tildans

6Så var det då onsdag igen och dags för kendoträning. Två veckor sedan sist, men denna vecka hade jag en bättre matdag och kände mig sugen på kendo. Peppade till och med lite extra genom att handla banan och drickyoghurt på ica innan träningen så jag skulle överleva. Det är fortfarande lite nervöst att stiga in i dojon, även om jag ibland känner att jag hör dit. Börjar få min rutin att fungera tror jag. 

 

Vi började med sumi-övningar som uppvämning, med kote på. Nuki och kaichi Do, gå åt båda hållen (men hugga på samma sida och inverterade fötter när man stiger åt vänster) börjar få lite koll på det där med fötterna nu. Gjorde även Kote-suriagi-Men, bättre än sist, nutänker jag i allafall att jag ska ta ett steg bakåt även om det steget kommer lite för sent. På med Men sedan och så började vi med kirikachi, sedan gjorde vi två stora Men på rad (så attack stor Men, följt av attack stor Men och så gå förbi). Sedan började det bli klurigt, vi skullestå och känna av varandra och varannan gång göra en liten Men-attack, variera avstånd, seme, harai, vad man ville, varje attack skulle vara så bra man bara kunde göra en Men, en ippon och nästa gång skulle man pressa och göra en ännu bättre. Jag kämpade på, ganska okej gick det, men jag fick också en inblick i hur mycket vissa förmodligen håller tillbaka när de kör annars. För himmel vad snabbt och kraftfullt det kan gå,  att känna det mot en, att vara mottagare då var lite av ett uppvaknande. Byggde på övningen med att den ena gjorde seme, fick en Men mot sig och fick välja kontring. Samma med Kote senare också. 

 

Sedan blev det ji-geiko i en lång rad. Börjar känna mig starkare, men fortfarande inte riktigt bekäm med min kendo. Försökte variera lite och där är jag ganska nöjd. Sedan vet jag inte vad som händer riktigt, men det är som jag fick påpekat av instruktören, att jag håller tillbaka och attackerna dör lite. Nu kanske det inte är så konstigt när jag attackerar in i en väldigt stabil 2-metersmänniska som inte viker ett tum för lilla mig, men det han då vill att jag ska göra är att använda energin och ta mig där ifrån också. Vilket ju är helt logiskt, så det ska jag jobba på "att blomma ut" som han uttryckte sig. Jag vet ju att det här är ett grundläggande problem med min kendo, så det kanske är dags att börja ta tag i det hela. Avslutade med några ippon och en kirikachi. Nöjd och sådär peppad igen, kendo är kul!

 

Det Positiva: kote-do

Det Negativa: saker man aldrig lär sig

 

Over and Out

Veckorna knatar på i en faslig fart Nu är vi halvvägs genom sjukhageperioden. Denna vecka har vi promenerat en del jag och Maxim, den kvällen regnet låg tungt i luften och vinden ven tog vi vilodag.
 
I måndags red jag stor halvblodshäst. Och det var ju en upplevelse. Om man ska beskriva Maxim så skulle jag säga att han är en liten gul räserponny, kort, kompakt och relativt mjuk att ha att göra med. N, varmblodet jag ridit lite är pigg, överambitiös, men förstår inte alltid vad man menar och blir då stressad och spänd. L, halvblodet som jag då testade för första gången i måndags är en annan typ av häst, står och lång, det kändes som om jag hade en halvmil hals framför mig. Han är också lite listig och man måste vara rätt bestämd när man vill få honom att arbeta. Men han är välutbildad och kan väldigt mycket, det gäller bara att lära sig rida det hela också. Det gick väl ändå hyffsat bra tycker jag, traven fick jag snurr på relativt bra tillslut. Galoppen gick det väl sämre med, men man måste väl kunna gå innan man kan springa. Jag gjorde nog inte något helt dåligt intryck i alla fall för hans matte sa att jag gärna fick låna honom igen tills Maxim är ridbar. Kul att rida är det i alla fall. Hade tänkt rida N på tisdagen, men då regnade och var isvind så jag sköt upp det, tills fredagen istället. Då ägnade vi en timme år skrittarbete på ridbanan, vinden ven i vassen, bokstavligt talat, så något spänt ekipage. Vi känner nu inte varandra så väl ännu. Tycker han var duktig och till slut var han lite mer avslappnad och mjuk i båda varven. En stor framteg med uppsittningen iallafall där han stod helt stilla vid pallen denna gång. 

Så i slutet av denna vecka var jag lite mindre i stallet och sov på morgonen istället. Vi har fortsatt med våra skogspromenader, vilket har gått bra. Maxim har bråkat lite med alla andra än sin matte när de lett honom till hagen, men har på det stora hela skött sig bra.

 

Igår beslutade jag mig för att vi skulle göra något lite mer seriöst. In med hästen i stallgången, borsta och på med luddskydd, vilket fick Maxim att sträcka lite extra på sig och hela han utstrålade "JAA! Jag är en arbetande häst, vad ska vi göra? Vad ska vi göra? Skynda dig då, hit med bettet!" Vi började med att promenera runt lite på ridbanan sedan satte jag fast tömmarna och tömkörde lite i skritt. "Jag kan!" sa Maxim och tog det hela väldigt seriöst. Söta hästen, så glad man kan bli av några tömmar liksom. Vi gick runt på lite volter och försökte böja igenom och trampa under bakben. Försökte oss på lite skänkelvikningar också. Sedan gick vi lilla skogsstigen som avslutning utan tömmarna. Idag blev det lite promenad både på ridbanan och ute i skogen, men då matte inte var 100%-ig i huvudet denna dag föröskte han vara lite överallt, men nya tag igen imorgon. Imorgon ska jag också testa ny ridhäst. Maxims halvblodskompis på 14 år, vilket ska bli spännande.

 

<3

 

Red för övrigt i fredags också på herr varmblod. Långsamt går det framåt, vi kunde trava i takt på volt i det bra varvet faktiskt och runt fyrkanten i båda varven. Och skritten är ganska så trevlig faktiskt, men han har så svårt att slappna av och inte gå i passaktig gångart. Påminner lite om vissa islandshästar jag ridit när jag tänker efter. Ska se om jag ska rida något mer på honom i veckan, eventuellt blir det ett par gånger.

 

Det Positiva: Lycklig häst

Det Negativa: Så långt kvar...

 

Over and Out

Jo, men som rubiken antyder är det ungefär så jag upplevde gårdagens kendopass. Det är omvälvande att börja träna i en ny klubb, på så många olika plan. Dels är det nya människor att köra mot, människor man inte känner utan och innan och ganska snart har jag insett hur dålig jag är på att läsa kendo. Eller ja, min hjärna är dålig, kroppen är rätt så bra på det, när hjärnan inte lägger sig vill säga och den får sköta sig själv. Sedan är det väldigt många, väldigt duktiga personer som tränar, vilket jag har nämt tidigare och det tvingar mig att skärpa till mig, jag måste ju visa min bästa kendo, vara en bra representant för min gamla klubb, hela tiden.

 

Detta pass var det fyra personer med 4dan som grad och feedback får man så det sprutar om det, vilket är himla bra, men för någon som mig, som det senaste året i princip slutat analysera sin egen kendo och bara tränat av andra skäl än just att kendo är kendo, är det väldigt påfrestande att plötsligt tvingas göra det. Vilja göra det.

 

Passet i sig var ganska grundläggande. Vi värmde upp utan Men, men med Kote på och gjorde "Sumi-inspirerade-övningar" Men-nuki-Do på båda sidor, samma med Kaichi-Do och Kote-Kaichi-Men åt båda hållen också, eller rättare sagt med inverterade fötter, vilket jag börjar få lite mer koll på. Suriagi därimot gick väl mindre bra, men övning ger väl färdighet eller något. Började varje ny övning med en Men/Kote in som man skulle öppna för.

 

När Men kom på blev det först kirikachi. Fick köra en noggrann och en så snabb som möjligt och så ge feedback mellan. Jag fick kommentar om mitt fotarbete och att tajmingen inte var så bra, så ska tänka på det nästa gång. Över till lite stora Men. Man kan träna kendo hur länge som helst, men man kommer alltid tillbaka till stora Men. Fick tillsägelse om vad mina armar har för sig efter hugget, nämligen sträcker sig uppåt, vilket inte är så bra. Kvar i samma position som hugget eller ner med dem till kamai. Har fått denna kommentar förut, men nu försökte jag verkligen ta till mig också. Det blev lite bättre och han som gett mig feedbacken blev nöjdare. Sedan rotation och samma igen och som jag tänkte på mina händer, vilket gav resultat, för den nya som jag körde mot kommenterade att det nog var de bättre Men-huggen han sett mig göra. Då känner man sig ganska glad och kämpar på ännu mer med sina händer. Vi gick över till lite kontringstekniker, samma som in övningarna i början, först skulle man göra en kote och sedan på nästa kote kom en kontrin suriagi-Men, eller i mitt fall ett försök till kontring, fick verkligen inte till det i rustning, jag vill röra mig för mycket framåt, avstånden blir fel och det blir lite pannkaka av det hela. Nästa teknik var de-kote, där min kropp (fick jag påpekat) börjar röra sig för tidigt och den som hugger Men följer helt enkelt med och det blir lite fel. Stilla med kroppen, vrida sig i hugget, hmm, känns bekant på något vis? Jodå, känns som om jag skrivit dessa ord tidigare, om just debana-kote, men man får nog leta något år bakåt i tiden.

 

Dags för keiko då. Awsome, första var det bara att försöka ge allt i, vet inte riktigt hur det gick egentligen, men är ganska nöjd. Försöker få in i mitt huvud att mot de som är högre graderade eller på samma nivå är det bara att köra, testa så mycket jag kan och orkar utan att det blir ogenomtänkt. Mot de som inte tränat lika mycket kan jag försöka läsa mer och testa lite tekniker, det är min plan i allafall. Sedan beror det lite på vilken kendo personen kör, men jag känner ju inte dem ännu, så detta är min huvudstrategi. Känner att jag börjar orka mer och mer också. Visst att jag var trött efter den första, men jag orkade även de kommande ganska bra. Körde ett par ippon efter det också. Första mot en med 4dan som säger åt mig att jag absolut inte får hugga kote som första attack (jag gillar det, kote är bekämt) för då går han nuki-Men. Jahopp, tänka, tänka och så blev det försök på Men istället och lite annat. Och sedan efter ett tag, på något galet vänster tycker han att jag tar en de-kote på honom när han hugger Men. Vilket min hjärna inte hann registrera riktigt, men kroppen tog ett beslut sådär av sig själv som den gör bäst.

 

Efter passet kände jag mig helt mosig i huvudet, mör i kroppen och helt tömd liksom. Det är en ganska skön känsla. Blir, lite, lite sugen på att träna mer, träna seriöst, men jag tar ett djupt andetag och tänker på mina prioriteringar. Jag vill må bra, jag vill att kendon ska få mig att må bra. Den ska inte vara ett tvång i mitt huvud.
Och det är den inte just nu och jag är ganska kendo-lycklig.

 

Det Positiva: Bra känsla

Det Negativa: Besvärlig hjärna

 

Over and Out

Som han trivs i sin lilla ruta Maximhästen! Så mycket trevligare att ha och göra med. Våra morgonpromenader är precis sådär mysiga som jag vill att de ska vara. Han klampar på i sin älgar-skritt, med spetsade öron och nyfiken blick, men med fokus på mig när jag ber honom, noppar gärna lite gräs, men är inte sådär ätgalen som han kan vara. Det känns som om jag fått min häst tillbaka igen. Sedan är det klart att han uppför sig något lite bättre när jag är i närheten än när andra hanterar honom, men nu vågar jag ändå låta andra hantera honom, det gjorde jag inte för ett par veckor sedan. Han är ju inte dum liksom och testar gärna och han är ju inte direkt en svag häst om man säger så.
 
Jag vet inte om jag lagt upp en överblick över rehabiliteringsplanen?
I alla fall kommer den här:
Efter bukoperation (10 dygn på Ultuna)
3 veckors boxvila med 1-2 promenader dagligen på 20-30 minuter (morgon och kväll har vi gått i ur och skur)
4 veckor i sjukhage, fri motion i hagen (och jag ska försöka gå i alla fall en promenad per dag)
4 veckor med succesivt större hage och normal igångsättning
Normalt är sedan bukmusklerna tillbaka på normal hållfasthet tre månader efter operation.

 

 
Planen nu är att fortsätta promenera under sjukhage-perioden, ibland går vi i skogen och ibland är vi på ridbanan. På ridbanan kliver vi då över lite bommar på marken, när jag känner mig säker på det hela ska jag börja tömköra lite försiktigt i skritt också, men det är ingen direkt brådska (mest att jag är rädd att han ska sticka och busa och jag tappar honom med tömmarna).
Under igångsättningen sedan blir det fortsatt tömkörning också i trav, tänker jobba en hel del med bommar då han tycker det är kul och det är nyttigt. Jag hoppas på att våga rida i december någon gång, men som sagt har jag inte bråttom, huvudsaken är att vi kommer tillbaka.
 
Det är lite som att börja om på nytt det här och jag grubblar och försöker minnas hur vi egentligen byggde upp oss till det som var? Och om jag kan göra något bättre denna gång. Det är tur att man har sin lilla blogg att gå tillbaka till. Tänk så många pass som finns dokumenterade under dessa dryga 3,5 år tillsammans. Och vad för hänsyn ska jag ta till bukmuskulaturen? Hur stimuleras den och hur mycket vågar man pressa? Men jag hoppas på snö i december och januari så vi kan jobba i den och i backarna runt stallet. I övrigt så kom veterinären ut igen denna vecka och äntligen är stygnen borta. Förhoppningsvis fick hon med alla, lite svårt att se var det. Hon hade kollat i journalen hur mycket lugnande han fått förra gången och frågade om det hade räckt. Jo, sa jag, men han blev väldigt stressad och upprörd över att bli stucken. Hon undrade då om jag trodde det skulle räcka med brems och det trodde jag, men föreslog även att vi kunde testa slickstenen som han älskar. Och det gick faktiskt över förväntan bra och så skönt att slippa krånglet med lugnande. Han stod fokuserat och slickade, slickade, slickade medans hon höll på under magen, lyfte bakbenet ett par gånger, men inte mycket. Sedan fick han gå tillbaka ut i sin ruta och få lunchhö, tyckte nog att det var ett betydligt trevligare veterinärbesök än sist.

 

Det Positiva: Sakta framåt

Det Negativa: Orken går dock snart i baklås

 

Over and Out

Sedan Maximpojken förbrukat förtroendet med träns har våra promenader varit något så när hyffsade.

Inte utan incidenter, men vi har hanterat det, för det mesta på ett bra sätt. Han skötte sig hyffsat med husse i onsdags också, de höll sig på ridbanan för säkerhets skull. Så i fredags fick han en kort stund komma ut i sin nya hage medans jag mockade. Och igår fick han gå ute halva dagen då jag åkte ut och gav lunch och då passade på att släppa ut honom medans jag ändå var där i flera timmar

(mockade och fixade foder åt fyra hästar, promenad med Maxim och tömkörning av stallkompis häst). Han var mycket nöjd med det hela. Restan av flocken verkade också tycka att det var kul, de turades om att hålla om sällskap alldeles utanför hans hage. Sedan fick jag berättat för mig att det varit lite kaos vid insläpp på grund av vit busponny med noll respekt för eltråd, men men, ingen skada skedd mer än att Maxim sprang in i stallet. Idag blev det mest snabbis till stallet och mys, imorgon ska vi promenera igen, men idag har han gått i sin hage och filosoferat.

 

 

Själv har jag haft lite mer fullt upp. Denna helg var ju SKO och jag åkte en sväng till Sundbyberg i morse för att hålla lite graderingskompisar, träffa vänner och andas kendo. Tummarna räckte inte tillräckligt långt denna gång, men så är det ju ibland. Hann i allafall se lite bra kendo, prata med diverse folk och äta lunch på sushiresturang med LBK-kompisarna, som jag saknar så mycket ibland. Men dröjer inte så länge till nästa gång hoppas jag.

 

Hem och en sväng till stallet som sagt, sedan in till stan med Johan, möta upp hans doktorand-kollegor och gå på Gitarrfestivalen som hölls i helgen. Vi lyssnade på Sungha Jung (slå på youtube om ni vill se och höra häftiga saker). Jag är ju inte så musikalisk, men tyckte det var kul och bra. Sedan hem igen och slappa i soffan, men nu är det dags att gå till sängs tror jag, det får man faktiskt, för imorgon är det måndag och ännu en lång vecka ligger framför oss.

 

Det Positiva: Hage!

Det Negativa: Kli i halsen

 

Over and Out

När världens bästa sambo går med på att ta kvällspasset med Maximshästen kan matten vara kvar i stan, jobba lite längre och sedan träna kendo. Vilket för tillfället är en förutsättning för att hinna träna. Jag försöker komma in i bättre vanor nämligen och inte stressa och äta dåligt innan jag skyndar mig för att hinna träna. Försöker göra det samma med stallet, men det är svårare, speciellt på morgonen.
 
Men som sagt, kendoträning blev det denna vecka. Vi värmde upp med lite övningar från Sumi-lägret. Med kote på, men ingen Men. Stod i par och den ena gjorde först två Men som mottagaren öppnade för, på den tredje Men så kontrade mottagaren med nuki-Do. Fortsatte med lite samma princip, men med Men-suriagi-Men, först ta i mot Men, sedan suriagi på ena sidan och därefter på den andra. Vilket innebär inverterade fotställningar hej och hå. Hade lite bättre koll denna gång kändes det som i alla fall. Gjorde sedan Men-suriagi-Do på samma vis, vilket inte kändes så vidare bekvämt, men fötterna var inte helt vilsna i alla fall.
 
När vi tagit på oss Men gjorde vi ytterligare lite suriagi-tekniker. Började med att båda två gånger högg Ai-Men och sedan skulle då den ena vid den tredje attacken göra suriagi-Men och så bytte vi varannan gång. Det gick inte speciellt bra. Tydligen måste jag våga vänta med suriagin lite längre. Sedan gjorde vi kote med samma princip, två gånger kote och sedan suriagi-Men på den tredje koten, det kändes lite bättre. Men kote-träning brukar ta ut sin rätt och mycket riktigt kan jag ståta med ett blåmärke på högerarmen idag. Kan tilläggas att under täningen med Men delade vi upp gruppen i kyu och dan-graderade och de kyu-graderade övade på samma övningar, men började t.ex utan attacksteg och mer grundläggande. Tror de gick över mer mot attacker när dan-gruppen började med ji-geiko och ippon. Vi körde ji-geiko först och sedan en ippon mot slutet. Jag har mycket att jobba på i mina hugg, men tycker ändå att det fungerade hyffsat. Tog nästan en Kote, men den var lite för lös för att räknas riktigt, fick en ippon på Kote-nuki-Men sedan och den kändes bra, kroppen gjorde det mesta av sig själv. Ji-geikosarna var okej för det mesta, kändes som om jag försökte testa lite olika saker och inte fastnade. Mot slutet körde vi dan-graderade mot kyu-graderade och ji-geiko, medans de som ska tävla till helgen hade egen grupp.
 
Funderar så smått på om jag ska försöka klämma in och vara med på den timmes nybörjarpass som ligger innan också och träna lite grund. Känns som det är behövligt, samtidigt som det kan bli lite väl långt och därmed jobbigt att hålla hela vägen genom fortsättarpasset också. Och det är ju fortsättarpasset som är roligt, samtidigt som det blir roligare när teknikerna fungerar, vilket de brukar göra när man övar upp sin grundteknik. Vilket dilemma.

 

Men nästa kendoaktivitet blir ett besök på SKO på söndag, för första gången sedan 2009 är jag inte med och tävlar. Jäkligt mystiskt känns det, lite sorgligt, men samtidigt rätt.

 

Det Positiva: Kommit på hur man ändrar språk på zombie-datorn

Det Negativa: Snorigt.

 

Over and Out