tildans

Att ha mål och sträva efter och nå är väldigt viktigt för mig, för att det ska fungera och för att jag inte bara ska rida planlöst. Det är inget fel att rida planlöst heller om man vill det, men för att utvecklas åt rätt håll och bli bättre så behöver jag tydliga mål. Det gångna året har gett mig en del insikter om hur jag är som ryttare, mina styrkor och svagheter. Självförtroendet i dressyr, främst i tävlingsmomentet dressyr har fått sig en rejäl törn, en törn som jag inte vet om vi inom den närmaste framtiden kommer att lösa. I de djupaste av dalar är det så lätt att avundsjukt kika på alla andra som till synes har det så lätt och radar upp resultat efter resultat på tävlingsbanan. Så lätt att glömma bort att jag faktiskt inte har en tävlingsbakgrund eller en bakgrund som inneburit utbildning av unghäst. Tvivlet på att inte ha förmågan att nå så långt som man i drömmens värld vill, tvivlet på att ens häst är för bra för en gnager ganska så ondsint ibland.  

 

Tanken är inte att lägga tävlingsstövlarna på hyllan för det här. Men att gnata vidare med dressyrtävlingar är heller inget jag är sugen på att göra just nu. Jag och Maxim behöver känna oss duktiga på det vi gör, vi behöver hitta glädje tillsammans. Tävlingsplaneringen kommer läggas efter brukstävlingarna, de är prio ett, känns det okej kanske det petas in någon dressyrstart innan sommaren, om vi hittar något lämpligt på närmre håll och kort bana.  

 

Brukstävlingarna vi åkte på under hösten visade mig hur långt vi har kommit på vår väg tillsammans. Han litade på mig och vi övervann några av mina/våra rädslor och spöken där, det är något jag framöver hoppas upprepa i dressyren. Men det tog oss två år att komma dit och vi är fortfarande inte helt där. Att hoppa hinder och springa fort är mina spöken, som behöver övervinnas. Vi är ganska tajta jag och Maxim och han känner förmodligen minsta spänning från min sida. Han springer inte fortare om han känner att jag inte vill, så jag behöver vilja, eller i alla fall slappna av och låta honom springa ändå. Något som jag tror kommer hjälpa oss även med spänningar i dressyren.  

 

Så målen blir att våga galoppera fort, våga sätta upp tempot och våga slappna av.  

 

Slutsats:

Komma iväg på 1-2 tävlingar i bruksridning

Kvala till FjordSM i Bruksridning

Prestationsmedalj i Brons Bruks och kanske dressyr

Terräng, pay&cross

Pay&Jump 60-70 cm

Pay&Ride LB-LA  

 

Vi ska träna terräng så ofta vi kan och förhoppningsvis även hoppträna lite vanliga hinder. Målet här är väl mer att tränaren ska slippa jaga oss för att få upp tempot, det ska gå av sig själv, höjden tycker jag ligger rätt så bra som det är, tycker högre är onödigare, men ett liten dröm är att våga hoppa över svamparna. Banhoppningsmässigt hoppas jag klara av att hoppa 70 cm, det känns också som en lagom höjd.   Dressyren ska vi fortsätta träna för Marita och målet om att åka till Segersta står kvar, vilket kanske blir av fortare än väntat om allt klaffar. I alla fall ska vi bemästra den förvända galoppen och bakdelsvändningar tänkte jag. Skänkelvikningarna jobbas det vidare på och även skolorna. Men fokus är som sagt på grunder, lydnad och framåtbjudning.      

 

Om, om vi tar oss till FjordSM i bruksridningen så får vi se hur programmet ligger med övriga klasser, men åker vi dit så vill jag starta någon dressyrklass tror jag.

Matten ska fortsätta med oplanerad helg varje månad, corepass och försöka lägga in kondition också, finns bättre möjligheter nu att komma ut och springa lite till våren hoppas jag.

 

Fortfarande högt ställda mål, men vi kommer dela upp det lite tror jag. Fokus i vår blir kondition och bruks för att kvala och försöka hoppa lite hinder. Till hösten blir det DM i Bruks i Uppsala län, där jag hoppas att vi kan delta och göra bra ifrån oss. 

Efter sprutan promenarade och tömkörde vi dagarna efter. Tre dagar efter tänkte jag rida, svullnad på halsen hade herr gul fått, vet inte om det var från sprutan eller något annat. Red lite på ridbanan och han kändes som vanligt i alla fall vilket var skönt. Ganska framåt och mjuk, men galoppen kändes sådär, kanske berödde det på underlaget, vad vet jag, för dagen efter när vi red ut var det bättre. Lördagen tog vi långturen på 1,5 timme, med mycket trav och galopp där det passade, Ensamtur, så lite mer tittig häst och med drivande för mattens del. När vi kom runt och var på hemväg över åkrarna gick det mer av sig själv, skötte sig toppen med skidåkarna som var ute också. Sneglade misstänksamt, men gick snällt förbi. Istappar i mustachen och skägget när vi kom hem.

 

 

Söndagen blev det uteritt med stora svarta igen, som var på och ville springa. Red på andra sidan stora vägen, bra underlag och härlig luft, skrittade bort, vi fick trava ikapp ibland och så travade vi tillbaka, lagom tur på 45 min, vilket gjorde att jag hann med bussen. Min bil la nämligen av i förra veckan, det är inga problem att åka buss till stallet, speciellt inte på vardagar, men på helger går den bara en gång i timmen, vilket är lite för sällan. Dessutom kan man ju inte ta sig till ridhuset utan bil vilket inte är optimalt om man vill träna. Därför gjorde jag en utflykt till Segersta och lånade systers bil. Bästa familjen har jag, pappa var annars beredd att komma med deras bil och köra oss. I och med det blev det en sen tisdagskväll, men röra på oss skulle vi, vila blev det ändå på måndagen då det var blötsnö och tö så det kändes mer bra. Det kändes lite lättare när vi kom ut på banan och Maxim var på sitt mest soliga humör, inte behövde man driva så mycket denna gång inte och jag skulle nog nästan våga mig på att hävda att passet blev ett av de bästa vi gjort med avseende på tömkörning. Jag skulle till och med våga mig på galoppen bestämde jag mig för eftersom han gick så bra i traven och verkade vara på G. Jo tjena att han var, pip hopp och skutt och så slita sig och springa till andra sidan ridbanan, tre gånger testade vi innan jag var klar med vilket humör han var på och släppte lös honom för att leka av sig lite. Sedan kunde jag stå i mitten i princip och heja på medans han röjde runt och busade, känslan när han galopperar runt en lös på en stor volt är ganska oslagbar. Sedan på med tömmarna igen och så fick vi till lite ordnad galopp i båda varven också, mycket finare än vanligt. Onsdagen blev det Marithaträning som jag redan skrivit om i tidigare inlägg. 

 

 

Helgen fylldes med uteritter av blandade slag.
 
På lördagen red vi backarna mot ridhuset med de tre musketörerna. Maxim var på topp, vita busponnyn osedvanligt lugn så länge han fick gå först och bebisfullblodet fri som en fågel som gjorde luftsprång så fort stallmatten tog i tyglarna och försökte reglera farten. Vita busponnyns matte satte ett ganska högt tempo vilket innebar att Maxim låg som en rem efter marken med ben som trummpinnar och försökte hinna ikapp. Jag var för ovanlighetens skull lite mer benägen att ha lite längre tyglar, stod i lätt sits och försökte hänga med så länge det var uppförsbacke. Han skulle tävla med bebisfullblodet också och tog i allt vad han hade medans kompisen knappt ansträngde sig. Helt okej tur även om det stundtals gick lite fort.
 
Under söndagens tur tillkom stora svara. Skogarna var fulla med skidåkare och spår som ska undvikas så mycket som möjligt. Maxim brydde sig inte jättemycket om dessa, kollade gärna på avstånd, men höll sig relativt lugn i jämförelse med vissa andra. Trafiken som ökats markant var jag mer orolig för, men det gick bra, allt gick faktiskt bra förutom att han skulle envisas med att komma ikapp hela tiden, vilket är okej när han göra det under kontrollerade former, mindre kul när det blir rivstarter efter kisspauser och när han helt plötsligt inser att bebisfullblodet befinner sig 40 meter framför och man måste komma ikapp trots att man har sällskap av de andra två redan. Rask trav, utan att lyssna på förhållning från matten övergick till galoppförsök som slutade med snubbel, häst ner på knä och en matte som landade med ansiktet först i snön. Inte så kul att avsluta ridturen på detta sätt, gick ändå förhållandevis bra och skrapade mest upp näsan och sträckte något i ryggen. Har ju varit med om värre om man säger så, skönt också med sällskap så det ska vi fortsätta med samt inhandla en bättre säkerhetsväst har jag insett som jag ska ha ute i skogen. Ingen fara med Maxim i alla fall förutom att han numera prenumererar på titeln stallets klumpigaste häst. Kvällen ägnades åt bogsering av bil till verkstad, återlämnande av lånebil till syster och åka buss hem. Sedan köpte vi flygbiljetter också! Mer om det senare.

 

Måndagen blev det longering över en lite upphöjd bom i alla gångarter, försökte galoppera så mycket vi orkade eftersom det är där det briser. Han var i allafall duktig och jag tror att vi båda behövde den sortens pass. Sedan blev det vila på tisdagen även om Maxim tyckte att jag var dum och tråkig. Tog igen det med ridbana på onsdagen. Ett hyffsat pass som vi lade upp ungefär som våra träningar. Det gäller att träna på sina läxor och han kändes bra, även om matten inte riktigt hade koll på kroppen så som hon borde.

 

Så idag blev det en tur längs järnvägen i lössnön, ganska trevligt i skritt och trav, mycket övergångar. De börjar kännas bra med jag irriterar mig på min oförmåga att hålla i tyglarna. Jag vet inte vad problemet är, men något jag måste tänka konstant på. 

 

Det Positiva: Glada hästar

Det Negativa: Vurpor

 

Over and Out

 

 

 

Här finns inlägget om målen jag satte för 2015

 

Tja, dressyrmålen som var 60% i LB och debutera LA känns ju långt borta även i dagsläget, högt ställda mål som vi kommer att uppnå i framtiden med hjälp och stöttning, men jag ser det inte som ett mål detta år heller.

Regelbunden träning har det blivit i alla fall under hösten och det är en nödvändighet för att ta oss framåt. Sitsen har det fokuserats en del på, framförallt har jag analyserat mer än tidigare, men mycket jobb återstår. Mattens coreträning blev lyckad och även Johan hängde på och det är väldigt roligt att träna tillsammans. Fokuset på Maxim har för det mesta varit bra, han fick lite vila under nov-dec under renovering och flytt, men istället försökte jag rida mycket under jul-nyår då han normalt brukar ta det lugnare.

Vi blev knappast bättre på att tävla, men bättre på att hålla den plan jag satt upp inför framridning bland annat. Kanske är det fel plan, vad vet jag, men en plan finns det, nu ska det "bara" plockas med in på banan också.

Mitt 2015

När 2015 startade lämnade jag ett år som inneburit stora förändringar i mitt liv och gick in i ett 2015 med hopp om att få en lugnare tillvaro samt landa i det som fortfarande kändes så nytt. På jobbet var det stundtals krävande, mycket tid som gick åt, men för det mesta väldigt roligt. Vi lyckades mycket bra med vissa projekt, fick inte tiden att räcka till andra, men allt som allt ett bra år. Jag fick avsluta med att åka till Nederländerna och vara med på möte inom EU-nätverket samt besöka ett av de bästa labben i Europa, mycket spännande och en chans jag är väldigt glad över att jag fick. I övrigt känner jag mig lite mer självgående och redo att ta nya tag.    

 

Slutet av detta år innebar ännu en förändring, en förändring som gjorde att Uppsala numera känns som hemma. En inköpt lägenhet tillsammans med Johan, där vi lagt ner tid själva för att få det som vi vill ha och i ett område som redan känns väldigt trivsam, i kanten av ett naturreservat. Så renovering lägger jag till listan av lärdomar detta år.

 

Under sommaren som var blev det inget FjordSM, varken som deltagare eller publik, istället åkte jag och Johan norrut, upplevde natttåg och ljusa sommarnätter, översvämning, vadning i isvatten och vyer vackrare än mycket annat. Så lyckad att ännu en vandring i fjällen planeras under sommaren 2016, kanske med mer sällskap kanske bara med oss två.

 

Maxim, den stora biten av min fritid. Mycket tid lades ner på träning och under hösten fick vi en fast plats för Maritha, i stunder påminner hon mig om min första ridlärrare Ullis och hon har hjälpt oss så enormt mycket på vägen. Tävlandet i dressyr lades lite på hyllan och som ni kommer att läsa i vårt inlägg om måluppfyllande nådde vi inte de måla jag hoppats på i dressyr. Men ibland behöver man inse och omformulera sina mål, vilket jag kommer att göra inför 2016-målen. Jag hade några riktigt taskiga tävlingar med kass känsla och har grunnat mycket på det. Å andra sidan har vi haft otroligt roligt på bruksridningsbanan istället. Så där är målen något högre satta än tidigare år. Vi kom ut och hoppade lite, dock inte så regelbundet som jag hade tänkt. Nästan varje pass var roligt och vi hade många fina stunder tillsammas. Min frustration över hur jag upplevde vissa situationer gick bättre att hantera, mest tack vare att vi fick Marithas ögon på oss och hon gav mig verktyg att klara mig även på egen hand. Det händer fortfarande att jag känner att jag inte klarar av att rida ett pass på banan ensam, men då försöker jag acceptera det och göra saker vi är bra på istället.

 

Jag skulle säga att 2015 var ett ganska bra år, med toppar och dalar så som åren brukar vara. Det väntar mycket spännande under 2016 och jag hoppas att målen ska uppfyllas och drömmar slå in.

 

Over and Out

 

Den 19 januari idag och Jossans årsdag.

Fyra långa år, så mycket som hänt och förändrats. En sådan lång resa som gjorts. Jag har fortfarande inte hittat någon som blivit det hon var för mig. Ingen som har blivit den där människan man går till med funderingar och tankar om Maxim eller hästar i allmänhet, ingen som man litar på till 100% och som i så stor grad delar synen på hästar. Visst har jag bra människor runt omkring mig absolut, men ofta är det något man inte håller med varandra om, ofta har de inte haft samma typ av hästar som en själv eller på samma sätt som en själv är van vid. Ofta hjälper det ju att följa sunda förnuftet, ofta kan man fråga andra över internet, men ibland känns det ensamt och ibland känns det jobbigt att behöva strida och försvara sin hästhållning. Och vissa dagar är jag glad över att vara ensam i stallet om kvällarna eftersom jag inte orkar mer. Längtan efter något eget börjar gro, men jag vet också hur mycket jobb det är, eller anar i alla fall.

 

Att så lång tid har gått känns märkligt, nu har hon varit borta längre än vad jag faktiskt hade henne i mitt liv. Hon följde med mig ut på hästletarjakt, trodde på att jag kunde klara en unghäst och under den korta tid Maxim bodde hos henne hjälpte hon mig så mycket hon kunde. Livet kändes otroligt orättvist när hon inte fick finnas kvar.

 

och förtjänar att vila tillslut.  

 

 

 

 

 

Första träningen för året kickades igång den 2:a januari, med minusgrader och halvtaskig matte vars ork sinade ordentligt efter julen. Trots sömn på ca 10 timmar per natt orkades inte mycket mer än stallet och Maxim och det med knapphet. I alla fall rustade vi oss och åkte till ridhuset, Johan var med som filmare och sällskap vilket kändes bra, inte så kul att köra i mörker och snö med transport heller. Maxim var hyffsat pigg på det hela, om än inte så förberedd som jag velat. Men hästen visade återigen vilken stjärna han är och skötte sig exemplariskt. Det var ett relativt vanligt pass för oss, även om vi fick skrittpausa ibland eftersom jag antingen fick håll eller orken sa hejdå. Vi fokuserade en del på halterna, där han gärna vill gå ifrån och inte vänta på mig eller stå som en giraff och tänka på annat. Där kommer jag behöva lägga en del tid på igen, så bara att börja träna. Vi pratade om målen för 2016 och Maritha var med på hur jag tänkte så vi ska inte avancera till det allt för mycket. Visst ska vi fortsätta med skänkelvikningar, skolor och fövänd galopp, men fokus ska ligga på lydighet, övergångar, halter och fattningar. Att formen ska vara stadig och att det ska se trevligt ut. Galoppen kändes okej, jag orkade inte så mycket som jag ville, men på filmen ser det betydligt bättre ut än vad det kändes. Vi kommer fortsätta att träna varannan vecka för Maritha denna termin och jag hoppas ha möjlighet att sticka in lite extra träningar ibland, kanske för någon annan tränare beroende på hur det faller sig.

 Liten film från den tärningen, ska se om jag framöver kan klippa ihop något av galoppen också.

 

 

I onsdags var det dags igen... Så kallgrader och snö plus en inte allt för svag vind for omkring i luften på onsdagskvällen. Efter diverse funderingar, ett par telefonsamtal om att vägar drivit igen gav vi oss ändå iväg jag och Maxim. Jag var så sugen på att träna och med all tid jag lagt på att låna bil och annat så kändes det så tråkigt om vi skulle ställa in. Dock tog jag inte vägen jag brukar genom skogen som består av smal asfaltsväg med dåliga mötesmöjligheter, istället den längre vägen som går bla via E4:an, det blåste en del över gärderna och hade drivit lite i kanterna av den stora vägen, men motorvägen och nästa större väg var fin, lite tung trafik på E4an som åkte om vilket Maxim inte gillar, men annars gick det lugnt och stilla, sista biten till ridhuset är 1-1,5 km på lite smal asfaltsväg, hamnade två bilar bakom plogbilen så ingen risk för drivor där heller och så valde jag den branta nedfarten så vi kunde ta den med mindre uppförsbacke på hemvägen, så fram kom vi i alla fall.
 
Jag måste också säga att det var en så otroligt bra träning, den bästa någonsin så jag är väldigt glad över att jag åkte. Maxim var faktiskt hyffsat pigg och glad och betydligt mjukare i högersidan än tidigare. Vi gjorde egentligen inget avancerat, checkade av alla saker vi fått läxa på. Skänkelvikningarna i trav på diagonalen som de går i La:1, snart börjar vi vara framme vid hur de faktiskt ska se ut, bara matten skärper till sig och rider som hon ska, de första två hade jag lite hjärnsläpp, men sedan fick vi till det bättre, några steg var riktigt bra här och där, men vi behöver bli jämnare, tror jag vågar mig på att träna dem mer hemma nu också utan att det ska bli allt för knasigt. Halterna som vi jobbat med de senaste två veckorna var också betydligt bättre, han står stilla nu, men behöver behålla formen lite mer, men öva mer på det ska vi göra. Mest jag som behöver komma på hur han vill ha det. Så över till galoppen och galoppfattningarna, inte så bra som de blivit i skogen med stora svarta som draghjälp, men så mycket bättre än tidigare träningar de också, framförallt var högergaloppen så mycket lättare att rida i, inte alls lika stretig. Jag blev så otroligt lycklig! Vi kunde göra både 15 och 10 meters volter och något så när behålla samma form hela tiden! Så vi ska fortsätta jobba vidare med galoppen, övergångarna och lite tempoväxlingar. Jag behöver också tänka mer på min kropp och inte vika mig i vänster sida, för då åker jag över till höger i sadeln, utan sitta mitt över hästen. Så himla nöjd och vi pratade om hur långt vi kommit sedan i höstas och första träningarna för Maritha då. Fantastiska herr gul, vi ska nog kunna ta oss precis så långt jag önskar, kanske inte på tävlingsbanan, men träningsmässigt kommer vi kunna ha mycket kul tillsammans framöver.
 
Sedan tog vi oss hemåt också, utan några större problem, lugnt och fint och utan tidspress, donade i stallet och kvällsfodrade innan jag fick åka hemåt.

 

Det Positiva: Hårt slit lönar sig

Det Negativa: Långa kvällar

 

 

Over and Out

Ledigheten bestod av en hel del häst, men ändå känner jag att jag kunde ha gjort mer. Ett par uteritter med sällskap blev det. En innan jul med hela stallgänget (eller 4 av 5 hästar som är igångsatta). Maxim var taggad på detta och visade med tydlighet att "nu håller du i dig matte annars blir det åka av" attityd. Skrittade med långa stegen, hetsade med vit busponny och skulle gå först. En egenskap han i princip bara får när sagda vita busponny är med på turerna. Stora svarta som knappt kommit ut i skogen sedan sensommaren då han fick kolik och sedan rehabiliterades hetsade också på lite lagom, gick i sidledes och försökte backa ner i diken, den enda som var någorlunda oberörd var bebisfullblodet. När vi ändtigen kom till grusväg med travunderlag fick Maxim springa på i täten och lugnade snart ner sig så pass att han ibland frågade mig om det verkligen var okej att han gick först, fortsatte godmodigt då jag drev på. Fortfarande pigg och glad på hemvägen och drog en repa bara för att kolla att matten var med, huvudet misstänksamt lågt och ruskandes på pannluggen. Dessutom kom det en flock med getter och överföll oss hävdade alla hästar, Maxim ljudligast, men även där satt jag förvånansvärt stadigt i sadeln.

 

 

Nästa gemensamma uteritt var i något högre tempo med stallmatte och stalldotter. Nyttig för mig eftersom det var obekvämt på många vis, nyttigt för hästen eftersom han fick upp flåset ordentligt av att jaga efter de andra. Med nöd och näppe undvek vi fullblodshovar som för dagen var lite lätta baktill och gärna kom upp från marken. Även denna dag något busigt huvudskakande och en rygg som bitvis höjdes misstänksamt mycket. Han drog inte av något bocksprång i alla fall och jag satt relativt säkert. Trafiken skötte vi båda bra och det knöt sig knappt i magen på matten.

 

Vi avslutade ledigheten med en tur tillsammans med stora svarta, mer lagom tempo för matten, med en hel del trav och skritt uppför branta backar. Kallt var det, men värt det, de nyinhandlade vinterskorna gjorde sitt till kan sägas. När vi kom hem fick Maxim spruta av herr veterinär som var förbi och sedan promenerade vi de två följande dagarna.    

Utöver dessa minnesvärda turer blev det också en del ensamturer ut i naturen samt något pass i ridhus och på bana. Vi känner oss båda redo för de nya äventyr som väntar och hoppas att vårt 2016 ska överträffa och infria alla drömmar och planer.

 

Det Positiva: Bästa stallkompisarna

Det Negativa: Träningsvärken...

 

 

Over and Out

 

Maxim hade typ gått 4-5 pass (varav 2-3 uppsuttna) sedan senaste träningen för Maritha för två veckor sedan. Vilket kanske kändes sådär inför denna sista träning på terminen. Döm då av min förvåning då han känns mjuk och fin och inte alls så stretig som han kan bli. Vila sig i form är verkligen något som stämmer in på den hästen. Sedan är det en annan sak att mattens kropp tyckte att den fått alldeles för lite tid i sadeln på senaste tid och glömt hur man kommunicerar mellan kroppsdelar och hjärna. Vi övade skänkelviknningar på volten vilket gick sådär i början eftersom jag vek mig åt helt fel håll. Jag måste släppa ner benen och vrida den inre axeln innåt. Hur svårt låter det, inte alls eller hur. Men supersvårt i verkligheten när kroppen vägrar lyda. När jag gjorde rätt så gjorde hästen rätt också, såklart. Gång på gång bevisas det vem som är den begränsande faktorn... Framdelsvändningar och fyrkantiga volter gjorde vi också, svårt åt höger och där måste jag vara med mer på ytterhjälperna.   Galoppen var också super, den här hösten har vi tagit enorma kliv uppåt och nu fungerar också övergångarna hyffsat, lite ur form ibland, men för det mesta stannar han kvar där han ska. Vi fick en övning där vi ska tänja lite på gränserna korta stunder på volten både i trav och galopp, stadig innerskänkel och ledande inre tygel sedan rakställa lite mer och låta honom slappna av.

Maritha har gett mig så mycket den här hösten och i vår ska vi fortsätta vår väg mot att bli bättre. Hon får mig att tro ännu mycket mer på oss, Maxim och mig och på att vi kan nå så långt som vi vill. Men vi behöver ta det i vår takt. Det kommer att få ta den tid det tar helt enkelt. Jag kommer att fortsätta träna regelbundet för henne, men också hitta någon som kan komma ut till stallet mer och träna mig hemma, då med bommar/hinder. Ska försöka få till något med övriga stallkamrater så ska det nog bli av någon gång i alla fall. Ev kanske vår terrängtränare kan komma, hon är superbra och får oss (mig) att tänja på gränserna alldeles lagom.

 

 

Fredagen efter träningen blev det longering i alla gångarter och en fin häst som lyssnade bra och gjorde det han skulle på ett avslappnat sätt. Söndagen blev det kort uteritt i skritt och trav, några gånger fram och tillbaka längs med järnvägen, pigg häst med tryck i benen och spetsade öron. Promenad på måndagen i mörkret med ett svullet öga, verkade inte påverka speciellt så ridning på tisdagen bestämde jag mig raskt för. Åkte till ridhuset för att det hela skulle bli av också. Man kan inte i all evighet hålla motivationen uppe i mörker och stenhårt underlag. Skrittjobbade i ca 25 minuter först. Skänkelvikningar både på diagonalen och volten, med mina axlar i fokus, samt fyrkantiga volter och lite halter. Halterna var väl det som gick sämst skulle jag säga. Efter månader av framåtridning vill han inte riktigt stå still... Travade sedan meden del volter och försöka mjuka upp kroppen lite och så lite skänkelvikning på det också, gick okej tycker jag. Hade också lagt ut tre travbommar på långsidan med den mittersta upphöjd så dem gick vi över också i båda varven tills det kändes bra. Tog ingen lång galopp eftersom vi båda är ur form, men det vi gjorde kändes bra, var noggrann med övergångarna, sedan provade vi vår nya övning lite också, men behöver bli starkare i innerskänkeln för den går han imot ganska mycket ibland, så öva på det.  

 

Det Positva: Framsteg

Det Negativa: När precis allt är hårt och fruset

 

 

Over and Out

 

Så gick då en decembermånad i rasande fart, tiden innan jul vad hektisk på många sätt och jag var otroligt lättad och glad över att jag hade så pass med semesterdagar att jag utan att blinka stängde dörren till kontoret den 18 december och öppnade den inte igen förrän 7 januari. Ledigheten var välbehövlig både psykiskt och fysiskt. Jag skulle inte kalla mig själv utvilad, men i bättre form än tidigare. Eftersom det fortfarande var mycket pyssel fram till julafton hölls tempot uppe något fram till den 23:e. Julgran skulle fixas och kläs, mat skulle inhandlas, julgodis skulle göras (traditionsenligt den 23:e) en sänggavel snickrades ihop oväntat smidigt några dagar innan jul och kunde stolt förevisas för våra gäster. I övrigt var själva julafton en lugn historia med besök från Johans syster med man och barn. Upplevelsen att fira jul tillsammans med en 1-åring var genomgående positiv. Betydligt roligare att sitta i soffan framför Kalle med henne dansandes och skrattandes åt figurerna på TV. Hennes favorit under tiden hos oss verkade annars vara tomten Ove som stod under granen, även om hon faktiskt ägnade kort uppmärksamhet även åt klapparna som låg där. Befrielsen över att de enda julklapparna jag köpte var just till henne är också något jag tar med mig från denna jul och som jag hoppas återkommer även nästa år. Jag tog också mitt förnuft till fånga och bad om hjälp med Maxim juldag och annandag, vilket gjorde att jag utan allt för dåligt samvete åkte till hemhemma på juldagen, åt mer mat, umgicks med mormor, morfar och farmor plus föräldrar och lillasyster. Även här lugnt och skönt, till min förvåning fick jag också ett par paket att öppna. Mer om detta senare.

 

 

Vi for en sväng över Västerås på hemvägen och efter denna utflykt har vi inte rört oss långt från hemmets lugna vrå. Dagliga turer till stallet såklart och den 2 januari följde bästa Johan med mig när vi kickade igång Marithaträningen för detta år, film blev det och även om jag är väldigt självkritisk av mig så ser jag förbättring från i somras då vi senast blev filmade. Jobbet med sitsen måste fortsätta såklart och något jag behöver få in mer i vardagen, men jag ser att det går åt rätt håll i alla fall. Jag ska sammanställa lite inlägg om Maxim och vad vi har haft för oss och även försöka visa lite filmer. Har starka tankar på att boka in en fotografering också utomhus, känner till en duktig fotograf som bla fotat FjordSM tidigare och som jag gillar. Vi får se, mycket annat på listan innan jag får ha något kul för pengarna.

 

Det Positiva: Lång ledighet

Det Negativa: Tröttheten

 

 

Over and Out