Kendopaus
Jag har ju inte nämt så mycket om min kendopaus här på bloggen, desto mer har jag i perioder funderat och analyserat.
Att inte träna kendo känns inte så jobbigt som jag trodde det skulle. Visst att jag saknar det, men det är också skönt att släppa de krav jag alltid satt upp på mig själv i kendo. Och krav är ju bra, men när man ständigt misslyckas med att uppfylla dem, blir det en ond cirkel som mest bara slukar energi och inte ger något. Därimot saknar jag att träna, använda kroppen och bli trött i musklerna.
Just nu känns det som om pausen är just en paus och att jag någon gång framöver kommer kliva in i dojon igen, med motivation och ork. När jag tränar kendo vill jag ge det mitt bästa, vara mitt bästa, något jag insett med åren. Och jag vill känna någon slags längtan och sug efter att träna igen. Jag vill inte packa ner kläderna på morgonen, ta med dem till jobbet för att sedan på eftermiddagen känna mig för trött och orkeslös för att motivera mig själv till att träna.
Just nu känns det som om pausen är just en paus och att jag någon gång framöver kommer kliva in i dojon igen, med motivation och ork. När jag tränar kendo vill jag ge det mitt bästa, vara mitt bästa, något jag insett med åren. Och jag vill känna någon slags längtan och sug efter att träna igen. Jag vill inte packa ner kläderna på morgonen, ta med dem till jobbet för att sedan på eftermiddagen känna mig för trött och orkeslös för att motivera mig själv till att träna.
Men att inse fakta är också bra. Jag har under drygt tre års tid kombinerat kendo och stallet. Vilket fungerade ganska bra i Linköping. Där bodde jag en kvarts bilväg från stallet och mitt i mellan låg dojon. Även om jag inte alltid presterade mitt bästa på de passen när jag kom direkt från stallet och slukade en frukt innan träningen eller vise versa åka från dojon till stallet och tränade med hästen, så var det ändå träning. Nu har jag kommit till insikt, jag är bra på att blunda och köra på, men det fungerar inte längre (hela november och december var jag så trött, så trött). Logistiken kräver så mycket mer av mig nu också och jag har insett att jag inte orkar. Inte just nu i alla fall. Ibland måste man välja mellan saker man älskar att göra och för mig kommer det valet alltid med självklarhet vara hästarna. Dessutom finns det ju en annan sida av livet också, en sida där man kanske ibland skulle tycka det vore skönt med en vardagskväll i veckan där man kanske kommer hem lite tidigare och kanske hinner med lite andra saker än bara laga mat, kolla facebook och stupa i säng.
Jag har ofta under åren drömt kendodrömmar, fantiserat om något som skulle kunna bli verklighet om jag satte den sidan till och verkligen gick in för det. Men det är den bilden jag måste förändra, fantasibilden, så att det jag strävar mot faktiskt är uppnåligt utan att ge det allt jag har. För att ge det allt jag har skulle innebära att ge upp annat, annat som är viktigare för mig och jag kan inte prestera med både Maxim och kendo. Att inse det är inte så svårt, att övertala sitt huvud om att sluta fantisera är en annan. Och att glömma hur otroligt jobbigt jag tycker det är med kendotävlingar är något som visat sig vara väldigt lätt. Jag vet inte varför det är så, att den där lusten till att tävla inte riktigt finns där i kendo, att tävlingsmålet i kendo aldrig har sats till mer än just den aktuella tävlingen (ta poäng, vinna en match, gå ur poolen), men med Maxim har jag tävlingsmål som sträcker sig år framöver.
Nu, efter drygt 5 månader utan det börjar jag i alla fall fundera igen. Börjar öva attacksteg över vattenpölar. Börjar överväga att ta fram och i alla fall slipa och olja in shinaierna. Börjar fundera på att höra av mig till klubbkamraterna och fråga vilket pass i veckan som är passande att börja med. Och att börja fundera är ju ett steg i rätt riktning om jag nu vill fortsätta med kendo. Och att träna kendo har ju varit en del av min identitet under många år nu. En del av den jag blivit och en stor del i den jag utvecklats till. Kendo har gett mig så otroligt mycket mer än träning och jag kan inte hjälpa att fundera om det skulle kunna ge mig ännu mer.
Så framöver kanske, kanske det kommer mer berättelser om träningspass här. Eller kanske inser jag att den delen av mitt liv är över helt enkelt. Vilja, ork och tid, man måste ha alla tre om det ska fungera.
To love something is to let it go when needed
Over and Out
Målsättningar inför 2015
Mål att sträva mot gör det hela enklare när man ska lägga upp sin planering, när man stannar upp och ser vart man befinner sig och när man ibland glömmer bort att besinna sig i sin iver att göra allt och gärna allt på en gång. Så fungerar jag i allafall. Jag delar upp det som vanligt i lite olika delar, färre än vad jag haft tidigare om åren, men det är ett nödvändigt ont tyvärr. Jag vill inte gå sönder nämligen, för det är vad det känts som att jag kommer göra om jag bara borrar ner huvudet och fortsätter blunda för verkligheten. Ibland måste man inse att man inte klarar av allt man vill och då måste man prioritera så att i allafall något blir genomförbart.
Maxim
Maxim och hans träning är en stor del av min målsättning under året. Han och jag ska stå i fokus, bli ett bättre team och verkligen satsa på att träna och gå in för att utvecklas. Vad jag ser framför mig som delmål är följande:
*Träna regelbundet för tränare under hela året, mest i dressyr, men även komma iväg på någon hoppträning
*Tävla LB-program under våren som kommer
*Komma ut på minst en Pay and Jump under våren och en under hösten
*Försöka komma iväg på en aktivitet med SUFF (Stockholm-Uppsala Fjordhäst Förening) under våren
*Delta i en Brukstävling/träning under våren och en under hösten
*Åka till Segersta en gång under året och träna för Mads (har pratat med min syster om det i så många år nu, men nu ska det bli av!).
*Debutera LA-program under hösten (om vi känner oss tillräckligt starka för det)
Målbild
Det som också står rätt så högt upp på önskelistan är att åka på tömkörningskurs, samt att åka en helg/långhelg till Söderköping och träna för Lena Wigh igen. Vi får se hur mycket tid och pengar jag kan lägga på det hela helt enkelt. Man ska ju inte ha för många mål heller.
Träning
Träningen för egen del kommer se lite annorlunda ut jämfört med de senaste 6 åren av mitt liv. Jag kommer nämligen ta en uttalad Kendopaus. Eller har redan tagit kan man ju konstatera. Det har att göra med att jag helt enkelt inte klarar av att få in kendo i mitt liv just nu och jag klarar inte av att ha det på mitt dåliga samvete och åka omkring med kläderna och utrustningen i bilen varje onsdag och hela dagen gå och intala mig själv att jag visst ska träna och sedan misslyckas med just det när kvällen väl är där. Kendo har under hösten varit roligare än på länge och väldigt inspirerande, vilket gjort att jag velat så mycket mer än vad jag kan och då blir jag så besviken på mig själv. Tills jag lärt mig att tänka kravlöst på kendo i mitt huvud, blir det en paus. Obestämd hur lång, men någon gång kanske jag kommer tillbaka, vem vet. Det är också så att jag fått en reservplats för en dressyrtränare på onsdagar när träningen är och det är prio ett helt enkelt.
Träna ska jag ju dock göra, för om Maxim ska bli bättre måste även jag förbättra mig.
*Fortsätta träna core som jag gjort även under hösten, så nyttigt och roligt!
*Börja stretcha mer efter ridpass, jag stretchar ju Maxim och vi är ju ett team så jag måste ju också vara med på ett hörn.
*Promenad minst en gång i veckan (förslagsvis tillsammans med Maxim på hans vilodag)
*Träna något tillsammans med Johan
Annat
I övrigt har jag lite lösa mål också
*Ge mer på jobbet och visa framfötterna mer, börjar känna mig lite varmare i kläderna nu.
*Få massage regelbundet (hittade äntligen en massör innan jul som verkar lovande).
*Ha en helg per månad obokad i kalendern
*Ta mig tid att läsa mer nya böcker
Blomma ut
6Så var det då onsdag igen och dags för kendoträning. Två veckor sedan sist, men denna vecka hade jag en bättre matdag och kände mig sugen på kendo. Peppade till och med lite extra genom att handla banan och drickyoghurt på ica innan träningen så jag skulle överleva. Det är fortfarande lite nervöst att stiga in i dojon, även om jag ibland känner att jag hör dit. Börjar få min rutin att fungera tror jag.
Vi började med sumi-övningar som uppvämning, med kote på. Nuki och kaichi Do, gå åt båda hållen (men hugga på samma sida och inverterade fötter när man stiger åt vänster) börjar få lite koll på det där med fötterna nu. Gjorde även Kote-suriagi-Men, bättre än sist, nutänker jag i allafall att jag ska ta ett steg bakåt även om det steget kommer lite för sent. På med Men sedan och så började vi med kirikachi, sedan gjorde vi två stora Men på rad (så attack stor Men, följt av attack stor Men och så gå förbi). Sedan började det bli klurigt, vi skullestå och känna av varandra och varannan gång göra en liten Men-attack, variera avstånd, seme, harai, vad man ville, varje attack skulle vara så bra man bara kunde göra en Men, en ippon och nästa gång skulle man pressa och göra en ännu bättre. Jag kämpade på, ganska okej gick det, men jag fick också en inblick i hur mycket vissa förmodligen håller tillbaka när de kör annars. För himmel vad snabbt och kraftfullt det kan gå, att känna det mot en, att vara mottagare då var lite av ett uppvaknande. Byggde på övningen med att den ena gjorde seme, fick en Men mot sig och fick välja kontring. Samma med Kote senare också.
Sedan blev det ji-geiko i en lång rad. Börjar känna mig starkare, men fortfarande inte riktigt bekäm med min kendo. Försökte variera lite och där är jag ganska nöjd. Sedan vet jag inte vad som händer riktigt, men det är som jag fick påpekat av instruktören, att jag håller tillbaka och attackerna dör lite. Nu kanske det inte är så konstigt när jag attackerar in i en väldigt stabil 2-metersmänniska som inte viker ett tum för lilla mig, men det han då vill att jag ska göra är att använda energin och ta mig där ifrån också. Vilket ju är helt logiskt, så det ska jag jobba på "att blomma ut" som han uttryckte sig. Jag vet ju att det här är ett grundläggande problem med min kendo, så det kanske är dags att börja ta tag i det hela. Avslutade med några ippon och en kirikachi. Nöjd och sådär peppad igen, kendo är kul!
Det Positiva: kote-do
Det Negativa: saker man aldrig lär sig
So impressed
Over and Out
Överkörd, inspirerad och aha-upplevelser
Jo, men som rubiken antyder är det ungefär så jag upplevde gårdagens kendopass. Det är omvälvande att börja träna i en ny klubb, på så många olika plan. Dels är det nya människor att köra mot, människor man inte känner utan och innan och ganska snart har jag insett hur dålig jag är på att läsa kendo. Eller ja, min hjärna är dålig, kroppen är rätt så bra på det, när hjärnan inte lägger sig vill säga och den får sköta sig själv. Sedan är det väldigt många, väldigt duktiga personer som tränar, vilket jag har nämt tidigare och det tvingar mig att skärpa till mig, jag måste ju visa min bästa kendo, vara en bra representant för min gamla klubb, hela tiden.
Detta pass var det fyra personer med 4dan som grad och feedback får man så det sprutar om det, vilket är himla bra, men för någon som mig, som det senaste året i princip slutat analysera sin egen kendo och bara tränat av andra skäl än just att kendo är kendo, är det väldigt påfrestande att plötsligt tvingas göra det. Vilja göra det.
Passet i sig var ganska grundläggande. Vi värmde upp utan Men, men med Kote på och gjorde "Sumi-inspirerade-övningar" Men-nuki-Do på båda sidor, samma med Kaichi-Do och Kote-Kaichi-Men åt båda hållen också, eller rättare sagt med inverterade fötter, vilket jag börjar få lite mer koll på. Suriagi därimot gick väl mindre bra, men övning ger väl färdighet eller något. Började varje ny övning med en Men/Kote in som man skulle öppna för.
När Men kom på blev det först kirikachi. Fick köra en noggrann och en så snabb som möjligt och så ge feedback mellan. Jag fick kommentar om mitt fotarbete och att tajmingen inte var så bra, så ska tänka på det nästa gång. Över till lite stora Men. Man kan träna kendo hur länge som helst, men man kommer alltid tillbaka till stora Men. Fick tillsägelse om vad mina armar har för sig efter hugget, nämligen sträcker sig uppåt, vilket inte är så bra. Kvar i samma position som hugget eller ner med dem till kamai. Har fått denna kommentar förut, men nu försökte jag verkligen ta till mig också. Det blev lite bättre och han som gett mig feedbacken blev nöjdare. Sedan rotation och samma igen och som jag tänkte på mina händer, vilket gav resultat, för den nya som jag körde mot kommenterade att det nog var de bättre Men-huggen han sett mig göra. Då känner man sig ganska glad och kämpar på ännu mer med sina händer. Vi gick över till lite kontringstekniker, samma som in övningarna i början, först skulle man göra en kote och sedan på nästa kote kom en kontrin suriagi-Men, eller i mitt fall ett försök till kontring, fick verkligen inte till det i rustning, jag vill röra mig för mycket framåt, avstånden blir fel och det blir lite pannkaka av det hela. Nästa teknik var de-kote, där min kropp (fick jag påpekat) börjar röra sig för tidigt och den som hugger Men följer helt enkelt med och det blir lite fel. Stilla med kroppen, vrida sig i hugget, hmm, känns bekant på något vis? Jodå, känns som om jag skrivit dessa ord tidigare, om just debana-kote, men man får nog leta något år bakåt i tiden.
Dags för keiko då. Awsome, första var det bara att försöka ge allt i, vet inte riktigt hur det gick egentligen, men är ganska nöjd. Försöker få in i mitt huvud att mot de som är högre graderade eller på samma nivå är det bara att köra, testa så mycket jag kan och orkar utan att det blir ogenomtänkt. Mot de som inte tränat lika mycket kan jag försöka läsa mer och testa lite tekniker, det är min plan i allafall. Sedan beror det lite på vilken kendo personen kör, men jag känner ju inte dem ännu, så detta är min huvudstrategi. Känner att jag börjar orka mer och mer också. Visst att jag var trött efter den första, men jag orkade även de kommande ganska bra. Körde ett par ippon efter det också. Första mot en med 4dan som säger åt mig att jag absolut inte får hugga kote som första attack (jag gillar det, kote är bekämt) för då går han nuki-Men. Jahopp, tänka, tänka och så blev det försök på Men istället och lite annat. Och sedan efter ett tag, på något galet vänster tycker han att jag tar en de-kote på honom när han hugger Men. Vilket min hjärna inte hann registrera riktigt, men kroppen tog ett beslut sådär av sig själv som den gör bäst.
Efter passet kände jag mig helt mosig i huvudet, mör i kroppen och helt tömd liksom. Det är en ganska skön känsla. Blir, lite, lite sugen på att träna mer, träna seriöst, men jag tar ett djupt andetag och tänker på mina prioriteringar. Jag vill må bra, jag vill att kendon ska få mig att må bra. Den ska inte vara ett tvång i mitt huvud.
Och det är den inte just nu och jag är ganska kendo-lycklig.
Och det är den inte just nu och jag är ganska kendo-lycklig.
Det Positiva: Bra känsla
Det Negativa: Besvärlig hjärna
I will go futher
Over and Out
Att träna
När världens bästa sambo går med på att ta kvällspasset med Maximshästen kan matten vara kvar i stan, jobba lite längre och sedan träna kendo. Vilket för tillfället är en förutsättning för att hinna träna. Jag försöker komma in i bättre vanor nämligen och inte stressa och äta dåligt innan jag skyndar mig för att hinna träna. Försöker göra det samma med stallet, men det är svårare, speciellt på morgonen.
Men som sagt, kendoträning blev det denna vecka. Vi värmde upp med lite övningar från Sumi-lägret. Med kote på, men ingen Men. Stod i par och den ena gjorde först två Men som mottagaren öppnade för, på den tredje Men så kontrade mottagaren med nuki-Do. Fortsatte med lite samma princip, men med Men-suriagi-Men, först ta i mot Men, sedan suriagi på ena sidan och därefter på den andra. Vilket innebär inverterade fotställningar hej och hå. Hade lite bättre koll denna gång kändes det som i alla fall. Gjorde sedan Men-suriagi-Do på samma vis, vilket inte kändes så vidare bekvämt, men fötterna var inte helt vilsna i alla fall.
När vi tagit på oss Men gjorde vi ytterligare lite suriagi-tekniker. Började med att båda två gånger högg Ai-Men och sedan skulle då den ena vid den tredje attacken göra suriagi-Men och så bytte vi varannan gång. Det gick inte speciellt bra. Tydligen måste jag våga vänta med suriagin lite längre. Sedan gjorde vi kote med samma princip, två gånger kote och sedan suriagi-Men på den tredje koten, det kändes lite bättre. Men kote-träning brukar ta ut sin rätt och mycket riktigt kan jag ståta med ett blåmärke på högerarmen idag. Kan tilläggas att under täningen med Men delade vi upp gruppen i kyu och dan-graderade och de kyu-graderade övade på samma övningar, men började t.ex utan attacksteg och mer grundläggande. Tror de gick över mer mot attacker när dan-gruppen började med ji-geiko och ippon. Vi körde ji-geiko först och sedan en ippon mot slutet. Jag har mycket att jobba på i mina hugg, men tycker ändå att det fungerade hyffsat. Tog nästan en Kote, men den var lite för lös för att räknas riktigt, fick en ippon på Kote-nuki-Men sedan och den kändes bra, kroppen gjorde det mesta av sig själv. Ji-geikosarna var okej för det mesta, kändes som om jag försökte testa lite olika saker och inte fastnade. Mot slutet körde vi dan-graderade mot kyu-graderade och ji-geiko, medans de som ska tävla till helgen hade egen grupp.
Funderar så smått på om jag ska försöka klämma in och vara med på den timmes nybörjarpass som ligger innan också och träna lite grund. Känns som det är behövligt, samtidigt som det kan bli lite väl långt och därmed jobbigt att hålla hela vägen genom fortsättarpasset också. Och det är ju fortsättarpasset som är roligt, samtidigt som det blir roligare när teknikerna fungerar, vilket de brukar göra när man övar upp sin grundteknik. Vilket dilemma.
Men som sagt, kendoträning blev det denna vecka. Vi värmde upp med lite övningar från Sumi-lägret. Med kote på, men ingen Men. Stod i par och den ena gjorde först två Men som mottagaren öppnade för, på den tredje Men så kontrade mottagaren med nuki-Do. Fortsatte med lite samma princip, men med Men-suriagi-Men, först ta i mot Men, sedan suriagi på ena sidan och därefter på den andra. Vilket innebär inverterade fotställningar hej och hå. Hade lite bättre koll denna gång kändes det som i alla fall. Gjorde sedan Men-suriagi-Do på samma vis, vilket inte kändes så vidare bekvämt, men fötterna var inte helt vilsna i alla fall.
När vi tagit på oss Men gjorde vi ytterligare lite suriagi-tekniker. Började med att båda två gånger högg Ai-Men och sedan skulle då den ena vid den tredje attacken göra suriagi-Men och så bytte vi varannan gång. Det gick inte speciellt bra. Tydligen måste jag våga vänta med suriagin lite längre. Sedan gjorde vi kote med samma princip, två gånger kote och sedan suriagi-Men på den tredje koten, det kändes lite bättre. Men kote-träning brukar ta ut sin rätt och mycket riktigt kan jag ståta med ett blåmärke på högerarmen idag. Kan tilläggas att under täningen med Men delade vi upp gruppen i kyu och dan-graderade och de kyu-graderade övade på samma övningar, men började t.ex utan attacksteg och mer grundläggande. Tror de gick över mer mot attacker när dan-gruppen började med ji-geiko och ippon. Vi körde ji-geiko först och sedan en ippon mot slutet. Jag har mycket att jobba på i mina hugg, men tycker ändå att det fungerade hyffsat. Tog nästan en Kote, men den var lite för lös för att räknas riktigt, fick en ippon på Kote-nuki-Men sedan och den kändes bra, kroppen gjorde det mesta av sig själv. Ji-geikosarna var okej för det mesta, kändes som om jag försökte testa lite olika saker och inte fastnade. Mot slutet körde vi dan-graderade mot kyu-graderade och ji-geiko, medans de som ska tävla till helgen hade egen grupp.
Funderar så smått på om jag ska försöka klämma in och vara med på den timmes nybörjarpass som ligger innan också och träna lite grund. Känns som det är behövligt, samtidigt som det kan bli lite väl långt och därmed jobbigt att hålla hela vägen genom fortsättarpasset också. Och det är ju fortsättarpasset som är roligt, samtidigt som det blir roligare när teknikerna fungerar, vilket de brukar göra när man övar upp sin grundteknik. Vilket dilemma.
Men nästa kendoaktivitet blir ett besök på SKO på söndag, för första gången sedan 2009 är jag inte med och tävlar. Jäkligt mystiskt känns det, lite sorgligt, men samtidigt rätt.
Det Positiva: Kommit på hur man ändrar språk på zombie-datorn
Det Negativa: Snorigt.
Even when you make me smile
Over and Out
När hjärtat säger en annan sak än hjärnan
Träning på onsdagen blev det också. Det gäller att hålla i när motivationen och orken tillåter helt enkelt. Blev lite uppvärmning i egen regi medans nybörjar passet avslutades och så hade vi gemensam på/av-hälsning. Vi som skulle börja träna fick sätta på oss Men direkt och börjar värma upp med kirikachi medans instruktören avslutade nybörjarpasset utanför hallen. Efter några omgångar och rotationer delades vi upp i tre-grupper och körde ippon, med den som vilade som domare (vilket min grupp inte uppfattade i början, men insåg efter några matcher när vi tittade på hur de andra gjorde). I början körde jag mot ett par duktiga juniorer, sedan blev det lite rotation också och fick köra mot ett par andra. Jag var väl inte så där väldigt pigg på det hela, även om jag inte lade av och blev lat på det vis jag kan bli. Försökte att testa lite olika saker, men hade nog inte riktigt kommit igång ännu. Blev lite irriterad och arg ett par gånger också, mest på mig själv som inte kan hantera vissa situationer så som jag vill. Jag tycker att efter fem år, borde jag, trots dålig träning på sistone, kunna läsa av lite bättre och hantera viss sorts kendo bättre. Framförallt borde jag kunna blocka med shinaien och kontra, istället för att blocka med kroppen och få blåmärken.
Över till ji-geiko sedan. Första mot instruktören, är lite besviken på mig själv över att jag inte körde bättre. Jag måste anstränga mig mer helt enkelt. Körde även mot en tjej som körde jodan, vilket var spännande, men knepigt. Hur gör man för att attackera liksom. Blev lite försiktig. Inför sista ji-geikon roterade vi runt lite och jag fick köra en riktigt rolig ji-geiko. Det kändes som om jag hittade ytterligare en bit av den kendo som jag gömt undan. I början körde jag väl ungefär som jag brukar, testade lite, men så kom jag på att det var en teknik som jag tränat ganska mycket på för länge sedan och som inte är så vanlig. Kote-Do, som jag kämpade med att göra den bra inför nidan-graderingen och nötte, nötte, nötte. Så jag testade och visst satt den där den skulle! Nöjd! High-five på den med instruktören som råkade titta i rätt ögonblick. Vi körde vidare och satte en till lite sämre kote-Do och även den jag körde mot satte en på mig. Man ska inte glömma tekniker så där, måste variera mera. Fast jag tror att det inte är någon hemlighet direkt att jag gillar Do. Körde en ippon på slutet också och fick en kote. Avslutade med en kirikachi, fyra vändor innan avhälsning.
Det Positiva: kendolivet
Det Negativa: det finns delar av mitt liv som fattas
När vinden blåser norrut
Over and Out
Sumi-Läger
Denna helg har till stor del ägnats åt saker jag älskar. Maxim, kendo och fina vänner, både nya och gamla.
I helgen var det nämligen träningsläger i Uppsala med Sumi-sensei, 8dan hanchi. Dessutom firade kendo i Sverige 50 år så vi hade lite party på lördagskvällen med riktigt god mat. Trots att jag bara tränade hälften av passen (pga Maxim och att jag hjälpte till med lite förberedelser) tycker jag att jag fått ut väldigt mycket. En hel del feedback att jobba vidare på.
Började med lördagens förmiddagspass, först grund utan rustning, mycket kontringstekniker av alla de slag. Vilket ju är nyttigt, vi gjorde till exempel kaichi på båda sidorom shinaien, suriagi också. Jag kände mig väldigt, väldigt otränad och ur form. Tyckte inte att jag kunde göra attacksteg överhuvudtaget. Efter två timmars träning kändes det lite bättre, men inte speciellt mycket. Jag åkte hem på lunchen och hoppade första eftermiddagspasset, till det andra hade jag tänkt träna, men så blev det lite ändringar och några av oss gick iväg för att förbereda kvällens middagsdukning. Där blev det lite kaos, men vi hann som tur var precis bli färdiga i tid. Sedan hade vi en trevlig middag, satt tillsammans med fina LBK-vänner som jag saknat en hel del,och en del folk från Huskvarna och Uppsala runt omkring också. Många skratt och jag ville väl inte riktigt gå därifrån. Jag insåg hur mycket jag faktiskt saknar dem och hur tomt det kan kännas när man inser vilken stor del av ens liv som plötsligt inte finns i närheten längre. En om två veckor är Lollo i närheten igen och vi ska se till att träffas. Och om tre veckor är det dags för årets SKO. Tänkte närvara på något sätt, om jag lyckas träna lite kan det bli tävlingsstart.
På söndagen åkte jag in till passet som startade efter lunch. Det började med lite grunder med bokken samt lite kata. Ringrostig är ju ett ord och pinsamt när sensei kom fram och talade om att man hade fel position på fötterna. Sedan fick vi ta på oss rustning och 3dan och uppåt var mottagare. Vi andra fick gå runt när någon var ledig och köra kirikachi. Fem omgångar och så fick man feedback och så avsluta med två omgångar. Det jag fick var dels lyfta mer på armarna över huvudet, inte lyfta så mycket på högerfoten i attacksteget. Sedan byttes övningen till Men-hiki-Men, Men-hiki-Kote, Men-hiki-Do, feedback, samma igen och sedan en omgång med kote-men in istället för Men. Här fick jag lite kommentarer om att jag ska sträcka ut armarna mer, efter attack förbi ska jag också ta tillbaka shinaien till kamai-position. Blev sedan närmare en timme med fri keiko. Jag körde fyra stycken. Först mot Nisse och Lollo för seriöst, man måste ju passa på. Och även om en del av lägret går ut på att lära känna och köra mot nya människor, så kunde jag inte riktigt med det denna gång. Jag håller på och lär känna nya människor hela tiden i Uppsala. Denna helg ägnade jag mycket tid åt att umgås människor jag känner väl och som varit vänner i flera år. Sedan körde jag två till keikos, båda roliga mot duktiga människor. Jag känner att den finns där, den där kendon jag vill köra och som jag vet att jag kan när jag är lite mer i form än nu.
Nu ska jag bara lyckas hålla i det här under hösten som kommer. Så får vi se hur långt det tar mig.
Det Positiva: Vänner och blåmärken
Det Negativa: Träningsvärk, precis överallt.
Det finns saker som aldrig kan ersättas. Aldrig glömmas bort och som aldrig försvinner.
Over and Out
Verklighet
Det finns mycket man vill ibland med sin kendo. Vilja som känns bra och vilja som känns dåligt. Några kloka ord från dagens tränare var att man aldrig ska älta det som går dåligt. Missade ett hugg? Fine, gå vidare till nästa och försök sätta det denna gång istället. Samt att kendo ska vara roligt, men också fokuserat. Han har kanske två träningspass i veckan han har möjlighet att gå på och dem vill han ska betyda något för hans kendo. Kvalitet inte kvantitet. Något jag varit inne på för egen del också.
Dagens pass, uppvärmning och sedan tränade vi kaichi-do både utan och i rustning. Den teknik jag har absolut svårast att komma överrens med. Vi började med att stå två och två, den ena högg Men och den andra skulle blockera och hugga Do. Sedan gjorde vi det i lite olika steg och byggde hela tiden upp mot den fulla attacken. Men i början skulle i t.ex. stå jämt med fötterna, stilla och kontra varannan gång på höger och varannan gång på vänster, i nästa steg fick vi stiga lite åt sidan i huggen och nästa var attacksteg och förbi. Det gick inte helt smärtfritt, men i vissa studner fick jag något av en känsla för det hela i allafall. Vi körde sedan i rustning vilket gick sämre, men jag tror jag inte hade fokus på rätt ställe riktigt. Några ji-geikos, någon var kul även om orken tröt,någon var mindre kul med hårda hugg och förmodade blåmärken som följd. Men med stor tillfredställelse när man biter ihop och inser att man kan vara snabbare och hantera det hela.
För övrigt var idag dagen då LBK-zekken åkte av och min nya från Uppsala träddes på. En underlig känsla, men okej. Jag betalade även terminsavgiften igår så nu är det verklighet. Men visst känns det konstigt att läsa sitt namn i deltagarlistor till helgens läger och det inte står vad det alltid har stått efter. Men sådant är livet, ibland behöver man gå framåt.
Det Positiva: prata med Lollo i telefon
Det Negativa: hårda hugg i huvudet
Inspiration i stor mängd
Over and Out
I badrummet...
... luktar det kendo igen!
Så idag var det dags att kliva in i dojon i Uppsala igen. En dojo som jag inte ser som min riktigt ännu, jag har varken tränat speciellt mycket eller regelbundet där ännu. Men ändå kändes det fint att gå in genom dörrarna och ta på sig gi och hakama för första gången på drygt sex veckor. Jag har känt mig ganska så bra de senaste veckorna och jag hade faktiskt med mig träningkläderna förra onsdagen, men efter jobbet då var jag otroligt trött så det blev att åka hemåt istället. Om det är något jag lärt mig är det att lyssna på kroppen och i dagsläget inte pressa den. Pratade lite med en av killarna i klubben som jag tror är läkare eller i allafall jobbar på sjukhus. Han sa att om jag kände något överhuvudtaget som kändes fel eller konstigt så skulle jag avbryta direkt.
Var redigt nervös när vi efter uppvärmningen tagit på oss men och skulle göra de första övningarna. Men till min lättnad och glädje kändes det helt okej. Jag fick några smällar också, men inget hugg som landade jätteilla och det kändes bra. Vi började med kote x3 men x3 och tsuki x3, tsuki är ju knepigt och läskigt på många vis och inget jag är van vid att träna och jag vågar inte riktigt ta i heller som jag inser att jag måste göra för att själva träffen blir bättre, men jag hoppas och tror att det är något som kommer återkomma regelbundet framöver så jag får chans att öva. Efter det kirikachi, fokus skulle, liksom i den tidigare övningen ligga på att högerfoten skulle börja leda attacken. Jag hade några jag var nöjd med och några där jag helt tappade rytm och känsla. Dessutom började jag bli trött på riktigt också, kondition vad är det?
Sedan blev det ett gäng ji-geiko och ippon shobu på slutet. Jag kan väl inte säga att jag var på topp, mem hyffsat med efter uppehållet ändå. Och jäklar vad inspirerande det är att köra ibland. Jag får uppenbarelser ibland "aha, det är så här man ska göra" sedan kanske jag inte kan applicera dem själv, men insikten finns där. Så just nu finns det en längtan om att bli bättre på kendo igen, så som det ser ut kommer jag försöka träna på onsdagar och hålla i det i höst så får vi se hur det går. Söndagar kommer bli extra bonus om jag kan träna. Är ju mycket hästaktiviteter på helger och då gärna på söndagar. Och lördag morgon är inte riktigt realistiskt ur någon synvinkel.
Nu är kroppen och huvudet trött och vill sova, så ska göra dem till viljes.
Det Positiva: Att känna lukten av kendo igen.
Det Negativa: Dålig kondition
Jobba vidare och nå längre.
Over and Out
Again with kendo
Onsdagsträning blev det också, känns som om jag har flyt just nu, men nästa vecka blir det semester och eftersom jag är bortrest onsdag-söndag blir det ingen kendoträning alls i nästa vecka. Men det känns okej. Idag var det lite nya människor jag inte träffat innan och några jag bara sett tidigare innan jag flyttade till Uppsala. Bland annat en av dem som höll passet denna gång. Kommer ihåg att jag såg hans 4dan-gradering på SKO i höstas och att jag för många år sedan på ett Sumi-läger tränade mot honom (anmäld till Sumi för övrigt, känns bra!).
Passet började med genomgång av kata 6, vilket gick ganska bra, fick lite nya infallsvinklar och igen tränade vi först på delar innan vi körde hela katan. Jag tycker att det är en av de knepigare katorna, mest för den mentala bitens skull, det är så mycket press och så ska man in med tekniker mitt i allt också. En intressant observation: ingen rotation under katadelen (var det inte förra gången heller) utan vi körde i samma par hela tiden. Tror jag gillar det, speciellt när man kör i en blandad grupp också.
Sedan blev det rustningsdag, först lite vattenpaus och så en genomgång innan vi tog på Men. De gick igenom Kirikachi och hur det är grunden till, tja allt. Fotarbete, hugg osv, hans visade på hur man som mottagare ska använda blockeringarna till att hugga på kaichi/uchiotochi Do t.ex. när man tränat ett tag. Också på hur attacken in blir en övning på tare-tare och att möta upp, vilket är viktigt att göra på rätt sätt. Sedan fick vi börja med att göra lite olika övningar med rotation i mellan. Vanliga Men-kirikachi, Men-hiki-Men (och hålla kvar spetsen i typ kamai när man gick bakåt efter Men-hugget så det blev ett hugg och inte en studs). Men-kaichi-Do (yay, Matildas favorit-teknik, eller inte...) så sjukt svårt har jag för den, men någon började jag i allafall kunna träffa Do på nästan rätt ställe i allafall, även om det går långsamt. Men-uchiotochi-Do, vilken jag inte alls fick till i rustning. Mot slutet skulle de som tränat länge börja känna på och försöka använda blockeringarna som mototachi till att göra kontringar, men där kände jag att jag inte riktigt vågade testa, jag försökte i mitt huvud känna efter och försöka förstå lite när jag gjorde blockeringarna, utan att fullfölja kontringen. När jag körde mot tränaren så gjorde han kontringar mot mig, vilket nästan gjorde att jag kom av mig, men det var bra att känna att det faktiskt gick, jag gjorde mina Men-hugg och han kontrade och vi störde liksom inte varandra utan båda tränade samtidigt, mycket häftigt.
Körde sedan lite ji-geiko mot slutet och ippon-matcher. Hade ett par roliga ji-geikos där jag orkade och kunde skapa lite eget. Sedan körde jag någon där jag själv kände att jag backade flera steg och tappade intiativet för mycket, samt reagerade för mycket på vad den andra gjorde (eller ja, reagerade på fel sätt kanske man ska säga). Trött och varm blev man, men återigen kändes det bra att ha genomfört ett pass och känt sig koncentrerad och fokuserad på att försöka förbättra det som förbättras kan.
Det Positiva: Träna
Det Negativa: Dålig kondis
Beginning to find my place.
Over and Out
Värmekendo
I onsdags blev det ingen kendo, typ varmaste dagen ever och tokvarmt på lab där jag naturligtvis hade planerat in mitt arbete för dagen. Så trots att alla kläder och Maxim fixad, lämnade jag stan efter jobbet åkte hem och gjorde ingenting, tog en liten tupplur som blev lite längre en tänkt, vaknade fram mot småtimmarna och borstade tänderna för att sedan sova lite till.
Men i söndags blev det träning. Tillsammans med Lollo, Anders och Kalle som var på besök. Det var riktigt kul, men ybervarmt i dojon. Vi körde ganska mycket ji-geiko eftersom ingen hade kört så mycket mot någon och så körde vi även lite ippon och sedan lagmatcher, två omgångar blev det att vi hann med också. Ganska nöjd med min egen insats, det går inte bra hela tiden, men det går bättre och bättre. Fick till det ibland och några poäng blev det, mest på Do. Fick tipset att jag måste få lite mer kraft i mina Men-hugg för de är lite för svaga för att bli klockrena ippon.
Bästa maskoten ever!
I början körde vi en del kirikachi, lite olika varianter, vilket var spännande. Först vanliga Men-kirikachi, sedan Do-kirikachi och sedan gjorde vi också en variant när vi gjorde Tsuki-Men in och sedan varvade två Men-hugg och två Do-hugg. Mycket spännande, har ju inte gjort många tsuki i mina kendodagar, men ungefär hälften hav den träffade hyffsat efter vad jag kan bedömma.
Jag känner mig ganska så motiverad just nu, vilket är kul. Jag tror att det dels har att göra med att kendo är roligt, men också att det är något välbekannt och när man bytt ut så mycket i sitt liv är det skönt att ha något där det mesta är likt det man är van vid. Men just för tillfället sträcker sig inte motivationen längre än till att träna någon gång i veckan, två gånger är väldigt positivt, men absolut inget måste, en gång känns som ganska så lagom. Om jag kommer att vilja mer igen får vi se helt enkelt, mitt mål detta år är att åka på Sumi-lägret som är i september. Jag ska beställa ett Uppsala-zekken också så får vi se om det kommer till användning längre fram i höst eller inte.
Det Positiva: Ippon
Det Negativa: Ingen ork
I look around me and see people I can like a lot
Over and Out
Kendon
Att starta något nytt
Att lämna något annat.
Jag har varit på både min första och andra kendoträning här i Uppsala nu.
Sjukt nervös innan, men jag vill ju inte släppa kendon helt så det var bara att bita ihop. Och det gick bra tycker jag. Och var inspirerande, tyckte att 5 "nya" personer första gången (två helt nya, tre jag träffat på tävlingar/läger tidigare) var ganska lagom för mitt första pass. Det är ju samma sport, samma tekniker, men uppläggen av passen, detaljerna och undervisningsstilen är annorlunda. Känslan efteråt var bra, kändes som om jag fokuserade och gjorde mitt bästa. Tacksam för att fokus i början låg på kata och sedan lite rustning grundtekniker och ji-geiko på slutet. Vi ägnade katadelen åt 7:an, några var ganska nya på den katan och jag gillade sättet som instruktören använde för att lära ut den. Vi fick repetera delar av katan (inte nödvändigtvis i den ordning de sker) med lite olika fokus på områden, innan vi körde hela. Och såklart finns det detaljskillnader mot för vad jag är van vid, men inget jag reagerade starkt på. Grund i rustning gick okej, en hel del Do, vilket som vanligt fungerade bra ibland och mindre bra ibland. Ji-geiko, kul att köra mot nya människor. Och även om jag känner mig ur form så tyckte jag själv att det fanns glimtar av den kendo jag kan köra.
Och jag måste ge ett stort plus till intruktören, någon jag sett upp till sedan jag var 3 kyu allra minst. Han var väldigt bra på att uppmuntar och ge feedback både under och efter passet. Det är väldigt inspirerande både att se honom köra kendo och köra med honom. Jag har reflekterat över vad skillnaden egentligen är, jag ser ju upp och inspireras av de flesta intruktörer jag tränar för, men i en vardagssituation är inte inte så att jag får uppenbarelser av min egen kendo på samma vis. Ibland tror jag att det behövs andra ögon helt enkelt.
Aja, duktig är han helt enkelt och som det känns nu är detta vad min kendo behöver. Inspiration i vardagen, vi får väl se hur länge det håller i sig. Och vi får se hur mycket jag vill ge kendon framöver, men efter det här välkomnandet känns det mycket lovande. Men visst kommer jag sakna mitt älskade LBK.
Var även på träning denna vecka, även den gick helt okej. Inte samma uppenbarelsekänsla, men jag börjar känna att jag har lite koll på teknikerna i allafall och jag kände mig hyffsat snabb och kontrollerad. Dock är det ju ganska nedslående att inte ha så mycket ork, efter 1,5 ji-geiko var jag redo att packa och gå hem ungefär. Mot slutet körde vi något som kallades oimio-geiko(?), halva gruppen ställde sig på led vid kortväggen och den andra halvan ställde sig med jämna avstånd som mottagare mitt i mot. Sedan körde man en och en, Kote-Men, Kote-Do och Kote-Men (vi hade tre mottagare) sedan samma tillbaka till sin kö igen. Så snabbt man kunde. Vi körde två gånger var och så bytte vi mottagare. Efter det körde en övning som någon kallade "Ring of fire" Vi stod i en ring och en var i mitten, sedan när man fick kontakt med den i mitten skulle man hugga Men och den kontra Do och så fortsatte det tills det blev kaos ungefär, rätt så kul, men förvirrande att vara i mitten, blev lite snurrig. Det känns positivt att jag kommit igång lite, ska försöka testa något söndagspass framöver också, men onsdagar passar mig annars rätt så bra, speciellt i höst när träningen kommer ligga tidigare, då kan jag gå direkt från jobbet, antingen uträtta ärenden eller jobba in flex. Alternativt fixa stallet på morgonen och sedan börjar jobba lite senare så att det klaffar ännu bättre.
Den som lever får se vart det leder
Over and Out
Dagarna som varit och kommer
Det blir lite bildfattiga inlägg framöver och som ni kanske redan märkt med inte så stor frekvens. Min dator verkar sjunga på sista versen (där alla bilder finns) och just nu har jag inget internet där jag bor. Något som ska fixas framöver. Det finns så mycket att skriva om, men så lite tid och ork att skriva. Denna vecka lånade jag med mig plattan upp och tåget har internet så tänkte uppdatera med en liten sammanfattning av vad som hänt sedan sist i allafall.
Hela förra veckan var jag en hel del ute på labb och gjorde upparbetningsförsök. Kul att komma igång med något och lära sig hur saker fungerar på ett nytt lab. Annars bekantade jag mig lite med biblioteket i min nya stad, packade upp ytterligare flyttkartonger och veckan gick som vanligt fort.
Maximen fick lite mjukstart på sin semester, han reds på torsdagen av en kompis och på fredagen blev det mest pyssel. Red till hagen via vallen, barbacka och i kvällssol sedan. Blev den längre tur på lördagsmorgonen, han låg ner i hagen när jag kom strax efter åtta på morgonen och berättade tydligt att han ville fortsätta vila. Tryckte huvudet mot mig när jag kom fram och kliade honom i ansiktet och vägrade resa på sig, efter tio minuter och gräsmuta stod han på fyra ben och vi kunde gå upp till stallet. Flora och Anette anlände från sitt bete och sötnosarna gnäggade igenkännande till varandra. Vi gav oss av över stora vägen, klev över stock och sten på mysiga skogsstigar, brände fram i galopp på sandvägar, pausade vid lagunen för att dricka, hoppade de små terränghindren och trängde oss genom hallonsnår innan vi skilldes åt. Jag och Maxim tog en sista galopp hemåt på en av favoritvägarna. Jag kommer att sakna våra långturer tillsammans med Flora och Anette, men är så glad över de vi haft det senaste året.
Lördagen fortsatte med springtur tillsammans med Lollo och Anders, 5 km och jag lyckades faktiskt springa hela vägen. Mycket nöjd med det. Eftermiddagen blev det inte så mycket mer med, somnade en stund på soffan, duschade, på med klänning och iväg i gen. Terminsavslutning med sektionen. Picknick, volleyboll och umgänge i kvällssolen blev det. Och bästa Lollo hade virkat eller om det var stickat mig en egen maskot, hon kallade den super-matilda, en kendoka med minishinai och gul fläta. Den kommer stirra anklagande på mig med sina knappnålsögon om jag inte tränar regelbundet borta i uppsala.
Dagen idag började med rejäl sovmorgon, en sväng till stallet för mockning av hage, pyssel med Maxim, lite packande av flyttlådor igen. Det tar liksom aldrig slut. Avslutade med en timmes kataträning, vad jag hann med innan jag skulle med tåget. Men att kata en timme mot Lollo, gå igenom både kort- och långsvärd, det är banne mig den bästa avslutningen på en väldigt bra helg.
Nu väntar en kortvecka på jobbet, midsommar, ännu mera flytt och packande av kartonger, men snart, snart är allt på plats.
Det positiva: Vänner
Det Negativa: Tvivel
Have you been to the future
Over and Out
Söndagsträning
Första kendoträningen sedan Sugo blev så av i söndags. Det är segt att ta sig till dojon efter ett uppehåll. Speciellt om uppehållet för det mesta berott på sjukdom och därefter stress/för mycket annat i huvudet. Jag vet hur bra kendo är för mitt huvud i dessa lägen, men jag tycks hela tiden glömma bort det. Tur att min sambo puttar iväg mig så jag kommer utanför dörren.
Söndagspass är ganska lagom att börja med. Vi körde även rustningsfritt denna söndag då det var fler som inte var på topp. Ägnade den första timmen efter uppvärmningen åt att leka med Iaido, men på ett kendovis som Anders sa. Jag insåg att jag kanske mindes mer än vad jag trott av min en termin långa iaidoträning. Inte så mycket vad allt heter, men jag kände igen det mesta när han visade. Iaido är i vissa lägen ännu bättre för mitt huvud och det var kul att frächa upp lite kunskaper. Gjorde sedan lite bokken-kihon också innan vi den sista halvtimmen gick över till shinai. Vanliga stora Men övade vi med attacksteg, kändes okej för egen del. Avslutade med huggcirkel, vilket, tja, vad jobbigt. För lite hugg i kroppen helt enkelt.
Det Positiva: Att komma iväg
Det Negativa: Att gnälla
I will miss this, so very much
Over and Out
Sugo och Etsuko Cup 2014
Så kendoäventyr blev det helgen som var. En helg som såklart, som alla de andra resorna med LBK kommer stanna i minnet väldigt länge. Ännu sämre uppladdning än inför förra höstens SKO, hann bara träna på tisdagen i förra veckan, ett pass med kata och lite ji-geiko på slutet. Men trots detta är jag ganska så nöjd med min kendo. Fyra matcher blev det för egen del och i vart fall 3 eller 2,5 är jag nöjd med.
LBK är lite halvkänt för att köra lite fel och vara lite sena, men denna resa försökte vi i allafall motbevisa ett av dessa. Det blev traditionsenligt lite felkörningar, men inga grova, mest lite halvmissar och några u-svängar, har varit med om betydligt värre (minns min första SKO-resa och att köra i mörkret i Stockholm utan att ha en aning om var man var). Dock så var vi ganska bra på att vara i tid (till hallen i allafall).
Lördagen började med först juniorklassen som var över i ett nafs, därefter Kyu-klassen där vi hade två deltagare, en som aldrig tävlat förut och en som var med första gången på SKO. Tyvärr hamnade de i samma pool, vilket alltid är lite halvtråkigt, lite vitsen med att åka och tävla är ju att köra mot nya människor. I allafall gick den ena ut poolen och tog sig några matcher till i utslagningen (2 om jag minns rätt), jätte bra jobbat!
Fortsatte sedan med damklassen där jag var först ut, första matchen var mot en tjej som varit med i landslaget en del år och som är väldigt duktig, men jag lyckades köra ganska så bra och när tiden var slut så stod det 0-0 och matchen gick till förlängning, där tog hon sedan ett poäng. Nästa match var mot en annan tjej som varit med i landslaget nu senaste året. Där tog hon först en poäng på mig, men jag lyckades också ta en och det stod 1-1, tyvärr så tog hon sedan ett andra poäng och vann. Jag var nöjd med hur jag körde, men känner att det inte borde ha varit omöjligt, med lite bättre förberedelse så kanske, kanske, hon var i allafall kul att köra mot och på söndagen graderade hon sedan till ni-dan. I vilket fall betydde det att jag inte gick vidare i trädet. Lollo vann sin första match och blev även hon utslagen i sin andra.
Efter lunch var det dags för öppen klass. Min pool bestod av en tjej från Strockholm som visade sig köra ganska liknande kendo som mig och jag kom aldrig riktigt igång i den matchen, så den är jag missnöjd med, att jag inte tog mer intiativ och försökte skapa fler chanser. Slutade med 0-0. Den andra matchen i poolen var mot en kille, tror att han var från Stockholm också, men inte så bra koll på det. Mer nöjd, även om jag förlorade med 2-0, här försökte jag i allafall. Dock så gick jag inte vidare då han vann mot den andra tjejen med 1-0. Varken Lollo eller Lars gick vidare heller. Kalle gick ur poolen, men sedan tog det stopp även för honom. Så var tävlingsdagen över för oss och vi intog läktarplats istället och tittade på kendo, pratade kendo och andades kendo.
Kvällen avslutades med Sayonaraparty på en resturang i Malmö centrum, buffé är finfint det. Speciellt efterrättsbuffé! Passade på att bekanta mig lite mer med några från Uppsala också, vilket var trevligt, jag tror att det kommer att fungera bra det här, bara jag tar det lugnt och landar lite.
Söndagen var det lagtävling, lottade lag, jag var inte anmäld, men Lollo och Kalle skulle vara med. I lagtävlingen var det utslag direkt, Kalles lag tog sig inte vidare, men det gjorde Lollos. Och vidare och vidare och vidare. Hela vägen till final! Där mötte de ett väldigt duktigt lag som var för starka, men Lollo fick med sig en silvermedalj hem! Hur kul som helst.
Vi påbörjade sedan den långa resan hem, ganska så trötta och nöjda tror jag bestämt.
Det Positiva: Att andas kendo
Det Negativa: Otränad
Vemodighet
Over and Out
Kendoträning
Eftersom tävlingen igår mest bara gav energi istället för att bara ta (jag brukar däcka som en död säl i soffan och sova ett par timmar efter nästan varje tävlingsdag), så orkade jag med att ta mig till dojon och träna lite på kvällen. Det var ett jobbigt pass för kroppen, men inte för flåset. Vi började med uppvärmning och sedan hade vi lite fys-övningar, situps, armhävningar, rygglyft och plankan. Så nyttigt, men kul är det ju inte. Jag saknar den perioden när jag och Lollo varje vecka sprang 5 km och gjorde fysövningar efteråt, det är ju roligare när man inte håller på att dö efter tio situps liksom, eller plankan, jag avskyr den, men jag vet hur bra den är och hur mycket jag borde göra den, både för kendon, ridningen och det vardagliga livets skull.
Sedan ägnade vi i allafall en timme åt bokken-kihon och nu börjar jag kunna ordningen också. Katorna kan jag, men eftersom jag inte kört dem så ofta blandar jag gärna ihop dem och kör i fel ordning, vilket ju kan bli lite pinsamt, men nu börjar det som sagt sitta, övning ger färdighet. Förutom Anders, Lollo och jag själv fick övriga på passet träna på att knyta Men några gånger, knyta på ett snyggt och korrekt sätt (och snabbare för fortsättarna), vi gick runt och kollade hur det såg ut, det knepigaste är att försöka förklara hur man ska knyta ett "minustecken" på rosetten bakom huvudet. Jag minns själv hur svårt det var i början, nu kan jag inte knyta "plustecken" över huvudtaget, alla mina rosetter är prydliga minustecken, men det tog ett tag innan jag kom dit. Till slut fick alla till det i allafall, så då fortsatte vi träna lite utan Men, kirikachi, både med Men och med Do. Kände mig otajmad och dålig, långsam och trög, så mer kirikachi borde jag öva. Men mest av allt behöver jag köra ji-geiko som en galning i 1,5 vecka framöver, ska ju åka och tävla i Malmö veckan efter påsk. Var ett tag sedan jag var på Sugo nu och det ska bli kul. Bli bara tävling för egen del på lördagen i Dam och Dan-klass, burkar vara ganska så nöjd med det. Jag känner mig väl inte så där jättetaggad, men ska försöka göra mitt bästa. Mest åker jag för att göra ännu en tävlingsresa med LBK och umgås med mina fina kendovänner.
Ibland har jag funderat över varför jag inte gillar att tävla i kendo, men tycker det är rätt så kul med min häst. Men det är ju så, har jag kommit fram till, att jag tränar inte kendo för att jag har ett intresse för Japan, för svärd eller de tekniksa detaljerna och betydelserna. Jag tränar det för att det är himla kul, ett bra sätt att avreagera sig på och för att det utmanar och utvecklar mig som person. Jag är inte högljudd av mig, men kendon har lärt mig hur man skriker. Jag ses som lugn och snäll, men kendon har låtit mig uttrycka det där andra, det där vilda som behövs för att ta poäng, för att ta intiativ, som jag sällan eller aldrig tagit fram innan. Jag tror att jag i och med kendon beter mig mer som jag ser mig själv och så som jag skulle vilja att även andra människor som inte känner mig speciellt väl också såg mig.
Blev ett lite djupare inlägg här än vad det var tänkt, men så är det ibland när man funderar över sitt liv så mycket som jag gör nu. Imorgon är det dags igen!
Det Positiva: Dojon
Det Negativa: En oroande känsla
Don´t be mad
Over and Out
Grund och kata
Jag har faktiskt lyckats träna lite också. I söndags var jag iväg en sväng och även i tisdags. Hade någon slags illusion om att kunna träna på torsdagen också, men fick ganska tidigt erkänna mig besegrad.
På söndagen körde vi kihon, bokken-kihon med shinai (efter som alla bokken var på utflykt) och även lite grundträning efter det. Kändes ganska så okej, övade lite på kirikachi och attacksteg vilket alltid är nyttigt.
Kan vara från vårt första SKO, länge sedan nu...
Tisdagen var kataträning som vanligt. Vi var sex stycken, så jämna par och vi roterade så alla hann köra mot alla. Vi fick välja katorna som vi ville köra själva och blev det problem fick vi hojta på Anders. Började med att köra 1-7 mot Mattias några gånger i båda rollerna. Sedan tränade vi även lite på kortsvärdskator. Mot Anders sedan blev det lite 6-7 och sedan kortsvärdskatorna. Mot Lars blev det 1-7 (han ska gradera snart) och sedan körde jag 1-4 mot en som inte tränat så länge. Sist körde jag kortsvärd mot Lollo. Vi börjar få koll på det hela, ibland så klickar det till för att i nästa stund vara lite vilse igen. Åh, det är så kul med kata, så kul att träffa kendovännerna. Så mycket att sakna. Men jag försöker att tänka positivt, med det kan man komma långt.
Det Positiva: Egen tid
Det Negativa: För lite
You make me smile more then anyone
Over and Out
Epic
När jag blir arg så känner jag ofta ett behov av att ösa ur mig allt här på bloggen, men det här är ingen blogg för den sortens saker jag vill skriva när jag är på det humöret. Så istället tar jag ett djupt andetag och väntar ett dygn innan jag sätter mig vid tangenterna, det är för det mesta bra med perspektiv på tillvaron. Men vi kan väl säga att världen är full av idioter och jag har inte mycket till övers för människor som när de möter ett hätekipage tutar och sedan kör vidare som om inget har hänt trots att hästen reser sig, kastar sig åt sidan, tappar sin ryttare och sedan spinger iväg.
Istället tänker jag fokusera det här inlägget på det episka kendopasset som jag gick på igår kväll istället. Vi hade invigning på riktigt av vår nya träningslokal vilket gjorde att vi bjöd in klubben från Huskvarna att komma och träna med oss. Tre stycken var de som dök upp och en hel del av vårt eget folk också. Hälften dan-graderade och andra hälften kyu, sammanlagt 18 dan var på plats vilket inte är ofta. Det är inte speciellt ofta jag, Lollo, Anders, Kalle och Nissa lyckas pricka in samma pass heller så det var riktigt kul, många roliga människor att köra mot.
Första timmen ägnades åt bokken-kihon. Vilket var länge sedan och även om jag nu kan rörelserna rätt så bra är jag fortfarande inte hundra på i vilken ordning de kommer. Bra med lite träning på det då. Andra timmen körde vi katorna mer rustningsanpassat och då i rustning, bra genomgång av alla möjliga tekniker. För egen del kändes det ganska okej, lite problem med avstånd ibland, men det gick okej som sagt.
Inne på tredje timmen började roligheterna, ji-geiko för hela slanten. Så kul att köra så många bra ji-geiko på ett pass, inte bara mot de dan-graderade, utan även de andra, vissa hade verkligen blivit mycket bättre sedan jag körde mot dem sist. Naturligtvis var det extra kul att köra mot Huskvarnafolk som jag inte träffat på länge och även mot Kalle som det också var länge sedan jag tränade tillsammans med. Jag tycker att jag körde ganska så fokuserat och "latade" mig inte speciellt mycket. Fick höra efteråt att jag blivit mycket snabbare än senast jag körde mot några från Huskvarna, vilket var jättekul att höra, det är ju en gradvis förändring som skett (och jag hade en extra bra dag igår ska tilläggas), men för dem är det ju en tvär förändring och därmed mer synlig. Nu är det bara att jobba vidare och hoppas att det fortsätter i rätt riktning, jag är fortfarande lite för passiv tror jag, eller framförallt är det väl att jag ska bli bättre på att styra motståndaren och skapa mina chanser, inte bara hugga på det som dyker upp.
Det Positiva: Kendo 4-ever
Det Negativa: Besvikelse
You will always make me smile
Over and Out
Tisdagskata, söndagsgrund och tisdagskata igen
Med ny lokal och fortfarande tillgång till den gamla så öppnar det upp lite möjligheter för att ha extrapass. Så det hade vi förra tisdagagen och så även idag. Jag och Lollo är lite intiativtagare, men det är inte speciellt organiserat, vi har satt kravet att man ska ha kört kata innan och ha koll på 1-3 i allafall, då brukar det lösa sig på något sätt. I tisdags dök även Anders upp och höll lite i passet (så även ikväll). Vi var sex stycken, de flesta med bra koll på kata så det var inga större problem. Jag fick köra mot Lollo först när vi hade lite fri träning. Vi tränade igenom 1-7 två gånger i båda rollerna. Sedan gick vi över till kortsvärdskatorna och körde dem 3-4 gånger i båda rollerna. Kändes bra att repetera ordentligt och ha Anders där som stöd ifall det skulle krisa. Men rörelserna börjar sitta lite mer nu och de är lite mer bekväma att köra, nu är det detaljarbete som gäller.
Efter rotation lärde Anders ut kortsvärdskata. Började med 1:an, bytte roller sinsimellan, rotation igen och så samma med tvåan och så en sista rotation och 3:an. Känner att 2:an gick ganska bra denna gång, blocken känns inte lika onaturlig längre. 3:an ska jag försöka att när jag ha kotachi vänta in huggen som kommer och med tachi ska jag hugga ordentligt, framförallt på Do. Körde den sista mot Anders, därför jag har lite mer specifika detaljer att jobba med där, men han sa att det började se bra ut, vilket ju är positivt.
Men som sagt, det svåra är inte katan i sig utan att ta sig så pass långt att man får visa upp den... Back to work med andra ord.
Fick även iväg mig själv på träning i söndags, en hel del grund (fotarbete Matilda, fotarbete) och det är nyttigt, ack så nyttigt att nöta stora tekniker och koncentrera sig på att själva tekniken ska bli bra. Jag vet att det kanske inte är det fokus jag borde ha (inför en gradering) för att förbättra min kendo tillräckligt, men jag gillar det att bara gå tillbaka till något som man tror att man kan någorlunda och slipa på detaljer. Men det är en lång väg att vandra, tanken är väl att försöka dra igång med träningen lite mer fokuserat snart, även om jag vet att resten av livet kommer lägga sig i, men jag tror jag behöver den här våren till att hitta fokus och glädje i kendon. Vi jobbade för övrigt en del med kirikachi och även med Do, kirikachi kändes väl sådär, medans jag hade något av en Do-dag.
Idag blev det som sagt kata igen, fem denna gång. Började med att köra igenom kata 1-7 i båda rollerna tillsammans med Lollo och det andra paret gjorde lika medans Anders övervakade. Det kändes väldigt bra första gångerna vi körde, fokuserat och jag var med på vad jag höll på med. Sedan skulle vi gå över till att tänja lite gränser och göra katorna snabbare, utan paus och därefter på ett andetag (läs, försök till ett andetag). Inget kändes väl speciellt bra då teknikst sätt, men det är nog nyttigt för att bryta invanda mönster.
Vi körde kortsvärd sedan, roterade i en tregrupp blev det då, jag har i princip bara kört mot Lollo tidigare och plötsligt, när jag hade någon annan att köra mot så blev allt bakvänt och svårt. Det är svårt annars också, men nu kändes det ungefär som att gå in ett par nya skor, det är ju lite så med kata, man kör som bäst mot någon som man känner ordentligt. Fick någorlunda kolla på det hela tillslut i allafall även om det strulade ordentligt ett tag. På slutet körde vi i par igen och jag körde mot Lollo. Detaljer att tänka på som jag fick påpekat är att jag som shitachi i 3:an ska tänka på att göra min egen rörelse när jag går från att hugga Men till att hugga Do så att jag inte styrs för mycket av uchitachi. Som uchitachi (också i trean) ska jag vrida mig mer åt sidan medans jag fångar upp Do-hugget. Låter förmodligen helt obegripligt, men kendoinläggen är ju mest för att jag ska kunna minnas och gå tillbaka till.
Efteråt blev det kakätande och pratstund, graderingstänk, träningstänk, planer och småsaker, välhövligt. Siktar på att träna på torsdag igen, lite mer full fart framåt är tanken då.
Det Positiva: Kendovänner
Det Negativa: Hosta
Och snart kanske alla planer kastas omkull och inget blir som tänkt.
Over and Out
Kote Do-funderingar
Torsdagsträning, ganska så pepp. Fick hålla i passet, vi fokuserade en del på att hålla mitten, attackera rakt och lite seme. Började efter uppvärmningen med att gå fram och tillbaka över salen i paren och hålla mitten och göra seme framåt. Därefter gjorde vi seme-stor/små Men, små kote-men och kote-Do. För egen del kändes det väl sådär hyffsat, som det brukar när jag håller pass och inte har fullt fokus på mig själv. Lite ur form, men så blir det ju i perioder, ska försöka att inte gräva ner mig i det. Kote-Do kändes rätt så bra, medans kote-men var sämre, det brukar vara lite tvärt om. Jag tragglar vidare med att få in kote-do i varje pass jag håller, det är både avstånd, att gå rakt och hugga ordentligt som gäller i den övningen. Det är dock svårt att hjälpa folk med den, visst kan jag försöka med de vanliga tipsen, kortare attacksteg, ta det lugnt, gå mot Men-hugg Do, men jag vet inte hur mycket det hjälper. Är det själva övningen som är problemet? Blir det för mycket på en gång? Ska jag försöka att fokusera ett helt pass endast på att förändra längden på attackstegen så att de lär sig variera? Är det själva Do-hugget som är bristen? Är det där det behöver läggas energi? Jag tror väl att verkligheten är en blandning av allt, alla har problem med något, men alla har inte problem på samma sätt. Nåja, vidare så körde vi kirikachi, en långsammare vända med hugg på Men så man siktade ordentligt och en vända i normal fart och mottagaren fick använda shinai. För egen del, nja, kirikachi behöver det övas på, tur det är ett halvår kvar till gradering säger jag bara.
Efter det körde vi ji-geiko också här tacksam över att det är ett halvår kvar tills jag behöver visa upp något och även en bit till slutet av april och Sugo i Malmö. Vet inte om jag ska åka ännu, beror på hur saker och ting utvecklar sig, men tanken finns där i bakhuvudet, men om det vore idag så hade jag inte tagit några som helst poäng tror jag.
Och om allt går enligt plan nu så var det sista rustningspasset i Dojon, för till helgen, till helgen flyttar vi hela alltet till en ny lokal, större och förhoppningsvis kommer det att ge oss bättre förutsättningar framöver.
Lite sorgligt och tråkigt är det också, men vill man utvecklar måste man förändras.
Lite sorgligt och tråkigt är det också, men vill man utvecklar måste man förändras.
Det Positiva: Allt har en början
Det Negativa: Allt har ett slut
Kendoglädje
Over and Out
