tildans

Det var mycket jag satt mig för inför 2014 och mycket som också genomförsdes. Saker jag inte trodde var möjliga i början av året som blev det och saker som inte blev som jag tänkt mig.

 

2014 var året jag återigen drog upp mina rötter, som under åtta års tid slagit rot på Östgötaslätten. Det var ett lätt beslut och ändå inte. Lätt i det avseendet att få byta jobb mot något som på alla sätt är bättre än det som var. Lätt i det avseendet att hamna närmare familjen. Så svårt att lämna det som på många vis blivit en extra familj för mig. Mina Linköpingsvänner, Kendovänner, stallvänner, fjordhästvänner och framförallt Lollo. Det har funnits stunder när jag kanske ångrat och ifrågasatt, men innest inne vet jag att det här var den vägen jag var tvungen att gå för att inte sjunka ännu djupare ner i det mörka svarta. Jag vill inte sluta bitter och arg utan att ha provat alla möjligheter jag får till något som kan göra mig lycklig.

 

Men det första halvåret av 2015 spenderade jag i Linköping. Upplevde många fina hästminnen under våren och försommaren. Deltog i Div 3 dressyr i Rappestads fjordhästlag. En av de roligaste upplevelserna jag varit med om och jag är så glad att vi gjorde det. Fem fjordingar som röjde runt och visade upp sina bästa sidor. Vi kvalade till de öppna dressyrklasserna på Fjordhäst-SM i Töreboda jag och Maxim och åkte på vårt livs äventyr den varmaste veckan av sommaren. Jag är så glad och tacksam över att jag bestämde mig för att åka och uppleva detta med honom, för när sommaren närmade sig höst kom bakslagen efter varandra. Först kullerbytta i skogen med hjärnskakning på matte som följd och bara en månad senare förstoppning och buköppning av Maxim på Ultuna som följd. Jag kommer aldrig ångra att vi lät operera honom, han skulle med största sannorlikhet inte finnas här idag om vi inte gjort det. Men tiden som följde är heller inget jag vill uppleva igen. Jag har aldrig sett honom så olycklig som under boxvilan, aldrig upplevt honom så onåbar eller arg som han till slut blev. All energi jag hade under hösten gick till honom, morgon och kväll, kilometer efter kilometer på våra skrittpormenader. När november kom var jag slutkörd, blev sjuk och har aldrig riktigt fått tillbaka någon energi eller blivit helt frisk sedan dess, tack och lov börjar det efter julsemesterna att kännas lite bättre.

 

All energi har som sagt gått till Maxim, den lilla skvätten som blivit över har jag försökt ge till Johan och något som liknar ett vardagligt liv, ni vet, disk och middag och sådant. Någon kendo eller träning för den delen har det inte varit tal om. Vilket en del av mig tycker är väldigt tråkigt. Kendo har varit mig i snart 6 års tid. Något jag identifierat mig med. Så är det inte längre och jag vet inte om det blir så igen. Det där valet jag gjorde när jag köpte Maxim gör sig påmint och jag börjar inse att det kanske är dags att välja på riktigt nu. Jag orkar inte köra på två parallella spår längre helt enkelt. Innan den mörka hösten och all energi försvann blev det ändå lite träning. I våras åkte jag med ner till Malmö och tävlade Sugo Cup och i höstas var jag delvis med på lägret för Sumi-sensei. Trevligt båda två, även om Sumilägret blev halvhjärtat eftersom Maxim stod på boxvila just då och behövde mycket tillsyn. Jag tränade också periodvis en del i min nya klubb i Uppsala och trivdes bra där.

 

Så om våren gick i en faslig fast med många ljusglimtar så drog hösten ut i ett långt mörker. Något jag hoppas inte upprepar sig igen. Vad som väntar det kommande året får vi se, jag ska posta ett inlägg om de mål jag har så som jag gjort de senaste åren. Det kommer att försöka genomdrivas en del förändringar, hur det kommer gå, återstår att se.

 

Over and Out