tildans

Två helt skiftande små utflykter bara en vecka mellan sig.

 

Vi försöker komma ut på lite små äventyr ibland, ut i skogen och naturen, för det är ju där vi trivs bäst. Tiden och orken räcker inte riktigt till för längre äventyr för tillfället, förhoppningsvis blir det något sådant också, längre fram. Men vi brukar försöka upptäcka nya naturreservat i vår närhet när andan faller på. Så en söndag med strålande sol åkte vi och gick Vårdsätra strandpromenad inte alls långt ifrån oss. En härlig stund i solen och riktiga vårkänslor.

 

Men så kom ju vintern och gjorde en snabbvisit med minusgrader och en brännande längtan efter is. Hoppet levde veckan ut och på lördagen gav vi oss iväg till Österbybruk och Slagmyren som enligt uppgift skulle ha åkbar is. Ett lager med snö hade lagt sig under natten, men annars så fanns det is som utlovat. Dock i tunnaste laget för Matildas bekvämlighet och inre lugn, men vi tog oss runt utan att ramla i vilket man får se som en vinst. Åktekniken var dock under normalstandard och njuta är nog inte rätta ordet att beskriva det hela. Jag var mest spänd och orolig. Men vad vi lärt oss denna säsong! Ser fram i mot nästa med gott mod och hoppas att den ska bli något längre och finnas is närmre hem så det kan bli många turer.

 

Over and Out

Lite äventyr hann vi med i början av januari innan jobben drog igång efter ledigheten. Vi åkte upp till Östersund för att träffa på vintern och det nyaste tillskottet i familjen. Och vinter för oss innebär ju skridskor och i viss mån skidor så det tänkte vi också hinna med så gott det gick. 

 

Vi startade torsdag morgon och åkte till sjön Öjaren i Gästrikland där det enligt uppgift skulle gå att åka. Några mm vatten på isen, men annars var den fin! Slät och tillräckligt tjock för att vi skulle våga ge oss ut. Vinden var rätt så stark, men vi hade en fin tur, sedan ramlade Johan, isen knakade lite betänkligt så vi vände hemåt bilen igenom. 

 

 

Sedan fortsatte bilfärden till Orsjön utanför Bollnäs där det också inkommit rapporter. Även här stark vind, men stadig is om än lite klurig. Det gick i allafall fint att åka och vi fick ytterligare en tur med oss i bagaget innan mörkret föll och bilfärden fortsatte. Framme i Östersund checkade vi in på hotellet innan vi blev upplockade och transporterade för besök hos släktens nyaste medlem. Middag och bebismys och så kvällspromenad in till hotellet igen för att sova riktigt gott.

 

Fredagen gav vi oss ut på isjakt igen, det gick ganska katastrofalt dåligt kan man sammanfatta det. Isen höl inte, utan vi gick igenom överisen på flertalet ställen, det var hård vind och inte njutbart någonstans. Dock fick vi god fika i lä på en stock. Även fredagen avslutades med familjemys och middag.

 

Iväg igen på lördagen för nya försök. Fortfarande hård vind, men isen hade stelnat till lite, dock var den ojämn och knottrig så fortfarande inte så lätt åkning och i motvinden fick vi kämpa på ordentligt. Eftersom vi skulle invänta småbarnsfamiljen tog vi ytterligare en lite utflykt, höll på att köra fast med bilen i en snöig backe, men lyckades hitta oss en plogad bana på en skogssjö. Vi hittade också plogaren som inte trodde den isen skulle hålla, men vi försökte ändå. Läskigt var det, men överisen höll och bitvis var det sådan åkning som fick mig att från början starta med långfärdskridskor. Underbart!! Sedan blev det korvgrillning över öppen eld, middag på stan och det sista lilla bebismyset på kvällen.

 

På söndagen startade vi tidigt och körde mot Vemdalsskalet för några timmars skidåkning. Matilda kunde svänga åt båda hållen och bromsa redan från början. Dessutom ramlade jag inte ur några liftar! Först när jag blev trött som trillandet började i backen. Men vi hann med att åka många av de gröna och blå backarna på Vemdalsskalet. Lång väg hem sedan, men så härligt med några dagars vinter.

 

 

Over and Out

November var som bekant mörk, trist och blöt. Men så, i slutet av månaden och början av december blev det minusgrader några dagar i sträck och isarna började lägga sig. Vi var inte sena med att packa ryggsäckarna och utnyttja det så gott vi kunde.

 

Vi har kommit iväg till studenternas några gånger i november och åkt på den kostfrusna banan där, men visst längtar man ut. I mitt fall med lite skräckblandad förtjusning. Nyisar är speciella och låter en hel del och risken för att plurra i kan vara stor. Men sista november var vi ute på skogspromenad och vad ser vi vid dammen inne i skogen, jodå, där ligger det is. Fortfarande något osäker på tjocklek, men dagen efter promenerade vi tillbaka i full utrustning och med skjutmåttet i högsta hugg för att se om det gick att åka på.

 

 

 Jag trodde inte jag skulle våga åka, men när Johan först gått lite, mätt på flera ställen och sedan plockat på skridskorna för att susa runt den lilla dammen så kunde jag tillslut inte hålla mig heller. Så vår första ensamma premiär på naturis blev på Strodammen i Lunsen. Den är nog max en meter djup, men det är fullt tillräckligt på skakiga ben. Isen var fantastisk! Så fina mönster, vi kunde se sjögräset genom och så sjöng den för oss när vi åkte. Den knakade även lite, men allt gick bra.

 

 

Med blodad tand och research i facebook-gruppen steg vi upp tidigt på måndagen och åkte till Dalkarlskärret, också grunt och isen lägger sig tidigt. I morgonljus susade vi runt och fick oss en energikick innan jobbet väntade inne i stan. Nu var det många som börjat komma ut så på måndagskvällen läste vi israpporter och beslutade oss för en ny tur på tisdagsmorgonen. Sedan skulle det bli milt och regn/snö, så vi kände att vi skulle passa på. Vi hamnade vid Norrsjön öster om Uppsala, en liten sjö, ca 1 km lång och inte alls bred. Fantastisk is återigen och soluppgång! Vi hade egenligen inte så mycket tid, men när tiden för att gå upp kom, så ville jag bara inte, "Vi hinner ett varv till om vi åker fort" Johan hävdar att jag aldrig åkt så fort tidigare... Men det var så värt! Hoppas på några fler nyisar framöver, de stora sjöarna hann ju aldrig lägga sig denna omgång, så kanske om det inte kommer allt för mycket snö samtidigt som det blir kallt igen...

 

 

Det här älskar jag med att bo där vi bor. 

 

Det Positiva: Is

Det Negativa: Plusgrader

 

 

Over and Out

En liten längre semestertripp blev det, tog semester en onsdag, hade en dag hemma och åkte sedan på fredagen norrut. Jag tror att det var en bra strategi, ur den synpunkten att jag kom iväg långt från allt på en gång och kunde koppla in semesterhjärnan, dock var det lite sämre att åka ensam, hade nog behövt några dagar med Johan eftersom jag jobbade ganska intensivt in i det sista, men han skulle fortsätta jobba och jag ville verkligen, verkligen åka.

 

I allafall gick bilkörandet dit bra! Delade upp i etapper vilket blir lättare för mig, 75 mil är en bra sträcka. Så jag brukar tänka Sundsvall (30 mil), Sollefteå (+10 mil), Vilhelmina (+20 mil) och Kittelfjäll (+15 mil) på ett ungefär. Men återigen blev jag lite lurad, jag tror alltid, varje gång, att när man kommer till Vilhelmina, ja, men då är man ju snart framme, jovisst, bara drygt två timmar till i bilen...

Stannade för lunch efter Sundsvall vid Västanåfallet, sedan i Vilhelmina för tankning och glass och så blev det någon bensträckare på vägen också där jag bara stannade, steg ur bilen och gick några varv och försökte få lös axlarna.

 

Fram kom jag tillslut, mamma och pappa hade lämnat stugan samma dag så detta år behövde jag inte få igång kylskåpet och vedspisen var lite uppvärmd och inte lika svårstartad som den kan vara. Dessutom var gräset röjt så jag kunde lugnt köra ner och parkera nära stugan utan problem! När jag kommit i ordning tog jag en snabb kvallpromenad bara för att njuta av vyerna.

 

Vår fortsatta upptäcksfärd av Uppland fortsätter, en fin helgdag åkte vi ut till Hammarskog (som ersättning för en kajaktur som inte blev av, men detta var rätt så trevligt också). Solen sken, kossorna var nyfikna och naturen rätt så trevlig, lite mycket mygg och broms i skogen som vi kunde varit utan, men ändå en trevlig promenad på ca 1,5 timme.

 

 

Det var lätt att gå och lite blandad natur, nära vattnet, in i blandskog och förbi Dalbykärret. Där hade nog varit en fin plats att fika på, men denna dag hade vi inte med oss mer än en vattenflaska i ryggsäcken. Istället slog vi på stort och åt lunch på herrgården när vi kom tillbaka. En lagom ansträngande och lättsam förmiddag. Kommer nog att återvända och utforska fler av stigarna man kunde gå, fanns en hel del alternativ.

 

Det Positiva: Ro i själen

Det Negativa: Bitande insekter

 

 

Over and Out

Ibland är det svårt att se vad som ligger så nära, istället blickar man långt bort när man letar utflyktsmål. Vi har en slags plan i sommar att upptäcka Uppland och jag har varit sugen på att åka ut till kusten, bort till Öregrund och Gräsö, så det hade vi som plan, sedan har vi båda varit i svackor tidvis den sista tiden och eftersom den resan är mer heldagsprojekt sköt vi fram det en bit till, när energin kanske finns där igen. Istället blev det att plocka upp boken "Frisluftsliv i Uppsala" och bläddra lite.

 

Längs vattnet med små stränder

 

Så visade det sig att bara en 5-10 minuter med bil från oss ligger naturreservatet Morga-Kungshamn. Promenadstigen går mestadels längs med Ekolns strand och vi insåg att vi gått i land där på kajakturer, men faktiskt inte utforskat land något. Sagt och gjort, matsäck packades och skorna snördes på och så var vi iväg.

 

Uppför ett berg

 

 

Vi prickade in en av de där dagarna i maj när solen sken och det kändes mer som en högsommardag än en vårdag. Promenaden var riktigt fin, första sträckan hittade vi små fina gömda stränder i skogskanten, sedan öppnade det upp sig och blev mer hagmark (inkusive nyfikna kossor) innan vi kom in i mer skog och klättrade upp på Morgaberget och kikade på dess fornborg. Pausade för matsäck vid en fin bänk som stod högst upp på berget med fin utsikt ut över vattnet. På hemvägen tog vi vägen över åsen, ganska jobbigt för trötta ben, men också en fin sträcka.

 

Helt klart en plats att återvända till i sommar, förhoppningsvis med badkläder.

 

Det Positiva: Skog och mark

Det Negativa: Glömma solskydd

 

 

Over and Out

Jag har i flera år velat testa långfärdsskridskor, men det har aldrig riktigt blivit av, förrän nu! Jag och Johan tog oss ut till Fjällnora där de har plogat upp banor samt har uthyrning av skridskor. Vi hade tänkt vara där till öppningsdags, men riktigt så pigga var vi inte på lördagsmorgonen, men vid elva var vi där, då var alla skridskor uthyrda. Vi gick en skogspromenad och njöt av skogen istället och när vi kom tillbaka vid tolv-tiden testade vi igen. Nu kunde vi båda hugga skridskor som precis blev inlämnade, jag fick ett par bra kändes det som, Johan var inte lika nöjd med sina, men de gick att åka med, han behövde använda lite mer vristmuskler för att hålla sig stabil.  

 

Vi bestämde att så här första gången skulle vi inte åka den längsta rundan runt hela sjön utan känna efter. Det gick bra att åka, i början lite vingligt, men sedan kom jag in ganska bra i det, inte riktigt som att åka på vanliga skridskor vilket är vad jag är van vid, men inte jätteannorlunda heller. Vi åt vår medhavda matsäck på en brygga ute i sjön när innan vi började vända hemåt igen. Väldigt mysigt. En timme var vi ute och det räckte ganska bra för att vara första gången.

 

Nästa gång ska vi även ha med oss en vattenflaska, göra mer nyponsoppa i termosen och jag ska även ha med mig en tröja i ryggsäcken för fikapausen (istället för på mig när vi åker) och klä på mig bättre på benen. Vi började genast kolla begagnatsidor och frisluftsidor och jämförde priser på att köpa egna grejer, men det får nog vänta lite. Kanske är det lite bättre priser i slutet av säsongen och så ska vi åka några gånger till för att se om det blir någon regelbundenhet i det hela.

 

Det Positiva: Frisluftsliv

Det Negativa: Muskler som protesterar efter användning

 

 

Over and Out

Ett tag nu har suget funnits där efter att åka norrut igen och besöka Kittelfjäll. Det har funnits där bak i huvudet och grott inför flera sommarsemestrar. Så även denna sommar, men med både Österrikeresa och SM-resa kändes det som om jag redan lagt ganska många mil denna semester på just resande. Men i slutändan vad gör ytterligare 140 mil?

 

 

Johan behövde lite Johan-tid så han åkte upp i förväg och gick omkring och besteg fjälltoppar samt blev jagad av galen ren. Jag tog bilen upp en måndag, körde vägar jag insåg att det var länge sedan jag åkt på och vägar jag insåg att jag aldrig kört på själv, alltid som passagerare. Jag insåg också att jag hade väldigt liten koll på vilka bra rastplatser som finns, vi kan ju kalla det att jag inte riktigt hade samma ork som pappa att köra länge och behövde stanna lite oftare. Men så kommer man över krönet och ser den bekanta siluetten, av Kittelfjäll och Borkafjäll och Marsfjällen i fjärran. Och där nere bland björkarna står en liten röd stuga och väntar på mig. En liten röd stuga som stått där i bra många år nu. En liten röd stuga som min farfar byggde på sin familjs mark. En stuga vars besök till jag fortfarande kan räkna på en hand, men som sitter så långt in i mitt hjärta. Och jag

har insett att jag behöver åka dit oftare.

 

Från en annan sida 

 

 

Jag har alltid gillat att lyssna på berättelser från förr, kanske blev Kittelfjäll och berättelserna därifrån så speciella eftersom farfar inte kunde berätta så många själv. Farfar var min bästa vän fram till att jag var 6 år. Kanske har jag lättare att se honom där i fjällvärlden, framman minnena av honom. I stunder håller jag på med lite släktforskning på den allra lägsta nivån och är otroligt tacksam över de släktingar som grävt fram så otroligt mycket material för mig att ta del av. I Kittelfjäll och därikring kan man räkna många släktled tillbaka, till och med till samerna vilket är ett arv jag alltid varit stolt över av någon outgrundlig anledning. En histoira om nybyggare och karga fjäll, om många barn och överlevnad. Min farfarsmor fick 9 barn som överlevde till vuxen ålder. Hon och hennes man ligger begravda på kyrkogården i Dikanäs tillsammans med tre av farfars bröder. Denna resa besökte jag gravarna för första gången. Det är en känsla att se sitt efternamn på en gravsten där dödårtalet är så många år innan du föddes. Det är en känsla att gå in på hembygdsmuseét och hitta ett gammalt klassfoto av sin farfar när han är mindre än vad du någonsin sett på bild tidigare. Att veta att han hade en historia här innan allt det du vet om honom skedde. Att veta att den här platsen är en del av vad jag kommer ifrån. Inte på samma vis jag känner för hemhemma, för även om min familj även där kan räkna generationer bakåt kommer man inte riktigt lika långt som man gör i området kring Kittelfjäll (vad jag kunnat se hittills).

 

 

 På avstånd

Jag hade en ensam kväll, natt och dag innan Johan kom gåendes. Vi åkte som sagt till hembygdsgården och museet, fikade med våfflor och kikade på hantverk. Åt på sommaröppen restaurang och badade i iskalla bäcken. Läste böcker och umgicks. Jag slog lite gräs med lie och var inte så värdelös på det som jag hade trott, inte för vi vågade köra ner bilen för det, men det såg i alla fall bättre ut. 

 

 

En resa med reflektioner och med många tankar. Ensam och med Johan. Vi åkte hemåt på torsdagen igen, nästa gång blir det kanske en lite längre tripp och kanske kan jag gå ut mer i naturen än vad jag gjorde denna gång. Men det gav mig ändå en påfyllnad av energilagren.

 

 Rötter

På vägen hem stannade vi först i Dikanäs och letade oss fram till graven "J.HJ. Näslund familjegrav" och ställde dit en bukett blommor, samt hittade även farfars bröder i närheten Rangvald, Thorsten och Esbjörn. Det var en viktig stund för mig kände jag.

 

 Hällristningar vid Nämforsen

Vidare åkte vi, stannade och kikade på fin utsikt, körde som galningar på grusvägar (där vi blev omkörda...), stannade vid Nämforsen och hällristningarna samt lite lunch. Och stopp i Hudiksvall för middag hos vänner vilket var en trevlig avslutning på den lilla semestertrippen.

 

Det Positiva: Att andas fjälluft

Det Negativa: Hur myggor tar sig in överallt.

 

 

Over and Out

 

 

Kickstratade ju min semester med en liten utomlandstripp. Det var ju inte sådär jättekul att gå upp kl 3.30 på sin första semesterdag för att ta sig kommunalt till Arlanda, men det gick ändå hyffsat bra får jag säga. Efter en mellanlandning i Berlin och tågresa från Salzburg anlände vi då till Golling som ligger uppe bland bergen söder om Salzburg. Anledning att vi hamnade just där var en bröllopsinbjudan och vem tackar nej till ett bröllop i Österrikiska bergen? inte vi i allafall. Vi besökte Salzburg för ett antal år sedan en vinter på väg till nyårsfirande i Italien och blev då runtgaudade av brudparet faktiskt och nu besökte vi brudgummens hemstad för bröllopet. Jag tror inte att det var vårt sista besök i Österrike, finns mycket mer att utforska har jag en känsla av.

 

Vi anlände vid lunchtid och efter att ha installerat oss åt vi en god lunch på rekommenderad resutrang och firade in semesterstarten. Därefter promenerade vi bort till Wasserfall Gollinger, trött Matilda, men vi gick faktiskt hela promenaden upp och ner. Sedan tillbaka igen, klä om och möta upp brudpar med vänner och familj för pizza-middag. Har träffat en del av de svenska gästerna förut i olika sammanhang, samt några av de andra på möhippan, så jag kände mig kanske inte så bortkommen som jag brukar.

 

Dagen därpå hade vi fått tips om en isgrotta som vi gav oss iväg för att besöka. Det visade sig vara ett heldagsprojekt, speciellt som man missar lite tåg och anslutningar. Men vi fick oss en fika i Bischofshofen innan grottan och en promenad i Werfen efter. Eisriesenwelt låg högt upp med fin utsikt och isen sträckte sig 1 km in i grottan, den ändrar sig hela tiden på grund av vinden som blåser igenom så den ser inte likadan ut som för tio år sedan vilket var häftigt. Själva grottan fortsatte sedan i 40 km till om jag förstod det rätt. Vi fick små oljelampor att hålla för att se vart vi skulle gå och så hade guiden på vissa ställen att han lyste upp isen med brinnande magnesium. Häftigt var det och inte lika jobbig promenad som jag trodde, det är ganska många trappsteg nämligen man ska uppför och sedan nedför igen, men det gick bra, bara på ett ställe det var riktigt brant och det var inte så långt, det är ca nollgradigt där inne också, så för mig som blir ansträngd så fort var det en bra kombination. 

 

 

Sedan var det bröllopsdagen <3 Vi gjorde oss i ordning och kunde promenera till cermonin som hölls på borgen i Golling. Sedan minglade vi lite och så bar det av upp bland kullarna där mottagningen hölls på en resturang. God mat, dans och fantastisk tårta kan väl summera kvällen får jag säga.

 

Sedan hemresedag igen och tillbaka till vardagen, men ett minne att titta tillbaka på senare.

 

Det Positiva: Kärleken

Det Negativa: Lång väg att resa

 

 

Over and Out

Mitt och Johans framförallt, umgänge i Uppsala består till större delen av hans kollegor som också till större delen kommer från olika hörn av världen. Vilket detta år innebär två weekendresor ut i Europa för att gå på bröllop! Väldans trevligt tycker jag. Så denna helg bar det av till Rumänien för att gå på ett rumänskt-spanskt bröllop mellan två av kollegorna. Jag har bara träffat brudparet ett fåtal gånger, men känner några av de andra gästerna lite bättre så jag följde glatt med. Nästa bröllop i sommar känner jag brudparet lite närmare.

 

 

Vi tänkte oss i alla fall att vi skulle ha lite extra tid och för att det skulle passa bra med så direkt flyg som möjligt åkte vi ner på fredagskvällen och hem på måndagen. Första natten spenderades i staden Cluj där vi också promenerade omkring på lördagsförmiddagen och kikade på Botaniska Trädgården vilket var väldigt fint, speciellt med blommande tulpaner av alla de sorter. Därefter åkte vi i vår hyrbil till en saltgruva och sedan "the senic rote" till bröllopsstaden Bistrita. Saltgruvan var trevlig och bitvis vacker, även om det var mycket trappsteg att gå i, speciellt om man råkar gå fel. Många steg till stegtävlingen på jobbet. Vägen till staden var intressant och vi tog en del vägar där vi var tacksamma för den extra försökringen som hade tecknats på bilen. Speciellt när det kom en flock med får och blockerade hela vägen och strök väldigt nära bilen när det gick förbi med sina horn. Vi insåg också att de flesta andra förare inte hade så mycket självbevarelsedrift utan körde om på i våra ögon olämpliga ställen samt att hastighetsskyltarna mest verkade vara en rekommendation.

 

Staden Bistrita såg vi lite av och den kändes väldigt trevlig och pitoresk. Åt supergod middag på kvällen, tyvärr med otroligt lång väntetid vilket gjorde oss alla på dåligt humör eftersom magen skrek av hunger. På söndagen var själva bröllopet. Första gången jag var med om en ortodox bröllopscermoni, väldigt intressant och brudparet var väldigt vackert!

 

Efter det promenerade vi till hotellet där middagen skulle vara, sedan åt vi och dansade från strax efter två på eftermiddagen till efter midnatt. Jag orkade sedan inte följa med ut på stan utan gick och lade mig. God mat, ibland halvdan musik, men det gick att dansa. Blev någon sorts rumänsk ringdans och sedan ett gäng spanska festdanser utöver disco. Fick se en grupp uppträda med rumänsk folkdans. Dansa behövde man göra mellan rätterna för att få i sig så mycket av den goda maten som möjligt. För hungrig behövde man aldrig gå.

 

 

 

På måndagen kom vi iväg vid elva-tiden så vi hade några timmar på oss innan vi behövde vara på flygplatsen. Vi besökte staden Dej och gick en lite promenad, köpte nybakade godsaker på ett bageri och solade i 20 grader och blå himmel. Därefter åkte vi till ett slott som heter Banffy, tyvärr för långt att åka ända till det som kallas Draculas slott, kanske nästa gång. Sedan var det dags att flyga hem igen vilket jag genomförde mestadels sovandes.

 

Helgen kan sammanfattas med mycket mat och dans, för lite sömn och mycket trevligt sällskap.

Jag återvänder nog gärna till Rumänien igen, god mat, mycket att titta på. Nu höll vi oss mest till städer och turistställen och det fungerade väldigt bra, i fråga om att ta sig fram på engelska. Vi åkte genom landsbyggden också och det kändes som om det var en otrolig skillnad. Många där lever på ett sätt som vi inte är vana vid att se och bilar var ungefär lika vanligt som häst och vagn kändes det som. Det fanns också områden där jag inte såg traktorer utan människor gick och påtade på sina åkerplättar med hackor. Så jag uppfattar det som att det finns en enorm skillnad mellan hur människor lever. Människor verkade allmänt mycket mer religiösa också, med religiösa symboler i trädgårdar och så vidare.

 

Det Positiva: Så mycket fina människor

Det Negativa: Tröttheten

 

 

Over and Out

 

Att utforska nya omgivningar är ju kul. För några helger sedan gav vi oss iväg till naturreservatet Hågadalen-Nåsten, alldeles utanför Uppsala. Vi gick en liten slinga i höstdiset, fick uppleva vissna löv, lera och dundrande hästhovar och frisk luft i drivor. Härligt med skog är det, dit ska vi definitivt fler gånger.

 

 

I lördags åkte jag och Johan ut och kollade in kajakförhållanderna här i trakten. Hyrde ett par kajaker av Friluftsfrämjandet i Sunnesta och gav oss i väg på en kortare tur på strax över två timmar (inklusive paus och fika). Första halvan av turen hade vi trevligt väder, men på hemvägen var det mörka moln, blixtar och dunder samt lite hällregn, innan solen sken igen som om inget hade hänt. Kul med kajakpaddling, men tog i lite väl mycket och hade träningsvärk i halva kroppen både på kvällen och dagen efter.

 

För några veckor sedan kom min fina sambo med idén om ett äventyr som skulle inkludera hela familjen. Han var nämligen ute och cyklade en kväll och såg att det var tillåtet att rida längs med kanalen vissa sträckor fram till sista april. Vi ville inte gärna göra det på en helg då kanske många andra är ute, så jag tog ledigt från jobbet, det är ju ändå skärtorsdag, halvhelg redan och så gav vi oss iväg. Jag hämtade Maximen först, åkte förbi hemma och hämtade upp Johan och hans cykel. Maxim accepterade den förvånansvärt lugnt som reskamrat i transporten.

 

Vi hade tittat ut en bra startplats med bra parkering i förra veckan, med gott om plats och ganska så lugnt. Fick promenera en kort sträcka på vägen och över en kanalbro innan vi kom ut på grusvägen som går längs med kanalen. Vi startade i Ljung och red fram till Nääs utanför Borensberg, hade fikapaus och vände samma väg tillbaka, drygt 3 mil blev det och jag tror att vi alla tre är nöjda med vår dag.

 

Idag är det den 15 april 2014, för exakt ett år sedan gav sig jag och Lollo ut på Det Stora Äventyret. Åh, vad jag drömmer mig tillbaka ibland och åh vad jag vill göra det igen. Det är bland de bästa besluten jag någonsin tagit, för det gav mig så mycket. Perspektiv, omstart, energi och bekräftelse på att allt går, bara man verkligen vill och allt ordnar sig även utan 100%-ig kontroll. Att bryta gamla vanor är inte lätt och jag ska inte säga att alla är borta, men lite, då och då, lever jag så som jag beslutat att jag vill. Det var också där och då vi bestämde oss för att inte vara nöjda med där vi var, utan ta oss vidare, framåt eller bara någon annanstans. Och här sitter jag nu, med ett nytt jobb och en flytt som lurar i flaggorna. Det finna mycket att se där ute i världen och jag vill se mer och se igen. För även om nästa resa inte går just till Australien så längtar jag tillbaka, vill uppleva bitar igen och uppleva något av allt vi inte hann med.

 

Det finns inte en vecka som går utan att jag tänker tillbaka, drömmer mig bort och minns vilket fantastiskt äventyr jag varit med om. Att göra den här resan är något jag aldrig kommer att ångra. För ett land så stort som Australien finns det väldigt mycket att se, men jag tänkte att jag skulle berätta för er vilka mina favoritplatser är av allt vi såg och besökte.

 

Kata Tjuta - Valley of the winds

 I en swag ut i den röda öknen

 

I en hängmatta på bakgården på Travellers Oasis Backpackers i Carins

Solnedgång Hervey Bay

Jag skulle lätt kunna ägna restan av mitt livs resor till att fortsätta utforska det stora landet på andra sidan jorden. Planer smids, var så säkra, sakta men säkert kommer nästa resa närmare.

 

Over and Out

Ja, lite bilder tänkte jag visa från vår lilla nyårsweekend. Jag och min Johan tillbringade fyra fina dagar tillsammans med hans familj uppe i bergen utanför Verona i Italien. För tre år sedan var vi på samma ställe och firade och nu var det alltså dags igen. Förra gången passade jag och Johan även på att besöka Venedig, denna gång blev det istället en liten avstickare till Milano. Men först och främst höll vi oss uppe i bergen, andades ren luft, njöt av ljusa dagar, fantastisk mat och uppfriskande promenader. Mer behöver man inte när man samtidigt kan umgås med människor man tycker om. Att omgivningen är fantastiskt vacker går ju heller inte att sticka under stol med.

 

En väldigt trevlig resa, hoppas få åka dit fler gånger.

 

Det Positiva: Lugn, ro och mat

Det Negativa: Hårda sängar

 

Over and Out

I Melbourne tror jag att vi tröstshoppade rätt så rejält och så mycket mer har jag inte att säga. Den botaniska trädgården var en av de trevligaste och dit återvänder jag gärna, men annars tja, vi shoppade.

 

Fortsätter resan i bilder, bara några kvar nu!

Vi gjorde en utflykt tillsammans med James också, en tur till Kangaroo Island, som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Snacka om djurliv.

 

Att anlända till Adelaide vad lite av ett klimax på vår resa. Att hela tiden sett fram imot en plats och en tidpunkt så mycket och hela resan kändes det som om målet var Adelaide, det som var kvar av vår resa efteråt planerade vi inte ens. När vi lämnade Adelaide med tårar i ögonen så kändes det som om vår resa var slut, även om vi hade en hel vecka kvar. Veckan vi spenderade bland kullarna tillsammans med James och hans familj var verkligen en stor höjdpunkt på vårt äventyr och det kändes som om vi fick se lite mer av det Australien som sträcker sig bortom turistattraktioner och vackra vyer.

 

Vi avslutade den röda öknen med en vandring i Kings Canyon och trots att vi kände dessa människor under bara tre dagar, kändes det lite sorgligt att lämna turbussen och säga adjö. Vandringen i Kings Canyon är till en början hård, starten går uppför Heartattack-Hill. Vi startade klockan sju på morgonen, solen hade knappt stigit upp ovanför horisonten, men det var ett klokt val, för hade jag behövt bestiga den kullen (litet berg) i gassande sol så hade jag nog inte uppskattat restan av vandringen, som var relativt lättvandrad. Vår guide gick dessutom med hela vägen och stannade för att visa oss vissa växter som aboriginerna använde till olika saker, väldigt lärorikt och kul!