tildans

Medan packandet och donandet höll på som bäst hörde jag plötsligt ett högt ihållande jamande och i dörren till uteplatsen stod det en katt och kollade in mig. Får jag presentera Mao i egen hög person:

Idag har jag varit ute och påtat i min lilla "trädgård" och mest donat omkring på eftermiddagen och naturligtvis lämnade jag mobilen inne. En vanlig dag brukar det inte hände någonting, men nu hade jag plötsligt tre sms i inkorgen. Två var från Malin på Östgötakatterna, lilla Nostippen har varit synlig i kolonin och nosat framme vid fällan tre gånger idag! Nu hoppas jag att hon vill göra mer än nosa imorgon och promenera in i den.

Fick ett samtal och sprang ut i natten och vem satt i en buske på granngatan och såg liten, oskyldig och frusen ut om inte sötaste Nostippen. Fick hjälp att lysa i ett tjockt buskage först där kvinnn som ringde sett henne, men då sprang hon iväg en bit. När jag tackat så mycket för hjälpen så föjde jag efter och där satt hon ihopkurad. Hon erkade känna igen min röst och blinkade som hon brukade. Sedan försökte jag mata med godis som hon först var ointrisserad av, men sedan så smög hon fram och vågade äta. Blev ett vädigt kastande in i busken och hon vågade komma nära och ta godisarna! Det var dock inte intressant att ta de som låg utanför busken och sedan snällt följa med mig hem, men så länge  godiset låg inne i busken vågade hon ta det fast jag bara satt en meter bort! Lämnade lite godis och sedan gick jag hem och laddade maten med lite extra gott, torrmaten var inte uppäten så förhoppningsvis var hon på väg för att äta när hon blev upptäckt. Imorgon kommer en fälla och så hoppas vi att hon kommer tillbaka, hon såg så liten och frusen ut och försökte värma tassarna under sig...

Hoppas, hoppas så innerligt att jag snart får se lilla Fläcken igen. Hoppet har fått sig en skjuts ikväll även om jag själv inte fick se henne. Nu håller jag tummarna jättehårt för att hon vill ha godmat och gå i fällan imorgon så att hon får komma in till mig igen. Det är tyst och ganska tråkigt utan katterna, så jag längtar efter små tassande steg och tassar som vill leka med vippan.

Jag fick besök av en liten Vitnos idag, en liten skrämd ulltuss som tittade sig omkring på detta nya konstiga ställe. Tänk, första gången innomhus. Det blev ett kort besök bara för att flytta över från fälla till transportbur, men en sån lite sötnos som försiktigt vandrade över till rätt sida och sedan satt och kollade sig omkring, blinkade lite och verkade i allafall inte skräckslagen. Hoppas att mamma och syskon också kommer efter snart.

Det jag tänkte komma till var vilka minnen denna lilla katt väckte. På hur mina egna bebisar hemhemma växte den där sommaren för, ja vad blir det nu, 5 år sedan minsann, tiden rinner iväg.


Jag minns den dagen ett hjärtskärande pip som hördes från vinden på uthuset. Hur vi undrade, min syster och jag och hur vi tillsammans med pappa letade upp vad de kunde vara. Pappa klättrar först och vi efter, han lyfter undan skräp och så håller han upp en lite svart kattunge som skriker efter mamma. Pyttesmå var de, två veckor tror vi då de precis verkade ha öppnat ögonen. Hjälplösa och hungriga. Men vad kan man göra, vi klättrade ner igen och försökte lista ut vem mammakatt var. Misstänker en förvildad grå katt som strukit omkring gården ett tag. Ingen mammakatt dyker upp och de små liven fortsätter att skrika. Jag minns inte hur länge vi väntade, om vi väntade till kvällen eller över natten. Tillslut så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Tror inte att pappa var så svårövertalad, när det väl kom till kritan, någon gång har han mumlat att om vi inte varit med så hade de små missarna inte fått fortsätta sina liv, men så blev det inte, tack och lov för det säger nog hela familjen, främst pappa. En liten svart och en liten grå blev nerlyfta under svaga protester allt skrikande efter mat tog nog på krafterna.

Små tvåveckors kissar, hur tar man hand om dem? Vi fick inte ha dem inne i huset då pälsdjursallergi förekommer, så vi gjorde i ordning en låda i ett av rummen i uthuset, sågspån, en handduk över och en gosedjurshund så de kunde ha en extramamma. Sedan hade de ju oss också. De fick lite utspädd grädde den första dagen, men sedan bar det av till djuraffären och kattungeersättning inhandlades tillsammans med en spruta att mata dem med. Var fjärde timme skulle de ha mat i början, det blev långa nätter och tidiga mornar, tur att vi är tre systrar som kunde dela. Det var kämpigt bitvis ibland visste man inte om de skulle överleva, om de fick tillräckligt med mat, om de växte som de skulle. De döptes till Gustav och Wille och jag har aldrig älskat något djur så som jag älskar dem.

Efter några veckor började de kravla ut ur lådan så fort det vankades mat, de kunde inte gå ännu utan hasade sig fram sådär som kattungar gör, Mat! Mat! skrek de och gluffsade i sig och så växte de som ogräs. Ena dagen var de små och ulliga, nästa sprang de omkring långbenta och gängliga. De fick börja var ute på gräsmatten korta stunder på dagen, under uppsyn så inget hände.



Första gången, oj så läskigt det var, tur att det fanns en rabatt precis utanför dörren som man kunde smyga i, brottas i, sova i. Pappas blommor tog stryk, men katterna var i himmelriket. Tillslut blev de så modiga att de vågade sig ut på öppen mark. Busade med varandra, klättrade i träd och kom inte ner. Skrek och blev nedlyfta.

Man kan tänka sig att det är svårt för katter som växt upp som de gjorde att bli riktiga katter. Nog är de lite konstiga, men jag tror att instinkt spelar större roll för katter än andra djur. De är ganska tysta av sig, ingen har ju lärt dem att prata, men de kan om de känner för det och kurra och trampa och dreggla och jaga. Första gången de kom hem med möss, då var man lite stolt. Det de inte är så bra på är att klättra i träd, men det kan man ju faktiskt vara utan. De är heller inte överförtjusta i människor och klängiga, även om de gärna kelar lite sådär lagom.


Ett år fick jag bo med dem innan jag flyttade hit och varje gång jag kommer hem längtar jag efter att få se dem. Mina små bebisar Gustav och Wille. De är stora och vuxna katter numera, men inne i mig så är de fortfarande mina bebisar. Eller Gustav är min, Wille är mest pappas. Så har det alltid varit.


Det lustiga är att ju fler barn som flyttar ut, desto mer flyttar katterna in. Jag undrar vad som händer när min sista syster flyttar. Katterna tar över huset? De är inte alltid bästa vänner, ibland nästan ovänner, men de lever med varandra och jag tror att det var meningen att allt det här skulle hända. Mammakatt kanske visste vad hon gjorde den där dagen hon inte kom tillbaka, att hennes ungar skulle få ett bra liv. Det sägs att katter ha nio liv och jag tror på det, de överlevde att bli lämnade, de klarade av att leva med oss. Gustav har blivit påkörd, Wille lever stora delar av sommaren ute i skogen med vilda djur och de mår så bra som katter bara kan må som kommer och går som de vill.


En solskenshistoria i en annars dyster kattvärld. Det är ett himla liv i området ikväll, gymnasiebarn som skriker och har sig. Vore jag katt skulle jag gömma mig i ett mörkt hörn och sova tills det lugnar ner sig. Någon skymt av dem har jag åtminstone inte sett. Det är en ny dag imorgon, för oss alla.

Det Positiva: En inne
Det Negativa: Tre ute

In my heart forever


Over and Out

Det sorgliga med det hela var att även Fläcken lyckades rymma i lördags. Vad ledsen jag var och besviken på mig själv som inte lärt mig och var ännu mer försiktig. Det var inte en kul söndag, vi gick omkring och spanade lite, men inte en skymt av katter, mycket folk i rörelse så det var inget man trodde heller direkt. Sedan skulle jag iväg och städa dojon och fixa shinaier inför vår prova-på-dag. Snälla Malin och Lina från Östgötakatterna fixade lappar och kom hit och lappade området. Nu med två foton på små missar... Jag fick även låna en fälla som står på uteplatsen eller vid behov kan flyttas om kissarna dyker upp någon annanstans. Söndgskväll och ingen kisse, spanad genom fönstret, men ingen som kom och åt mat medan jag såg på. Dessutom är grannens katt Mao ute och spatserar ganska mycket. Har varnat Tony för att han har tillgång till mat hos mig nu också ifall han börjar tjocka på sig.

Efter jobbet på måndagen fick jag fler och inplastade lappar som jag vandrade runt och satte upp på strategiska platser. Ropade efter de små tjejerna och kände mig ganska ledsen. Men så när jag kommit hem så ringer plötsligt telefonen. En man som säger att han kollar på min katt som sitter och äter gräs bara 30 meter från min lägenhet. Slänger på mig jacka, laddar med godis och skyndar mig dit. Och vem är där om inte lilla Nostippen! Helt oskyldig sitter hon i sanden på en lekplats och ser ut att må bra. Det vill säga tills hon ser mig, då far hon som skjuten av en kanon in i buskarna. Följer försiktigt efter och försöker locka med godis. Tyvärr var gottegrisen Nostippen som bortflugen och hon rusar iväg igen och kryper in under golvet på en bod. Typiskt henne såklart. Där sitter jag och lyser med lampa och försöker prata henne till rätta. Lägger ut godis, går hem och hämtar fällan preppad med mjukmat, sätter mig och väntar. Ingen Nostippen behagar ta sig ut. Tillslut ger jag upp, hade det varit vanlig arbetsdag idag hade jag kunnat hålla ut lite längre, men nu var jag expressansvarig och skulle börja klockan sex så vid midnatt fick det räcka.

Naturligtvis skyndade jag mig dit idag så fort jag kom hem eftersom det varit regnigt och dant så hon kanske skulle ha hållt sig kvar. Godiset var borta och så också Nostippen. Lade lite mer godis där och så ska jag sätta mig och spana ikväll också om jag orkar.

Det är en stor lättnad att jag fick se henne åtminstone. Nu vet jag att hon lever och i allafall fått i sig lite godis. Nu vill jag att Fläcken också ska dyka upp, hoppas att de har hittat varandra och inte ligger ensamma någonstans.

Vi hade myskväll igår här hemma, katterna och jag alltså. Tog igen helgen då jag inte var hemma så mycket. Det gick rätt så bra måste jag säga. Fläcken och jag börjar så sakta komma överrens. Jag låg och läste bok på sängen och tog det lugnt och för första gången på länge hoppar hon upp och lägger sig i fotändan. Vi låg där ett tag och skötte oss själva och sedan tänkte jag att jag skulle ta mig lite närmare. Rörde lite på mig, hon kollade på mina ben, tittade sedan tillbaka på mig och blinkade. Var försiktig och sedan låg vi plötsligt ansikte mot ansikte, inte alls lång bort. Ögonen var lite större nu, så jag fortsatte läsa och stannade upp ibland för att blinka och prata med henne. Hon blinkade tillbaka och såg ut att trivas. Sedan rullade hon runt lite gran och såg busig ut. Luktade lite på mina fingrar när jag sträkte fram dem, men utan godis denna gång tyvärr.

Måste skaffa kattgräs igen, mina växter lider i det tysta, nedtrampade och med bitmärken i sina blad försöker de överleva i den hårda kalla världen.

De tittade misstänksamt på mig då jag kom innanför dörren igår, "Jasså minsann nu passar det" såg det ut som om de tänkte och sedan ville de varken leka eller äta godis ur hand. Idag har det gått bättre då de fick några överblivna räkor, mums, båda slukade från handen, utan att försöka slå till sig maten först. Sedan har Fläcken ägnat kvällen åt att jaga en stackars vilsen fluga runt, runt i lägenheten, tror den överlevde, men säker kan man aldrig vara. Nostippen har kelat med min ryggsäck som förmodligen doftade spännande stalldofter, varje gång jag tar in den i lägenheten efter en stalltur styker och gnider hon sig mot den, ibland åker klorna fram också, men då brukar jag säga till och så tittar hon lite på mig och fortsätter stryka sig mot den, hon är inte dum den där.

Nu ska jag avsluta kvällen, imorgon ska jag skriva om helgen på underbara Smögen, men nu blir det lite film och sedan sömn.

Det Positiva: Katterna har förlåtit mig.
Det Negativa: Brännt mig på insidan av halsen, igen.

Game on

Over and Out

Katterna är galet trötta på och av värmen, imorse när det var lite svalare passade de på att leva rövare. Nyaste favoitleksaken är pennor. Man får inte ha dem i fred, de hittar dem och river ner dem på golvet och så är det klippt. Vet ni hur mycket oljud en penna kan föra? Kan säga att det är mycket, speciellt i tassarna på Nostippen. Så jag passade på att leka några minuter innan jag cyklade till jobbet, så typiskt att de är i farten precis när man ska gå. Får ägna tiden åt att sätta mig nära när de ligger och vilar och se hur länge de ligger kvar. Fläcken brukar titta ointresserat på mig en stund och sedan vila vidare eller gå sin väg eftersom jag inte alltid har godis med mig. Nostippen kan ligga kvar ibland på sängen, ofta så hoppar hon ner och smyger fram och kikar en stund senare, men hon blir modigare och modigare. Båda äter godis ur handen, men klappa har jag inte kommit till riktigt ännu, vet inte riktigt hur jag ska bete mig, vill absolut inte bli biten igen. Jag har tänkt försöka när de ändå sitter där och knaprar godis, men det har liksom inte blivit något läge ännu förutom en gång då jag hann stryka Fläcken lite snabbt över huvudet. Får försöka jobba lite mer med detta tror jag så att vi når nästa mål någon gång.

Kommer sakna dem när jag är borta!


Nedan: Ny leksak som lukar kattmynta och piper. Eller den pep...

Vippa, vippa, vippa!

Lilla Fläcken har fångat något med fjädrar :)

 

Nu tar Lollo hand om dem en vecka och sedan får jag leka en massa när jag kommer tillbaka.

Det Positiva: Världens bästa kattvakt

Det Negativa: Jag får ju inte leka...

 

Majauu...

 

Over and Out

 

 

 

Det här är ungefär vad jag orkar idag. Sitter på uteplatsen och ska spara krafterna inför kvällens grillning, imorgon är en ny vecka, är inte direkt övertaggad....

Det Positiva: Fint väder

Det Negativa: Snuva

 

Hurry back to me...

 

Over and Out

Det sitter en katt under bordet och stirrar på mina fötter nu, lite läskigt känns det som. Jag tror att Fläcken gillar att umgås lite med mig numera. Hon blir rädd vid häftiga rörelser och beger sig snabbt under sängen igen, men om jag tar det lugnt kan hon till och med sitta kvar mitt på golvet och kolla in mig då jag går omkring.

Hon leker en hel massa också, ibland nätterna igenom. Mest leker hon själv, springer som en galning efter bollar och sliter och drar i luddiga möss. Jag försöker vara med på ett hörn, mest består det i att plocka fram bollar som rullat under sängbordet där hon inte kommer åt dem, men ibland så får man vara med och rulla bollarna också.

Även Nostippen har gjort framsteg. Igår åt hon nästan ur min hand, jag släppte ner godisen innan hon kom för nära, kändes som om det var det säkra före det osäkra som gällde. Hon kom även ut en sväng och satt utanför lådan igår och kollade in mig då jag satt i andra änden av rummet. Hon är också så vacker att titta på.

Min plats!

Fläcken och bollarna

Ibland leker man sig alldeles trött

Tänk att de varit här i två månader nu, så stora framsteg de har gjort och jag är övertygad om att Nostippen kommer att följa i Fläckens spår och bli lika nyfiken som henne. Än så länge är hon inte så leksugen, Fläcken förösker leka med henne ibland, men det är inte populärt, jag har inte hört henne fräsa ifrån, men hon lägger öronen platt bakåt och tittar elakt på henne. Jag är glad att de inte är ovänner i allafall.

En lång dag tar slut nu, sovdags är det snart.

 

Det Positiva: Skön skogstur

Det Negativa: För lite tid, för lite folk, för mycket jobb.

 

Allt jag vill känna är dina armar omkring mig...

 

Over and Out

 

 

 

 

... mycket nytt!

Katterna gör framsteg för varje dag som går. Fläcken promenerar omkring lite mer fritt än vad hon brukade förut med spetsade öron och lyft huvud kikar hon sig omkring, hon är så vacker. Hon förösker också leka lite med de plingande bollarna och är jättesöt när hon gör det. Helst vill hon leka själv och sitta och puffa på dem fram och tillbaka och så tittar hon på mig när hon gjort det och det ser ut som om hon frågar om det hon gjorde var rätt. Vippan kollar hon in och slår efter med tassarna ibland när hon är på lekhumör.

Även Nostippen har tagit ett steg i rätt riktning. Då jag låg och läste en kväll dök plötsligt ett litet katthuvud upp vid fotänden och kollade in mig. På morgonen när jag gick upp var hon ute i hallen, men smet kvickt in i sin låda när hon såg mig. Nu äter hon i allafall godis medan jag sitter och tittar på henne och blinkar tillbaka när jag pratar med henne.

Så jag är vid gott mod, idag har det inhandlats en klöspelare eftersom Fläcken tyckte min säng kunde passa som det, det tyckte inte jag så jag hastade iväg till Tornby. Får se om de förstår hu den ska användas bara.

Nu blir det matlagning och sedan träning.

Det Positiva: Framsteg
Det Negativa: Pollenallergi

When the sun shines...

Over and Out