19 januari
Den 19 januari idag och Jossans årsdag.
Fyra långa år, så mycket som hänt och förändrats. En sådan lång resa som gjorts. Jag har fortfarande inte hittat någon som blivit det hon var för mig. Ingen som har blivit den där människan man går till med funderingar och tankar om Maxim eller hästar i allmänhet, ingen som man litar på till 100% och som i så stor grad delar synen på hästar. Visst har jag bra människor runt omkring mig absolut, men ofta är det något man inte håller med varandra om, ofta har de inte haft samma typ av hästar som en själv eller på samma sätt som en själv är van vid. Ofta hjälper det ju att följa sunda förnuftet, ofta kan man fråga andra över internet, men ibland känns det ensamt och ibland känns det jobbigt att behöva strida och försvara sin hästhållning. Och vissa dagar är jag glad över att vara ensam i stallet om kvällarna eftersom jag inte orkar mer. Längtan efter något eget börjar gro, men jag vet också hur mycket jobb det är, eller anar i alla fall.
Att så lång tid har gått känns märkligt, nu har hon varit borta längre än vad jag faktiskt hade henne i mitt liv. Hon följde med mig ut på hästletarjakt, trodde på att jag kunde klara en unghäst och under den korta tid Maxim bodde hos henne hjälpte hon mig så mycket hon kunde. Livet kändes otroligt orättvist när hon inte fick finnas kvar.
När världen blir dimmig av tårar
och det känns som om allt tar slut
tänker jag på hur du kämpat
och förtjänar att vila tillslut.
Du betydde så mycket för många
och lämnade tomhet hos oss
du lyste så ofta som solen
och gav upphov till så många skratt.
Valen
Ibland så måste man lyssna på sig själv och påminnas. Det är bra med en blogg som man kan använda till det. Jag skriver mycket om delar av mitt liv i den och mycket skriver jag inte. Men ibland flikar jag in nyckelord och antydningar, bara för att jag ska kunna läsa och komma ihåg hur jag tänker. Och när jag går tillbaka får jag en liten påminnelse, det var så här jag tänkte, så här jag mådde och då hjälper det mig ofta att gå vidare. Något jag verkligen inte tycker om är att göra samma misstag om och om igen, vilket lätt händer. Så när jag står inför ett val av något slag brukar jag försöka tänka tillbaka, hur har det gått de andra gångerna jag valt liknande, blev det bra? Blev det dåligt? Hur väljer jag denna gång?
Och jag är fullt medveten om att ibland vill jag alldeles för mycket. Men jag tror att jag den senaste tiden insett när jag mår som bäst och nu försöker hålla mig där. Det kanske inte alltid går, men ambitionen finns där. Och jag har landat tillräckligt mycket för att kunna tillbringa kvällen i stallet, utan stress och ta det lugnt, göra det jag ska och ibland lite till. Det är där jag trivs och det är ett fint stall vi bor i, men jag saknar skogen och tystnaden, jag saknar det lilla som jag alltid haft tidigare. Och dit vill jag tillbaka, med skillnaden att jag fortfarande vill ha de möjligheter jag har nu till träning. Så jag funderar på hur det ska kunna lösas och jag har en dröm om hur framtiden kommer att se ut. Första steget kommer förmodligen att tas redan om några veckor, det är i allafall så det ser ut just nu, sedan får vi se när nästa steg tas, förhoppningsvis innan året är slut, men annars håller jag alla tummar jag har för att det mesta som jag önskar ska hända i början av nästa år.
Så här glad vill jag alltid vara
Och även om man går vidare med livet, lämnar man inte det gamla bakom sig, det som verkligen betyder något, de människor man inte kan vara utan, de kommer att finnas kvar. Det är i allafall den erfarenheten jag har, för i höst, i höst är det tio år sedan jag träffade mina gymnasievänner och sju år sedan jag flyttade ifrån dem. Och fortfarande träffas vi, fortfarande är vi vänner. Det är inte regelbundet och inte speciellt ofta, men man hittar tillbaka snabbare än vad man tror och ibland kommer man till och med närmare varandra.
Det var nog allt för nu, men framöver kommer det nog mera.
Over and Out
Träning
Träning är ju en ganska stor del av mitt liv när man tänker efter. Och nu har jag tänkt efter lite, på vad träningen egentligen betyder för mig. Innan jag flyttade hemifrån tränade jag egentligen ingenting, förutom då ridningen. Jag var aldrig en fotbollstjej som de flesta av min dåvarande klasskompisar (och jag testade faktiskt att gå på en träningen, men med bollrädsla och diverse annat så insåg jag att det inte var något för mig) och något annat att träna där jag växte upp fanns egentligen inte. Att åka så långt som in till stan var heller aldrig något som slog mig som en möjlighet, kanske för att jag i grund och botten är ganska lat och verkligen behöver vilja något för att genomföra det. En kort period dansade jag i och för sig, men det var nog max två terminer innan dansen flyttade in till stan och då blev jag som sagt inte lika sugen längre. 10 mil fram och tillbaka kändes inte så lockande direkt. men som sagt, samma sträcka var inget problem när det gällde att ta sig till ridskolan.
Sedan flyttade jag hemifrån och började, till min egen förvåning, springa lite gran. Varför? kan man undra. Jadu, faktiskt så vet jag inte riktigt, kanske var det att jag behövde fördriva tiden på ett annat sätt, komma in i nya rutiner eller bara göra en förändring i mitt liv. Det höll sig väl inte jättelänge, men det var en början. Sedan höll det väl på lite av och till genom åren. Så för 4,5 år sedan i februari började jag med kendo. Det har sedan jag var yngre alltid funnits en längtan efter att träna en kampsport, inte tillräckligt stark för att det skulle ske när det var lång resväg och inte så stark att jag började av mig själv. Men med hjälp av en knuff i rätt riktning så fann jag mig plötsligt träna två gånger i veckan. Och tycka om det.
Rent allmänt har mitt intresse för träning också ökat de senaste åren, kanske framförallt sedan jag började rida och träna lite mer seriöst med Maxim. Allt blir så mycket lättare om jag orkar, om min kondition är lite bättre, om mina muskler är lite starkare. Sedan kan jag inte påstå att jag älskar att springa, men det är roligare än vad det var tidigare, speciellt när man får sällskap eller när man ser hur ens tider förbättras. Jag skulle nog aldrig ha motivationen att springa om jag inte hade ett mål eller en tid att nå. Just nu ligger springningen lite på is också, det är helt klart väldigt periodberoende, hur mycket jag springer.
I allafall under de här perioderna med mer eller mindre intensivt tränande hat jag kommit fram till att jag mår bra av det. Det är bara det att jag verkar glöma bort hur bra jag mår av det så när jag någon gång känner mig extra trött så slutar jag helt enkelt. Jag försöker fortfarande komma på ett sätt att hålla på regelbundet, men eftersom jag fungerar bäst med kortsiktliga mål så går det sådär. När jag väl uppnått målen är det som om luften går ur mig och motivationen dalar. Det är lika i både kendo, ridning och annan träning. Så jag måste helt enkelt komma på ett sätt att ta mig över det där efterdyningarna som kommer efter ett uppnått mål.
Ett av de önskemål jag har med hösten är att träningen ska fungera som jag vill, att den ska vara en källa att hämta energi ifrån och inte något som hänger över mig som ett stort "måste" och som jag får dåligt samvete över när jag inte når upp till alla krav jag vanligvis sätter på mig själv.
Over and Out
Some die young
Idag skänker jag en liten extra tanke till Jossan och hennes familj. Om allt hade varit så som det borde skulle hon ha firat sin 39:e födelsedag idag. Men så blev det inte och även om jag inte tänker på henne varje dag längre, så dyker hon upp i tankarna då och då. När något speciellt händer med Maxim, när jag får höra om Jokers hyss och bus. När jag och Johan var ute och plockade svamp. När jag står inför beslut om min häst och vill ha någon jag litar på att diskutera med. Hon tog med mig in i en värld av fjordhästar och fina människor. Hon gav mig känslan av lantliv tillbaka, att vara på en gård, ha skogen in på knuten och bara ge sig av med hästarna ut i den. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag träffade henne. Eller sista. Numret finns fortfarande kvar i telefonen och i inkorgen hittar man lite strö-sms som inte blivit bortrensade.
Den sista ridturen vi tog tillsammans. Hubertusjakten för ganska exakt ett år sedan på Vikobolandet. Maxims första och Jossans sista. I år blir det ingen Hubertusjakt för vår del. Dels ligger den till helgen som kommer och Dressyren är veckan efter och närmare så vi satsar på den istället. Nästa år får vi se.
Jossan lyssnade alltid om man behövde prata och hade alltid något att prata om, något att berätta. Om de så var om hennes barns upptåg föregående kväll eller något hon gjort med sin första fjording för många år sedan. Jag kommer nog alltid att sakna henne och allt hon kunde få för sig att göra.
Jag har aldrig publicerat det här på bloggen, men jag blev ombedd att skriva ett minnesord till vårt medlemsbland och för att det inte ska försvinna någonstans i mängden av data som finns på min mail, så tänkte jag lägga upp det här också. Och ikväll tänder jag ett ljus här hemma och tänker lite extra på min fina vän.
Ett nytt år brukar stå för nytt hopp, men bara några veckor in på detta år somnade en av våra medlemmar in för gott. Omgiven av nära familj och efter en lång tids kamp mot sjukdom, drogs ett sista andetag och Jossan lämnade oss alla. Jag hoppas att vi alla kommer att minnas henne under lång tid framöver, genom de många glädjande minnen som hon varit med och skapat under åren.
Det finns människor som lever sitt liv och som vid minsta motgång tar ett steg tillbaka och ger upp.
Och så finns det människor som Jossan, som när livet tar en annan vändning än väntat bestämmer sig för att leva mer,
och som när det bara blir sämre och sämre, kämpar med näbbar och klor för att göra det de älskar allra mest, att sitta på den älskade hästen och känna vinden mot ansiktet.
Oavsett om det gällde en tävling eller svampplockning tillsammans med hästarna i skogen så trivdes hon som fisken i vattnet. Hon kunde prata sig varm om alla äventyr hon varit med om från hästryggen och prata om alla de äventyr som fanns kvar att uppleva och som hon ville ge sig ut på. Nu har hon inte längre chansen till det, men vi finns fortfarande kvar och med våra hästar kan vi ge oss ut och skapa våra egna äventyr och då och då, skänka en tanke till Jossan, som inte hann med alla de äventyr hon så gärna ville.
Vila i frid fina vän.
ÖFF:s styrelse genom Matilda
Det finns människor som lever sitt liv och som vid minsta motgång tar ett steg tillbaka och ger upp.
Och så finns det människor som Jossan, som när livet tar en annan vändning än väntat bestämmer sig för att leva mer,
och som när det bara blir sämre och sämre, kämpar med näbbar och klor för att göra det de älskar allra mest, att sitta på den älskade hästen och känna vinden mot ansiktet.
Oavsett om det gällde en tävling eller svampplockning tillsammans med hästarna i skogen så trivdes hon som fisken i vattnet. Hon kunde prata sig varm om alla äventyr hon varit med om från hästryggen och prata om alla de äventyr som fanns kvar att uppleva och som hon ville ge sig ut på. Nu har hon inte längre chansen till det, men vi finns fortfarande kvar och med våra hästar kan vi ge oss ut och skapa våra egna äventyr och då och då, skänka en tanke till Jossan, som inte hann med alla de äventyr hon så gärna ville.
Vila i frid fina vän.
ÖFF:s styrelse genom Matilda
Over and Out
Funderingar
I torsdags när jag red för Lena (bästa träningen ever) så kommenterade hon att jag och Maxim verkade så samstämiga. Jag har funderat lite på det här de senaste dagarna och försökt tänka tillbaka på mitt hästliv och hur det varit med andra hästar. Det jag kom fram till är att jag nog aldrig kommunicerat så mycket med en häst som jag gör med Maxim. Nu är han ju min första egna häst så det är klart att det blir annorlunda redan där och att jag såklart lägger ner mycket mer tid på honom än många andra hästar tidigare. Men jag hade ändå Glampi nästan som min egen under fem års tid, med andra förutsättningar och med mindre kunskap kan tilläggas, men det var först under det sista året som vi började förstå varandra och då var vi inte ens i närheten av vart jag och Maxim är idag, efter ett år tillsammans.
Sedan tror jag att man passar olika bra med olika hästar. Jag älskar verkligen Glampi och kommer alltid göra, han gör mig glad med sin busighet, men han är betydligt "hårdare" i huvudet än vad Maxim är. Och jag tror att han alltid har varit med tanke på vad jag hört om hans unghästår. Maxim är mjukare och passar mig bättre på så sätt. Nu har vi tränat mycket hantering från marken och ledarskapsövningar, mer än jag gjort med någon annan häst, vilket jag tror vi har mycket nytta av. Visst kommer det bakslag, men framstegen är också så stora.
Jag tror också att om man känner av varandra så kommer ridningen att gå mycket bättre. Den känsla med Maxim som jag stundtals hade i ridningen i torsdags har jag ärligt talat bara haft med en eller två hästar tidigare. En av de hästarna är Sudden. Ett exempel på att ibland behövs det inte en massa jobb, utan ibland bara klickar man. Ibland drömmer jag om att ha tid och pengar för en till häst och då smyger sig tankarna på Sudden på. Han skulle älska det liv jag har att erbjuda honom nu. Och man vet ju aldrig, även om det känns som om det tåget gick för sex år sedan och att man kanske inte får andra chanser.
Vad jag vill säga är nog ändå att med rätt kommunikation kommer man långt. Och om hästen litar på sin människa kommer man ännu längre. Varje gång vi hamnar i en situation och Maxim väljer att följa mina beslut, och inte sin instinkt att fly, fylls jag av vördnad. De här tillfällerna kommer oftare och oftare numera och jag har verkligen börjat uppskatta dem.
Over and Out
Slow down
Här händer det inte mycket. Och för en gångs skull är det inte för att mitt liv rusar iväg med mig och jag inte hinner skriva. Istället har jag gått och blivit lite sjuk och tvingats göra ingenting (mer än att ligga med datorn i knät och kollat på diverse amerikanska tjejfilmer med ungefär noll tanke, men stor underhållning). Är på bättringsvägen igen nu tack och lov, med en envis hosta som inte riktigt vill ge med sig. Jag måste ta det lugnare helt enkelt, prioritera lite bättre, välja bort saker. Men det måste gå i tre veckor till tänker jag och kommer förmodligen fortsätta ungefär som vanligt.
Jag luftade mig själv idag och åkte ut till stallet. Det var skönt att andas den friska höstluften och jag kände mig genast lite bättre. Med hästarna mumsade kraftforder rengjorde jag Maxims träns och sedan hade vi rykt- och mysstund i gången. Han börjar betyda mer och mer för mig lilla hästen. När jag borstar honom på halsen och han vänder på huvudet och borrar in mulen i mitt armveck så känns livet så mycket roligare. Han är så lyhörd för vad jag vill. Om jag tillrättavisar Joker så spanar han genast in så att det inte är honom jag vill att ska göra något. När vi löshoppade i måndags så kollade han in mig efter hindren, om jag ville att han skulle fortsätta eller stanna (om jag skulle höja) han är så otroligt rolig att jobba med. Och han vill alltid vara med, alltid hitta på något. Inga sura miner, bara "Vad ska vi göra idag matte?". De flesta hästar jag tidigare skött om i mitt liv och haft närmast hjärtat har i det flesta fall, ursäkta uttrycket, varit "gamla gubbar", visst har de varit positiva på sitt sätt, velat springa i skogen och hoppa stockar eller undersöka nya vägar. Men det har aldrig varit någon häst, med undantag från Sudden kanske (och han var inte en gammal häst när jag skötte honom), som blivit glad bara av att se mig och av att stå i gången och mysa eller som frivilligt stoppar fram huvudet för att bli kliad.
Den här veckan har inte bjudit på mycket träning. Vilket jag saknar, såklart, så pass mycket att jag undrar hur mycket det kommer att kosta mig om jag pallrar mig iväg till morgondagens pass. Kommer jag att bli liggandes hela helgen helt utmattad? Eller är det bra för mig att svettas ut det sjuka och trötta? Veckorna räknas ner och jag känner stressen. Måste träna, måste hålla igång, måste klara det. Vilket naturligtvis inte är bra, speciellt inte med tanke på att jag ganska nyligen hittade tillbaka till känslan och glädjen med kendo. Något jag för allt i världen inte vill mista.
Och min fina sambo. Som jag vill ha ork att vara mer med honom, hitta på saker, umgås utan att ligga utslagen på soffan framför en film. Ibland vill jag bara sakta ner tiden och få den att gå långsammare, njuta mer av nuet. Men det kryper i mig, eller så slocknar jag långt innan han går och lägger sig på kvällarna.
Och så tänker jag igen, tre veckor till, det kan jag klara. Men jag vet med mig att om tre veckor finns förmodligen nästa mål uppsatt någonstans i en avlägsen framtid. Och så börjar vi om igen.
Behövde visst skriva av mig lite tror jag. Nu ska jag ut och lufta lungorna i kvällsluften och ladda, imorgon gör jag ett försök att jobba igen. Och sedan, sedan får vi se vad som händer.
Det Positiva: att tänka
Det Negativa: orkeslös
Good girl
Over and Out
Jag luftade mig själv idag och åkte ut till stallet. Det var skönt att andas den friska höstluften och jag kände mig genast lite bättre. Med hästarna mumsade kraftforder rengjorde jag Maxims träns och sedan hade vi rykt- och mysstund i gången. Han börjar betyda mer och mer för mig lilla hästen. När jag borstar honom på halsen och han vänder på huvudet och borrar in mulen i mitt armveck så känns livet så mycket roligare. Han är så lyhörd för vad jag vill. Om jag tillrättavisar Joker så spanar han genast in så att det inte är honom jag vill att ska göra något. När vi löshoppade i måndags så kollade han in mig efter hindren, om jag ville att han skulle fortsätta eller stanna (om jag skulle höja) han är så otroligt rolig att jobba med. Och han vill alltid vara med, alltid hitta på något. Inga sura miner, bara "Vad ska vi göra idag matte?". De flesta hästar jag tidigare skött om i mitt liv och haft närmast hjärtat har i det flesta fall, ursäkta uttrycket, varit "gamla gubbar", visst har de varit positiva på sitt sätt, velat springa i skogen och hoppa stockar eller undersöka nya vägar. Men det har aldrig varit någon häst, med undantag från Sudden kanske (och han var inte en gammal häst när jag skötte honom), som blivit glad bara av att se mig och av att stå i gången och mysa eller som frivilligt stoppar fram huvudet för att bli kliad.
Den här veckan har inte bjudit på mycket träning. Vilket jag saknar, såklart, så pass mycket att jag undrar hur mycket det kommer att kosta mig om jag pallrar mig iväg till morgondagens pass. Kommer jag att bli liggandes hela helgen helt utmattad? Eller är det bra för mig att svettas ut det sjuka och trötta? Veckorna räknas ner och jag känner stressen. Måste träna, måste hålla igång, måste klara det. Vilket naturligtvis inte är bra, speciellt inte med tanke på att jag ganska nyligen hittade tillbaka till känslan och glädjen med kendo. Något jag för allt i världen inte vill mista.
Och min fina sambo. Som jag vill ha ork att vara mer med honom, hitta på saker, umgås utan att ligga utslagen på soffan framför en film. Ibland vill jag bara sakta ner tiden och få den att gå långsammare, njuta mer av nuet. Men det kryper i mig, eller så slocknar jag långt innan han går och lägger sig på kvällarna.
Och så tänker jag igen, tre veckor till, det kan jag klara. Men jag vet med mig att om tre veckor finns förmodligen nästa mål uppsatt någonstans i en avlägsen framtid. Och så börjar vi om igen.
Behövde visst skriva av mig lite tror jag. Nu ska jag ut och lufta lungorna i kvällsluften och ladda, imorgon gör jag ett försök att jobba igen. Och sedan, sedan får vi se vad som händer.
Det Positiva: att tänka
Det Negativa: orkeslös
Good girl
Over and Out
Balans
Något som jag har funderat mycket på den senaste tiden är balans. Hur skapar man en bra balans i sitt liv? Jag har insett att mitt liv är ganska oblananserat för tillfället och har också insett att det mår jag dåligt av. När jag mår dåligt går det ut över mina prestationer. Jag fortsätter att försöka och försöka för jag vill ju så mycket, men när det inte blir bra och när känslan bara är dålig så tappar jag sugen. När jag då fortsätter att till exempel träna fast jag egentligen inte har lust, blir nedslagen av hur dåligt det känns, så är det inte längre roligt. Jag har så många inbillade måsten som jag borde lära mig att arbeta bort.
Jag kan skylla det hela på att jag jobbar natt, men det är inte hela sanningen, "problemet" har funnits där sedan innan, men nu visade det sig med skrämmande klarhet när jag gick över till natt. Just nu är jag inte speciellt lycklig och för att ha möjlighet att bli det tror jag att jag måste försöka omprioritera lite. Det jag mest tänker på är kendon, just nu älskar jag inte kendo så som jag vill, det är inte kul, eller det är klart att jag gillar att slå folk i huvudet, det är inte det som är problemet, men min egen kendo känns inte kul, jag har ingen lust helt enkelt, just nu känns jag färdigkendoad. Därför har jag valt att inte träna något på det läger som var i helgen i samband med tävlingen. En del av mig grämer mig eftersom jag har hört hur bra instruktören är, men en annan del tyckte att det var hur skönt som helst att plötsligt ha en ledig eftermiddag i soffan. Och den delen av mig var väldigt pigg när jag träffade Johan och umgicks.
Denna vecka blir det inte så mycket mer träning, så jag hoppas att lusten kommer tillbaka snart om jag får vila lite. Sedan ska jag börja räkna ner dagar och veckor tills det här konstanta nattjobbandet är över och jag kan gå tillbaka, i allafall delvis, till mina normala rutiner. Sedan ska jag försöka fortsätta träna i ett lite lugnare tempo och försöka få tillbaka känslan om att jag faktiskt har en liten aning om vad jag håller på med.
Jag fick ett ögonblick på tisdagens träning i allafall, nu ska jag bara jobba på att det ögonblicket ska räcka för att det ska vara kul och inte överskuggas av alla de tusen ögonblick som inte var det. Ibland kanske jag är onödigt negativ också.
Det Positiva: Ögonblick
Det Negativa: Övermättad
Take a breath and relax, this is not the end of the world.
Over and Out
Jag kan skylla det hela på att jag jobbar natt, men det är inte hela sanningen, "problemet" har funnits där sedan innan, men nu visade det sig med skrämmande klarhet när jag gick över till natt. Just nu är jag inte speciellt lycklig och för att ha möjlighet att bli det tror jag att jag måste försöka omprioritera lite. Det jag mest tänker på är kendon, just nu älskar jag inte kendo så som jag vill, det är inte kul, eller det är klart att jag gillar att slå folk i huvudet, det är inte det som är problemet, men min egen kendo känns inte kul, jag har ingen lust helt enkelt, just nu känns jag färdigkendoad. Därför har jag valt att inte träna något på det läger som var i helgen i samband med tävlingen. En del av mig grämer mig eftersom jag har hört hur bra instruktören är, men en annan del tyckte att det var hur skönt som helst att plötsligt ha en ledig eftermiddag i soffan. Och den delen av mig var väldigt pigg när jag träffade Johan och umgicks.
Denna vecka blir det inte så mycket mer träning, så jag hoppas att lusten kommer tillbaka snart om jag får vila lite. Sedan ska jag börja räkna ner dagar och veckor tills det här konstanta nattjobbandet är över och jag kan gå tillbaka, i allafall delvis, till mina normala rutiner. Sedan ska jag försöka fortsätta träna i ett lite lugnare tempo och försöka få tillbaka känslan om att jag faktiskt har en liten aning om vad jag håller på med.
Jag fick ett ögonblick på tisdagens träning i allafall, nu ska jag bara jobba på att det ögonblicket ska räcka för att det ska vara kul och inte överskuggas av alla de tusen ögonblick som inte var det. Ibland kanske jag är onödigt negativ också.
Det Positiva: Ögonblick
Det Negativa: Övermättad
Take a breath and relax, this is not the end of the world.
Over and Out
Valen vi gör...
... leder vidare till vad vi blir.
Jag funderar mycket på valen jag har gjort i mitt liv. Inte så mycket när jag gör dem, utan i efterhand. Vilka val var det som ledde fram till hur mitt liv ser ut idag? Vad hade hänt om jag valt annorlunda? Saken är ju att man aldrig kan veta, men det är roande att fundera.
Även om små val inte tycks ha så stor betydelse när det tas så kanske det kommer att ha en större inverkan på ditt liv än vad du tror.
Ett val som började föra mig mot den den männsika jag är idag var gymnasievalet. Inte själva valet om vilket program jag skulle välja, utan hur jag bestämde mig för att nu var det dags för en nystart, jag skulle våga prata med främmande människor, skaffa nya vänner, utveckla mig själv. Jag önskade att jag skulle hamna i en klass där jag inte kände någon utan skulle tvingas ta kontakt med nya människor. Självklart hamnade alla från min lilla ort som sökte samma linje och många från min högstadieskola i samma klass. Ödet ville inte göra det lätt för mig. Så det första dagarna, som var allmänt förvirrade försökte jag bara hänga med, hängde lite med det bekanta människorna, men sedan så tog jag tag i det hela med att träffa nya människor, det fanns ju i allafall 20 stycken i klassen som jag inte kände. Det var egentligen ganska enkelt det där första steget, jag var först in i klassrummet och satte mig helt enkelt vid ett bord, sedan så fylldes bordet på av andra människor. Klart, sedan att jag hamnade i en av de roligare gymnasieklasserna och träffade några av mina bästa vänner här i livet var nog en otrolig lyckträff.
Nästa stora val i livet blev betydligt svårare, i högstadiet trivdes jag nämligen inte så bra, hade någon vän som var lite närmare, men ingen som jag hängde speciellt mycket med, idag finns det bara en vän från högstadiet som jag har kontakt med, från gymnasiet är de betydligt fler. När jag tog studenten hade jag ett gäng kompisar som jag älskade att umgås med, jag hade en pojkvän och jag hade hästar i mitt liv som jag tivdes med. Även om jag kände att jag ville mer, något som jag inte kunde ta på så var det ändå svårt att bestäma sig för vad. De flesta av mina vänner siktade in sig på Uppsala, det gjorde även jag en tid, Uppsala är en trevlig stad, nära hemhem och livet där, mycket av det jag älskade i mitt liv skulle ha kunnat vara kvar på ett eller annat sätt. När jag letade utbildning att söka kollade jag på allt möjligt, men inget i Uppsala "talade" till mig. Sedan är jag hos studievägledaren för att få vägledning. Jag hade sagt att jag var intresserade av kemi och kriminologi bland annat. Och där var den plötsligt, Högskoleingenjör i Kemiska Analysteknik, utbildningen för mig. En nystartad utbildning som var förlagd till Linköping, en stad jag bestämt och tvärsäkert sagt att jag minsann aldrig skulle flytta till, varför minns jag inte längre, hade aldrig varit i Linköping innan jag sökte in till universitietet här. Men jag insåg att det här var för mig, jag skulle våga kasta mig ut i det okända och prova mina vingar. Lämna allt och börja om på nytt igen. Utmana mig själv, utveckla mig själv, nya utmaningar!
Så jag sökte och jag kom in och så flyttade jag och var ensam i en stad, 30 mil från alla i min familj och alla mina vänner. Inte en kotte kände jag här, men det var nog vad jag behövde. Jag grät varje kväll i en hel vecka, men sedan började jag trivdas så ortoligt bra, jag träffade människor jag hade ännu mer gemensamt med än de jag umgåtts med i gymnasitet. Jag träffade en människa som är en av mina närmaste vänner någonsin och som jag delat tre underbara år på utbildningen med, som fick mig att ta steget mot kendo och som ibland tänker samma sak som jag och sedan avslutar den tanke jag hade. Tack vare henne täffade jag också Johan som betyder så mycket för mig, som jag kan prata med som med ingen annan.
Och om jag inte hade vågat? Vad hade jag hamnat då? Vart hade livet fört mig? Det jag har lärt mig är i allafall att våga välja, för det kan bli så himla bra. Och om det inte blir det, ja, då får man välja igen, så mycket mer kan man inte göra.
Snart kanske det är dags att välja igen och denna gång kommer det att bli ännu svårare, för hur ska jag klara av att välja bort något av allt det underbara jag har i mitt liv mot något annat okänd. Men ibland kanske man bara måste ta ett djupt andetag och ta steget.
Over and Out
Jag funderar mycket på valen jag har gjort i mitt liv. Inte så mycket när jag gör dem, utan i efterhand. Vilka val var det som ledde fram till hur mitt liv ser ut idag? Vad hade hänt om jag valt annorlunda? Saken är ju att man aldrig kan veta, men det är roande att fundera.
Även om små val inte tycks ha så stor betydelse när det tas så kanske det kommer att ha en större inverkan på ditt liv än vad du tror.
Ett val som började föra mig mot den den männsika jag är idag var gymnasievalet. Inte själva valet om vilket program jag skulle välja, utan hur jag bestämde mig för att nu var det dags för en nystart, jag skulle våga prata med främmande människor, skaffa nya vänner, utveckla mig själv. Jag önskade att jag skulle hamna i en klass där jag inte kände någon utan skulle tvingas ta kontakt med nya människor. Självklart hamnade alla från min lilla ort som sökte samma linje och många från min högstadieskola i samma klass. Ödet ville inte göra det lätt för mig. Så det första dagarna, som var allmänt förvirrade försökte jag bara hänga med, hängde lite med det bekanta människorna, men sedan så tog jag tag i det hela med att träffa nya människor, det fanns ju i allafall 20 stycken i klassen som jag inte kände. Det var egentligen ganska enkelt det där första steget, jag var först in i klassrummet och satte mig helt enkelt vid ett bord, sedan så fylldes bordet på av andra människor. Klart, sedan att jag hamnade i en av de roligare gymnasieklasserna och träffade några av mina bästa vänner här i livet var nog en otrolig lyckträff.
Nästa stora val i livet blev betydligt svårare, i högstadiet trivdes jag nämligen inte så bra, hade någon vän som var lite närmare, men ingen som jag hängde speciellt mycket med, idag finns det bara en vän från högstadiet som jag har kontakt med, från gymnasiet är de betydligt fler. När jag tog studenten hade jag ett gäng kompisar som jag älskade att umgås med, jag hade en pojkvän och jag hade hästar i mitt liv som jag tivdes med. Även om jag kände att jag ville mer, något som jag inte kunde ta på så var det ändå svårt att bestäma sig för vad. De flesta av mina vänner siktade in sig på Uppsala, det gjorde även jag en tid, Uppsala är en trevlig stad, nära hemhem och livet där, mycket av det jag älskade i mitt liv skulle ha kunnat vara kvar på ett eller annat sätt. När jag letade utbildning att söka kollade jag på allt möjligt, men inget i Uppsala "talade" till mig. Sedan är jag hos studievägledaren för att få vägledning. Jag hade sagt att jag var intresserade av kemi och kriminologi bland annat. Och där var den plötsligt, Högskoleingenjör i Kemiska Analysteknik, utbildningen för mig. En nystartad utbildning som var förlagd till Linköping, en stad jag bestämt och tvärsäkert sagt att jag minsann aldrig skulle flytta till, varför minns jag inte längre, hade aldrig varit i Linköping innan jag sökte in till universitietet här. Men jag insåg att det här var för mig, jag skulle våga kasta mig ut i det okända och prova mina vingar. Lämna allt och börja om på nytt igen. Utmana mig själv, utveckla mig själv, nya utmaningar!
Så jag sökte och jag kom in och så flyttade jag och var ensam i en stad, 30 mil från alla i min familj och alla mina vänner. Inte en kotte kände jag här, men det var nog vad jag behövde. Jag grät varje kväll i en hel vecka, men sedan började jag trivdas så ortoligt bra, jag träffade människor jag hade ännu mer gemensamt med än de jag umgåtts med i gymnasitet. Jag träffade en människa som är en av mina närmaste vänner någonsin och som jag delat tre underbara år på utbildningen med, som fick mig att ta steget mot kendo och som ibland tänker samma sak som jag och sedan avslutar den tanke jag hade. Tack vare henne täffade jag också Johan som betyder så mycket för mig, som jag kan prata med som med ingen annan.
Och om jag inte hade vågat? Vad hade jag hamnat då? Vart hade livet fört mig? Det jag har lärt mig är i allafall att våga välja, för det kan bli så himla bra. Och om det inte blir det, ja, då får man välja igen, så mycket mer kan man inte göra.
Snart kanske det är dags att välja igen och denna gång kommer det att bli ännu svårare, för hur ska jag klara av att välja bort något av allt det underbara jag har i mitt liv mot något annat okänd. Men ibland kanske man bara måste ta ett djupt andetag och ta steget.
Over and Out
Film
Jag tänkte införa en lite mer personig kategori här, Tankar, där jag bara kommer att vräka ur mig en massa funderingar jag ibland har, mest för mitt höga nöjes skull. Så vi börjar med en sak jag kom att tänka på ikväll.
Jag älskar verkligen film, men på senaste tiden har jag, typiskt mig, börjat analysera mitt filmtittande, vilket kanske är en aningen onödigt eftersom filmtittande ska vara nöje och inget annat. Om man nu inte tittar på dokumentärfilmer och faktiskt lär sig något. De filmer jag på senaste tiden har begravt mig i är dock inte sådana. Verkligen inte. Tänk motsatt håll. Tänk amerikanska rosa tjejfilmer, med lagom farliga, lagom skäggiga karlar som kommer som en riddare och sveper iväg tjejerna när de som bäst behöver det. Är det inte meningen att man ska ha sådana här filmperioder när man typ är tonåring. Jag är snart 24, är det meningen att jag ska gilla dem. För det gör jag faktiskt, på ett sätt som jag aldrig gjorde för säg tio år sedan (och nu känner jag mig gammal, räknar tio år tillbaka i tiden och inser att jag faktiskt inte var så liten då, nästan vuxen, tyckte mitt 14-åriga jag).
För tio år sedan (plus/minus) drömde jag om att gifta mig med Bruce Willis (Kevin Costner i Robin Hood helt okej eller Christian Slater i Broken Arrow). Jag såg Die Hard-filmerna med min pappa och Femte Elementet, dessa var under lång tid mina favoritfilmer, blir fortfarande lite nostalgisk när jag ser dem. Men inte vill jag gifta mig med Bruce Willis i dagsläget. Mycket hellre någon som James Marsden, Hugh Dancy eller Penn Badgley bara för att nämna några. Eller rättare sagt karaktärerna de spelar. Jag menar kom igen, så trevlig är inte John McClane egentligen, mest skitig och svår.
Under min uppväxt tyckte jag mest att "tjejfilmer" var pinsamma och stängde gärna av eller gick ifrån om det blev alldeles för jobbigt, det gör jag i och för sig fortfarande, djupt rotad vana eller något. Jag kollade aldrig på mycket tjejfilmer, när jag kollade på film gjorde jag det med min pappa och pappa gillar action. Så lilla Matilda gillade också action. Vapen i mängder kan jag ta, men så fort det blir psykologisk skräck kryper jag ihop bakom en kudde och vill inte var med längre. För sådant kollade vi aldrig på.
Kanske är den här perioden av ameikanska rosa tjejfilmer ett sätt för min hjärna att ta igen något. Jag börjar till och med kunna läsa in vissa dolda (eller inte alltid så dolda) budskap i filmerna. Fast jag gillar fortfarande action och okej, jag fårstår grejen med skitiga badboys, men numer gillar jag dem i lite annat format, tänk Hugh Jackman (Wolwerine) eller Clive Owen (King Arthur). De är ju skäggiga så vad kan jag göra.
Jag började kvällen med Easy A och ska fortsätta med John Tucker must die, men imorgon får jag nog ta och tuffa till mig lite och se någon slags action.
Det Positiva: Filmkväll
Det Negativa: Kort soffa
Movietime
Over and Out
Edit: Jag var tvungen att pausa filmen en gång för det blev för pinsamt. Jag är fortfarande samma Matilda.
Jag älskar verkligen film, men på senaste tiden har jag, typiskt mig, börjat analysera mitt filmtittande, vilket kanske är en aningen onödigt eftersom filmtittande ska vara nöje och inget annat. Om man nu inte tittar på dokumentärfilmer och faktiskt lär sig något. De filmer jag på senaste tiden har begravt mig i är dock inte sådana. Verkligen inte. Tänk motsatt håll. Tänk amerikanska rosa tjejfilmer, med lagom farliga, lagom skäggiga karlar som kommer som en riddare och sveper iväg tjejerna när de som bäst behöver det. Är det inte meningen att man ska ha sådana här filmperioder när man typ är tonåring. Jag är snart 24, är det meningen att jag ska gilla dem. För det gör jag faktiskt, på ett sätt som jag aldrig gjorde för säg tio år sedan (och nu känner jag mig gammal, räknar tio år tillbaka i tiden och inser att jag faktiskt inte var så liten då, nästan vuxen, tyckte mitt 14-åriga jag).
För tio år sedan (plus/minus) drömde jag om att gifta mig med Bruce Willis (Kevin Costner i Robin Hood helt okej eller Christian Slater i Broken Arrow). Jag såg Die Hard-filmerna med min pappa och Femte Elementet, dessa var under lång tid mina favoritfilmer, blir fortfarande lite nostalgisk när jag ser dem. Men inte vill jag gifta mig med Bruce Willis i dagsläget. Mycket hellre någon som James Marsden, Hugh Dancy eller Penn Badgley bara för att nämna några. Eller rättare sagt karaktärerna de spelar. Jag menar kom igen, så trevlig är inte John McClane egentligen, mest skitig och svår.
Under min uppväxt tyckte jag mest att "tjejfilmer" var pinsamma och stängde gärna av eller gick ifrån om det blev alldeles för jobbigt, det gör jag i och för sig fortfarande, djupt rotad vana eller något. Jag kollade aldrig på mycket tjejfilmer, när jag kollade på film gjorde jag det med min pappa och pappa gillar action. Så lilla Matilda gillade också action. Vapen i mängder kan jag ta, men så fort det blir psykologisk skräck kryper jag ihop bakom en kudde och vill inte var med längre. För sådant kollade vi aldrig på.
Kanske är den här perioden av ameikanska rosa tjejfilmer ett sätt för min hjärna att ta igen något. Jag börjar till och med kunna läsa in vissa dolda (eller inte alltid så dolda) budskap i filmerna. Fast jag gillar fortfarande action och okej, jag fårstår grejen med skitiga badboys, men numer gillar jag dem i lite annat format, tänk Hugh Jackman (Wolwerine) eller Clive Owen (King Arthur). De är ju skäggiga så vad kan jag göra.
Jag började kvällen med Easy A och ska fortsätta med John Tucker must die, men imorgon får jag nog ta och tuffa till mig lite och se någon slags action.
Det Positiva: Filmkväll
Det Negativa: Kort soffa
Movietime
Over and Out
Edit: Jag var tvungen att pausa filmen en gång för det blev för pinsamt. Jag är fortfarande samma Matilda.
