En överraskningsträning

Så förra veckan blev inte direkt som vanligt. Vi var i ridhuset på tisdagskvällen, ungefär som vanligt i och för sig. Maxim kändes fin, inte allt för stel och inga skavanker från ihopsläppsäventyret tack och lov. Vi övade på att vara framme och göra tempoväxlingar i alla gångarter. Kände på några skänkelvikningar och förvänd galopp mot slutet. Kändes fin och redo för onsdagsträningen, som blev inställd... Men alla kan vi bli sjuka. Jag planerade raskt om och anmälde mig till en träning i markarbete på torsdagen istället.
 
På onsdagen longerade vi lite lätt i alla gångarter för det var vad jag orkade med efter en lång dag på jobbet. När torsdagen kom kände jag mig lite nervös, det var ju evigheter vi tränade bommar och hinder seriöst och ganska länge sedan vi över huvudtaget övade med bommar. Matten är lat och orkar ofta inte ta fram och nu i ridhuset kan man inte göra det när som helst heller. Men jag måste bli bättre helt enkelt. Maxim blev lite förundrad när han kom in i ridhuset, dels var vi 5 ekipage och sedan var det ju massvis med bommar i olika kombinationer att kolla in. Han var inte på sitt bästa framåthumör, men vi gjorde det bästa vi kunde av det hela. Vi fick göra lite olika övningar, för oss handlade det mest om att få till framåtandan och att han ska ta för sig. Och jag vet ju att det finns där, men nu kändes vi båda ringrostiga. Det här med studs och galopp över flera bommar är inte vår starka sida kan vi säga, men någon gång fick vi till det och då blev det bra, travbommarna kändes också bra även om vi nog aldrig haft en så lång serie någonsin tidigare. Maxim blev rätt så trött, även om det passade bra med pauserna som blev när andra gjorde övningen, men kände det på honom att det var jobbigt och han blev svettig och flämtig. Behöver jobba upp flåset lite mer. Vi fick med oss att jobba med våra tempoväxlingar och aldrig gå i samma tempo mer än 20 steg. Byta, byta, byta hela tiden. Jag fick med mig lite inspiration om att jag behöver orka släpa fram grejer själv också och helst mer än tre bommar åt gången... Förhoppningsvis kan vi vara med igen snart och så hoppas vi att medryttaren får lite tid efter nyår att träna också.  
 
Long time ago...
 
Det blev en promenad i fredagsmörkret och sedan leka med medryttaren på lördagen. På söndagen blåste det storm och virvlade snö. Matten hade klätt på sig för dåligt, men ordnade det med ett extra täcke som man kunde lägga kring benen. Vi gav oss ut på skrittur i skogen, frustande nöjd häst och inte allt för stelfrusen matte kom hem igen efter en timme i friska luften.
 
Sedan började vi veckan som vanligt igen med måndagsvila och en matte som helst bara ville sova. Och en tisdagskväll i ridhuset med lite stel häst, men som gjorde allt jag bad om och mot slutet var han mjuk och fin.
 
Onsdagsträningen gick som på räls. Vi fick göra många svåra saker hälsar både Maxim och matten. Men nöjda var vi efteråt. Maritha säger att skillnaden nu mot för något år sedan är att nu vill han försöka även om det är svårt och jobbigt, tidigare lade han bara av då, nu kämpar han sig igenom kortsidorna i förvända galoppen. Frustar i varje galoppsprång och ger lite till när jag ber. Vi körde lite skänkelvikningar i trav på diagonalen, matten måste åt vänster sitta över på högersidan för nu sitter jag helt fel och bara stör honom. Annars så kämpar vi oss vidare med att korsa bakben och försöka kordinera alla hjälper. Vi red en åtta på kvartslinjerna så det blev lite kortare sträcka, fick börja med att bara rida vägen och gasa på vid diagonalerna så att han skulle vakna till och sedan börja med skänkelvikningarna. Galoppen fick vi rulla igång i  runt fyrkanten först för där hade vi somnat till. Sedan fick vi rida samma åtta igen, med avbrott till trav runt medellinjen och fatta ny galopp. Jag behöver bli lite kvickare i min omställning, men Maxim gjorde ett bra jobb. Bra kvar i formen och fattade nya galoppen. Sedan vände vi halvt igenom i förvänd, fortsatte genom kortsidan och snett igenom till rättvänd, pausade lite och gjorde om igen. Åt båda hållen, trött ekipage efter det, men vi klarade det rätt så bra. Sedan avslutade vi med lite programridning med ett egenkomponerat LB-program, nåja, det viktiga var att försöka komma över tröskeln och fortsätta vara fin även om det var programridning. Travdelen kändes bra, galoppvolterna blev lite hipp som happ, en för stor och en för liten, matten måste få koll på styrningen. Sedan blev det lite dålig diagonal i galopp också, vi kom liksom inte fram till väggen och fick ett tidigt avbrott och en dålig hörnpassering. Så vi ska träna vidare, nästa träning om två veckor. Maxim får en lite lugnare vecka nästa vecka då jag åker iväg på jobbresa.
 
Vi promenerade i mörkret på torsdagen och red i skymning i skogen tillsammans med stallkompis på fredagskvällen. Trevlig tur med skritt och trav, Maxim jobbade på bra och kändes ganska så fin, lite lagom framåt och kanske lite stel ibland. På lördagen lekte han med medryttaren och hade mest velat springa vad jag förstod. På söndagen hade jag först tänkt rida ut, men eftersom det var noll personer i stallet som skulle rida i ridhuset var vi lite busiga och tog fram några bommar. Tre galoppbommar och ett litet sockerbitshinder. Sedan övade vi på att gå framåt och galoppera på. Matten kände sig väl inte riktigt som värsta hoppryttaren och vinglade omkring en del, men vi gjorde galoppbommarna i båda galopperna tre gånger var, fick göra en gång extra i svåra varvet. Men annars klarade han det superfint! Sedan tog vi hindret tre gånger åt vardera håll också, här fick vi också ta om en gång i svåra varvet, men annars gick det också jättebra! Trött häst som behövde sina skrittpauser mellan övningarna, matten också för den delen. Han kändes fin när vi travade av och ganska mjuk även om det inte varit fokus för passet.
 
Vi hann med en ridtur på måndagskvällen i skymningen också, ute i skogen. Travade på fin och lyssnade, försökte att inte ha så mycket krav utan jobba i korta perioder varvat med skritt på långa tyglar. Sedan åkte matten iväg på jobbresa i dagarna fyra och när hon kom hem igen så blev det en helg med promenader i skymningsmörker eftersom hon var helt slutkörd och behövde återhämta sig.
 
Det Positiva: Att gå utanför boxen
Det Negativa: Mörker, november, regn
 
You are the light of my life
 
Over and Out

Grand old man

Ett tag har jag vetat om att han inte skulle finnas så länge till. Han den där hästen med de ulligaste öronen och de finaste mörka ögonen. Den där hästen som gjorde alla galopper till en tävling och vann dem alla med en noslängd för sedan var tävlingen faktiskt slut, så det så! Hästen som gav så mycket tillbaka och som jag aldrig någonsin kände ett uns av rädsla på. Finaste Hampushästen <3
 
 
Dryga tre år var jag hans ryttare och minnena vi samlade på oss under de åren kommer leva kvar för alltid. Tiden i Älgbosätter med de gula hästarna tänker jag om den perioden av mitt liv. I dessa stunder är jag så tacksam över min blogg där jag kan gå tillbaka och återuppleva. Läsa om tävlingar och svampturer och galna galopper genom skogen. Läsa om att kämpa sig vidare och utvecklas och att lära en gammal häst att backa i vinkel så att man tillslut kan ta sig igenom en bruksbana utan u.
 
 
 
27 år är en aktningsvärd ålder att uppnå och att under merparten av dem vara pigg och frisk är något man unnar alla hästar. Man unnar dem också en ägare som ser när det börjar gå utför och att det är dags att ta det där beslutet man alltid fruktar när man har djur. Han fick en sista sommar med gräsbete och snäll kompis. Vi var och hälsade på honom i september jag och Johan, ullig och lite svankryggig, men fortfarande sig själv. Mest fokuserad på maten och inte riktigt tid med människan som ville kramas.
 
 
Hästen som lärde Maxim att det var okej att bada fötterna i dammen och att vass är rätt så gott att äta. Hästen som orkade allt och som lärde unghästarna att inget är farligt (det gick kanske inte alltid in, men det var ju inte Hampus fel...) Hästen som kunde bära vem som helst på ryggen utan tvekan och som tog sig fram över stock och sten utan problem.
 
 
Det finns så många minnen, men om jag ska tänka tillbaka på ett just idag så är det Hubertusjakten ute på Vikbolandet 2010. Hampus var i sitt livs form och taggade till tänderna. Varför ska man hålla sig sist när man kan vara först undrade han hela tiden? Vi som skulle ta det lugnt och lotsa liten Joker runt sin första större utflykt. Om vi började långt bak i ledet så slutade vi i rumpan på masterhästen när vi närmade oss mål. För häst efter häst blev trött och Hampus bara ångade på. Hur glad han var över att få springa fort och hoppa något hinder omgiven av andra hästar. På upploppen kom vi 3:a med pilot som bromsade eftersom hon trodde vi skulle försvinna upp på stallbacken annars. Och Hampus var redo för en vända till när alla andra hästar pustade ut och tyckte "äntligen är det över".
 
Så taggad på att springa mer <3
 
När du träffar Jossan där uppe bland molnen, hälsa henne från oss här nere på jorden.
 
En saknad
Ett tomrum
Ett hjärta fullt av minnen
En liten gul häst så högt älskad av alla runt omkring 
 
Hampus
1990-2017
Alltid i våra minnen <3

Jakten på sittben

Livet har lite för mycket på gång just nu, samt att det kanske inte gått så smidigt som jag önskat på jobbet. Här ska man köra de första "skarpa" proverna mot lagstiftningen och så går analysinstrumentet på semester.... Nåja, det ligger ju lite utanför min kontroll så man får försöka släppa och planera om, även om det är jobbigt.
 
Maxim ger energi i alla fall istället för att ta. Även om det runt omkring ibland tar lite mer än jag skulle önska. Vila på måndagen och ridhuset på tisdagen. Tyckte han var fin och ganska fokuserad på mig, vi övade på våra tempoväxlingar runt fyrkanten mest, lade in någon volt här och där och så gjorde vi någon skänkelvikning på diagonalen.
 
På träningen fick vi flytta fokus från Maxim och till matten lite gran. Vi har ju kämpat med att få fram honom och att han ska gå mer av sig själv och nu fanns det mer där redan från början och även formen var fin och han var mjuk. Så då koncentrerade vi oss på att matten skulle hitta sina sittben och sitta mer på rumpan, framförallt i galoppen där jag gärna hamnar ur sadeln och studsar omkring, sedan ska jag ju också sluta klämma med knäna och släppa ner benen. Vi övade mycket övergångar mellan skritt-galopp-skritt och att jag skulle sitta kvar både i fattning och övergång. Enkla byten i serpentiner över ridhuset övade vi också på och att vi skulle skritta på volten göra en framdelsvändning och fatta galopp ur den, lite knepigt och kordinationen var väl inte den bästa. Fick också rida en del utan stigbyglar och försöka lokalisera de där nedrans sittbenen. Maxim blev lite förvirrad när jag höll på med diverse övningar, men sedan fick han göra skänkelvikningar också, "puh, det här känner jag igen!" så Maritha var väldigt nöjd med oss och jag var också nöjd, mer sitsträning ska läggas in framöver.
 
 
 
Vi bytte lite fokus på torsdagen och skrittade ut barbacka i skogen, det är ju också bra för mattes sits, speciellt som hästen lägger i turboskritten och älgar iväg... Fint i skymningen i alla fall och en mysig stund med min bästa vän.
Fredag och ridhus igen, inga komplicerade saker utan fortsatt fokus på att gå fram, växla tempo och vara mjuk. Han var fin mest hela tiden! Och jag kunde njuta, titta i spegeln och inse att för det mesta ser vi inte så pjokiga ut. Vi övade lite skänkelvikningar när alla andra gick ut, men sedan var jag ganska så nöjda med oss.
 
I helgen fick jag inse hur fort allt kan rasa och vilken otrolig tur man har när det inte gör det... Maxim går i en trevlig hage just nu med två kompisar han kommer överrens med, de kanske inte är bästisar eller har klickat helt, men de funkar tillsammans, Maxim har fått något bitmärke, men inte mer än så. Nu ville en till häst in i vår lilla flock och vi tänkte att Maxim är snällast och kan gå på gräs så de två skulle få gå och bekanta sig med varandra på lördagen medans vi gjorde i ordning grannhagen med mer gräs. Så på lördagen släppte vi in Maxim till den nya hästen. Alla ihopsläpp jag haft med Maxim har varit ganska odramatiska, lite jagande, vift med framben, pipande och så brukar det bli lite springande, men lugna ner sig snabbt. Jag förväntade mig väl inget annat nu heller och var inställd på att Maxim skulle gå undan som han brukar, han verkar aldrig ha haft behov av att strida för sin plats i flocken och ibland har jag väl tyckt att han är lite väl snäll och skulle säga ifrån mer. Men jag trodde helt enkelt inte att han hade det i sig. Kanske gjorde vi fel i att det låg lite mat i hagen, kanske skulle det ha gått på samma vis ändå. Men det slutade med två hästar som stod och matade sprakar med bakbenen på varandra och ingen av dem backade av och detta skedde upprepade gånger. Jag har som sagt aldrig sett min häst eller någon annan häst bete sig riktigt på det här viset. Så vi särade snabbt på dem och Maxim fick gå tillbaka till sin gamla hage där bruna kompisen troget väntade vid grinden och så gick de iväg tillsammans. Maxim verkade inte så berörd av det hela, inga synliga sår, kall i benen, skrittade med raska steg till hagen och var sitt vanliga jag. Den andra hästen hade lite mer synliga sår.. Oron gnagde ändå, så jag åkte dit på kvällen också och tog in honom för att kolla igenom. Någon liten svullnad i form av ett hovmärke på rumpan, men inget annat, pigg och glad, hade bråttom in, smörjde på lite linement och försökte dämpa oron.
 
Fick bli en promenad på söndagen, så Maxim var ute på powerwalk med matten hängandes i grimskaftet. Och jag får väl ta och inse att min häst är bygd som en stridsvagn och vet hur han ska försvara sig. Det är skönt med en hållbar häst med kraftig benstomme som är i rätt så god form för tillfället. Men ändå handlar det ju mycket om tur för jäklar vilken kraft de kan få in i sina sparkar.
 
Denna vecka började vi med att matte jobbade otroligt lite och ägnade sig åt hovslagare, åkte hem med hästen och så fick han äta lunch i boxen medans jag fixade allt runt omkring, följt av borststund, uteritt i uppehållsväder med pigg och glad häst och på det lite mockning av hage. En ganska härlig start på en vecka som visade sig suga ut en hel del energi.
 
Det Positiva: Höstlöv med hösthäst
Det Negativa: Hur rinner tiden iväg så snabbt?
 
Could not do more if I tried
 
Over and Out 

Från nere på botten till uppe på toppen

Vi började veckan med måndagsvila, det regnade och var kallt så passade ganska så bra. Sedan skulle vi rida i ridhuset på tisdagskvällen, kanske var jag tidig eller så var det bara en ovanlig tisdag, men mycket hästar var det i ridhuset i alla fall. Maxim skötte sig ändå hyffsat och koncentrerat, lite sämre med matten, men vi får jobba vidare på det. Det är nyttigt att rida med andra och att förhålla sig till dem i sin ridning och lära sig ta sin plats, det är bra övning inför framridningar. Matten klarade inte av så mycket avancerade saker och knappt ens de okomplicerade. Men Maxim kändes mjuk och fin i alla fall.
 
Så när vi efter stress på jobbet och från jobbet landade i ridhuset för Marithaträning på onsdagen började jag med att vara negativ och beklaga mig. Maritha fick agera självförtroendebyggare, vilket hon såklart lyckades med alldeles utmärkt. Grundproblemet är att jag måste vara så konsekvent i min ridning och med mina hjälper och att de ska ge respons på en gång. Ingen av oss får sega ihop ens för en sekund. För då kommer de tjatande skänklarna som ett brev på posten. Så Maritha ställde ut koner på långsidan, fyra stycken där vi mellan 1 och 2 skulle öka, mellan 2 och 3 minska och mellan 3 och 4 öka igen. Jag måste gå honom utrymme för att öka genom att lätta i handen och minska med hjälp av sätet. Sedan får man se lite vart gränsen går. Vi gjorde detta i både trav och galopp och det blev hur bra som helst. Som han galopperade har han nog aldrig gjort tidigare, jag kunde känna skillnaden, känna när det var dags att skänkla på även på voltspår och vi fick till några riktigt bra volter med bra tempo. Vi pratade om hur jag känner mig och hur det ser ut är olika saker och Maritha var noggrann med att påpeka när jag satt bra för att försöka få mig att känna igen den känslan. Stilla händer, stilla skänklar och in med naveln mot ryggraden (även ett välkänt mantra från core-träningarna). Vi fick i läxa att öva på hemma. Konsekvent, konsekvent hela tiden. Och beröm när det bli rätt.
 
 
På torsdagen blev jag genomblöt av cykelturen och vi nöjde oss med en promenad i skogen. Maxim traskade i vattenpölar och matten hängde med så gott det gick.
 
Fredagskväll i ridhuset och vi repeterade det vi fått i läxa, vilket gick rätt bra, han svarade på bra framåt och även om andra hästar kom in så kunde vi mestadels koncentrera oss på vårt. Sedan skrittade vi ut i skogen som avslutning. 
 
På lördagen hade han medryttare och de hade varit ute i fina vädret och haft det trevligt. Sedan var vi där med våra gäster och hälsade på honom i hagen på eftermiddagen. Pappa hade med sig en äppelleverans så den tog vi med oss också. Maxim var mycket nöjd med det hela. Matten ägnade fem timmar av söndagen i stallet, orkade med en liten ridtur ut i skogen också när allt måste-göra var klart. Pigg häst som verkade nöjd med livet, försökte vara nogrann med att han skulle gå framåt när jag bad honom. Och fick en fin känsla ibland, trots mitt dimmiga hö-huvud (leverans av hö så tillbringade ganska lång tid på skullen utan att ha tagit tabletter), pigga öron framåt som till och med kunde slappna av och trava fint bredvid kohagen. Sedan att en tant skulle slå med stavarna mot eltråden och upprepade gånger fråga om elen var på trots att jag sade att jag inte visste var han lite mer skeptiskt mot.
 
Det Positiva: Sol i sinnet
Det Negativa: Bitvis apatisk
 
You can never take away the joy
 
Over and Out  

Att testa något nytt

Vi startade denna vecka med att testa något nytt för oss båda. Jag tycker att det här med behandlingar på häst är en stor snårig djungel som jag inte har velat ge mig in i om jag kan slippa. Jag har ändå ibland letat lite på internet efter personer som åker runt och gör diverse saker, men mest blivit förvirrad. Men så skulle boxgrannen ta ut sin equiterapeut som dels lät bra när hon berättade om hennes behandling och dels inte var hiskeligt dyr. Maxim har ju känts väldigt bra på sistone och vi har inga direkta problem så som jag ser det, men kan man hjälpa lite på vägen framåt så kan man ju försöka. Så jag beslutade att vi skulle prova, det enda vi provat hittills är massage för många år sedan och det kändes inte som det gjorde varken till eller från. Så på måndagskvällen med ruskväder promenerade vi runt i ridhuset en 20 minuter innan för att vara lite varma innan hon startade. Först kände hon igenom lite, sedan fick Maxim akupunkturnålar på rumpan eftersom han var stel och satt fast i vänster sida på ländryggen. Han var också lite sned i korset, men inte så mycket. Och stel i höger bog samt gallig i haserna. Sedan körde hon laser över hela kroppen och fokuserade lite mer på där problemen fanns. Hon korrigerade även snedheten i korset och lossade i bogen. Maxim hjälpte till så gott han kunde, hon gick snabbt upp som favoritperson tror jag, för han var väldigt nöjd, tuggade, gäspade och underläppen blev lång. Så det var ju tydligt att det här var lite mer populärt hos honom.¨Vi får se om vi gör om det snart igen, hur stor skillnad det verkar göra helt enkelt. 
 
En vinterdag för några år sedan med bästa utsikten, numera också ett tävlingsbidrag :)
Vi blev ordinerade skritt ett par dagar och sedan rida på som vanligt. Så på tisdagen gick vi powerwalk med den andra hästen som blev behandlad. Maxim hängde på bra i början, men blev lite mindre villig i slutet. På onsdagsmorgonen longerade jag lite, några minuter trav i båda varven, men annars mest skritt. Och på torsdagen var jag tillbaka i sadeln igen. Vi tog en kvällstur ut i skogen med en hel del skritt, men också trav för att värma upp kroppen och jogga lite lagom. Han kändes fin och pigg, ganska mjuk och med redan från början. 
 
Fredagskvällen hängde vi i ridhuset och körde igenom lite i alla gångarter. Han kändes inte riktigt så framåt som han jag skulle önska, även om han var mjuk och fin. Vi gjorde inga avancerade grejer utan fokucerade mest på att gå framåt och göra mycket volter. Störst skillnad kände jag nog i galoppen om jag nu kände något, han var betydligt lättare att få loss och fin i båda varven. 
 
Vi red ut på lördagen, bort kring vårt gamla stall och en runda där vi inte ridit sedan vi flyttade i somras. Det var trevligt, Maxim var pigg och glad. Fick anstränga mig för att inte bromsa för mycket och att han skulle få lov att gå på framåt när han nu ville. Sedan hade han jobbat i ridhuset på söndagen med medryttaren och varit fin. Sjävl ägnade matten ändå dagen åt två stallbesök, ett för att släppa ut hästarna på morgonen och ett med hagbygge och hagmockning mot kvällen. Maxim och kompisarna blev glada över att få mer gräs. 
 
Det Positiva: Glad häst
Det Negativa: Ryttarens ovilliga kropp och knopp
 
I could never give this up
 
Over and Out 

Dressyrtävling Bälinge RF LB:2

Första start kl 8 en söndagsmorgon kanske inte riktigt är något man strävar efter. Och stressen det kan medföra är lite jobbig att hantera. Men har man med sig den bästa sambon som medhjälpare så kan i allafall det gå ganska bra. Jag hade i allafall förberett och packat allt så det bara var att bära ut. Medan Johan kopplade på släpet gav jag alla hästar frukost, så Maxim hann äta lite innan vi åkte vid 6.40, lite senare än vad jag tänkt, men med de nya reglerna med att man visar passet på amodan behövde vi i allafall inte springa fram och tillbaka med det innan urlastning. Så vi kunde faktiskt lasta ur när jag hade tänkt, på med sadel och så fick Maxim promenera runt med husse en stund medan jag gjorde mig själv i ordning. Johan hade fått köra dit så håret hade jag lyckats fixa i bilen mellan navigerandet, så mest att klä på sig och vi skrittade bort mot framridningen och jag kunde sätta mig i sadeln som planerat 7.40. Då tog jag tyglarna ganska snabbt eftersom han skrittats fram ganska ordentligt och vi jobbade lite i skritten med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar/skänkelvikningar. Sedan trava fram, hitta ett bra tempo, varva med lite volter, skrittpaus, samma i galoppen i båda varven. Han kändes fin och pigg, sprang på bra och brydde sig inte så mycket om omgivningen, sneglade lite ut genom dörren, men fokuserade mest på mig. Jag var också fokuserad och kom till bra ridning tycker jag, men som vi så bittert fått erfara så vinner man inga framridningar. 
 
När vi kallades in på banan så känns det fortfarande bra, han blir lite tveksam att gå ut och jag ska hitta rätt väg att gå. Men vi kommer in i allafall och tar lite fart och travar runt under lättridning. Domarsekritariatet var i en barack vilket var okej att gå förbi, men sedan hade de en reklamskyltsvägg längs ena långsidan, vilket nog inte hade rört oss i ryggen om det suttit på en ridhusvägg, men nu var det utebana och en sådan har vi nog aldrig råkat ut för tidigare. Maxim blir spänd, stirrar och jag kan inte hantera det hela så bra som jag skulle vilja och sedan hamnar vi i våra olika bubblor. Så det blev vingligt, segt, bakom lod och skänklar som bankade. Inte en kul känsla efteråt och även om vi gjorde alla moment, så fanns det nästan inga ljusglimptar i känslan. Visst, han gick förbi långsidan med skyltarna, men hela tiden var det som att rida i sirap. Jag hatar att rida på det viset när det blir forcerat och spänt och vi inte får visa upp oss från vår bästa sida. När jag har sådan fin känsla när vi tränar eller som nu på framridningen. 51% slutade vi på, så tillbaks på ruta 1 kändes det lite som. 
 
Jag har tagit mig en funderare på hur vi ska tackla det här, men har ingen klar lösning ännu. Vi har ju kommit en bit framåt och jag tror att vi hittat en förberedande upplägg som funkar, både dagarna innan och på själva tälingsdagen. Upplägget inför denna tävling var kanske inte så optimalt som jag önskat, men ändå kändes han fin när jag började värma. Min tanke är i allafall att vi två dagar innan kör ett dressyrpass och dagen innan dressyrupplägg i skogen, han blir glad av det och väldigt ofta hittar jag känslan snabbare där. På tävlingsplatsen 10 minuters framskrittning för hand och 20 i sadeln, starta som vi startar varje pass numera med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar, trava igång, mjuka upp lite, galoppera igång, mjuka upp lite och avsluta med lite övergångar trav-skritt-trav-halt-trav. Och vi måste komma ut på fler pay and ride, vi behöver åka till olika ställen och träna på att slappna av. Med vi menar jag mest jag, för han är så känslig för hur jag känner inför saker och ting.
 
Och oavsett i vilket sammanhang känner jag alltid press på att visa upp oss från vår bästa sida. Man kan försöka intala sig att det bara är träning att man ska ta lite lättare på saker och ting, men det är lättare sagt än gjort. Även om jag åker till ett nytt ridhus för att träna, för t.ex Maritha eller för en ny tränare, så vill jag visa upp oss bra i det nya ridhuset med främmande ögon på oss. Även i ridhuset hemma kan jag känna så när vi rider med sällskap eller när det sitter personer på läktaren. Jag vet ju att kunniga människor ofta kan se förbi bristerna hos ekipaget och se möjligheterna, t.ex. när vi tränade för Mads och han ser potentialen även fast det kanske inte var det bästa ridpasset någonsin, men jag vet också att merparten bara ser vad som är bra i stunden. Jag är oftast ganska självcenterad när jag själv rider och har sällan eller aldrig så bra koll på hur det går för dem runt omkring, jag inbillar mig det i allafall, men på något sätt tror jag inte på att alla andra också är det (även om det kanske är så). När man sedan har en häst som drar blickarna till sig för att den är liten, gul och med punkfrisyr så vill man visa upp den på ett bra sätt, man vill krossa alla de där fördomarna som man vet att vissa (ganska många) människor har. Och jag vet eftersom folk kommit fram och sagt det till mig att vi har visat dem en annan bild. Och även om det värmer så var det kanske så att det de berömmer kanske bara är hälften så bra som vi kan eller har visat på träning och den frustrationen blir rätt så stor. Jag tar nog mer åt mig av bröm när det kommer från människor som följt oss under många år än av någon som bara ser en ögonblicksbild. 
 
Ibland kanske det är lättare att ha en oansenlig brun häst och smälta in mer. För fjordhästar är födda till att stå ut ur mängden.  
 
Det blir ju ett långt inlägg det här om lite djupare tankar, men ibland klarnar saker och ting när man får skriva ner dem. Även om man ibland kanske ska sluta tänka och bara göra. Maxim knallade i allafall nöjd ut i hagen igen efter lite extra mat inne i boxen. Och vi var hemma i lägenheten vid halv elva på förmiddagen, en kompakt tävlingsdag till ända. 
 
Det Positiva: Mina killar gör mig glada varje dag
Det Negativa: Min kropp gör mig arg mer och mer ofta. 
 
Hjärtat är där livet är
 
Over and Out
 
 

Höstjobb

Matten började veckan med en 10 timmars arbetsdag så Maxim fick lite lätt borstning och vila. Sedan försökte vi kamma till oss i ridhuset på tisdagen vilket gick sådär. Jag börjar väl begripa hur jag ska rida för att mjuka upp honom även om jag inte når så långt själv som vi gör med Maritha på marken. Han var bitvis fin i alla fall, men lite stel så fick kämpa på i högervarvet. Red mest serpentiner och volter i alla gångarter, gav oss på förvänd halvt igenom, fortsätta genom kortsidan och in på diagonalen för att komma ut i rätt varv igen, fick upprepa en gång i vänster, men i höger gick det fint på första försöket. Och så gjorde vi några skänkelvikningar innan vi travade av. Varm Maxim som behöver klippas så snart jag masat mig iväg och köpt nya skär till maskinen.
 
Träningen denna vecka hade sina toppar och dalar kan man säga. Ibland får jag den där fantastiska känslan, speciellt i traven och ibland bara faller allting i sär. Ibland känns det som om jag kan sitta ner och slappna av och det inte ser så dumt ut och ibland bara skumpar jag omkring. Eftersom jag lite spontan anmälde mig till en tävling på söndag så övade vi övergångar eftersom jag uppenbarligen glömt bort hur man rider dem. På tisdagen var det svårast att bryta av till trav från galopp då vi bara tappade allting, på träningen var det plötsligt svårast att fatta galopp från trav. Minsta lilla jag gör fel så blir det pannkaka kändes det som. Och eftersom ett av momenten i programmet vi ska tävla är att bryta av från galopp till trav på diagonalen och sedan fatta ny galopp så kan det ju vara bra om man inte misslyckas helt. Jag måste lära mig att bryta för innertygeln och sedan ställa om till andra sidan innan jag fattar nästa galopp annars kan det bli fel. Över huvudtaget behöver jag bli noggrannare och kvickare med att rätta och att förbereda oss för nästa moment. Nåja, det blev himla fint mot slutet även om vi båda blev trötta. Vi fick också öva på skittdelen där det både är mellanskritt på tygeln och mellanskritt med förlängning av formen med längre tyglar, känner att skritten kan vi ta lite poäng i och jag behöver veta vad som krävs av mig där så jag inte gör för mycket eller för lite av något. Känner mig försiktigt optimistisk, jag hoppas på bra känsla i skritten och i uppridningarna och att vi ska få till vägarna och energin i travprogrammet. Galoppen får vi se, det kan gå bra och det kan falla isär beroende på hur jag sköter mig. Vill ju gärna försöka få till vägarna och övergångarna, men det beror lite på hur spända vi är på hur väl galoppen fungerar. Behöver vara noggrann med hur jag rider hela tiden och rida moment för moment, samt plugga in programmet ordentligt!!! Inga fler felridningar.
 
 
På torsdagen hamnade mina tankar om mänskilgheten på minus. Kommer till stallet, ser att intag är på gång så lägger in mina saker och går för att möta upp och ta Maxim. Då får jag höra att hon som skulle ta in pratat med några som sett att det varit folk inne i hagen som jagat hästarna och piskat dem med pinnar.... Ilskan infann sig rätt så snabbt där kan jag säga. Det finns få saker som gör mig så arg som när folk är elaka idioter mot djur. Kollade igenom Maxim, men hittade inga skador på honom och han kändes som sitt vanliga jag när vi pysslade och gick promenad, tog en extra stund med massageborsten när vi kom tillbaka lite uppvärmda från promenaden. Men nu går jag omrking och oroar mig att det ska hända igen, att det ska dels bli några fysiska skador på Maxim eller någon av de andra hästarna, men också det att han inte kommer känna sig trygg i sin egen hage. De har en väldigt fin hage nu, men den ligger längst från stallet så den är också svårast att hålla koll på för andra, så även om det nästan alltid är någon i stallet är det inte säkert att de ser något. Och upprepas det här fler gånger så får det nog bli att byta till hage närmare stallet helt enkelt. 
 
Hade en härlig kvälltur på fredagen i skogen med dressyrtänk. Maxim var fin, speciellt när vi kommit förbi korna så slappnade han av. Vi övade på våra övergångar och kvicka hjälper och hade det allmänt trevligt måste jag säga. Sedan fick han leka lite med medryttaren på lördagen och hade skött sig fint, jag ägnade dagen åt att packa inför tävling, klippa taggbuskar i hagen och mot kvällningen klippa Maxim för första gången i höst, blev ganska bra och en mer okomplicerad häst att klippa är nog svår att hitta. Eller vad säger ni om när hästen kärleksfullt försöker trycka sig mot maskinen och sedan hjälpsamt försöker klia matten tillbaka!? Älskade liten gul säger jag. Söndagens tävling får ett eget inlägg.
 
Det Positiva: Stalltimmar
Det Negativa: Hur länge man än lyckas skjuta fram en förkylning så bryter den ut tillslut. 
 
You give to much
 
Over and Out

Kittelfjäll 2017

Ett bonusinlägg denna vecka om vår sommarresa till Kittelfjäll
Ett tag nu har suget funnits där efter att åka norrut igen och besöka Kittelfjäll. Det har funnits där bak i huvudet och grott inför flera sommarsemestrar. Så även denna sommar, men med både Österrikeresa och SM-resa kändes det som om jag redan lagt ganska många mil denna semester på just resande. Men i slutändan vad gör ytterligare 140 mil?
 
Bland björkarna 
 
Johan behövde lite Johan-tid så han åkte upp i förväg och gick omkring och besteg fjälltoppar samt blev jagad av galen ren. Jag tog bilen upp en måndag, körde vägar jag insåg att det var länge sedan jag åkt på och vägar jag insåg att jag aldrig kört på själv, alltid som passagerare. Jag insåg också att jag hade väldigt liten koll på vilka bra rastplatser som finns, vi kan ju kalla det att jag inte riktigt hade samma ork som pappa att köra länge och behövde stanna lite oftare. Men så kommer man över krönet och ser den bekanta siluetten, av Kittelfjäll och Borkafjäll och Marsfjällen i fjärran. Och där nere bland björkarna står en liten röd stuga och väntar på mig. En liten röd stuga som stått där i bra många år nu. En liten röd stuga som min farfar byggde på sin familjs mark. En stuga vars besök till jag fortfarande kan räkna på en hand, men som sitter så långt in i mitt hjärta. Och jag
har insett att jag behöver åka dit oftare.
 
Från en annan sida 
Kittelfjället
Ån <3
These boots are made for walking
 
Ingen fjällresa utan renar...
 
En stuga som får mig att inse att trots allt jag lärt mig är jag fortfarande hopplöst okunnig, men jag tar mig fram och jag lär mig mer. För även om jag inte fick igång gasolspisen, så lyckades jag med både kylskåpet och vedspisen. Den ena utan att behöva ringa pappa... En stuga där man blir själv med sina tankar och där inget utifrån stör.
 
 
Jag har alltid gillat att lyssna på berättelser från förr, kanske blev Kittelfjäll och berättelserna därifrån så speciella eftersom farfar inte kunde berätta så många själv. Farfar var min bästa vän fram till att jag var 6 år. Kanske har jag lättare att se honom där i fjällvärlden, framman minnena av honom. I stunder håller jag på med lite släktforskning på den allra lägsta nivån och är otroligt tacksam över de släktingar som grävt fram så otroligt mycket material för mig att ta del av. I Kittelfjäll och därikring kan man räkna många släktled tillbaka, till och med till samerna vilket är ett arv jag alltid varit stolt över av någon outgrundlig anledning. En histoira om nybyggare och karga fjäll, om många barn och överlevnad. Min farfarsmor fick 9 barn som överlevde till vuxen ålder. Hon och hennes man ligger begravda på kyrkogården i Dikanäs tillsammans med tre av farfars bröder. Denna resa besökte jag gravarna för första gången. Det är en känsla att se sitt efternamn på en gravsten där dödårtalet är så många år innan du föddes. Det är en känsla att gå in på hembygdsmuseét och hitta ett gammalt klassfoto av sin farfar när han är mindre än vad du någonsin sett på bild tidigare. Att veta att han hade en historia här innan allt det du vet om honom skedde. Att veta att den här platsen är en del av vad jag kommer ifrån. Inte på samma vis jag känner för hemhemma, för även om min familj även där kan räkna generationer bakåt kommer man inte riktigt lika långt som man gör i området kring Kittelfjäll (vad jag kunnat se hittills).
 
 
 På avstånd
Jag hade en ensam kväll, natt och dag innan Johan kom gåendes. Vi åkte som sagt till hembygdsgården och museet, fikade med våfflor och kikade på hantverk. Åt på sommaröppen restaurang och badade i iskalla bäcken. Läste böcker och umgicks. Jag slog lite gräs med lie och var inte så värdelös på det som jag hade trott, inte för vi vågade köra ner bilen för det, men det såg i alla fall bättre ut. 
 
Före och efter arbetsinsatsen
 
En resa med reflektioner och med många tankar. Ensam och med Johan. Vi åkte hemåt på torsdagen igen, nästa gång blir det kanske en lite längre tripp och kanske kan jag gå ut mer i naturen än vad jag gjorde denna gång. Men det gav mig ändå en påfyllnad av energilagren.
 
 Rötter
På vägen hem stannade vi först i Dikanäs och letade oss fram till graven "J.HJ. Näslund familjegrav" och ställde dit en bukett blommor, samt hittade även farfars bröder i närheten Rangvald, Thorsten och Esbjörn. Det var en viktig stund för mig kände jag.
 
 Hällristningar vid Nämforsen
Vidare åkte vi, stannade och kikade på fin utsikt, körde som galningar på grusvägar (där vi blev omkörda...), stannade vid Nämforsen och hällristningarna samt lite lunch. Och stopp i Hudiksvall för middag hos vänner vilket var en trevlig avslutning på den lilla semestertrippen.
 
Det Positiva: Att andas fjälluft
Det Negativa: Hur myggor tar sig in överallt.
 
För alltid i mitt hjärta, nu av ännu fler orsaker än tidigare <3
 
Over and Out
 

Stormsteg framåt

Med en förkylning som ligger och lurar i flaggorna är orken såklart inte på topp, men vi har ändå kommit igång rätt så bra. Började veckan med en uteritt i ensamt majistät, satte liget högre tempo, travade och galopperade en del, kändes som om Maxim behövde få ur sig lite och skaka loss i kroppen. Fin blev han på slutet i allafall och jag lite piggare.
 
Tisdagen blev det senare kväll i ridhuset, ganska mjuk och fin redan från början även om han sneglade misstänksamt på den militärklädda mannen som höll en träning. Sedan blev vi själva och då var det lättare att slappna av. Försökte lägga lite tid på galoppen och hålla igång den lite längre, vilket gick ganska bra, nog är det så att matten tröttnar fortare än hästen. Vi körde någon båge i förvänd galopp och en halvt igenom i varje varv, fortsatte genom kortsidan och gick in på diagonalen för att komma ut i "rätt" varv igen. Mer stöd behövdes i vänster och det känns rätt så stor skillnad i dem som vi måste jobba på att jämna ut.
 
Veckan Marithaträning, ja, vad ska man säga. Jag svävade på moln efteråt och höll nästan på att snyfta av glädje under tiden. Den känsla han gav under hela träningen var banne mig magisk! Att han är min och att vi har kommit så här långt gör mig så otroligt lycklig! Han var med redan från början och mjuk åt båda hållen. Traven har blivit så stark och jag har problem med att sitta ner i den. "Håll i dig matte så kör vi" säger han och tar i med hela kroppen. Vi övade lite delar ur LB:2 som vi tänkte tävla om 1,5 vecka. 
 
Galoppen kändes också fin redan från början, vi körde några förvända, halvt igenom och genom kortsidan, inga problem där, behöver som sagt stötta upp i vänster, men det tar sig sakta men säkert. Skänkelvikningarna börjar också komma mer och mer, jag behöver hålla mer i yttertygeln och rida rakare, vill ju gärna tvära jättemycket och då blir det inte så bra. Vi fick även öva öppnor på medellinjen, svårt och det gäller att ha tungan rätt i mun om vi säger så, men vi börjar kordinera oss. När vi travade av var han så mjuk och fin åt båda håll, sprang på med bra energi och sänkte sig fint. 
 
Det blev en promenad på torsdagen och så hann vi jogga ute i skogen på fredagskvällen, mjuk och fin, bjöd på bra framåt och kunde nästan slappna av hela tiden då vi gick förbi kossorna. Övning ger färdighet! 40 minuter var vi ute ungefär, travade en del, men jobbade också lite i skritten. 
 
 
Matten hade en sen lördag, så för ovanlighetens skull blev det eftermiddag innan jag var i stallet. Gav oss ut på upptäcktsfärd, bort över stora vägen och galopperade på sandstigarna där, sedan fortsatte vi längre än vi gjort tidigare och letade oss fram till en fin väg, som hade bra underlag efter regnet. Maxim ogillar starkt att springa fort på okända vägar i kombination med att det inte är hemåt, men vi travade lite i allafall. När vi kom till en vändplan sa Maxim tydligt att nu fick matten ge sig! Vändplaner är till för att vändas på, förstår du inte det!? Eftersom vi då varit ute en timme höll jag med och vi vände hemåt. Blev en del trav och galopp även hemåt och han kändes ganska så pigg och glad. Lite över två timmar var vi ute drygt 15 km när jag mätte på kartan hemma.
 
 
Så för bådas vår skull tog vi det lite lugnare på söndagen. Eftersom ridhuset var tomt passade jag på att longera lite lätt i skritt och trav. Maxim var fin och lyssnade bra, slappnade av fint och jag var väldigt nöjd efteråt. Sedan ägnade matten och hussen sig åt ohästiga saker och åkte till mattens föräldrar för fika, svamp-plockning, grönsaksplockning, fruktplockning och middag, samt två kvällar efter åt att ta hand om 30+ liter svamp. En liten skattkista i frysen blev resultatet. Och lite äpplen och morötter som ska delas med Maxim, men det vet han inte om ännu.
 
Det Positiva: Att komma till ro
Det Negativa: Höstförkylningar på ingång
 
I could never give this up
 
Over and Out 

Solen genom molnen

Veckan började med lång arbetsdag för matten, så när jag väl ramlade in i stallet ´strax innan 19 fanns inte mycket ork kvar. Maxim var också måndagstrött, stod mest och vilade huvudet i fönsterkarmen medans jag fixade i ordning allt. Blev en snabb avborstning och lite mys innan jag åkte hemåt.
 
Tisdag i ridhuset, vilket kändes helt okej, inte den allra bästa känslan, men ganska mjuk redan från början, tog kanske inte för sig lika mycket som jag är van vid numera, men gjorde allt jag bad om. Var lite hästar som kom och gick och dörren som var öppen ibland och stängd ibland, så lite sådana störmoment vi behöver bli bättre på. Men sammanfattningsvis en mjuk häst, men inte den bästa ryttarkänslan. Fick dock beröm dagen efter av stallkompis som tyckt att han såg så fin ut och jobbade mycket med ryggen, undrade om det var jobbigt att sitta ner och det är det ju...
 
Gillar sitt fönster <3
 
Iväg till Marithaträning i lite bättre tid än förra veckan vilket gör att man är lite bättre med mentalt redan från början. Han kändes återigen mjuk och fin, men jag fick fortfarande inte till dragläget så som jag vill. Pratade om frustrationen med Maritha och det kändes lite bättre efteråt, vi är ju inte riktigt där att jag hela tiden kan nå dit själv ännu. Vi fick göra lite olika roliga övningar även denna gång, hon hade ställt ut koner i hörnen samt några på mitten av medellinjen parallellt med X. Så vi fick börja i trav, rida från hörnet in på diagonalen, flytta i skänkelvikning in mellan konerna på medellinjen och sedan ställa om och byta håll och flytta ut till nästa hörn igen. Matten hängde på sniskan och Maxim försökte förstå denna nymodighet med att byta håll mitt i. Men vi fick till det ganska fint tillslut tycker jag och ibland när jag får till det i traven så känns det så otroligt! Sådär som att jag förstår inte riktigt hur den här hästen är min och jäklar vad bra han hade varit och hur långt han hade kommit om han haft en något mer talangfull ryttare på ryggen. Vi gick sedan över i galoppen och här kändes han speciellt i höger varv lite knacklig, vilket när jag rider själv leder till att jag tror att han är halt eller dödssjuk. Med Maritha på marken så ser hon ju och hon såg inget fel bara att galoppen inte blir i rätt takt för att han inte kommer fram ordentligt. Så vi red på en del och red samma bågar vi använt för skänkelvikning men nu för början till förvänd galopp, det blev han fin av och när jag blir lite lugnare i händerna och låter honom gå mer så blir det himla trevligt. Jag behöver komma ifrån det mer, men ska försöka tänka på det själv också. Vi vände upp på medellinjen i galopp några gånger också och där var jag bättre på att vända med ytterskänkeln och låta honom vara i munnen och han tog för sig framåt bättre också. Vi fick öva lite avsaktningar och halter också, en bit kvar, men bättre för varje gång. Sedan så tog vi halvt igenom och förvänd galopp genom kortsidan, blev inte så bra i vänster, men i höger höll vi ihop det bättre. Gäller att ta tag i det hemma igen också, har fått ligga lite på vila under sommaren. Avslutade med att kolla på öppnorna på medellinjen i trav, åt vänster var det fint, men åt höger fick vi inte riktigt till det, när vi gick tillbaka till skritt så blev det tillslut godkänt så då avslutade vi och travade av, fin känsla där och så och bitvis hittade jag dragläget i galoppen. Förmodligen är han lite trött och sliten och orkar helt enkelt inte, så det är att jobba vidare, lägga in skrittpauser och kämpa på helt enkelt. Utgångsläget är plötsligt ett helt annat än vad det var för ett år sedan.
 
Torsdag och fredag blev det uteritter, torsdagen med sällskap och en Maxim som inte verkade ett dugg trött, skrittade på i raketfart hela vägen och fick lyfta på fötterna ordentligt så jag tror det var bra. Gå igenom kroppen efter träningen liksom och mjuka upp med hjälp av naturen. Fredag red vi själva och joggade en hel del i trav runt de regnmjuka vägarna som fick ytterligare lite regn på sig när vi red, men det är rätt så mysigt, så länge det inte är allt för kallt så. Mjuk och fin blev han när han väl slappnade av, vi fick ta en liten omväg i skogen förbi kossorna som var lite väl nära staketet och väldigt intresserade av oss, men sedan blev det mer avslappnat och mjukt.
 
Sedan blev det vila hela helgen och så kör vi nya tag denna vecka!
 
Det Positiva: Energi
Det Negativa: Trötthet
 
Love until the end of time
 
Over and Out 

Älskade höst

Så har hösten dragit igång på riktigt igen, för nu har vi börjat med våra Marithaträningar! Jag ligger ju lite efter med den här bloggen, men ska försöka sammanfatta lite av senaste veckans Maximhändelser.
 
Helgen blev det först hagfix större delen av lördagen, matten var trött så trött efter att ha fixat allt i stallet åkte hon hem och sov middag. Blev en pass i ridhuset på lördagskvällen istället, inte helt harmoniska, men fin mot slutet. En efterlängtad lång uteritt blev det på söndagen, tyvärr i ensamt majistät, men vi hade det rätt så bra ändå i drygt två timmar. Långa galopper, delvis lite upptäcktsfärd och lite för glad lös hund i skogen kan väl sammanfatta det hela. Maxim tog till och med för sig lite trots att det fanns trollstenar och ormbunkar att skygga för när vi försökte springa fort.
 
Startade veckan med vilodag och pyssel. Borsta, massera och klippa lite man är ganska lagom en måndag då man jobbat en timme extra på jobbet. Tisdagen var det dags för skoning på förmiddagen så det klämde matten in i ett redan späckat dagsschema sedan förberedde vi vår första dressyrträningen för terminen med ett pass i ensamt ridhus på kvällen. Gjorde ganska mycket övningar i trav där vi försökte mjuka upp, bland annat små serpentiner och vändningar över medellinjen vilket gör honom uppmärksam och mjuk.
 
Martihaträning då, den första på terminen, och en matte som inte riktigt kommit in i rutinen och därför var sen, men kanske var det lika bra, nu fick vi ta lite av träningstiden till uppvärmning, men vi är ju inte helt i form ännu, eller jag är inte i alla fall. Maxim är i form hävdar han bestämt. I alla fall kändes han rätt så fin och med redan från början även om det tog ett tag att få igång hela maskineriet. Vi ägnade stor del av tiden åt en övning Maritha kallade "Kulturmärket", ni vet de där symbolerna man ser efter vägen som pekar ut fornminnen och annat kulturellt intressant. En sådan red vi, men lite förenklad eftersom ridhuset är ganska litet. Först i trav, volterna är till för att mjuka upp och på medellinjen gjorde vi lite olika, ibland öka på, ibland halt och så fick vi prova öppna också mot spegeln, vilket gick bra! Maxim kan han, matten sitter mest och leder med fel tygel och försöker antingen överböja eller hålla för rak, inte lätt för gul häst då. Sedan skulle vi göra i galopp också och när matten väl började svänga på ytterskänklarna så gick ju det också bra... Att en sådan sak ska vara så svår, sväng upp på medellinjen i galopp liksom, men hjärnan slog slint och Maxim fick klara sig bäst han kunde, vilket var ganska bra, men det blir ju bättre när matten i alla fall försöker hjälpa till. Fick avsluta med några diagonaler i trav med tempoväxlingar och skänkelvikningar, Maritha var nöjd och matten var nöjd, Maxim fick till och med smaka socker så han var också nöjd om än ganska trött och svettig. Mer galopp åt folket tar vi med oss, vi behöver hitta en lämplig galopp-partner som vi kan hänga på runt i skogarna, matten jobbar på den biten.    
 
När löven blir gula tar vi ytterligare nya tag, gammal bild från en saknad tid
 
Blev promenad på torsdagskvällen och lugn uteritt på fredagen med nytt sällskap! Maxim gick först och visade att inget minsann var farligt. Tröskel eller kor eller för till och med de vanliga stenarna. Började inte ens. Kände nog att det andra ekipaget var lite osäkert och klok som han är gjorde han igen grej av något så som han ju kan. 
 
Blev ridhuset på lördagen och bästa hemmapasset sedan innan SM. Så fin och mjuk, lyssnade och tog för sig. Matten hade ju lite problem att hänga med men gjorde sitt bästa för att inte störa. Repeterade övningen från träningen och fick bitvis till öppnorna på medellinjen vad jag kunde se i spegeln. Det går framåt med stormsteg med andra ord! Fick sällska i slutet, men det fungerade bra, Maxim behöll fokus och matten också så bra träning! Mamman till ekipaget tyckte Maxim var fin och stilig, kul med berömmande ord, vilket vi fått höra en del på sista tiden, värmer i hjärtat! 
 
Vi avslutade veckan med en uteritt, mycket trav och lite galopp i skogen, smög in lite förvänd ibland, men mest försökte jag bara vara och låta Maxim springa. Han kändes fin och mjuk, blev lite stressad av skrikande barn i skogen, men vi tog oss förbi om än lite skeptiskt. Ungefär samma runda som vi hade sällskap på tidigare i veckan, men denna gång var vi själva och då kan man minsann hitta allt möjligt att skygga för, sin egen skugga är ett exempel. 
 
Så motiverad letar matten dressyrtävling att runda av hösten med, får se vad vi kan komma iväg på. 
 
Det Positiva: Den gula, alltid den gula
Det Negativa: Den värkande kroppen och knoppen
 
Hold on
 
Over and Out

Weekend i Golling an der Salzach

Vi hade ju semester i sommar som inte innefattade hästar också... litet inlägg om ett av äventyren.
 
Kickstratade ju min semester med en liten utomlandstripp. Det var ju inte sådär jättekul att gå upp kl 3.30 på sin första semesterdag för att ta sig kommunalt till Arlanda, men det gick ändå hyffsat bra får jag säga. Efter en mellanlandning i Berlin och tågresa från Salzburg anlände vi då till Golling som ligger uppe bland bergen söder om Salzburg. Anledning att vi hamnade just där var en bröllopsinbjudan och vem tackar nej till ett bröllop i Österrikiska bergen? inte vi i allafall. Vi besökte Salzburg för ett antal år sedan en vinter på väg till nyårsfirande i Italien och blev då runtgaudade av brudparet faktiskt och nu besökte vi brudgummens hemstad för bröllopet. Jag tror inte att det var vårt sista besök i Österrike, finns mycket mer att utforska har jag en känsla av.
 
 
Vi anlände vid lunchtid och efter att ha installerat oss åt vi en god lunch på rekommenderad resutrang och firade in semesterstarten. Därefter promenerade vi bort till Wasserfall Gollinger, trött Matilda, men vi gick faktiskt hela promenaden upp och ner. Sedan tillbaka igen, klä om och möta upp brudpar med vänner och familj för pizza-middag. Har träffat en del av de svenska gästerna förut i olika sammanhang, samt några av de andra på möhippan, så jag kände mig kanske inte så bortkommen som jag brukar.
 
 
Dagen därpå hade vi fått tips om en isgrotta som vi gav oss iväg för att besöka. Det visade sig vara ett heldagsprojekt, speciellt som man missar lite tåg och anslutningar. Men vi fick oss en fika i Bischofshofen innan grottan och en promenad i Werfen efter. Eisriesenwelt låg högt upp med fin utsikt och isen sträckte sig 1 km in i grottan, den ändrar sig hela tiden på grund av vinden som blåser igenom så den ser inte likadan ut som för tio år sedan vilket var häftigt. Själva grottan fortsatte sedan i 40 km till om jag förstod det rätt. Vi fick små oljelampor att hålla för att se vart vi skulle gå och så hade guiden på vissa ställen att han lyste upp isen med brinnande magnesium. Häftigt var det och inte lika jobbig promenad som jag trodde, det är ganska många trappsteg nämligen man ska uppför och sedan nedför igen, men det gick bra, bara på ett ställe det var riktigt brant och det var inte så långt, det är ca nollgradigt där inne också, så för mig som blir ansträngd så fort var det en bra kombination. 
 
Exalterad över tomtelykta i Isgrotta!
 
 
Sedan var det bröllopsdagen <3 Vi gjorde oss i ordning och kunde promenera till cermonin som hölls på borgen i Golling. Sedan minglade vi lite och så bar det av upp bland kullarna där mottagningen hölls på en resturang. God mat, dans och fantastisk tårta kan väl summera kvällen får jag säga.
 
 
 
Sedan hemresedag igen och tillbaka till vardagen, men ett minne att titta tillbaka på senare.
 
Det Positiva: Kärleken
Det Negativa: Lång väg att resa
 
Kärlek slår allt annat med hästlängder
 
Over and Out

Mot hösten och tar nya tag

Luften börjar bli så där, som jag tycker i alla fall, härligt höstig på morgonen när man kommer ut. Sån där luft som känns frisk att andas.
 
Maxim och jag började förra veckan med två dagars vila, han kanske tyckte det var lite onödigt, men matten behövde återhämta sig och ladda om lite. Han är så otroligt positiv till allt just nu och jag ska verkligen försöka att hålla det så och behålla den här framåtandan och glädjen. På onsdagen hade jag min första morgonfodring i nya stallet, att gå en morgonpromenad kl 5.40 samt umgås med ett gäng hästar var en bra start på dagen. Hade även skrivit upp mig på utsläpp av Maxims haggrupp, så jag blev kvar och väntade medans de åt upp frukosten inne, hann fixa klart allt det praktiska för Maxim också vilket ju var en bonus. Hemma halv åtta, dusch och frukost och så jobba hela dagen. Några lugna timmar hemma och så tog jag och Maxim en tur i ridhuset innan kvällsfodringen som jag också hade.
 
Han kändes ganska stel till höger, men vi jobbade upp det mer och mer vartefter och mot slutet började det kännas ganska bra igen, men visst är det en bit kvar att jobba med innan vi båda är tillbaka på banan. Vi gjorde i alla fall inget avancerat detta pass, försökte lägga in en hel del galopp runt fyrkanten och jobba med ställningen för att mjuka upp. Annars red vi en del serpentiner och 10-meters volter i trav också för att försöka jobba igenom hela kroppen. Duktig häst som blev lite lagom varm av det hela, börjar längta till att börja träna dressyr igen snart.
 
Torsdagen vakades uteridning med L och P, skrittade på i ca en timme med Maxim först mest hela tiden, ivrigt påhejad av P som gärna gömde sig bakom en gul rumpa när det vankades farligheter. Maxim klampade på bra, när vi skulle förbi ett stall med annan gul på gårdsplan blev det lite mer tveksamheter, men det gick också tillslut. När vi nästan är hemma och båda hästarna koncentrerar sig på en stallkamrat som blir longerad i sommarhagen kommer det en joggare och anfaller bakifrån! Maxim hann nog inte ens fatta vad de sprang för, men stopp fick vi snabbt i allafall. Något litet missöde ska man ju ha när man klarat sig förbi alla möjliga andra konstigheter.
 
 
Fredagen innebar också tidig morgon och sen kväll i stallet. Men 20.30 en fredag får man ha hela ridhuset för sig själv och njuta av en fin häst som är mjukare från början och gör allt jag ber om. Ett sånt där pass när man inser att det är det här som det handlar om och det man hela tiden strävar efter.
 
 
Helgen bestod av uteritter, en sent på lördagskvällen med mycket galopp och glad häst och ryttare som trotsade tröttheten vilket det helt klart var värt! Stigarna var fin efter regnet och Maxim börjar gå på framåt en hel del när vi galopperar. På söndagen tog vi oss bort till lilla sandbacken för lite klättring. Maxim hälsar att han var pigg och att första gången upp kan man springa så fort de gula benen bär, men fjärde gången går det lite lugnare till... Matten höll i sig och njöt faktiskt, vilket kändes kul.
 
Vi påbörjar denna vecka med en vilodag igen. Det brukar vara en bra start!
 
Det Positiva: ett gult lyckopiller 
Det Negativa: allt jag saknar
 
I can work with this.
 
Over and Out 
 
 

DM i Bruksridning Uppland

Så den sista tävlingen i bruks för säsongen enligt den plan jag har. DM har alltid variet en stor milstolpe och att lyckas på just den tävlingen har länge varit en önskan från min sida. Men alltid har det varit något som satt käppar i hjulet, mattens hjärna mestadels, som glömt bana, inte vågat göra hinder för att hjärnspökena säger ifrån. Men i år var vi taggade till tänderna, med lite självförtroende från SM, med träningar för Camilla i bagaget och med bästa uppbackningen i form av hästskötare-Johan, syster, mamma och pappa som hejarklack. Och Camilla på plats som också deltog och försökte få mig att komma ihåg att andas.
 
Maxim i det närmaste sprang på transporten, vi kom fram i god tid och kunde leta upp en plats att binda Maxim på innan vi gick banan. Banan började efter funktionskontrollen med en bro att gå över, därefter flytta tre föremål (pelhambett med kadja, hundleksak och vattenflaska) med mer och mer avstånd mellan pinnarna, därefter över tre skrittbommar, trav över läskig matta (många som hade problem med den), vidare genom portarna som var koner med tennisbollar på vilket vi föredrar framför den andra varianten med avsågade plogpinnar och pingisbollar, dessa är lite lättare för hästarna att uppfatta. Ner i vattnet, trava runt och ner i skritt, bryggan som även detta år var en vagn till en åkgräsklippare, lät lite när man steg på och av den, men i lagom höjd kan jag tycka, vi gillar ju inte höga bryggor jag och Maxim. Vidare till rutan och sedan backning innan det var galopp och tre hinder att ta. Skritt igen över gatubrunnen och avslutade med tre halter, uppför, nedför och plant i lite olika tidsintervall.
Gick banan ett par gånger med Johan och diskuterade igenom planen. Sedan såg vi på några ekipage och det kändes som att min plan var vettig. Eftersom vi haft lite problem med att hålla tiden hade vi tittat ut några ställen där man kunde gena lite för att spara in så vi inte skulle behöva stressa vid de moment vi vill ta tid för.
 
 
Sedan dök syster upp och så föräldrarna också vilket var roligt! Borstade Maxim, flätade svans och gjorde i ordning. Reda fram lite på vägarna och Maxim var pigg och glad! Helst när man red mot de andra hästarna, men även annars gjorde han det han skulle.
 
Funktionskontrollen kunde väl ha gått lite bättre, hade lite långa tyglar och det fanns ju massor med gräs tyckte Maxim, så 10 straff där. Hann rida runt lite innan start och sedan var det vår tur, över "övningsbron" och genom skogen där tanken var att vi skulle gena och spara lite tid, Maxim stannar för toapaus... men sedan kom vi igång igen, över ridbron som var lite smalare utan straff. Flytta första föremålet som var ett klirrande bett. Lite fumlig matte och Maxim blev lite spänd, men vi höll ihop det och lyckades med den och även de två efterföljande! Inget straff där heller. Skrittbommarna gick 2 av tre bra medan en föll så 10 straff där. Sedan var det travskylt, men eftersom det var så kort avstånd till mattan höll jag mig kvar i skritt, det är större chans att det inte händer något om han i tid hinner se vart vi är på väg och man inte "överfaller" honom. Lite tvekan, men sedan smög vi över, matten blåstirrandes någonstans långt bort bland träden och försökte andas normalt. 10 straff där, travade vidare och genom alla portar med glad Maxim som började sig på att "leta" vart han skulle, Inga straff där heller! Vattnet stannade vi till på också, men sedan igenom på 10 straff, om än i skritt. Upp och vidare till bryggan, djupandning av matten, ner med spöet under sadeln, försökte att landa mjukt och det verkade gå hem, han brydde sig inte så mycket om ljudet, kröp ihop lite, gick några steg framåt och så upp i sadeln igen, 0 straff! Till vändningen i rutan, fortfarande är vi lite för okoncentrerade och vi behöver öva för att veta vilken teknik som egentligen är bäst för oss, ett tramp på spånlinjen och 5 straff. Backningen gick inte heller optimalt 10 straff där, vi pratade lite bättre med varandra, men jag vet ju att vi kan ännu bättre. Det ska också sägas att måtten och vinklarna här var snällare än på SM eller de träningar jag varit på för C, så vi borde ha kunnat hålla nere straffen lite kan jag tycka så här i efterhand när man reflekterar, men det är jag som måste jobba vidare på min kommunikation. Sedan blev det hoppning över de tre hindren, tog dem i trav, men klarade alla så 0 straff där. Gatubrunnen vägrade han gå på trots att vi övar när vi kan hemma på cykelvägarna, så 30 straff där, verkligen något att öva vidare på, när allt annat går bra är det mycket straff att dra på sig. Halterna tog Maxim hand om, "Jag kan och vet" sa han, inga straff där och i mål inom idealtiden. Vi fick 37 straff för bedömning under ridning, merparten för att vi skrittade över mattan och genom vattnet samt hoppade i trav. Men kommentaren "Lugnt och koncentrerat ridet på bekymmersfri häst" värmer otroligt mycket, vilken resa vi har gjort och just nu är jag så tacksam över att jag aldrig givit upp för den här resan har gett oss så mycket mer än skador, den har gett mig så mycket i kommunikationen med Maxim, numer kan jag läsa av ganska tydligt vart gränsen går och hur mycket till man kan tänja den. Och jag börjar kunna förmedla ett lugn till honom även från ryggen.  
 
 
 
Vi åkte hem med Maxim, tömde transport och fixade klart i stallet det vi inte hunnit på morgonen. Sedan åkte vi tillbaka, hann se de sista ryttarna och vara med på prisutdelningen. Vi slutade på en 4:e plats! Fick diplom och en liten rosett. Med blodad tand drömmer jag om en pokal nästa år! Så här ska tränas brunnslock och att vända på en femöring. Vi ska om det blir någon arrangör till nästa år delta på FjordSM är planen och så får vi se i vår vad det dyker upp för brukstävlingar, det känns skönt att inte behöva åka land och rike runt för att jaga kval i år igen. Nu kan vi ta den tiden och pengarna och lägga på att träna bryggor och flyttning av allehanda föremål istället. Men en bättre avslutning på Bruks-året kunde jag inte ha önskat mig, så nu ska jag få tummen ur och ansöka om en prestationsmedalj i brons också!
 
Trötta styrde vi ekipaget ut på landet och hämtade ett lass hö som vi inte orkade lassa ur när vi kom hem, mitt förvaringsutrymme ser kaosartat ut så det blir en del att ta reda på nu i början av veckan.
 
Det Positiva: Min gula prins som alltid gör sitt bästa
Det Negativa: Mattens dåliga tajming
 
Minnen som varar för evigt <3 
 
Over and Out

Mot äventyr igen

Ja luften går ju lite ur en när något man siktat och tränat mot så länge plötsligt är uppnått och över. Tanken var att Maxim skulle få lite semester efter SM, gå och käka gräs och umgås med hästkompisar. Och visst, dagen efter hemkomsten var han inte så pepp på att lämna hagen kanske, men jag envisades med en promenad för att röra på muskler med eventuell träningsvärk. Men efter tre dagars lugn vila sa han bestämt till alla som ville lyssna att nu var det minsann dags att jobba igen. Så matten fick ta sitt trötta sommarhuvud och motionera hästen i fyra dagar innan det blev vila i fyra (matte var på kort fjällvisit) och sedan komma igång igen som vanligt.
 
Det blev lite lugnare longering blandat med uteritter, något pass på en äng och allmänt mysigt. Pigg och glad häst och matte som försökte hänga med. Roligast är ju att rida med sällskap och en minnesvärd skogsrunda med fullblodsdam där till och med matten vågade släppa på och lät Maxim försöka komma ikapp. Vilket inte gick även med gula ben som trummade på som trummpinnar. Vi gjorde något pass på banan också och började känna på dressyren igen. Men träningar tar vi inte förrän i september.
 
Dit vi går, går vi tillsammans
 
Sedan närmade sig mattens semester slutet, men helt innan jobbet började igen flyttade vi in på en ny anläggning, eller ridhuset har vi varit i tidigare, men stallet och de flesta människor och hästar är en ny bekantskap. Fixa, packa, städa, ställa i ordning, försöka få tag på hö, försöka förstå alla nya rutiner, memorera namn, ansikten och hästar. Vara frustrerad över vissa saker och njuta av annat, till exempel tar det tio minuter lite drygt för mig att promenera till Maxim genom skogen. Jag har saknat det kan jag säga. Även om jag återigen kommer sakna bästa stallet och bästa stallkompisarna, men vi ses ju i mellanåt ändå och långritt planerar vi så fort alla körkort som behövs är på plats, en återförening jag ser fram i mot.
 
De första dagarna på nya stället har vi landat, ridit ut på fina vägarna, känt på ridhuset och försökte kamma till oss lite igen. Maxim har känts fin, pigg om än något stel och verkar ha kommit väl tillrätta i sin nya box med stort fönster man kan kika genom och hålla koll på gårdsplan. Vi får se hur det hela fungerar och vad det leder till. Känslorna har pendlat lite kan jag säga, men inget avgörande ännu. Och det viktigaste är att det fungerar för Maxim och att han trivs i stall och hage. Så på måndagskvällen denna vecka andades jag ut lite när vi släppte ihop med ny kompis och allt verkade fungera bra. Det är alltid lite pirrigt med ihopsläpp, men detta var nog ett av de bättre vi varit med om, återstår att se om det håller i sig, på pappret ska de passa bra ihop, men det vet man aldrig riktigt förrän man testar.  
 
Så denna vecka har vi ridit ut i lite högre tempo och försök till att hålla i galoppen lite på tisdagskvällen, avslutade med fin känsla i traven och en Maxim som jobbade på bra. Matten fick öva på att ignorera alla läskigheter och slappna av. Vi körde ridhuset på onsdagskvällen, ingen av oss orkar riktigt så mycket som vi gjort, men fick till ett pass i alla gångarter, stel häst som mot slutet gick att böja igenom ganska bra ändå och vissa stunder i traven var riktigt fin. Han var ganska pigg i början innan tröttheten kom i fatt och det är ju roligt, gör mitt bästa för att låta honom gå på framåt då och strunta i om det inte böjs riktigt lika mycket som jag tänkt. Det kommer när vi mjukat upp oss lite mer tänker jag.
 
Torsdag blev det skrittur i skogen med förra vinterns hagkompis och matte som också flyttat till detta stall. Trevlig timme med ganska nöjda hästar, Maxim fick gå först och bereda väg vilket han skötte bra.
 
Sedan tog vi lite ridhus på fredagen med avskrittning i skogen. Inget toppenpass tycker jag, men försökte koncentrera mig på oss och på att få honom att gå framåt, det är knepigt att rida samtidigt som någon annan tränar, tyvärr hade jag missat att kolla på schemat, men men vi måste ju lära oss det också.
 
Ikväll hade vi en fin uppladdning i skogen, blåst och sol, pigg och glad häst som jobbade på riktigt fint. Vi försökte galoppera en del och bitvis jobba i galoppen, men framförallt gå på framåt, där känner jag stora skillnader nu, framförallt ute där han tar för sig lite mer själv och jag tycker inte att det är lika läskigt. Det hade regnat på dagen också så vägarna var i det närmaste perfekta <3 Mellan varven körde vi lite bruksövningar också.
 
Innan stormen... 
 
För imorgon väntar då DM i bruksridning, vilket ska bli roligt och spännande. Det brukar vara roliga banor och många trevliga människor. Planen är väl att vara lite mer taktisk när jag går banan och tänka på alla alternativ som kan hända och ha en handlingsplan för det i huvudet, skiter det sig ändå när vi väl är där så är det så, men jag behöver öva på att ha en plan med flera alternativ i huvudet. Jag har ju alltid stora förhoppningar inför DM och det brukar inte riktigt gå så bra som jag vill när vi väl är där. Men målsättningen är att göra en lugn runda och undvika de retliga u:na, vi får se hur det går med det, förra året hoppade vi av en matta som Maxim insåg var läskig när vi var halvvägs över. Vi bor nära nu och det ska ta ca 25 min att åka vilket känns skönt, startar som nummer 11 av 27 så funderar på om vi ska åka hem med Maxim efteråt så han får gå i hagen resten av dagen, sedan städa ur transporten, åka tillbaka, vara med på slutet och sedan ska vi åka och hämta hö nämligen. Vi får se lite vad tidsramen säger, behöver verkligen åka och hämta höet så det måste bli gjort på så det och hur det går får avgöra lite om vi åker tillbaka och är med på slutet tänker jag.
 
Det Positiva: Gul liten racerhäst
Det Negativa: Mattens ork
 
You give me so much more
 
Over and Out

RSS 2.0