: Känsla

Det Negativa: Snor

 

Over and Out

 

 

Vissa har födelsedag idag, hipp, hipp hurra!

 

 

 

Eller det beror väl på hur man ser det.

 

Maxim hade promenad på schamat på söndagen, tanken var att jag skulle gå upp någorlunda och ut till stallet på förmiddagen och sedan ägna eftermiddagen åt att laga mat. Men istället så snosade jag ganska länge, gick en sväng till Willys och köpte lyxfrukost/brunch med fäskt bröd och lite gott pålägg. Så värt det kan tilläggas.

Så jag kom inte ut till stallet så tidigt som jag tänkt mig, men det gjorde inte så mycket. Vi gick vår promenad på strax över en halvtimme, bostade och myste i stallet och jag passade på att gosa med stallkatten också, så rätt så nöjd med min dag.

 

 

Var sedan iväg och veckohandlade och lyckades faktiskt laga mat så vi har matlådor för nästan hela veckan. Dessutom bakade jag kaka till måndagens styrelsemöte. Måndagen var vilodag för Maximen och jag gick först på massage, vilket tja, fick mig att må bättre, men samtidigt släppte fri lite saker som helst skulle hållit sig inne. Idag har till exempel näsan runnit större delen av dagen och kroppen har kännts lite lagom slitig. Maxim hade vilodag även idag, men imorgon drar vi igång igen, var och hälsade på honom i hagen och uppgraderade flugskyddet, söthästen, vad jag skulle göra utan honom vet de tusan.

 

Det Positiva: Powerwalk

Det Negativa: Ingen kendo.

 

Over and Out

 

Jag hittade ett gammalt inlägg bland alla utkasten jag slängt upp under åren som gått. Det här fick mig att le lite och ännu lite till när jag insåg att några av drömmarna faktiskt slagit in...

 

Alla har vi drömmar, här är några av mina...

Resor
Island, rida islandshäst och dyka
Nya Zeeland, vackra Sagan om Ringen landskap
Scotland, vandra i högländerna
England, besöka diverse slott
London (igen) för att upptäcka mer (Besökte med Johan april 2011, men vill fortfarande ha mer)
Norge, vandra längs kustens fjäll och fjordar
Sudan, oförstörd dykning
Australien, hört mycket fint om detta land (Äventyr med Lollo på 6 veckor april-maj 2013, vill tillbaka
Prag, verkar vara en vacker stad
Sant Peterburg, samma som ovan

Kendo
Besöka en Japansk Dojo i Japan
Gradera Dan-grad (1dan oktober 2011, 2dan oktober 2012)
Vinna en match (någon vinst har jag lyckats med)
Vara nöjd med ett helt pass
Klara att andas rätt en hel ji-geiko

Livet
Ha en egen trädgård
Skriva en bok

*... södra halvklotets stjärnhimmel med vintergatan fullt synlig och stjärnfall i mängder.

 

*... den mjuka känslan av en koala i famnen.

 

*... den röda öknens oändliga vidder.

 

*... känslan av att vakna utan alarm tidigt på morgonen och vara pigg.

 

*... känna doften av hav i näsan och vinden mot kinden.

 

*... känslan av äventyr.

 

Ibland så måste man lyssna på sig själv och påminnas. Det är bra med en blogg som man kan använda till det. Jag skriver mycket om delar av mitt liv i den och mycket skriver jag inte. Men ibland flikar jag in nyckelord och antydningar, bara för att jag ska kunna läsa och komma ihåg hur jag tänker. Och när jag går tillbaka får jag en liten påminnelse, det var så här jag tänkte, så här jag mådde och då hjälper det mig ofta att gå vidare. Något jag verkligen inte tycker om är att göra samma misstag om och om igen, vilket lätt händer. Så när jag står inför ett val av något slag brukar jag försöka tänka tillbaka, hur har det gått de andra gångerna jag valt liknande, blev det bra? Blev det dåligt? Hur väljer jag denna gång?

 

Och jag är fullt medveten om att ibland vill jag alldeles för mycket. Men jag tror att jag den senaste tiden insett när jag mår som bäst och nu försöker hålla mig där. Det kanske inte alltid går, men ambitionen finns där. Och jag har landat tillräckligt mycket för att kunna tillbringa kvällen i stallet, utan stress och ta det lugnt, göra det jag ska och ibland lite till. Det är där jag trivs och det är ett fint stall vi bor i, men jag saknar skogen och tystnaden, jag saknar det lilla som jag alltid haft tidigare. Och dit vill jag tillbaka, med skillnaden att jag fortfarande vill ha de möjligheter jag har nu till träning. Så jag funderar på hur det ska kunna lösas och jag har en dröm om hur framtiden kommer att se ut. Första steget kommer förmodligen att tas redan om några veckor, det är i allafall så det ser ut just nu, sedan får vi se när nästa steg tas, förhoppningsvis innan året är slut, men annars håller jag alla tummar jag har för att det mesta som jag önskar ska hända i början av nästa år.

 

Träning är ju en ganska stor del av mitt liv när man tänker efter. Och nu har jag tänkt efter lite, på vad träningen egentligen betyder för mig. Innan jag flyttade hemifrån tränade jag egentligen ingenting, förutom då ridningen. Jag var aldrig en fotbollstjej som de flesta av min dåvarande klasskompisar (och jag testade faktiskt att gå på en träningen, men med bollrädsla och diverse annat så insåg jag att det inte var något för mig) och något annat att träna där jag växte upp fanns egentligen inte. Att åka så långt som in till stan var heller aldrig något som slog mig som en möjlighet, kanske för att jag i grund och botten är ganska lat och verkligen behöver vilja något för att genomföra det. En kort period dansade jag i och för sig, men det var nog max två terminer innan dansen flyttade in till stan och då blev jag som sagt inte lika sugen längre. 10 mil fram och tillbaka kändes inte så lockande direkt. men som sagt, samma sträcka var inget problem när det gällde att ta sig till ridskolan.

 

Sedan flyttade jag hemifrån och började, till min egen förvåning, springa lite gran. Varför? kan man undra. Jadu, faktiskt så vet jag inte riktigt, kanske var det att jag behövde fördriva tiden på ett annat sätt, komma in i nya rutiner eller bara göra en förändring i mitt liv. Det höll sig väl inte jättelänge, men det var en början. Sedan höll det väl på lite av och till genom åren. Så för 4,5 år sedan i februari började jag med kendo. Det har sedan jag var yngre alltid funnits en längtan efter att träna en kampsport, inte tillräckligt stark för att det skulle ske när det var lång resväg och inte så stark att jag började av mig själv. Men med hjälp av en knuff i rätt riktning så fann jag mig plötsligt träna två gånger i veckan. Och tycka om det.

 

Rent allmänt har mitt intresse för träning också ökat de senaste åren, kanske framförallt sedan jag började rida och träna lite mer seriöst med Maxim. Allt blir så mycket lättare om jag orkar, om min kondition är lite bättre, om mina muskler är lite starkare. Sedan kan jag inte påstå att jag älskar att springa, men det är roligare än vad det var tidigare, speciellt när man får sällskap eller när man ser hur ens tider förbättras. Jag skulle nog aldrig ha motivationen att springa om jag inte hade ett mål eller en tid att nå. Just nu ligger springningen lite på is också, det är helt klart väldigt periodberoende, hur mycket jag springer.

 

I allafall under de här perioderna med mer eller mindre intensivt tränande hat jag kommit fram till att jag mår bra av det. Det är bara det att jag verkar glöma bort hur bra jag mår av det så när jag någon gång känner mig extra trött så slutar jag helt enkelt. Jag försöker fortfarande komma på ett sätt att hålla på regelbundet, men eftersom jag fungerar bäst med kortsiktliga mål så går det sådär. När jag väl uppnått målen är det som om luften går ur mig och motivationen dalar. Det är lika i både kendo, ridning och annan träning. Så jag måste helt enkelt komma på ett sätt att ta mig över det där efterdyningarna som kommer efter ett uppnått mål.

 

Ett av de önskemål jag har med hösten är att träningen ska fungera som jag vill, att den ska vara en källa att hämta energi ifrån och inte något som hänger över mig som ett stort "måste" och som jag får dåligt samvete över när jag inte når upp till alla krav jag vanligvis sätter på mig själv.

 

Over and Out

 

 

När min syster var på besök åkte vi ju till Söderköping och på kvällen där gick vi på glassresturangen Smultronstället. Första gången jag var där, men mycket har man ju hört om stället, väl värt att besöka också. Igår var det dags igen. Johan och hans bröder plus den enas sambo var också med. Gott var det och mätt blev jag. Efteråt gick vi en sväng runt kanalen i solnedgången och det var riktigt skönt. Vackert är det där också. Avslutade med liten sväng hem till den bror som bor i stan och hans sambo innan vi åkte tillbaka till Söderköping igen.

 

Då och då sätter jag mig ner och börjar knåpa med mina bildinlägg från resan, fortfarande en hel del kvar och det gör att man tänker tillbaka, saknar, minns och längar.

 

När vi var ute och äventyrade i Australien diskuterade vi en del om våra liv och vad vi vill förändra i dem. När man kommer en bit ifrån kan man ibland se saker med större tydlighet. Massor med planer kläcktes, allt för att må lite bättre i tillvaron. Nu har jag varit hemma i några veckor och visst några förändringar har jag gjort, men jag har också insett vad som är absolut viktigast för att jag ska fungera. Sömn. Jag måste sova mer, gå och lägga mig på kvällarna så att jag kommer upp och orkar med dagen. Det är den största utmaningen som ligger framför mig.

 

På resan var det ganska enkelt. Det blev mörkt på kvällarna, ganska snabbt, vi hade oftast inte tillgång till dator/tv och ofta gjorde vi saker hela dagarna så att vi var väldigt trötta tidigt på kvällen och då gick vi och lade oss. Herregud, i början somnade jag innan nio på kvällen och tror inte att det berodde bara på tidsskillnaden, sedan vaknade jag tio timmar senare av mig själv. Nu tror jag inte att jag behöver tio timmars sömn, men åtta skulle inte sitta så fel och det borde inte vara så svårt att uppnå tycker man. Men det är det.

 

Och nu när jag varit hemma ett tag känns det lite som en dröm, allt vi upplevde och alla platser vi besökte. Jag vet att det hände, men samtidigt som det inte var så länge sedan så känns det som en evighet. Och även om jag älskar mitt liv här hemma, så hugger det till lite i hjärtat av saknad varje gång jag ser ett foto, varje gång jag går in på min facebook och ser att det nu är drygt två månader sedan jag blev taggad på platser i Adelaide. När vi var på vår tur i den Röda öknen skulle vi när vi presenterade oss för resten av bussen tala om vilken sorts superkraft vi helst av allt skulle vilja ha. Många sa att de skulle vilja teleportera sig och det vill jag också. Tänk om avstånden inte var någon begränsning och man kunde få ut allt det bästa av båda världarna.

 

Så jag fortsätter med mina bilder, håller mina minnen nära hjärtat och börjar drömma om ännu en resa, ännu ett äventyr.

 

Det Positiva: Det mesta finns kvar för ett återbesök

Det Negativa: Saknad

 

Over and Out

Åhh, måste bara säga att denna helg känns mycket lovande redan nu. Först fredagmyset igår som inte gick av för hackor. God middag, ännu godare vin och chokladglass till efterrätt, med finaste sällskapet.

 

Upp relativt tidigt, för att vara jag och helg. Ta det lugnt med frukosten och hinna baka kladdiga chokladmuffins innan jag tog cykeln och for iväg till dojon. Kroppen klarar inte ritkigt av riktig träning ännu, men jag och Lollo hade bestämt oss för att köra kata. Skickade ut mail om det tidigare i veckan, men tydligen ingen annan som var sugen. Nåja, så länge man är två så går det ju bra ändå.

 

Jag har nog inte kört kata sedan innan resan, så ganska många månader sedan, men första gången vi körde igenom kändes det ganska bra! Jag kom ihåg alla i allafall och det är ett stort plus, sedan att inte alla detaljer stämmer får man ju jobba med hela tiden, även vid kontinuerlig träning. Vi körde några gånger till, ibland med lite dåliga avstånd, men överlag klart godkänt, ska försöka få till dessa pass lite oftare så det blir lite mer rutin på det hela.

 

Efteråt cyklade vi iväg till lämplig gräsmatta och lade ut våra picknickfiltar, i detta träningspass ingick nämligen picknick eftetåt, förstår inte varför fler nappade. Nåja, mer hemlagad sushi och muffins till oss. Vi hade en trevlig timme med prat och diskussioner i solen. Nu är jag snart redo att fortsätta min helg, plugga in dressyrprogrammet, rida häst, tömköra häst, tvätta hästsvans, hämta transport och slutligen packa det som ska med imorgon.

 

Det Positiva: Sol i sinnet

Det Negativa: Stäckning

 

Over and Out

Ja, veckans planer har väl gått så där, men jag är nöjd ändå, ibland kan man inte få allt här i livet och för det mesta måste man prioritera bort någonting. Denna veckan fick kendon stryka på foten lite, i allafall hittills, får se hur slutet av veckan artar sig. Men jag har prioriterat andra saker som får mig att må bra och rört mig på andra sätt så träning kommer ju in i livet även utan kendo, även om det såklart inte är lika roligt.

 

I allafall, igår tog vi bilen till Söderköping, jag och Johan, eller rättare sagt tog vi bilen till en camping där, för där hade min barndomsvän Ida slagit läger för några dagar tillsammans med sin kille och deras 1,5 åriga son. Vi har träffats väldigt sporadiskt de senaste åren, men hon är den enda från min högstadietid, den enda från hemhemma jag håller regelbunden kontakt med, så det är alltid kul att ses när tillfället ges.

 

Sist vi träffade lillkillen var han väldigt rädd för det underliga människorna och tyckte nog att vi skulle hålla oss på avstånd eftersom han skrek när vi försökte hålla honom eller leka lite. Nu var han väldigt avvaktande i början, men tinade upp mot slutet. Kunde till och med mata med välling och ha lite i knät denna gång. Mot slutet blev han lite pigg och kommunicerade till och med lite med en vilket var kul. Himla charmig när han ler stort och "pratar", en bestämd liten kille som visste vad han ville. Det är kul att se hur han växer mellan gångerna, eftersom vi ses så sällan så blir det ju rätt så stor skillnad. Förhoppningsvis ska vi försöka ses igen när jag åker hemhem senare i sommar.

 

En mycket trevlig kväll blev det, jordgubbar och glass, prat i förtältet, promenad längs kanalen in till Söderköping och kolla runt lite där också. En kväll som var så värd att byta bort sin tvättid för, istället blev det tvätt ikväll och en promenad med pratglad syster. Så mina kvällar har varit fyllda med aktiviteter, något som är kul, men samtidigt för mig lite stressad. Det är så mycket att hinna med hela tiden, men denna vecka få det bli prioritet vänner helt enkelt, imorgon väntar middag med några av budovännerna vilket ska bli superkul.

 

Det Positiva: Vänskap

Det Negativa: Tidsbrist

 

Over and Out

Idag blev det uppgång tidigt fast det var lördag. Dags att åka på hästtävling. Inte för att tävla själv utan istället skulle jag träffa syster som jobbar som groom åt en dressyrryttare. Det är tävlingar hela denna helg på Strömsholm så jag satte mig i bilen och efter en kort avstickare till stallet för att morgonfodra styrde jag kosan norrut. Tidplaneringen höll så kom fram bra och kunde vänta in mamma och pappa som också skulle dyka upp, vi möttes lite på halva vägen mellan Linköping och hemhemma kan man säga. Hann se ett par ekipage innan det var dags för dem vi väntat på, syster jobbar för Mads Hendeliowitz och i den första klassen så red han en häst som hette Jimmie Choo, jättesöt och det såg så lätt ut när de red programmet, förutom ett par missar i piruetterna så såg inte mitt ganska otränade öga några fel. Vi mötte upp Frida sedan när hon skirttade av hästen och hann byta några ord innan hon skulle iväg och byta häst till nästa klass.

 

 

Mamma, pappa och jag hängde runt på tävlingsområdet, kollade lite ponnyhoppning och pratade en del. Hade det inte varit en sådan spontan resa som det nu var hade jag kanske förberett mig mer och läst mer om vilka ekipage som skulle starta i dressyren för nu missade jag flera som jag gärna hade sett. Nåja, det kommer förhoppningsvis fler chanser. Fick se Patrik Kittel, utan häst i och för sig, men ändå.

 

Efter någon timme var syster tillbaka med nästa häst och medans Mads värmde upp hästen (innan själva framridningen) så hann vi prata lite mer med syster vilket var kul. I första klassen med Jimmie blev han placerad femma och nu var det dags för nästa klass med Candyman. Vi kollade när han red fram och sedan när han red på banan, inte riktigt deras dag idag så han avbröt efter ett tag. Vi följde med syster bort med hästen till lilla lastbilen så vi han umgås lite mer. Gick lite på utställningsområdet och handlade inget! Heja mig! Stod och höll i lite ridbyxor, men hittade inga som jag riktigt fastnade för. Höll i skydd också, såklart, vet inte riktigt vart det här ska sluta. Åkte och åt mat uppe vid stallen där syster bodde och sa hejdå till henne efter att han hälsat på hästarna i stallet. Mycket fint stall kan tilläggas, jag är imponerad.

 

Bilfärd hem och så grillning på kvällen, rätt så lyckad dag måste jag säga ändå, förutom att Johan var på egna klätteräventyr och råkade ramla lite och stötte in foten i ett berg så den är lagom stukad...

 

Det Positiva: Solsken

Det Negativa: Olycksfåglar

 

Over and Out

 

6 veckor av tysthet. Om man vill läsa om mitt underbara äventyr i Australien kan man göra det på min resdagbok HÄR. Jag kommer inte att skriva så mycket om den här på bloggen, men därimot tänker jag kicka igång den här omstarten med att göra lite fotoinlägg från resan. Mest för att resdagboken är trög att ladda upp bilder på och för att även de som inte har facebook ska kunna se vad jag har haft för mig.

 

Men, nu är jag alltså hemma igen. Och efter ett stopp i Västerås för att gå på så underbart fint bröllop, eller ja, bröllopsfest eftersom mitt plan landade mitt i själva vigeln, så landade vi hemma i Linköping igår kväll. I morse kom jag upp bra, hann njuta av frukost och sedan ge mig av till stallet i god tid. Det kändes lite konstigt att sätta sig i silverbilen igen, men ändå välbekant och vägen till stallet såg ut som den brukar, bara väldigt mycket grönare än när jag åkte.

 

Jag kom fram och efter att ha läst lite i boken om vad Maxim varit med om (blivit rädd för kor och traktorer) gick jag ut till hagen för att hälsa på honom. Han hörde mig inte när jag ropade från grinden och heller inte när jag var halvvägs genom hagen (eller så låtsades han, komma har efter 6 veckor liksom och tro att man ska bli välkomnad av öppna famnen, humpf.) men när jag var några meter ifrån bestämde han sig för att komma fram i allafall och han gillade att få morot och bli kliad i pannan och i öronen. Sedan gick vi upp till stallet tillsammans och jag hann klia och borsta en stund innan hovslagaren dök upp. Med både slickgodis och öronkli så skötte han sig fin och fötterna blev omhändertagna, ena framhoven är lite sprucken och ganska ful, hoppas det torkar upp snart så det inte blir värre.

 

När hovslagaren var klar tog jag fram saxen och tog itu med manen. Ingen som vågat klippa den medans jag var borta så den var lite ostyrig, fick klippa ner den ganska rejält. Maxim tyckte att jag var tråkig! Komma här och klippa man, jag tänker inte stå stilla, så det så! Men till slut gick det hyffsat, får fixa det sista en annan dag när humöret är lite bättre. Mötte också K i stallet som är en av dem som tagit hand om Maximen och hon berättade om gårdagens äventyr. Blöt asfalt, långtradare och en mycket upprörd fjordkille som gick i något passageliknande för att det var så spännande. Men allt hade gått bra och han hade fått klättra i backar också och blivit trött.

 

 

Tillslut så kom jag så långt som att borsta hela hästen och få på sadel och träns så vi kunde ge oss ut en sväng. Skrittade med långa, glada steg ut från stallplanen och det kändes fin att sitta i sadeln igen. Vi gick upp till ridbanan, skrittade lite och travade även lite, matten orkade inte så mycket, men ville känna lite på sin häst i allafall. Han kändes fin, lite vingligare än när jag åkte, men det kanske beror på min ridning och lite stel, men mjuk och fin i munnen som vanligt.

 

Sedan blev det mer borstning och mys innan han fick gå tillbaka till sina kompisar och matte mockade, gjorde rent en sadel och stökade omkring ett tag till i stallet. Hans trotjänande grimma, som jag vann på Fjord-SM för två år sedan. Grimman som startade det hela kan man säga eftersom Jossan då tyckte att jag skulle hitta en häst som kunde ha grimman, fick idag pensioneras, den var lite väl sliten nu och eftersom jag har ett förråd med fina, hela grimmor var det bara att plocka fram en sådan och se glad ut.

 

Imorgon ska vi ut tänkte jag eftersom jag är ledig ytterligare en dag ska vi rida på förmiddagen. Kanske matte vågar sig på att galoppera också. Får se vad träningsvärken säger.

 

Det Positiva: Underbara hästen

Det Negativa: Muskler som försvinner

 

Over and Out

Så i helgen var jag iväg och roade mig lite i Uppsala. Jag har ett gäng kompisar från gymnasiet som jag fortfarande ha lite kontakt med, vi brukar försöka träffas någon gång varje år. Inte alltid alla som kan vara med, men denna gång (med mycket bra planering i god tid) var vi hela åtta stycken som kunde komma och ta fatt på vart livet har fört oss.

 

Vi var hemma hos en av dem som bor i Uppsala, fick god mat serverad (och en gudomlig efterrätt) drack gott vin och pratade i många timmar på kvällen. Både om gamla minnen och om allt det nya i våra liv, eller ja, inte allt, men en hel del hann med att avhandlas. Det här är människor som jag snart har kännt i tio år och jag tycker att det är så roligt att fortfarande träffa dem ibland, det är inte så att man riktigt plockar upp där man slutade, men det är ändå aldrig jobbigt att komma igång igen. Vissa har man så klart lite mer gemensamt med än andra, men alla är så roliga och jag minns varför jag gillade gymnasietiden så pass mycket som jag gjorde. Jag skrattade en hel del och hade det väldigt trevligt.

 

Sedan sov jag över i Uppsala, tanken från början var att äta någon slags brunch tillsammans på söndagen också, men det blev inte så då ingen annan kunde, så det var bara jag (och han som anordnade det hela kvar), men vi hade en trevlig frukost, gick på promenad och sedan visade han mig lite mer av Uppsala eftersom jag (trots upprepade studiebesök och resor dit) egentligen inte har någon uppfattning om centrum och hur känslan i staden är. Det var i allafall trevlig, gick längs med ån och runt i stadsparken, såg på lite fina hus och så vidare, sedan käkade vi lunch och så gick mitt tåg söderut igen.

 

Man blir glad när man träffar folk som man bryr sig om och man inser att det verkar ha hamnat rätt i livet. Att de har hittat det de letade efter och att vissa delar av deras personlighet inte förändrats speciellt mycket. Sedan kan jag också känna, att med vissa är det kanske lättare att prata nu än vad det någonsin var tidigare. Jag vet inte om det är jag själv som har förändrats och som kan uttrycka mina tankar bättre nu, kanske har jag en klarare bild av mig själv och mina egna mål och drömmar.

 

Nåja, slut på funderingar, en fin helg med sol både inne och ute. Planerade lite resa på tåget hem och sov lite, enda minuset med helgen var väl att inte träffa Johan så mycket, han var borta fredag kväll och jag nästan hela lördagen och söndagen, men snart är det påsk och ledighet för egen del, det ser vi fram imot.

 

Det Positiva: Vänner

Det Negativa: Trötthet och stress

 

Over and Out

Så var det dags för Lenaträning igen, två även denna vecka, så lagom med plats. Vi fick värma upp lite i trav först och rida lite ridvägar, försökte vara nog och få honom rättställd, men han var lite envis denna dag. Då gäller det att vara ännu mera envis och inte sluta försöka. Fick ändå till det ganska bra i traven, fick börja kämpa mer med mig själv och min sits igen. Speciellt sänka händerna som jag ska koncentrara mig lite på nu framöver. Sedan hade jag lämnat önskemål om att träna fattningar i högergalopp, så det fick vi göra. Men för att göra det hela lite svårare, okej, mycket svårare, så skulle vi göra det på medellinjen. Vi började åt höger och vad tydligt problemet blev på en gång! Det var riktigt svårt att få honom ställd åt höger och inte skjuta ut bogen. Fick göra lite olika varianter, lägga volt ut mot sargen och sedan fatta och lite annat. Det gick till slut, men det satt långt inne. Jag kände också att jag inte riktigt var så stadig som jag hade velat i min sits, kändes som om jag också behöver ta stöd av väggen för att lyckas. Så över till vänster varv och där gick det bra första gången, men sedan fattade han helt plötsligt höger galopp i stället!? Så bara att börja om och få honom mer ställd till vänster, sista fattningen satt som en smäck dock, så då avslutade vi. Ska öva mer själv och verkligen leda ut yttersidan ordentligt, Lena tyckte att jag skulle överdriva och dels leda ut yttertygeln och även lägga över innertygeln lite för att hindra honom från att skjuta ut bogen. Knepigt är det, men jag ver ju att det ska gå, traven har vi ju fått hyffsad ordning på så nu är det bara att fortsätta jobba!

 

 

Idag så var det dags för nästa provridning, min kusins flickvän är medryttare på en annan häst i stallet (det var hon som tipsade om stallet när jag var i flyttankar för ett år sedan) och hon erbjöd sig att hjälpa till nu när jag åkte bort. Så nu var det dags för permiärtur, träffade också på min kusin som var med som sällskap och det var roligt att se honom lite. Red i ridhuset och hon fick känna lite på Maximen. Försökte ge lite tips och råd, men inser hur svårt det är från marken, det mesta jag gör sker ju instinktivt när jag sitter på ryggen. I allafall tyckte jag att det såg riktigt bra ut i skritten, hon fick tag på honom bra där. I traven så var det lite kenpigare och han passade på att ta till alla knep i boken med bogar lite hur som helst, men jag tror nog att det ska bli bra i slutändan när de vänjer sig vid varandra. Vi ska köra några gånger till och jag ska försöka hjälpa henne lite mer, men det känns bra, två duktiga och pålitliga tjejer som kommer hjälpa mig när jag är på äventyr, fina sambon som ställer upp också, så nu börjar det kännas lite lugnare, även om jag kommer sakna honom något enormt när jag är bortrest, han är ju som min lilla bebis.

 

Imorgon blir det morgonfodring och sedan vila eller uteritt för Maxim, beror på hur utvilad matten känner sig. Fyra timmars sömn blev det på förmiddagen innan stallet. Efteråt så duschade jag och stack iväg till köpcentret, målet var dels Hööks och ett ofodrat regntäcke till Maxim. Han har ett begagnat som börjar släppa igenom vatten, så det var dags. De hade rabatt på vissa täcken och jag hittade ett lämpligt, plus att jag hittade ett fullt bonuskort i plånboken så då blev man ju lite extra glad. Stod och klämde på (ännu ett) stalltäcke (som han inte behöver) som var superfint i färgen (turkost/grå/vit-rutigt i jättebra material) men jag pratade mig själv ur det hela. Ska han ha ett till sådant täcke måste jag göra mig av med ett av dem jag redan har, men ja, tunna täcken är min svaghet, nu har vi i och för sig åkt en hel del transport så de har kommit till användning lite mer. Det andra uppdraget för shoppingturen var att hitta ett par jeans, en stor utmaning brukar det vara och sällan glatt humör under tiden. Att springa runt i flera olika butiker och testa byxor som ändå inte passar gillar vi inte. Men idag verkade vara ett stort undantag, in i första butiken och plockade på mig några olika, provade, smäck, smäck och smäck sa det så var jag med tre par jeans istället, man måste ju passa på när man har flyt liksom. Glad i hågen gick jag sedan in hos frisören och fick en drop-in-tid direkt, så nu är håret omhändertaget också. Av bara farten råkade det bli några tröjor på vägen ut också, så nu behöver jag inte shoppa på ett tag igen.

 

Kvällen ägnades sedan åt att inviga ett par nya jeans och gå på fest! En av kendovännerna ska flytta till Japan på obestämd tid och hade utflyttningsfest. Det var mycket trevligt, mycket människor, mycket hög ljudnivå och delvis bortkollrad av sömnbristen. Men med socker löser sig allt så de blev lite längre än vad jag tänkt mig, känns lite tråkigt att säga hejdå, men vi tänkte göra det här med att besöka våra kendovänner ute i världen till en tradition och åka och hälsa på honom framöver.

 

Det Positiva: Flyt

Det Negativa: Hunger

 

Over and Out