En överraskningsträning

Så förra veckan blev inte direkt som vanligt. Vi var i ridhuset på tisdagskvällen, ungefär som vanligt i och för sig. Maxim kändes fin, inte allt för stel och inga skavanker från ihopsläppsäventyret tack och lov. Vi övade på att vara framme och göra tempoväxlingar i alla gångarter. Kände på några skänkelvikningar och förvänd galopp mot slutet. Kändes fin och redo för onsdagsträningen, som blev inställd... Men alla kan vi bli sjuka. Jag planerade raskt om och anmälde mig till en träning i markarbete på torsdagen istället.
 
På onsdagen longerade vi lite lätt i alla gångarter för det var vad jag orkade med efter en lång dag på jobbet. När torsdagen kom kände jag mig lite nervös, det var ju evigheter vi tränade bommar och hinder seriöst och ganska länge sedan vi över huvudtaget övade med bommar. Matten är lat och orkar ofta inte ta fram och nu i ridhuset kan man inte göra det när som helst heller. Men jag måste bli bättre helt enkelt. Maxim blev lite förundrad när han kom in i ridhuset, dels var vi 5 ekipage och sedan var det ju massvis med bommar i olika kombinationer att kolla in. Han var inte på sitt bästa framåthumör, men vi gjorde det bästa vi kunde av det hela. Vi fick göra lite olika övningar, för oss handlade det mest om att få till framåtandan och att han ska ta för sig. Och jag vet ju att det finns där, men nu kändes vi båda ringrostiga. Det här med studs och galopp över flera bommar är inte vår starka sida kan vi säga, men någon gång fick vi till det och då blev det bra, travbommarna kändes också bra även om vi nog aldrig haft en så lång serie någonsin tidigare. Maxim blev rätt så trött, även om det passade bra med pauserna som blev när andra gjorde övningen, men kände det på honom att det var jobbigt och han blev svettig och flämtig. Behöver jobba upp flåset lite mer. Vi fick med oss att jobba med våra tempoväxlingar och aldrig gå i samma tempo mer än 20 steg. Byta, byta, byta hela tiden. Jag fick med mig lite inspiration om att jag behöver orka släpa fram grejer själv också och helst mer än tre bommar åt gången... Förhoppningsvis kan vi vara med igen snart och så hoppas vi att medryttaren får lite tid efter nyår att träna också.  
 
Long time ago...
 
Det blev en promenad i fredagsmörkret och sedan leka med medryttaren på lördagen. På söndagen blåste det storm och virvlade snö. Matten hade klätt på sig för dåligt, men ordnade det med ett extra täcke som man kunde lägga kring benen. Vi gav oss ut på skrittur i skogen, frustande nöjd häst och inte allt för stelfrusen matte kom hem igen efter en timme i friska luften.
 
Sedan började vi veckan som vanligt igen med måndagsvila och en matte som helst bara ville sova. Och en tisdagskväll i ridhuset med lite stel häst, men som gjorde allt jag bad om och mot slutet var han mjuk och fin.
 
Onsdagsträningen gick som på räls. Vi fick göra många svåra saker hälsar både Maxim och matten. Men nöjda var vi efteråt. Maritha säger att skillnaden nu mot för något år sedan är att nu vill han försöka även om det är svårt och jobbigt, tidigare lade han bara av då, nu kämpar han sig igenom kortsidorna i förvända galoppen. Frustar i varje galoppsprång och ger lite till när jag ber. Vi körde lite skänkelvikningar i trav på diagonalen, matten måste åt vänster sitta över på högersidan för nu sitter jag helt fel och bara stör honom. Annars så kämpar vi oss vidare med att korsa bakben och försöka kordinera alla hjälper. Vi red en åtta på kvartslinjerna så det blev lite kortare sträcka, fick börja med att bara rida vägen och gasa på vid diagonalerna så att han skulle vakna till och sedan börja med skänkelvikningarna. Galoppen fick vi rulla igång i  runt fyrkanten först för där hade vi somnat till. Sedan fick vi rida samma åtta igen, med avbrott till trav runt medellinjen och fatta ny galopp. Jag behöver bli lite kvickare i min omställning, men Maxim gjorde ett bra jobb. Bra kvar i formen och fattade nya galoppen. Sedan vände vi halvt igenom i förvänd, fortsatte genom kortsidan och snett igenom till rättvänd, pausade lite och gjorde om igen. Åt båda hållen, trött ekipage efter det, men vi klarade det rätt så bra. Sedan avslutade vi med lite programridning med ett egenkomponerat LB-program, nåja, det viktiga var att försöka komma över tröskeln och fortsätta vara fin även om det var programridning. Travdelen kändes bra, galoppvolterna blev lite hipp som happ, en för stor och en för liten, matten måste få koll på styrningen. Sedan blev det lite dålig diagonal i galopp också, vi kom liksom inte fram till väggen och fick ett tidigt avbrott och en dålig hörnpassering. Så vi ska träna vidare, nästa träning om två veckor. Maxim får en lite lugnare vecka nästa vecka då jag åker iväg på jobbresa.
 
Vi promenerade i mörkret på torsdagen och red i skymning i skogen tillsammans med stallkompis på fredagskvällen. Trevlig tur med skritt och trav, Maxim jobbade på bra och kändes ganska så fin, lite lagom framåt och kanske lite stel ibland. På lördagen lekte han med medryttaren och hade mest velat springa vad jag förstod. På söndagen hade jag först tänkt rida ut, men eftersom det var noll personer i stallet som skulle rida i ridhuset var vi lite busiga och tog fram några bommar. Tre galoppbommar och ett litet sockerbitshinder. Sedan övade vi på att gå framåt och galoppera på. Matten kände sig väl inte riktigt som värsta hoppryttaren och vinglade omkring en del, men vi gjorde galoppbommarna i båda galopperna tre gånger var, fick göra en gång extra i svåra varvet. Men annars klarade han det superfint! Sedan tog vi hindret tre gånger åt vardera håll också, här fick vi också ta om en gång i svåra varvet, men annars gick det också jättebra! Trött häst som behövde sina skrittpauser mellan övningarna, matten också för den delen. Han kändes fin när vi travade av och ganska mjuk även om det inte varit fokus för passet.
 
Vi hann med en ridtur på måndagskvällen i skymningen också, ute i skogen. Travade på fin och lyssnade, försökte att inte ha så mycket krav utan jobba i korta perioder varvat med skritt på långa tyglar. Sedan åkte matten iväg på jobbresa i dagarna fyra och när hon kom hem igen så blev det en helg med promenader i skymningsmörker eftersom hon var helt slutkörd och behövde återhämta sig.
 
Det Positiva: Att gå utanför boxen
Det Negativa: Mörker, november, regn
 
You are the light of my life
 
Over and Out

Grand old man

Ett tag har jag vetat om att han inte skulle finnas så länge till. Han den där hästen med de ulligaste öronen och de finaste mörka ögonen. Den där hästen som gjorde alla galopper till en tävling och vann dem alla med en noslängd för sedan var tävlingen faktiskt slut, så det så! Hästen som gav så mycket tillbaka och som jag aldrig någonsin kände ett uns av rädsla på. Finaste Hampushästen <3
 
 
Dryga tre år var jag hans ryttare och minnena vi samlade på oss under de åren kommer leva kvar för alltid. Tiden i Älgbosätter med de gula hästarna tänker jag om den perioden av mitt liv. I dessa stunder är jag så tacksam över min blogg där jag kan gå tillbaka och återuppleva. Läsa om tävlingar och svampturer och galna galopper genom skogen. Läsa om att kämpa sig vidare och utvecklas och att lära en gammal häst att backa i vinkel så att man tillslut kan ta sig igenom en bruksbana utan u.
 
 
 
27 år är en aktningsvärd ålder att uppnå och att under merparten av dem vara pigg och frisk är något man unnar alla hästar. Man unnar dem också en ägare som ser när det börjar gå utför och att det är dags att ta det där beslutet man alltid fruktar när man har djur. Han fick en sista sommar med gräsbete och snäll kompis. Vi var och hälsade på honom i september jag och Johan, ullig och lite svankryggig, men fortfarande sig själv. Mest fokuserad på maten och inte riktigt tid med människan som ville kramas.
 
 
Hästen som lärde Maxim att det var okej att bada fötterna i dammen och att vass är rätt så gott att äta. Hästen som orkade allt och som lärde unghästarna att inget är farligt (det gick kanske inte alltid in, men det var ju inte Hampus fel...) Hästen som kunde bära vem som helst på ryggen utan tvekan och som tog sig fram över stock och sten utan problem.
 
 
Det finns så många minnen, men om jag ska tänka tillbaka på ett just idag så är det Hubertusjakten ute på Vikbolandet 2010. Hampus var i sitt livs form och taggade till tänderna. Varför ska man hålla sig sist när man kan vara först undrade han hela tiden? Vi som skulle ta det lugnt och lotsa liten Joker runt sin första större utflykt. Om vi började långt bak i ledet så slutade vi i rumpan på masterhästen när vi närmade oss mål. För häst efter häst blev trött och Hampus bara ångade på. Hur glad han var över att få springa fort och hoppa något hinder omgiven av andra hästar. På upploppen kom vi 3:a med pilot som bromsade eftersom hon trodde vi skulle försvinna upp på stallbacken annars. Och Hampus var redo för en vända till när alla andra hästar pustade ut och tyckte "äntligen är det över".
 
Så taggad på att springa mer <3
 
När du träffar Jossan där uppe bland molnen, hälsa henne från oss här nere på jorden.
 
En saknad
Ett tomrum
Ett hjärta fullt av minnen
En liten gul häst så högt älskad av alla runt omkring 
 
Hampus
1990-2017
Alltid i våra minnen <3

Jakten på sittben

Livet har lite för mycket på gång just nu, samt att det kanske inte gått så smidigt som jag önskat på jobbet. Här ska man köra de första "skarpa" proverna mot lagstiftningen och så går analysinstrumentet på semester.... Nåja, det ligger ju lite utanför min kontroll så man får försöka släppa och planera om, även om det är jobbigt.
 
Maxim ger energi i alla fall istället för att ta. Även om det runt omkring ibland tar lite mer än jag skulle önska. Vila på måndagen och ridhuset på tisdagen. Tyckte han var fin och ganska fokuserad på mig, vi övade på våra tempoväxlingar runt fyrkanten mest, lade in någon volt här och där och så gjorde vi någon skänkelvikning på diagonalen.
 
På träningen fick vi flytta fokus från Maxim och till matten lite gran. Vi har ju kämpat med att få fram honom och att han ska gå mer av sig själv och nu fanns det mer där redan från början och även formen var fin och han var mjuk. Så då koncentrerade vi oss på att matten skulle hitta sina sittben och sitta mer på rumpan, framförallt i galoppen där jag gärna hamnar ur sadeln och studsar omkring, sedan ska jag ju också sluta klämma med knäna och släppa ner benen. Vi övade mycket övergångar mellan skritt-galopp-skritt och att jag skulle sitta kvar både i fattning och övergång. Enkla byten i serpentiner över ridhuset övade vi också på och att vi skulle skritta på volten göra en framdelsvändning och fatta galopp ur den, lite knepigt och kordinationen var väl inte den bästa. Fick också rida en del utan stigbyglar och försöka lokalisera de där nedrans sittbenen. Maxim blev lite förvirrad när jag höll på med diverse övningar, men sedan fick han göra skänkelvikningar också, "puh, det här känner jag igen!" så Maritha var väldigt nöjd med oss och jag var också nöjd, mer sitsträning ska läggas in framöver.
 
 
 
Vi bytte lite fokus på torsdagen och skrittade ut barbacka i skogen, det är ju också bra för mattes sits, speciellt som hästen lägger i turboskritten och älgar iväg... Fint i skymningen i alla fall och en mysig stund med min bästa vän.
Fredag och ridhus igen, inga komplicerade saker utan fortsatt fokus på att gå fram, växla tempo och vara mjuk. Han var fin mest hela tiden! Och jag kunde njuta, titta i spegeln och inse att för det mesta ser vi inte så pjokiga ut. Vi övade lite skänkelvikningar när alla andra gick ut, men sedan var jag ganska så nöjda med oss.
 
I helgen fick jag inse hur fort allt kan rasa och vilken otrolig tur man har när det inte gör det... Maxim går i en trevlig hage just nu med två kompisar han kommer överrens med, de kanske inte är bästisar eller har klickat helt, men de funkar tillsammans, Maxim har fått något bitmärke, men inte mer än så. Nu ville en till häst in i vår lilla flock och vi tänkte att Maxim är snällast och kan gå på gräs så de två skulle få gå och bekanta sig med varandra på lördagen medans vi gjorde i ordning grannhagen med mer gräs. Så på lördagen släppte vi in Maxim till den nya hästen. Alla ihopsläpp jag haft med Maxim har varit ganska odramatiska, lite jagande, vift med framben, pipande och så brukar det bli lite springande, men lugna ner sig snabbt. Jag förväntade mig väl inget annat nu heller och var inställd på att Maxim skulle gå undan som han brukar, han verkar aldrig ha haft behov av att strida för sin plats i flocken och ibland har jag väl tyckt att han är lite väl snäll och skulle säga ifrån mer. Men jag trodde helt enkelt inte att han hade det i sig. Kanske gjorde vi fel i att det låg lite mat i hagen, kanske skulle det ha gått på samma vis ändå. Men det slutade med två hästar som stod och matade sprakar med bakbenen på varandra och ingen av dem backade av och detta skedde upprepade gånger. Jag har som sagt aldrig sett min häst eller någon annan häst bete sig riktigt på det här viset. Så vi särade snabbt på dem och Maxim fick gå tillbaka till sin gamla hage där bruna kompisen troget väntade vid grinden och så gick de iväg tillsammans. Maxim verkade inte så berörd av det hela, inga synliga sår, kall i benen, skrittade med raska steg till hagen och var sitt vanliga jag. Den andra hästen hade lite mer synliga sår.. Oron gnagde ändå, så jag åkte dit på kvällen också och tog in honom för att kolla igenom. Någon liten svullnad i form av ett hovmärke på rumpan, men inget annat, pigg och glad, hade bråttom in, smörjde på lite linement och försökte dämpa oron.
 
Fick bli en promenad på söndagen, så Maxim var ute på powerwalk med matten hängandes i grimskaftet. Och jag får väl ta och inse att min häst är bygd som en stridsvagn och vet hur han ska försvara sig. Det är skönt med en hållbar häst med kraftig benstomme som är i rätt så god form för tillfället. Men ändå handlar det ju mycket om tur för jäklar vilken kraft de kan få in i sina sparkar.
 
Denna vecka började vi med att matte jobbade otroligt lite och ägnade sig åt hovslagare, åkte hem med hästen och så fick han äta lunch i boxen medans jag fixade allt runt omkring, följt av borststund, uteritt i uppehållsväder med pigg och glad häst och på det lite mockning av hage. En ganska härlig start på en vecka som visade sig suga ut en hel del energi.
 
Det Positiva: Höstlöv med hösthäst
Det Negativa: Hur rinner tiden iväg så snabbt?
 
Could not do more if I tried
 
Over and Out 

Från nere på botten till uppe på toppen

Vi började veckan med måndagsvila, det regnade och var kallt så passade ganska så bra. Sedan skulle vi rida i ridhuset på tisdagskvällen, kanske var jag tidig eller så var det bara en ovanlig tisdag, men mycket hästar var det i ridhuset i alla fall. Maxim skötte sig ändå hyffsat och koncentrerat, lite sämre med matten, men vi får jobba vidare på det. Det är nyttigt att rida med andra och att förhålla sig till dem i sin ridning och lära sig ta sin plats, det är bra övning inför framridningar. Matten klarade inte av så mycket avancerade saker och knappt ens de okomplicerade. Men Maxim kändes mjuk och fin i alla fall.
 
Så när vi efter stress på jobbet och från jobbet landade i ridhuset för Marithaträning på onsdagen började jag med att vara negativ och beklaga mig. Maritha fick agera självförtroendebyggare, vilket hon såklart lyckades med alldeles utmärkt. Grundproblemet är att jag måste vara så konsekvent i min ridning och med mina hjälper och att de ska ge respons på en gång. Ingen av oss får sega ihop ens för en sekund. För då kommer de tjatande skänklarna som ett brev på posten. Så Maritha ställde ut koner på långsidan, fyra stycken där vi mellan 1 och 2 skulle öka, mellan 2 och 3 minska och mellan 3 och 4 öka igen. Jag måste gå honom utrymme för att öka genom att lätta i handen och minska med hjälp av sätet. Sedan får man se lite vart gränsen går. Vi gjorde detta i både trav och galopp och det blev hur bra som helst. Som han galopperade har han nog aldrig gjort tidigare, jag kunde känna skillnaden, känna när det var dags att skänkla på även på voltspår och vi fick till några riktigt bra volter med bra tempo. Vi pratade om hur jag känner mig och hur det ser ut är olika saker och Maritha var noggrann med att påpeka när jag satt bra för att försöka få mig att känna igen den känslan. Stilla händer, stilla skänklar och in med naveln mot ryggraden (även ett välkänt mantra från core-träningarna). Vi fick i läxa att öva på hemma. Konsekvent, konsekvent hela tiden. Och beröm när det bli rätt.
 
 
På torsdagen blev jag genomblöt av cykelturen och vi nöjde oss med en promenad i skogen. Maxim traskade i vattenpölar och matten hängde med så gott det gick.
 
Fredagskväll i ridhuset och vi repeterade det vi fått i läxa, vilket gick rätt bra, han svarade på bra framåt och även om andra hästar kom in så kunde vi mestadels koncentrera oss på vårt. Sedan skrittade vi ut i skogen som avslutning. 
 
På lördagen hade han medryttare och de hade varit ute i fina vädret och haft det trevligt. Sedan var vi där med våra gäster och hälsade på honom i hagen på eftermiddagen. Pappa hade med sig en äppelleverans så den tog vi med oss också. Maxim var mycket nöjd med det hela. Matten ägnade fem timmar av söndagen i stallet, orkade med en liten ridtur ut i skogen också när allt måste-göra var klart. Pigg häst som verkade nöjd med livet, försökte vara nogrann med att han skulle gå framåt när jag bad honom. Och fick en fin känsla ibland, trots mitt dimmiga hö-huvud (leverans av hö så tillbringade ganska lång tid på skullen utan att ha tagit tabletter), pigga öron framåt som till och med kunde slappna av och trava fint bredvid kohagen. Sedan att en tant skulle slå med stavarna mot eltråden och upprepade gånger fråga om elen var på trots att jag sade att jag inte visste var han lite mer skeptiskt mot.
 
Det Positiva: Sol i sinnet
Det Negativa: Bitvis apatisk
 
You can never take away the joy
 
Over and Out  

Att testa något nytt

Vi startade denna vecka med att testa något nytt för oss båda. Jag tycker att det här med behandlingar på häst är en stor snårig djungel som jag inte har velat ge mig in i om jag kan slippa. Jag har ändå ibland letat lite på internet efter personer som åker runt och gör diverse saker, men mest blivit förvirrad. Men så skulle boxgrannen ta ut sin equiterapeut som dels lät bra när hon berättade om hennes behandling och dels inte var hiskeligt dyr. Maxim har ju känts väldigt bra på sistone och vi har inga direkta problem så som jag ser det, men kan man hjälpa lite på vägen framåt så kan man ju försöka. Så jag beslutade att vi skulle prova, det enda vi provat hittills är massage för många år sedan och det kändes inte som det gjorde varken till eller från. Så på måndagskvällen med ruskväder promenerade vi runt i ridhuset en 20 minuter innan för att vara lite varma innan hon startade. Först kände hon igenom lite, sedan fick Maxim akupunkturnålar på rumpan eftersom han var stel och satt fast i vänster sida på ländryggen. Han var också lite sned i korset, men inte så mycket. Och stel i höger bog samt gallig i haserna. Sedan körde hon laser över hela kroppen och fokuserade lite mer på där problemen fanns. Hon korrigerade även snedheten i korset och lossade i bogen. Maxim hjälpte till så gott han kunde, hon gick snabbt upp som favoritperson tror jag, för han var väldigt nöjd, tuggade, gäspade och underläppen blev lång. Så det var ju tydligt att det här var lite mer populärt hos honom.¨Vi får se om vi gör om det snart igen, hur stor skillnad det verkar göra helt enkelt. 
 
En vinterdag för några år sedan med bästa utsikten, numera också ett tävlingsbidrag :)
Vi blev ordinerade skritt ett par dagar och sedan rida på som vanligt. Så på tisdagen gick vi powerwalk med den andra hästen som blev behandlad. Maxim hängde på bra i början, men blev lite mindre villig i slutet. På onsdagsmorgonen longerade jag lite, några minuter trav i båda varven, men annars mest skritt. Och på torsdagen var jag tillbaka i sadeln igen. Vi tog en kvällstur ut i skogen med en hel del skritt, men också trav för att värma upp kroppen och jogga lite lagom. Han kändes fin och pigg, ganska mjuk och med redan från början. 
 
Fredagskvällen hängde vi i ridhuset och körde igenom lite i alla gångarter. Han kändes inte riktigt så framåt som han jag skulle önska, även om han var mjuk och fin. Vi gjorde inga avancerade grejer utan fokucerade mest på att gå framåt och göra mycket volter. Störst skillnad kände jag nog i galoppen om jag nu kände något, han var betydligt lättare att få loss och fin i båda varven. 
 
Vi red ut på lördagen, bort kring vårt gamla stall och en runda där vi inte ridit sedan vi flyttade i somras. Det var trevligt, Maxim var pigg och glad. Fick anstränga mig för att inte bromsa för mycket och att han skulle få lov att gå på framåt när han nu ville. Sedan hade han jobbat i ridhuset på söndagen med medryttaren och varit fin. Sjävl ägnade matten ändå dagen åt två stallbesök, ett för att släppa ut hästarna på morgonen och ett med hagbygge och hagmockning mot kvällen. Maxim och kompisarna blev glada över att få mer gräs. 
 
Det Positiva: Glad häst
Det Negativa: Ryttarens ovilliga kropp och knopp
 
I could never give this up
 
Over and Out 

Dressyrtävling Bälinge RF LB:2

Första start kl 8 en söndagsmorgon kanske inte riktigt är något man strävar efter. Och stressen det kan medföra är lite jobbig att hantera. Men har man med sig den bästa sambon som medhjälpare så kan i allafall det gå ganska bra. Jag hade i allafall förberett och packat allt så det bara var att bära ut. Medan Johan kopplade på släpet gav jag alla hästar frukost, så Maxim hann äta lite innan vi åkte vid 6.40, lite senare än vad jag tänkt, men med de nya reglerna med att man visar passet på amodan behövde vi i allafall inte springa fram och tillbaka med det innan urlastning. Så vi kunde faktiskt lasta ur när jag hade tänkt, på med sadel och så fick Maxim promenera runt med husse en stund medan jag gjorde mig själv i ordning. Johan hade fått köra dit så håret hade jag lyckats fixa i bilen mellan navigerandet, så mest att klä på sig och vi skrittade bort mot framridningen och jag kunde sätta mig i sadeln som planerat 7.40. Då tog jag tyglarna ganska snabbt eftersom han skrittats fram ganska ordentligt och vi jobbade lite i skritten med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar/skänkelvikningar. Sedan trava fram, hitta ett bra tempo, varva med lite volter, skrittpaus, samma i galoppen i båda varven. Han kändes fin och pigg, sprang på bra och brydde sig inte så mycket om omgivningen, sneglade lite ut genom dörren, men fokuserade mest på mig. Jag var också fokuserad och kom till bra ridning tycker jag, men som vi så bittert fått erfara så vinner man inga framridningar. 
 
När vi kallades in på banan så känns det fortfarande bra, han blir lite tveksam att gå ut och jag ska hitta rätt väg att gå. Men vi kommer in i allafall och tar lite fart och travar runt under lättridning. Domarsekritariatet var i en barack vilket var okej att gå förbi, men sedan hade de en reklamskyltsvägg längs ena långsidan, vilket nog inte hade rört oss i ryggen om det suttit på en ridhusvägg, men nu var det utebana och en sådan har vi nog aldrig råkat ut för tidigare. Maxim blir spänd, stirrar och jag kan inte hantera det hela så bra som jag skulle vilja och sedan hamnar vi i våra olika bubblor. Så det blev vingligt, segt, bakom lod och skänklar som bankade. Inte en kul känsla efteråt och även om vi gjorde alla moment, så fanns det nästan inga ljusglimptar i känslan. Visst, han gick förbi långsidan med skyltarna, men hela tiden var det som att rida i sirap. Jag hatar att rida på det viset när det blir forcerat och spänt och vi inte får visa upp oss från vår bästa sida. När jag har sådan fin känsla när vi tränar eller som nu på framridningen. 51% slutade vi på, så tillbaks på ruta 1 kändes det lite som. 
 
Jag har tagit mig en funderare på hur vi ska tackla det här, men har ingen klar lösning ännu. Vi har ju kommit en bit framåt och jag tror att vi hittat en förberedande upplägg som funkar, både dagarna innan och på själva tälingsdagen. Upplägget inför denna tävling var kanske inte så optimalt som jag önskat, men ändå kändes han fin när jag började värma. Min tanke är i allafall att vi två dagar innan kör ett dressyrpass och dagen innan dressyrupplägg i skogen, han blir glad av det och väldigt ofta hittar jag känslan snabbare där. På tävlingsplatsen 10 minuters framskrittning för hand och 20 i sadeln, starta som vi startar varje pass numera med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar, trava igång, mjuka upp lite, galoppera igång, mjuka upp lite och avsluta med lite övergångar trav-skritt-trav-halt-trav. Och vi måste komma ut på fler pay and ride, vi behöver åka till olika ställen och träna på att slappna av. Med vi menar jag mest jag, för han är så känslig för hur jag känner inför saker och ting.
 
Och oavsett i vilket sammanhang känner jag alltid press på att visa upp oss från vår bästa sida. Man kan försöka intala sig att det bara är träning att man ska ta lite lättare på saker och ting, men det är lättare sagt än gjort. Även om jag åker till ett nytt ridhus för att träna, för t.ex Maritha eller för en ny tränare, så vill jag visa upp oss bra i det nya ridhuset med främmande ögon på oss. Även i ridhuset hemma kan jag känna så när vi rider med sällskap eller när det sitter personer på läktaren. Jag vet ju att kunniga människor ofta kan se förbi bristerna hos ekipaget och se möjligheterna, t.ex. när vi tränade för Mads och han ser potentialen även fast det kanske inte var det bästa ridpasset någonsin, men jag vet också att merparten bara ser vad som är bra i stunden. Jag är oftast ganska självcenterad när jag själv rider och har sällan eller aldrig så bra koll på hur det går för dem runt omkring, jag inbillar mig det i allafall, men på något sätt tror jag inte på att alla andra också är det (även om det kanske är så). När man sedan har en häst som drar blickarna till sig för att den är liten, gul och med punkfrisyr så vill man visa upp den på ett bra sätt, man vill krossa alla de där fördomarna som man vet att vissa (ganska många) människor har. Och jag vet eftersom folk kommit fram och sagt det till mig att vi har visat dem en annan bild. Och även om det värmer så var det kanske så att det de berömmer kanske bara är hälften så bra som vi kan eller har visat på träning och den frustrationen blir rätt så stor. Jag tar nog mer åt mig av bröm när det kommer från människor som följt oss under många år än av någon som bara ser en ögonblicksbild. 
 
Ibland kanske det är lättare att ha en oansenlig brun häst och smälta in mer. För fjordhästar är födda till att stå ut ur mängden.  
 
Det blir ju ett långt inlägg det här om lite djupare tankar, men ibland klarnar saker och ting när man får skriva ner dem. Även om man ibland kanske ska sluta tänka och bara göra. Maxim knallade i allafall nöjd ut i hagen igen efter lite extra mat inne i boxen. Och vi var hemma i lägenheten vid halv elva på förmiddagen, en kompakt tävlingsdag till ända. 
 
Det Positiva: Mina killar gör mig glada varje dag
Det Negativa: Min kropp gör mig arg mer och mer ofta. 
 
Hjärtat är där livet är
 
Over and Out
 
 

Höstjobb

Matten började veckan med en 10 timmars arbetsdag så Maxim fick lite lätt borstning och vila. Sedan försökte vi kamma till oss i ridhuset på tisdagen vilket gick sådär. Jag börjar väl begripa hur jag ska rida för att mjuka upp honom även om jag inte når så långt själv som vi gör med Maritha på marken. Han var bitvis fin i alla fall, men lite stel så fick kämpa på i högervarvet. Red mest serpentiner och volter i alla gångarter, gav oss på förvänd halvt igenom, fortsätta genom kortsidan och in på diagonalen för att komma ut i rätt varv igen, fick upprepa en gång i vänster, men i höger gick det fint på första försöket. Och så gjorde vi några skänkelvikningar innan vi travade av. Varm Maxim som behöver klippas så snart jag masat mig iväg och köpt nya skär till maskinen.
 
Träningen denna vecka hade sina toppar och dalar kan man säga. Ibland får jag den där fantastiska känslan, speciellt i traven och ibland bara faller allting i sär. Ibland känns det som om jag kan sitta ner och slappna av och det inte ser så dumt ut och ibland bara skumpar jag omkring. Eftersom jag lite spontan anmälde mig till en tävling på söndag så övade vi övergångar eftersom jag uppenbarligen glömt bort hur man rider dem. På tisdagen var det svårast att bryta av till trav från galopp då vi bara tappade allting, på träningen var det plötsligt svårast att fatta galopp från trav. Minsta lilla jag gör fel så blir det pannkaka kändes det som. Och eftersom ett av momenten i programmet vi ska tävla är att bryta av från galopp till trav på diagonalen och sedan fatta ny galopp så kan det ju vara bra om man inte misslyckas helt. Jag måste lära mig att bryta för innertygeln och sedan ställa om till andra sidan innan jag fattar nästa galopp annars kan det bli fel. Över huvudtaget behöver jag bli noggrannare och kvickare med att rätta och att förbereda oss för nästa moment. Nåja, det blev himla fint mot slutet även om vi båda blev trötta. Vi fick också öva på skittdelen där det både är mellanskritt på tygeln och mellanskritt med förlängning av formen med längre tyglar, känner att skritten kan vi ta lite poäng i och jag behöver veta vad som krävs av mig där så jag inte gör för mycket eller för lite av något. Känner mig försiktigt optimistisk, jag hoppas på bra känsla i skritten och i uppridningarna och att vi ska få till vägarna och energin i travprogrammet. Galoppen får vi se, det kan gå bra och det kan falla isär beroende på hur jag sköter mig. Vill ju gärna försöka få till vägarna och övergångarna, men det beror lite på hur spända vi är på hur väl galoppen fungerar. Behöver vara noggrann med hur jag rider hela tiden och rida moment för moment, samt plugga in programmet ordentligt!!! Inga fler felridningar.
 
 
På torsdagen hamnade mina tankar om mänskilgheten på minus. Kommer till stallet, ser att intag är på gång så lägger in mina saker och går för att möta upp och ta Maxim. Då får jag höra att hon som skulle ta in pratat med några som sett att det varit folk inne i hagen som jagat hästarna och piskat dem med pinnar.... Ilskan infann sig rätt så snabbt där kan jag säga. Det finns få saker som gör mig så arg som när folk är elaka idioter mot djur. Kollade igenom Maxim, men hittade inga skador på honom och han kändes som sitt vanliga jag när vi pysslade och gick promenad, tog en extra stund med massageborsten när vi kom tillbaka lite uppvärmda från promenaden. Men nu går jag omrking och oroar mig att det ska hända igen, att det ska dels bli några fysiska skador på Maxim eller någon av de andra hästarna, men också det att han inte kommer känna sig trygg i sin egen hage. De har en väldigt fin hage nu, men den ligger längst från stallet så den är också svårast att hålla koll på för andra, så även om det nästan alltid är någon i stallet är det inte säkert att de ser något. Och upprepas det här fler gånger så får det nog bli att byta till hage närmare stallet helt enkelt. 
 
Hade en härlig kvälltur på fredagen i skogen med dressyrtänk. Maxim var fin, speciellt när vi kommit förbi korna så slappnade han av. Vi övade på våra övergångar och kvicka hjälper och hade det allmänt trevligt måste jag säga. Sedan fick han leka lite med medryttaren på lördagen och hade skött sig fint, jag ägnade dagen åt att packa inför tävling, klippa taggbuskar i hagen och mot kvällningen klippa Maxim för första gången i höst, blev ganska bra och en mer okomplicerad häst att klippa är nog svår att hitta. Eller vad säger ni om när hästen kärleksfullt försöker trycka sig mot maskinen och sedan hjälpsamt försöker klia matten tillbaka!? Älskade liten gul säger jag. Söndagens tävling får ett eget inlägg.
 
Det Positiva: Stalltimmar
Det Negativa: Hur länge man än lyckas skjuta fram en förkylning så bryter den ut tillslut. 
 
You give to much
 
Over and Out

Stormsteg framåt

Med en förkylning som ligger och lurar i flaggorna är orken såklart inte på topp, men vi har ändå kommit igång rätt så bra. Började veckan med en uteritt i ensamt majistät, satte liget högre tempo, travade och galopperade en del, kändes som om Maxim behövde få ur sig lite och skaka loss i kroppen. Fin blev han på slutet i allafall och jag lite piggare.
 
Tisdagen blev det senare kväll i ridhuset, ganska mjuk och fin redan från början även om han sneglade misstänksamt på den militärklädda mannen som höll en träning. Sedan blev vi själva och då var det lättare att slappna av. Försökte lägga lite tid på galoppen och hålla igång den lite längre, vilket gick ganska bra, nog är det så att matten tröttnar fortare än hästen. Vi körde någon båge i förvänd galopp och en halvt igenom i varje varv, fortsatte genom kortsidan och gick in på diagonalen för att komma ut i "rätt" varv igen. Mer stöd behövdes i vänster och det känns rätt så stor skillnad i dem som vi måste jobba på att jämna ut.
 
Veckan Marithaträning, ja, vad ska man säga. Jag svävade på moln efteråt och höll nästan på att snyfta av glädje under tiden. Den känsla han gav under hela träningen var banne mig magisk! Att han är min och att vi har kommit så här långt gör mig så otroligt lycklig! Han var med redan från början och mjuk åt båda hållen. Traven har blivit så stark och jag har problem med att sitta ner i den. "Håll i dig matte så kör vi" säger han och tar i med hela kroppen. Vi övade lite delar ur LB:2 som vi tänkte tävla om 1,5 vecka. 
 
Galoppen kändes också fin redan från början, vi körde några förvända, halvt igenom och genom kortsidan, inga problem där, behöver som sagt stötta upp i vänster, men det tar sig sakta men säkert. Skänkelvikningarna börjar också komma mer och mer, jag behöver hålla mer i yttertygeln och rida rakare, vill ju gärna tvära jättemycket och då blir det inte så bra. Vi fick även öva öppnor på medellinjen, svårt och det gäller att ha tungan rätt i mun om vi säger så, men vi börjar kordinera oss. När vi travade av var han så mjuk och fin åt båda håll, sprang på med bra energi och sänkte sig fint. 
 
Det blev en promenad på torsdagen och så hann vi jogga ute i skogen på fredagskvällen, mjuk och fin, bjöd på bra framåt och kunde nästan slappna av hela tiden då vi gick förbi kossorna. Övning ger färdighet! 40 minuter var vi ute ungefär, travade en del, men jobbade också lite i skritten. 
 
 
Matten hade en sen lördag, så för ovanlighetens skull blev det eftermiddag innan jag var i stallet. Gav oss ut på upptäcktsfärd, bort över stora vägen och galopperade på sandstigarna där, sedan fortsatte vi längre än vi gjort tidigare och letade oss fram till en fin väg, som hade bra underlag efter regnet. Maxim ogillar starkt att springa fort på okända vägar i kombination med att det inte är hemåt, men vi travade lite i allafall. När vi kom till en vändplan sa Maxim tydligt att nu fick matten ge sig! Vändplaner är till för att vändas på, förstår du inte det!? Eftersom vi då varit ute en timme höll jag med och vi vände hemåt. Blev en del trav och galopp även hemåt och han kändes ganska så pigg och glad. Lite över två timmar var vi ute drygt 15 km när jag mätte på kartan hemma.
 
 
Så för bådas vår skull tog vi det lite lugnare på söndagen. Eftersom ridhuset var tomt passade jag på att longera lite lätt i skritt och trav. Maxim var fin och lyssnade bra, slappnade av fint och jag var väldigt nöjd efteråt. Sedan ägnade matten och hussen sig åt ohästiga saker och åkte till mattens föräldrar för fika, svamp-plockning, grönsaksplockning, fruktplockning och middag, samt två kvällar efter åt att ta hand om 30+ liter svamp. En liten skattkista i frysen blev resultatet. Och lite äpplen och morötter som ska delas med Maxim, men det vet han inte om ännu.
 
Det Positiva: Att komma till ro
Det Negativa: Höstförkylningar på ingång
 
I could never give this up
 
Over and Out 

Solen genom molnen

Veckan började med lång arbetsdag för matten, så när jag väl ramlade in i stallet ´strax innan 19 fanns inte mycket ork kvar. Maxim var också måndagstrött, stod mest och vilade huvudet i fönsterkarmen medans jag fixade i ordning allt. Blev en snabb avborstning och lite mys innan jag åkte hemåt.
 
Tisdag i ridhuset, vilket kändes helt okej, inte den allra bästa känslan, men ganska mjuk redan från början, tog kanske inte för sig lika mycket som jag är van vid numera, men gjorde allt jag bad om. Var lite hästar som kom och gick och dörren som var öppen ibland och stängd ibland, så lite sådana störmoment vi behöver bli bättre på. Men sammanfattningsvis en mjuk häst, men inte den bästa ryttarkänslan. Fick dock beröm dagen efter av stallkompis som tyckt att han såg så fin ut och jobbade mycket med ryggen, undrade om det var jobbigt att sitta ner och det är det ju...
 
Gillar sitt fönster <3
 
Iväg till Marithaträning i lite bättre tid än förra veckan vilket gör att man är lite bättre med mentalt redan från början. Han kändes återigen mjuk och fin, men jag fick fortfarande inte till dragläget så som jag vill. Pratade om frustrationen med Maritha och det kändes lite bättre efteråt, vi är ju inte riktigt där att jag hela tiden kan nå dit själv ännu. Vi fick göra lite olika roliga övningar även denna gång, hon hade ställt ut koner i hörnen samt några på mitten av medellinjen parallellt med X. Så vi fick börja i trav, rida från hörnet in på diagonalen, flytta i skänkelvikning in mellan konerna på medellinjen och sedan ställa om och byta håll och flytta ut till nästa hörn igen. Matten hängde på sniskan och Maxim försökte förstå denna nymodighet med att byta håll mitt i. Men vi fick till det ganska fint tillslut tycker jag och ibland när jag får till det i traven så känns det så otroligt! Sådär som att jag förstår inte riktigt hur den här hästen är min och jäklar vad bra han hade varit och hur långt han hade kommit om han haft en något mer talangfull ryttare på ryggen. Vi gick sedan över i galoppen och här kändes han speciellt i höger varv lite knacklig, vilket när jag rider själv leder till att jag tror att han är halt eller dödssjuk. Med Maritha på marken så ser hon ju och hon såg inget fel bara att galoppen inte blir i rätt takt för att han inte kommer fram ordentligt. Så vi red på en del och red samma bågar vi använt för skänkelvikning men nu för början till förvänd galopp, det blev han fin av och när jag blir lite lugnare i händerna och låter honom gå mer så blir det himla trevligt. Jag behöver komma ifrån det mer, men ska försöka tänka på det själv också. Vi vände upp på medellinjen i galopp några gånger också och där var jag bättre på att vända med ytterskänkeln och låta honom vara i munnen och han tog för sig framåt bättre också. Vi fick öva lite avsaktningar och halter också, en bit kvar, men bättre för varje gång. Sedan så tog vi halvt igenom och förvänd galopp genom kortsidan, blev inte så bra i vänster, men i höger höll vi ihop det bättre. Gäller att ta tag i det hemma igen också, har fått ligga lite på vila under sommaren. Avslutade med att kolla på öppnorna på medellinjen i trav, åt vänster var det fint, men åt höger fick vi inte riktigt till det, när vi gick tillbaka till skritt så blev det tillslut godkänt så då avslutade vi och travade av, fin känsla där och så och bitvis hittade jag dragläget i galoppen. Förmodligen är han lite trött och sliten och orkar helt enkelt inte, så det är att jobba vidare, lägga in skrittpauser och kämpa på helt enkelt. Utgångsläget är plötsligt ett helt annat än vad det var för ett år sedan.
 
Torsdag och fredag blev det uteritter, torsdagen med sällskap och en Maxim som inte verkade ett dugg trött, skrittade på i raketfart hela vägen och fick lyfta på fötterna ordentligt så jag tror det var bra. Gå igenom kroppen efter träningen liksom och mjuka upp med hjälp av naturen. Fredag red vi själva och joggade en hel del i trav runt de regnmjuka vägarna som fick ytterligare lite regn på sig när vi red, men det är rätt så mysigt, så länge det inte är allt för kallt så. Mjuk och fin blev han när han väl slappnade av, vi fick ta en liten omväg i skogen förbi kossorna som var lite väl nära staketet och väldigt intresserade av oss, men sedan blev det mer avslappnat och mjukt.
 
Sedan blev det vila hela helgen och så kör vi nya tag denna vecka!
 
Det Positiva: Energi
Det Negativa: Trötthet
 
Love until the end of time
 
Over and Out 

Älskade höst

Så har hösten dragit igång på riktigt igen, för nu har vi börjat med våra Marithaträningar! Jag ligger ju lite efter med den här bloggen, men ska försöka sammanfatta lite av senaste veckans Maximhändelser.
 
Helgen blev det först hagfix större delen av lördagen, matten var trött så trött efter att ha fixat allt i stallet åkte hon hem och sov middag. Blev en pass i ridhuset på lördagskvällen istället, inte helt harmoniska, men fin mot slutet. En efterlängtad lång uteritt blev det på söndagen, tyvärr i ensamt majistät, men vi hade det rätt så bra ändå i drygt två timmar. Långa galopper, delvis lite upptäcktsfärd och lite för glad lös hund i skogen kan väl sammanfatta det hela. Maxim tog till och med för sig lite trots att det fanns trollstenar och ormbunkar att skygga för när vi försökte springa fort.
 
Startade veckan med vilodag och pyssel. Borsta, massera och klippa lite man är ganska lagom en måndag då man jobbat en timme extra på jobbet. Tisdagen var det dags för skoning på förmiddagen så det klämde matten in i ett redan späckat dagsschema sedan förberedde vi vår första dressyrträningen för terminen med ett pass i ensamt ridhus på kvällen. Gjorde ganska mycket övningar i trav där vi försökte mjuka upp, bland annat små serpentiner och vändningar över medellinjen vilket gör honom uppmärksam och mjuk.
 
Martihaträning då, den första på terminen, och en matte som inte riktigt kommit in i rutinen och därför var sen, men kanske var det lika bra, nu fick vi ta lite av träningstiden till uppvärmning, men vi är ju inte helt i form ännu, eller jag är inte i alla fall. Maxim är i form hävdar han bestämt. I alla fall kändes han rätt så fin och med redan från början även om det tog ett tag att få igång hela maskineriet. Vi ägnade stor del av tiden åt en övning Maritha kallade "Kulturmärket", ni vet de där symbolerna man ser efter vägen som pekar ut fornminnen och annat kulturellt intressant. En sådan red vi, men lite förenklad eftersom ridhuset är ganska litet. Först i trav, volterna är till för att mjuka upp och på medellinjen gjorde vi lite olika, ibland öka på, ibland halt och så fick vi prova öppna också mot spegeln, vilket gick bra! Maxim kan han, matten sitter mest och leder med fel tygel och försöker antingen överböja eller hålla för rak, inte lätt för gul häst då. Sedan skulle vi göra i galopp också och när matten väl började svänga på ytterskänklarna så gick ju det också bra... Att en sådan sak ska vara så svår, sväng upp på medellinjen i galopp liksom, men hjärnan slog slint och Maxim fick klara sig bäst han kunde, vilket var ganska bra, men det blir ju bättre när matten i alla fall försöker hjälpa till. Fick avsluta med några diagonaler i trav med tempoväxlingar och skänkelvikningar, Maritha var nöjd och matten var nöjd, Maxim fick till och med smaka socker så han var också nöjd om än ganska trött och svettig. Mer galopp åt folket tar vi med oss, vi behöver hitta en lämplig galopp-partner som vi kan hänga på runt i skogarna, matten jobbar på den biten.    
 
När löven blir gula tar vi ytterligare nya tag, gammal bild från en saknad tid
 
Blev promenad på torsdagskvällen och lugn uteritt på fredagen med nytt sällskap! Maxim gick först och visade att inget minsann var farligt. Tröskel eller kor eller för till och med de vanliga stenarna. Började inte ens. Kände nog att det andra ekipaget var lite osäkert och klok som han är gjorde han igen grej av något så som han ju kan. 
 
Blev ridhuset på lördagen och bästa hemmapasset sedan innan SM. Så fin och mjuk, lyssnade och tog för sig. Matten hade ju lite problem att hänga med men gjorde sitt bästa för att inte störa. Repeterade övningen från träningen och fick bitvis till öppnorna på medellinjen vad jag kunde se i spegeln. Det går framåt med stormsteg med andra ord! Fick sällska i slutet, men det fungerade bra, Maxim behöll fokus och matten också så bra träning! Mamman till ekipaget tyckte Maxim var fin och stilig, kul med berömmande ord, vilket vi fått höra en del på sista tiden, värmer i hjärtat! 
 
Vi avslutade veckan med en uteritt, mycket trav och lite galopp i skogen, smög in lite förvänd ibland, men mest försökte jag bara vara och låta Maxim springa. Han kändes fin och mjuk, blev lite stressad av skrikande barn i skogen, men vi tog oss förbi om än lite skeptiskt. Ungefär samma runda som vi hade sällskap på tidigare i veckan, men denna gång var vi själva och då kan man minsann hitta allt möjligt att skygga för, sin egen skugga är ett exempel. 
 
Så motiverad letar matten dressyrtävling att runda av hösten med, får se vad vi kan komma iväg på. 
 
Det Positiva: Den gula, alltid den gula
Det Negativa: Den värkande kroppen och knoppen
 
Hold on
 
Over and Out

Mot hösten och tar nya tag

Luften börjar bli så där, som jag tycker i alla fall, härligt höstig på morgonen när man kommer ut. Sån där luft som känns frisk att andas.
 
Maxim och jag började förra veckan med två dagars vila, han kanske tyckte det var lite onödigt, men matten behövde återhämta sig och ladda om lite. Han är så otroligt positiv till allt just nu och jag ska verkligen försöka att hålla det så och behålla den här framåtandan och glädjen. På onsdagen hade jag min första morgonfodring i nya stallet, att gå en morgonpromenad kl 5.40 samt umgås med ett gäng hästar var en bra start på dagen. Hade även skrivit upp mig på utsläpp av Maxims haggrupp, så jag blev kvar och väntade medans de åt upp frukosten inne, hann fixa klart allt det praktiska för Maxim också vilket ju var en bonus. Hemma halv åtta, dusch och frukost och så jobba hela dagen. Några lugna timmar hemma och så tog jag och Maxim en tur i ridhuset innan kvällsfodringen som jag också hade.
 
Han kändes ganska stel till höger, men vi jobbade upp det mer och mer vartefter och mot slutet började det kännas ganska bra igen, men visst är det en bit kvar att jobba med innan vi båda är tillbaka på banan. Vi gjorde i alla fall inget avancerat detta pass, försökte lägga in en hel del galopp runt fyrkanten och jobba med ställningen för att mjuka upp. Annars red vi en del serpentiner och 10-meters volter i trav också för att försöka jobba igenom hela kroppen. Duktig häst som blev lite lagom varm av det hela, börjar längta till att börja träna dressyr igen snart.
 
Torsdagen vakades uteridning med L och P, skrittade på i ca en timme med Maxim först mest hela tiden, ivrigt påhejad av P som gärna gömde sig bakom en gul rumpa när det vankades farligheter. Maxim klampade på bra, när vi skulle förbi ett stall med annan gul på gårdsplan blev det lite mer tveksamheter, men det gick också tillslut. När vi nästan är hemma och båda hästarna koncentrerar sig på en stallkamrat som blir longerad i sommarhagen kommer det en joggare och anfaller bakifrån! Maxim hann nog inte ens fatta vad de sprang för, men stopp fick vi snabbt i allafall. Något litet missöde ska man ju ha när man klarat sig förbi alla möjliga andra konstigheter.
 
 
Fredagen innebar också tidig morgon och sen kväll i stallet. Men 20.30 en fredag får man ha hela ridhuset för sig själv och njuta av en fin häst som är mjukare från början och gör allt jag ber om. Ett sånt där pass när man inser att det är det här som det handlar om och det man hela tiden strävar efter.
 
 
Helgen bestod av uteritter, en sent på lördagskvällen med mycket galopp och glad häst och ryttare som trotsade tröttheten vilket det helt klart var värt! Stigarna var fin efter regnet och Maxim börjar gå på framåt en hel del när vi galopperar. På söndagen tog vi oss bort till lilla sandbacken för lite klättring. Maxim hälsar att han var pigg och att första gången upp kan man springa så fort de gula benen bär, men fjärde gången går det lite lugnare till... Matten höll i sig och njöt faktiskt, vilket kändes kul.
 
Vi påbörjar denna vecka med en vilodag igen. Det brukar vara en bra start!
 
Det Positiva: ett gult lyckopiller 
Det Negativa: allt jag saknar
 
I can work with this.
 
Over and Out 
 
 

DM i Bruksridning Uppland

Så den sista tävlingen i bruks för säsongen enligt den plan jag har. DM har alltid variet en stor milstolpe och att lyckas på just den tävlingen har länge varit en önskan från min sida. Men alltid har det varit något som satt käppar i hjulet, mattens hjärna mestadels, som glömt bana, inte vågat göra hinder för att hjärnspökena säger ifrån. Men i år var vi taggade till tänderna, med lite självförtroende från SM, med träningar för Camilla i bagaget och med bästa uppbackningen i form av hästskötare-Johan, syster, mamma och pappa som hejarklack. Och Camilla på plats som också deltog och försökte få mig att komma ihåg att andas.
 
Maxim i det närmaste sprang på transporten, vi kom fram i god tid och kunde leta upp en plats att binda Maxim på innan vi gick banan. Banan började efter funktionskontrollen med en bro att gå över, därefter flytta tre föremål (pelhambett med kadja, hundleksak och vattenflaska) med mer och mer avstånd mellan pinnarna, därefter över tre skrittbommar, trav över läskig matta (många som hade problem med den), vidare genom portarna som var koner med tennisbollar på vilket vi föredrar framför den andra varianten med avsågade plogpinnar och pingisbollar, dessa är lite lättare för hästarna att uppfatta. Ner i vattnet, trava runt och ner i skritt, bryggan som även detta år var en vagn till en åkgräsklippare, lät lite när man steg på och av den, men i lagom höjd kan jag tycka, vi gillar ju inte höga bryggor jag och Maxim. Vidare till rutan och sedan backning innan det var galopp och tre hinder att ta. Skritt igen över gatubrunnen och avslutade med tre halter, uppför, nedför och plant i lite olika tidsintervall.
Gick banan ett par gånger med Johan och diskuterade igenom planen. Sedan såg vi på några ekipage och det kändes som att min plan var vettig. Eftersom vi haft lite problem med att hålla tiden hade vi tittat ut några ställen där man kunde gena lite för att spara in så vi inte skulle behöva stressa vid de moment vi vill ta tid för.
 
 
Sedan dök syster upp och så föräldrarna också vilket var roligt! Borstade Maxim, flätade svans och gjorde i ordning. Reda fram lite på vägarna och Maxim var pigg och glad! Helst när man red mot de andra hästarna, men även annars gjorde han det han skulle.
 
Funktionskontrollen kunde väl ha gått lite bättre, hade lite långa tyglar och det fanns ju massor med gräs tyckte Maxim, så 10 straff där. Hann rida runt lite innan start och sedan var det vår tur, över "övningsbron" och genom skogen där tanken var att vi skulle gena och spara lite tid, Maxim stannar för toapaus... men sedan kom vi igång igen, över ridbron som var lite smalare utan straff. Flytta första föremålet som var ett klirrande bett. Lite fumlig matte och Maxim blev lite spänd, men vi höll ihop det och lyckades med den och även de två efterföljande! Inget straff där heller. Skrittbommarna gick 2 av tre bra medan en föll så 10 straff där. Sedan var det travskylt, men eftersom det var så kort avstånd till mattan höll jag mig kvar i skritt, det är större chans att det inte händer något om han i tid hinner se vart vi är på väg och man inte "överfaller" honom. Lite tvekan, men sedan smög vi över, matten blåstirrandes någonstans långt bort bland träden och försökte andas normalt. 10 straff där, travade vidare och genom alla portar med glad Maxim som började sig på att "leta" vart han skulle, Inga straff där heller! Vattnet stannade vi till på också, men sedan igenom på 10 straff, om än i skritt. Upp och vidare till bryggan, djupandning av matten, ner med spöet under sadeln, försökte att landa mjukt och det verkade gå hem, han brydde sig inte så mycket om ljudet, kröp ihop lite, gick några steg framåt och så upp i sadeln igen, 0 straff! Till vändningen i rutan, fortfarande är vi lite för okoncentrerade och vi behöver öva för att veta vilken teknik som egentligen är bäst för oss, ett tramp på spånlinjen och 5 straff. Backningen gick inte heller optimalt 10 straff där, vi pratade lite bättre med varandra, men jag vet ju att vi kan ännu bättre. Det ska också sägas att måtten och vinklarna här var snällare än på SM eller de träningar jag varit på för C, så vi borde ha kunnat hålla nere straffen lite kan jag tycka så här i efterhand när man reflekterar, men det är jag som måste jobba vidare på min kommunikation. Sedan blev det hoppning över de tre hindren, tog dem i trav, men klarade alla så 0 straff där. Gatubrunnen vägrade han gå på trots att vi övar när vi kan hemma på cykelvägarna, så 30 straff där, verkligen något att öva vidare på, när allt annat går bra är det mycket straff att dra på sig. Halterna tog Maxim hand om, "Jag kan och vet" sa han, inga straff där och i mål inom idealtiden. Vi fick 37 straff för bedömning under ridning, merparten för att vi skrittade över mattan och genom vattnet samt hoppade i trav. Men kommentaren "Lugnt och koncentrerat ridet på bekymmersfri häst" värmer otroligt mycket, vilken resa vi har gjort och just nu är jag så tacksam över att jag aldrig givit upp för den här resan har gett oss så mycket mer än skador, den har gett mig så mycket i kommunikationen med Maxim, numer kan jag läsa av ganska tydligt vart gränsen går och hur mycket till man kan tänja den. Och jag börjar kunna förmedla ett lugn till honom även från ryggen.  
 
 
 
Vi åkte hem med Maxim, tömde transport och fixade klart i stallet det vi inte hunnit på morgonen. Sedan åkte vi tillbaka, hann se de sista ryttarna och vara med på prisutdelningen. Vi slutade på en 4:e plats! Fick diplom och en liten rosett. Med blodad tand drömmer jag om en pokal nästa år! Så här ska tränas brunnslock och att vända på en femöring. Vi ska om det blir någon arrangör till nästa år delta på FjordSM är planen och så får vi se i vår vad det dyker upp för brukstävlingar, det känns skönt att inte behöva åka land och rike runt för att jaga kval i år igen. Nu kan vi ta den tiden och pengarna och lägga på att träna bryggor och flyttning av allehanda föremål istället. Men en bättre avslutning på Bruks-året kunde jag inte ha önskat mig, så nu ska jag få tummen ur och ansöka om en prestationsmedalj i brons också!
 
Trötta styrde vi ekipaget ut på landet och hämtade ett lass hö som vi inte orkade lassa ur när vi kom hem, mitt förvaringsutrymme ser kaosartat ut så det blir en del att ta reda på nu i början av veckan.
 
Det Positiva: Min gula prins som alltid gör sitt bästa
Det Negativa: Mattens dåliga tajming
 
Minnen som varar för evigt <3 
 
Over and Out

Mot äventyr igen

Ja luften går ju lite ur en när något man siktat och tränat mot så länge plötsligt är uppnått och över. Tanken var att Maxim skulle få lite semester efter SM, gå och käka gräs och umgås med hästkompisar. Och visst, dagen efter hemkomsten var han inte så pepp på att lämna hagen kanske, men jag envisades med en promenad för att röra på muskler med eventuell träningsvärk. Men efter tre dagars lugn vila sa han bestämt till alla som ville lyssna att nu var det minsann dags att jobba igen. Så matten fick ta sitt trötta sommarhuvud och motionera hästen i fyra dagar innan det blev vila i fyra (matte var på kort fjällvisit) och sedan komma igång igen som vanligt.
 
Det blev lite lugnare longering blandat med uteritter, något pass på en äng och allmänt mysigt. Pigg och glad häst och matte som försökte hänga med. Roligast är ju att rida med sällskap och en minnesvärd skogsrunda med fullblodsdam där till och med matten vågade släppa på och lät Maxim försöka komma ikapp. Vilket inte gick även med gula ben som trummade på som trummpinnar. Vi gjorde något pass på banan också och började känna på dressyren igen. Men träningar tar vi inte förrän i september.
 
Dit vi går, går vi tillsammans
 
Sedan närmade sig mattens semester slutet, men helt innan jobbet började igen flyttade vi in på en ny anläggning, eller ridhuset har vi varit i tidigare, men stallet och de flesta människor och hästar är en ny bekantskap. Fixa, packa, städa, ställa i ordning, försöka få tag på hö, försöka förstå alla nya rutiner, memorera namn, ansikten och hästar. Vara frustrerad över vissa saker och njuta av annat, till exempel tar det tio minuter lite drygt för mig att promenera till Maxim genom skogen. Jag har saknat det kan jag säga. Även om jag återigen kommer sakna bästa stallet och bästa stallkompisarna, men vi ses ju i mellanåt ändå och långritt planerar vi så fort alla körkort som behövs är på plats, en återförening jag ser fram i mot.
 
De första dagarna på nya stället har vi landat, ridit ut på fina vägarna, känt på ridhuset och försökte kamma till oss lite igen. Maxim har känts fin, pigg om än något stel och verkar ha kommit väl tillrätta i sin nya box med stort fönster man kan kika genom och hålla koll på gårdsplan. Vi får se hur det hela fungerar och vad det leder till. Känslorna har pendlat lite kan jag säga, men inget avgörande ännu. Och det viktigaste är att det fungerar för Maxim och att han trivs i stall och hage. Så på måndagskvällen denna vecka andades jag ut lite när vi släppte ihop med ny kompis och allt verkade fungera bra. Det är alltid lite pirrigt med ihopsläpp, men detta var nog ett av de bättre vi varit med om, återstår att se om det håller i sig, på pappret ska de passa bra ihop, men det vet man aldrig riktigt förrän man testar.  
 
Så denna vecka har vi ridit ut i lite högre tempo och försök till att hålla i galoppen lite på tisdagskvällen, avslutade med fin känsla i traven och en Maxim som jobbade på bra. Matten fick öva på att ignorera alla läskigheter och slappna av. Vi körde ridhuset på onsdagskvällen, ingen av oss orkar riktigt så mycket som vi gjort, men fick till ett pass i alla gångarter, stel häst som mot slutet gick att böja igenom ganska bra ändå och vissa stunder i traven var riktigt fin. Han var ganska pigg i början innan tröttheten kom i fatt och det är ju roligt, gör mitt bästa för att låta honom gå på framåt då och strunta i om det inte böjs riktigt lika mycket som jag tänkt. Det kommer när vi mjukat upp oss lite mer tänker jag.
 
Torsdag blev det skrittur i skogen med förra vinterns hagkompis och matte som också flyttat till detta stall. Trevlig timme med ganska nöjda hästar, Maxim fick gå först och bereda väg vilket han skötte bra.
 
Sedan tog vi lite ridhus på fredagen med avskrittning i skogen. Inget toppenpass tycker jag, men försökte koncentrera mig på oss och på att få honom att gå framåt, det är knepigt att rida samtidigt som någon annan tränar, tyvärr hade jag missat att kolla på schemat, men men vi måste ju lära oss det också.
 
Ikväll hade vi en fin uppladdning i skogen, blåst och sol, pigg och glad häst som jobbade på riktigt fint. Vi försökte galoppera en del och bitvis jobba i galoppen, men framförallt gå på framåt, där känner jag stora skillnader nu, framförallt ute där han tar för sig lite mer själv och jag tycker inte att det är lika läskigt. Det hade regnat på dagen också så vägarna var i det närmaste perfekta <3 Mellan varven körde vi lite bruksövningar också.
 
Innan stormen... 
 
För imorgon väntar då DM i bruksridning, vilket ska bli roligt och spännande. Det brukar vara roliga banor och många trevliga människor. Planen är väl att vara lite mer taktisk när jag går banan och tänka på alla alternativ som kan hända och ha en handlingsplan för det i huvudet, skiter det sig ändå när vi väl är där så är det så, men jag behöver öva på att ha en plan med flera alternativ i huvudet. Jag har ju alltid stora förhoppningar inför DM och det brukar inte riktigt gå så bra som jag vill när vi väl är där. Men målsättningen är att göra en lugn runda och undvika de retliga u:na, vi får se hur det går med det, förra året hoppade vi av en matta som Maxim insåg var läskig när vi var halvvägs över. Vi bor nära nu och det ska ta ca 25 min att åka vilket känns skönt, startar som nummer 11 av 27 så funderar på om vi ska åka hem med Maxim efteråt så han får gå i hagen resten av dagen, sedan städa ur transporten, åka tillbaka, vara med på slutet och sedan ska vi åka och hämta hö nämligen. Vi får se lite vad tidsramen säger, behöver verkligen åka och hämta höet så det måste bli gjort på så det och hur det går får avgöra lite om vi åker tillbaka och är med på slutet tänker jag.
 
Det Positiva: Gul liten racerhäst
Det Negativa: Mattens ork
 
You give me so much more
 
Over and Out

Fjord SM 2017 Vetlanda

Vår resa mot en SM-start har varat nästan lika länge som Maxim funnits i min ägo och min dröm om det ännu längre. Hur det hela en gång i tiden började har jag nog berättat för de flesta som undrat, men i korthet mötte jag en kvinna som bjöd in mig i fjordhästarnas värld, hon blev en nära vän och delade mer än gärna med sig av alla underbara minnen hon hade av fjordhästar genom livet och alla äventyr hon ville uppleva tillsammans med sin då unghäst Joker. Av de två SM de hann delta i tillsammans fick jag äran att uppleva ett på nära håll som hästskötare. En upplevelse jag fortfarande bär med mig nära hjärtat. För dryga halvårtet senare var hon borta och alla hennes drömmar med det. Men min dröm om att få dela SM med Maxim fanns kvar och det målet har alltid satts högst upp. Det har varit en krokig resa dit, men nu stod vi där med våra två kval och ett äventyr framför oss.
 
 
På onsdagen packade matten in alla människorsaker i bilen och styrde mot stallet. Väl där skulle det också packas och donas, vilket såklart tog längre tid än beräknat, men vid 12 rullade vi ut från stallplanen och söderut. Maxim är ju en stjärna att köra, när vi fick krypköra förbi Nyköping i ca 1 timmes tid klädde han helt sonika av sig grimman och nappade åt sig av fikahöet som jag trodde jag ställt utom räckhåll. Pausen utanför Linköping tog han också med ro, smaskade på sitt hö och sin mash, passade på att kissa lite och såg ganska nöjd ut.
 
 
 
Väl framme på plats möttes vi av idel bekanta ansikten och välkomnandes med värme. Vi blev inkvarterade i en bra box på utsidan där det nästan alltid var skugga, nära till vatten och gödselstack och relativt lugnt, tillsammans med våra "nya" föreningskamrater i SUFF (Stockholm-Uppsala Fjordhästförening). Maxim fick lite mat medans jag bar ut det som skulle vara vid boxen, mockade ur transporten och parkerade den. Sedan letade jag upp vår tältplats. Mecklade upp tältet, gick en promenad med Maxim, mecklade mer med tältet, kvällsmatade Maxim och insåg sedan att duscharna stängt för dagen... Lite mat på det så somnade i allafall jag som en stock.
 
Torsdag morgon och frukost till oss båda, samt dusch för matten, och sedan morgonpromenad med Maxim och bekanta sig lite mer med anläggningen. Gick också upp och morgonfodrade på fredagen, men fick sedan veta att om påsen stod framme så var det någon snäll som gjorde det kl 6 på morgonen... Vilket ju är väldigt skönt och lyxigt, nåja, två dagar fick jag sova lite lägre i allafall.
 
Dressyr LC:2 Foto: Josefin Söderwall
Dressyr LC:2 Foto: Josefin Söderwall
 
Sedan insåg jag att jag visat fel bana för Maxim så vid lunch tog vi en sväng vägen förbi dressyrbanan och gick några varv på framridningen, egentligen mest för att lugna matten. Så var det då dags för vår första start i LC:2, solen värmde på, men vi fick till en helt okej framridning tycker jag, även om underlaget var lite djupt för att passa Maxim, försökte att ha en del skrittpauser, men jag tror att jag fortfarande har för lång framridning helt enkelt, nu har jag ju hört lite under helgen hur andra hanterar att deras hästar tappar energi så jag får nog jobba vidare på att våga korta ner den ytterligare. I allafall in och rida program, helt okej känsla i detta första program och den var jag nöjd med. Sedan blev jag besviken eftersom vi inte nådde den efterlängtade 60%-gränsen denna gång, 58,833% stannade vi på med en fin 7:a för fria skritten, mestadels 6:or och så några 5:or Slutkommentar: "Trevlig häst med stundtals helt rätt grundform. Mer energi genomgående för bättre stadighet och nyanser. Ni har mer att visa!"
 
Vi skulle ju också starta en LB:1 några timmar senare. Tyvärr inte en hit med två klasser på en dag för någon av oss. 49,643% och en urusel känsla och ridning det programmet. Men nu ska jag inte ge mig på det igen, en dressyrklass per dag tack så mycket! Matten hade en osocial och gnällig kväll för sig själv där hon försökte lära in ett nytt program som vi bara tävlat någon gång tidigare. 
 
 
Men vi sov på saken och Maxim var pigg och alert på morgonpromenaden. Vädret verkade vilja hjälpa till så det småregnade och var lite kallare. Klassen gick i ridhus vilket kanske inte kändes som någon fördel för oss, men efter att ha sett finaste lilla Joker, inte längre en gänglig 4-åring, stila runt i klassen före och landa på dryga 73% blev matten lite mer motiverad. Tror jag fick till framridningen rätt så bra, hann göra allt, men inte för mycket och jag visste dessutom att man fick lite tid att kolla runt i tävlingsridhuset när man kom in. Jag hade en ganska bra känsla genom första delen av programmet, och sedan blåser domare... Missat att plugga in en halt när jag lärde mig programmet... Nåja på ett igen och vidare och efter ett tag blåser domaren igen! Pust nu vid något jag egentligen kunde, men befarat att jag skulle rida fel på... och så blev det också... Kändes lite surt, men jag är nöjd med att jag lyckades rida vidare och avsluta på ett bra sätt. Ännu mera surt blev det kanske när jag fick protokollet och insåg att med de poäng som försvann för felridning så hade vi över 60%, nu blev det 58,788%
Men det lilla skavet försvann rätt så fort för känslan var ju ändå bra. Och protokollet ska vi inte tala om! Jag räknade till tio 7:or! Vi hade också två 4:or, några 5:or och 6:or, men vi har aldrig haft så många höga siffror på ett protokoll. Vi fick till och med några 7:or för höger galopp vilket vi aldrig haft förut för någon galopp! Finaste bästa hästen som ställer upp så för sin matte när hon som bäst behöver det. Så nu är vi lite mer motiverade till att ta tag i det här och tävla dressyr igen!
 
Inför Dressyr LB:3 Foto: Josefin Söderwall
På kvällen åkte jag och hämtade Johan vid tåget för på lördagsmorgonen väntade bangenomgång av bruksbanan. Knepig och tekniskt svår bana var det, vi hade ju redan innan som mål att överleva, men jag började betvivla det när vi gick banan. Efter funktionskontrollen kom bryggan, som i och för sig var av lastpallar vilket är den lite lättare varianten för oss (i motsats till en vagn) men den var fortfarande hög samt att man skulle gå av och på från "fel" sida vilket den klumpiga matten med sina diverse skador inte är så bra på. Vidare över en fin bro, nedförshalt, vända i ruta och uppförshalt. Därefter trav och korridor som var lite kenpigt lagd och lite svårt att ta riktning mot något, det fanns två alternativ i princip, svårt när man går på marken att veta vad som är bäst på hästryggen. Sedan kom då lydnadshindret som var en hare (som man använder vid övningsskjutning) som släpptes på en vajer och försvann ner bakom ett hus och lät lite och då ska man trava förbi och hålla sig inom spånlinje. Vi diskuterade lite olika strategier, antingen stanna upp och vänta ut den eller trava de fortaste man kunde så man fick ljudet bakifrån. Faran bli annars att om ljudet kommer kan hästen kasta sig utanför spånet ganska lätt. Jag var inte säker på vad jag skulle göra riktigt. Vidare i allafall till flytta föremål som var en lång rock och *trumvirvel* en påse med hö... Den visste jag inte skulle gå, rocken kanske tänkte jag, om vi nu kom så långt. Sedan skrittbomar, trav igen och portar som var väldigt svåra både beträffande avstånd och hur vägen låg, de två sista skulle tas i galopp och sedan var det två hinder i galopp och en halt på plan mark direkt efter. Ryggning i vinkel (svår vinkel ska sägas) och gatubrunn innan man gick i mål. Som sagt en hel del tekniska svårigheter, vilket jag kan förstå, ska det vara en SM-bana så ska det. Sedan är det inte så vanligt med rörliga lydnadshinder så det var ju lite annorlunda.
 
Efteråt, har slutat gråta i allafall :)
 
Hann kolla på några av de första startande och såg att haren definitivt skulle bli ett problem. Det var inget jag såg då, men även protarna blev ett problem för många. Sedan gick vi till stallet, fixade Maxim med svansuppsättning och allt och gick för att rida fram. Han kändes lite trött och seg, förståerligt efter resan och flera tävlingsstarter, men gjorde snällt det jag bad om, ungefär som jag hoppades. Övade med hussens jacka lite, både att ta från husse och från hinderstöd, inga problem sa Maxim, även om det inte lyckades lugna matten det minsta. Så dags för funtkionskontroll där vi lycklades ta oss igenom utan straff. In på banan och första stopp bryggan, matten hoppade enligt plan av och kravlade sig upp, mest ograciös i världen kändes det som, Maxim backar iväg så matten hamnar på marken igen, men sedan kunde jag ta mig upp och få med mig honom bort till andra änden där vi snurrade runt lite och så kunde jag sätt mig i sadeln igen, för all del inte från den sida det var tänkt men ändå, vilket lättnad! 60 straff där. Över bron med 0 straff, Halt 15 sekunder nedför utan problem, ner och vända i rutan med lite sämre framgång 60 straff och uppförshalt utan problem. Igång i trav genom korridoren i en fin fart som ger 0 straff (förstår inte hur det gick till egentligen men tackar och bockar över min hästs fotfärdighet för en gångs skull). Lydnadsmomentet så där Maxim får se haren stannar han till och tycker den är läskig, men får fram honom, när ljudet kommer vänder han ut rumpan utanför spånet, men framhovarna är på rätt sida så vi lyckas med mer tur än skicklighet smyga oss förbi, 40 straff totalt. 
 
Flytta föremål då... Jadu. Vi går fram till rocken som är den första, Maxim nosar och jag tar tag i den, både Maxim och jag stelnar till (enligt husse som såg jättetydligt) och jag bestämmer mig för att släppa rocken på marken. Inte mer med det, inte riskera något och inte få fler dåliga erfarenheter, höpåsen nosade han också på och jag tog den och höll den i handen innan jag hände tillbaka den. Straffpoängen för denna blev först 100u, men eftersom jag klarat mig undan u tidigare när jag gjort liknande saker så gick jag faktiskt och frågade de som räknade och vad som egentligen gällde. De pratade med den som dömde det momentet och jag var ju inne i hindret och tappade/släppte ett av föremålen, vilket de då kom fram till var 60 straff istället. Det känns ändå som jag gjorde rätt som gick och frågade så jag vet i fortsättningen vad som gäller.
 
I allafall skritta över bommar gjorde vi sedan, 20 straff på det men merparten låg faktiskt kvar! Trav och portar, vilket vi klarade okej med 30 straff. Hindren var det roligaste på hela dagen enligt Maxim och matten hade inte tid att bli rädd 0 straff och en fin känsla, speciellt över hinder nr 2. Halten därefter sumpade vi tyvärr så 30 straff på den. Ryggningen kom sedan, ganska svårt att ha den i slutet av banan för mig som blir trött i huvudet av all anspänning, vi klarade den inte så bra som vi kan och Johan tyckte det såg ut som om vi inte komminucerade riktigt. 90 straff, hälften hade varit mer vad vi brukar få, men får vara glad att vi klarade den. Gatubrunnen kunde vi glömma sa Maxim och så trampade han på markeringen också så 35 straff och något att jobba vidare på.
 
På bedömning under ridning fick vi 135 straff, vilket kan tyckas mycket, men där ingår då de två gånger vid bryggan jag bedrädde marken vilket bara det totalt gav 100 straff, samt att han var felvänd vid bryggan och att vi hade fel gångart, vid bland annat lydnadshinder och de två portar som skulle vara i galopp. För tiden fick vi 72 straff, där tog nog bryggan mest tid och flyttandet av föremål, men jag var inom maxtiden (med typ 15 sekunder). 
Så det sprang iväg till 632 straff tillslut! Men inget u och det var bonuset kan man ju säga, målet var ju att inte gripas av total panik vilket gick bra och jag hade till och med roligt under stora delar av banan! Ut till funktionskontrollen igen så bara brast det för matten. Så lättad och så glad! Att ge upp har väl aldrig legat speciellt nära till hands, men nu är jag motiverad till att ta tag i det här ännu mer och bli ännu bättre så vi någon gång ska klara av en hel bruksbana på ett smidigare sätt. 
 
Förutom de uppenbara sakerna att jobba på som kommer att ta tid som bryggan och flytta föremål, så har jag några saker som vi kan spara in straff på redan nu. Dels så räcker det med ett beträdande av mark kan jag tycka, ännu mer onödiga straff behöver vi inte. Sedan behöver jag andas och ta det lugnt i backningen så vi kan prata med varandra där och få mindre straff, för det hänger på vår kommunikation och inget annat. Lära Maxim att trampa på den jäkla gatubrunnen! Svårare än vad man kan tro. Inte sumpa halter.... För det kan vi ju. I detta fall hade vi i och för sig överskridit maxtiden som vi varit långsammare i ryggningen eller gjort en 10 sekunders halt. Så vi behöver bli snabbare över lag, behöver våga vara snabbare. Nästa tävling är Upplands DM i slutet av augusti, nu lite försiktigt optimistiskt inför det. De anordnar en träningen helgen innan som jag ska se om jag hinner vara med på också.
 
Kvällsridning Foto: Johan Janzén
 
Matten och hussen ägnade restan av lördagen åt att kolla bruks, sedan tog vi en kort sväng på ridbanan med Maxim i kvällssolen, joggade igenom lite i alla gångarter och Johan tog några fina biler på oss. Söndagen bestod i att packa ihop allt och mellan varven hinna se lite favoriter i den avslutande SM-dressyren. Maxim fick gå morgonpromenad med matten och förmiddagspromenad med hussen medans matten tömde färdigt boxen. Sedan startade den långa resan hem. Han åker ju som en kung den lilla hästen, men var nog otroligt nöjd med att få komma hem och sträcka på benen i hemmahagen medans människorna packade upp alla saker. Sedan promenerade vi bort till nya sommarhagen och han och kompisen började genast klikalaset <3
 
Mitt gula hjärta <3 Foto: Johan Janzén
Ett mål man haft under sådan lång tid är lite av ett antiklimax att uppnå. Men när hästen efter några dagars vila med tydlighet talar om att han vill arbeta igen, är det inte så svårt att finna motivationen.
 
Det Positiva: En dröm i uppfyllelse
Det Negativa: När man inser att man bär på bagage man inte vill dela med alla
 
Ni lyfter mig ovan molnen. J med sin tro på mig och M med sin tillit
 
Over and Out
 
 
 
 
 
 
 

Long time no see

SM kom och gick och är nu över för året, en helg som jag fortfarande försöker smälta, men jag ligger ju lite efter i bloggandet så vi försöker komma ifatt lite innan inläggen om SM kommer upp.
 
Helgen innan SM:et åkte jag och Johan på bröllop i Österrike i fyra dagar. Vilket skavt i mig en längre tid, men då kom min syster och räddade oss. Maxim fick åka till dressyrgråd, skrämma slag på dressyrhästar som aldrig setten gul häst tidigare, charma alla stalltjejer och galoppera järnet med syster på deras galoppbana (somt bocka med henne...) innan dess hann jag med att rida något pass hemma på banan som kändes bra och något som kändes mindre bra.
 
Vi startade uppladdningen direkt på måndagen sedan med en träning inbokad för Maritha, så bara hämta Maxim utanför Enköping och tuffa bort mot, inte vårt vanliga ridhus, men ändock ett ridhus vi tränat några gånger i förut. Solig dag, men nätat ridhus gjorde det svalt och lite fläktande där inne. Matten tappar ju att som liknar ridning om hon inte är i sadeln på några dagar, men vi lyckades med Marithas hjälp få ordning på det hela. Kändes superfin på så många sätt. Även om vi fick öva våra övergångar tills matten var helt yr i huvudet.
 
 
 
Tisdagen sedan bjöd på längre tur med fullblod, ganska mycket trav och klättrande i backarna, ovilligt sällskap som hävdade att han mest ville gå hem, men vi tog oss runt. Maxim ganska positiv tyckte jag, om än lite träningsvärkstrött.
 
På onsdagen började så vårt SM-äventyr, mer om det i nästa inlägg.
 
Det Positiva: En gul träningskompis
Det Negativa: När planer krockar
 
Can never do enough
 
Over and Out

Mot nya tider

Förra veckan fick börja med lite longering över bommar och testande av inspänningar, Maxim jobbade bra över bommarna, men var lite trött och slö tyckte jag.
 
Tisdagskväll på ridbanan gav en lite bättre känsla och han blev ganska mjuk och fin. Försökte jobba vidare med våra övningar, serpentiner och volter blandat med tempoväxlingar, flytta på volt och böja kroppen. Fick tillslut en bra känsla för att vara hemmaplan skulle jag säga, även om vi verkligen behöver komma ut och galoppera ordentligt och bygga upp de musklerna.
 
Marithaträningen var sista ordinarie för terminen, vi ska försöka få till ett träningstillfälle innan SM:et också för att finslipa lite. Åhh, han var så fin så fin <3 Känslan i traven var så jäkla magisk ibland att man bara kunde le, vi gjorde tempoväxlingar på volten och när vi kom igång så bara sköt han iväg. Även på diagonalerna var det fint tyckte jag. Galoppen fick jag lite bättre känsla i också, även här blev diagonalerna bättre och Maritha tyckte att lite förändring blev det, jag behöver galoppera på mer och ska försöka lägga in samma sorts tempoväxlingar i galoppen som i traven, 5 fram 5 tillbaks 5 fram osv. Förvänd gjorde han också bra. Skänkelvikningarna krånglade lite för vänster, men var bättre i höger, behöver jobba på med dem också, förhoppningen med LA i höst gror i bakhuvudet, men det är inte fokus nu. Nu ska vi behålla denna känsla i tre veckor framöver, förbättra konditionen och behålla om inte minska magomfånget. Vilket är svårt när alla kompisar vill gå och äta gräs, så nu fick han den förhatliga munkorgen på innan han fick gå ut till de andra. Förmodligen kommer den plockas av antingen med egna medel eller med hjälp av hjälpsam kompis, men det är i allafall ett försök. Vill ha honom hemma så mycket som möjligt, men han kan ju inte vara utan sällskap hela tiden heller. 
 
Mitt dilemma med att åka till Österrike i fyra dagar och gå på bröllop helgen innan SM har gnagt lite i mig, men nu ska det förhoppningsvis snart vara löst. Räddaren i nöden stavas syster Frida som jobbar hemma på Segersta de dagarna så Maxim får nog åka till henne på kollo helt enkelt. En sten föll från hjärtat där, både motion och begränsad mattillgång. Kanske kan han också spana in de flachiga dressyrhästarna och få lite inspiration inför våra tävlingar. Även om jag helst hade varit hemma själv och ridit honom så kändes det här som det bästa alternativet. 
 
Torsdagen bestod av en längre jobbdag än vad jag tänkt, så när jag väl kom ut till stallet var klockan nästan åtta på kvällen. Lastade in sadlar och grejer i stallmattes bil och åkte upp till sommarhagen. Munkorg fortfarande på, men skav under hakan... Förmodligen för att grimman suttit under och skavt. Inget som var i vägen för tränset i allafall så vi kunde rida på som vanligt. Blev en ganska lång sträcka med trav och så fick fullblodet agera draghjälp upp för den långa sega backen i galopp. Maxim kämpade på även om han inte tog i allt han hade. 
 
Fredagen blev det jobb på banan i mestadels skritt, mycket diagonaler för olika skrittsorter, skänkelvikningar och mjuka upp. Lite travjobb med övergångar till skritt och mest bara hitta en mjuk och bra känsla. Vilken också infann sig och vi avslutade vår vecka ganska bra kände jag. Sedan röjde han runt både på banan och i skogen med medryttaren lördag och söndag, med en ganska lång uteritt, så han var nog ganska nöjd. 
 
 

Vi började denna vecka med vila eftersom jag insåg att det var ett tag sedan och kommer bli lite knapert med det också framöver om man ska få in alla träningar man vill. Myste i stallgången gjorde vi, klippte örontofsar och redde ut svans, samt borstade ordentligt. Tisdagen blev också sent ut till stallet, men luften var sval och kvällsolen vacker, även om myggorna ville vara med och bråka lite för mycket för vår smak. Skrittade en bit längs järnvägen som uppvärmning, Maxim pigg och glad kändes det som. Sedan in på ridbanan, jobb i skritt med lite skänkelvikningar och böja kroppen ordentligt, kändes mjuk redan från början. Travade igång och jobbade omväxlande med volter och fyrkantsspår och försökte oss på våra små tempoväxlingar, vilket gick okej får jag ändå säga. Galopperade lite på samma sätt, inte helt mjuk här, men tycker vi fick till det ganska bra, övade på våra diagonaler och på att öka på dem och sedan bryta av när matte säger till och inte när man tycker väggen är tillräckligt nära. Känns att träningen med förvända hjälpt oss mycket här, för det gick superbra! Sedan red vi serpentiner i trav och gjorde övergångar till skritt eller halt på medellinjen och igång i trav igen. Testade också några uppridningar samt ökningar på diagonalerna och sedan kände jag mig väldigt nöjd så vi avslutade. Bra hemmapass med fin känsla utan konflikter så den kvällen åkte jag hem med ett leende på läpparna.
 
Veckans träning bestod av bruks/miljöträning hemma hos Camilla. Började med att se att sömmarna på Maxims skor börjar krypa ur och ena framskon börjar riskera att hänga löst. Men än satt den fast och vi skulle ju inte röra oss i överdrivna hastigheter ändå. Vi var ett gäng som skulle träna, så det var roligt, Maxim fick kika på bruksvagnar och akta sig för busiga ston, samt se upp för springande barn utöver alla brukshinder. Han kändes ändå lugn och avslappnad och vi skrittade runt hindren med matten som tänkte på att andas och inte tänka på det som var läskigt. Maxim klarade allt denna dag, fladdrande plastband och läskiga lydnadshinder, rutor och svåra backningar, även om vi måste öva tekniken till SM:et kände jag. Men det går bra att smyga in lite då och då så jag är inte orolig för det. Camillas man gjorde i ordning bryggan till oss också, men där fegade matten ur trots att hästen ställde sig så fint och var så lugn, men övade i alla fall på att klättra upp på den och få Maxim att gå och ställa sig fint vi påstigningsplatsen. Vi har en lång väg kvar att jobba med den, men vi kommer att klara det tillslut, det är jag övertygad om.  
 
Torsdagskvällen med glappande sko och då vågade jag inte följa planen och rida ut, fick bli lite tömkörning på banan och han glimmade till ibland och var superfin! Övade våra små tempoväxlingar i traven och det börjar han fatta. Så fin häst jag har tänkte jag i vissa stunder, i andra oroade jag mig för att han är för tjock trots att han inte går på gräs och äter fjolårshö. Det ständiga nojandet som fjordhästägare.
 
Eftersom hovis skodde två andra hästar på fredagen kunde han sätta i lite söm så det ska hålla sig till vår skoning på tisdag. Så på fredagskvällen kunde vi ge oss ut på 10 km-rundan med gott samvete, med boots på i och för sig så vi inte skulle råka trampa oss och förstöra. Vi höll ett ganska högt tempo redan från början och jag försökte galoppera på alla ställen där det var lämpligt, annars trava och skritta bara där det var nödvändigt vilket blev i de brantaste nedförsbackarna och en bit där vägen har för stora stenar och förbi campingen. Men då fick han trampa på bra i skritten ändå. Blöt, men nöjd Maxim och matte klampade in på stallplan efter 1 timme och 5 minuter, vilket kändes som en bra tid. Sedan fick Maxim åka iväg till sommarhagen och så red vi ut där på lördagsmorgonen, lite lugnare tempo, men joggade och jobbade en del med traven. Inte vårt bästa ridpass skulle jag säga, men det kändes lite bättre mot slutet.
 
Tänkte att han skulle vara lite trött på söndagen då, men medryttaren var ute i 1,5 timme och han hade varit pigg och glad. Därför blir det bara en kort promenad imorgon som start på veckan.
 
Det Positiva: När känslan av harmoni infinner sig.
Det Negativa: Mattens kropp är allt annat än samarbetsvillig.
 
Inget ska få knäcka oss
 
Over and Out

Mot FjordSM 2017

Så var vi då anmälda till årets stora händelse, så som jag strävat i fem års tid efter att kunna anmäla oss till en SM-klass på FjordSM. Det har varit mycket blod svett och tårar på vägen (samt hjärnskakningar och skrubbsår), men nu står vi här med två kval i bruksridning och tillräckligt bra procent för att få starta öppna dressyrklasser.
 
Så vi gör det mesta av det och ska nu göra hela fyra starter på tre dagar. Tre dressyrstarter och en i bruksridning.
Vi börjar på torsdagen med två starter i dressyr, först hade jag tänkt en start, men Maritha övertalade mig om att bara jag tänker över framridningen så kommer det gå bra och det är ju en fördel att se banan flera gånger för honom. Även dagen efter gör vi en dressyrstart och på lördagen är det dags för Bruks. Min förhoppning är att han då är tillräckligt trött på intryck för att hetsa upp sig allt för mycket och det samma gäller matten.
 
Johan kommer enligt plan komma ner och titta/hjälpa mig med bruksen och sedan även hjälpa mig köra hem på söndagen. Det kändes som det bästa alternativet eftersom jag kommer vara för slut för att köra 40 mil själv. Samt en försiktighetsåtgärd om det skulle hända något.
 
Planen för bruksen är annars att inte riskera något, vi ska ta det lugnt, matten ska ta varje hinder var för sig och vi ska försöka ta oss runt utan att tappa sagd matten. Gärna utan u såklart, men SM-banor brukar vara lite knepiga så det kan bli svårt. Planen för bryggan kör vi samma som i Dannemora, hoppa av på marken och klättra upp på den och om han känns lugn hoppa på från den. 
 
För dressyren ska vi försöka få en bra känsla inne på banan med lite framåtbjudning, gärna över 60% i LC och kanske en LB om han orkar, så vi samlar på oss resultat för prestationsmedalj i brons och silver. Det är en lång resa dit och en lång resa hem. Personligen önskar jag väl att sommarvärmen ska vänta på sig lite till den veckan och att det inte är 30 grader varmt när vi ska åka långt och sedan tävla, men jag vill ju inte heller ha hällregn.
 
Planen fram till SM är lite upphackad. Ska iväg på bröllop i Österrike helgen innan vilket kanske inte är optimalt, men vi ska se hur vi kan lösa det, han kan ju inte direkt vila alla dagar är min spontana tanke och känsla. Annars ska vi försöka träna bruks och någon dressyrträning. Blandat med egen träning och konditionsrundor. Så mycket galopp vi kan klämma in på ett vettigt sätt. Matten har någon slags vision om sin egen kondition också, men den kommer nog blir svårare att göra något åt.
 
Foto: Sanna Svensson
 
Sedan ser vi fram imot några dagar tillsammans med världens bästa hästras och några av de bästa och trevligaste hästmänniskor jag känner. Gamla vänner och nya hoppas vi på att träffa och att det ska vara precis så undebar känsla som jag upplevt på tidigare SM. Att få dela denna upplevelse med Maxim igen känns helt fantastiskt och jag hoppas vi kan upprepa det flera år. 
 
Det första halvåret av 2017 har varit allt annat än lätt utanför hästeriet eller inom det heller i och för sig, men jag har insett att man måste följa sina drömmar under den tid man har tilldelad sig. Inte ångra något man aldrig tog chansen att göra utan i så fall ångra sådant man gjort som inte blev som man trodde. Hellre försöka en gång till än inte alls. Och jag påminns om vem som startade min resa mot FjordSM, vem som först välkomnade mig in i de gula hästarna värld och fick mig att börja drömma om dem. När man förlorar någon i sin närhet och börjar berabeta sin sorg, är det för mig så att jag tänker tillbaka även på dem man förlorat tidigare och hur man hanterade det. 
 
Det Positiva: Att veta vad som är felet och kunna göra något åt det
Det Negativa: Så få träningsdagar kvar
 
I could not love the way I do without you
 
Over and Out
 
 

Första sommartiden

Över sommaren kommer vi bo i vårt gamla stall utanför stan för att i höst flytta till ett nytt stall, närmare bestämt stallet som ligger vid ridhuset vi ridit i under vintern. Förändringen sker av flera anledningar, men mer om det någon gång framöver kanske. I alla fall hade vi sedan en tid bestämt att jag skulle bo där ute över sommaren eftersom det är lite mer begränsning på gräs, i alla fall hoppas jag det.
 
Direkt efter brukstävlingen åkte vi ut och började installera oss. Maxim fick gå själv först under söndagskvällen och sedan gå ut med tre kompisar på måndagen. Vilket hade gått bra. Såg märken efter att någon lerig mule kliat honom, men också något litet sår. En ny häst är det, ett sto, samt fullblodet och vita busponnyn som han gå med just nu.
 
Vi började veckan med en skrittur till backarna, tog den första långa upp och sedan vände vi och gick hem igen. Som sällskap hade vi stallmate, fullblod och vit busponny som röjde runt lös i den gångart han tyckte att han ville med lite matpauser mellan. Maxim tycker det är orättvist när han får göra sådant och gjorde försök till att äta själv. Skrittade på bra på hemvägen och gungade igång ordentligt. Red på hackamoret, vilket jag borde bli bättre på att använda, i alla fall när vi skrittar ut.
 
Ridbanan på tisdagskvällen, skritt och trav eftersom den var lite hal efter regnet, mycket övergångar och serpentiner. Tyckte att han blev väldigt fin på slutet och jag var nöjd med oss båda. Sedan iväg och skura box och göra lite städning i förra stallet.
 
Onsdagens Marithaträning var svettig på mer än ett sätt. 25 grader utomhus gör lite mer i ett ridhus om man säger så. Maxim var dessutom ganska stel, så vi ägnade ganska stor del av träningen åt att försöka mjuka upp. Fick gå på volt, böja och flytta några steg i taget om och om igen tills det släppte lite. Min ytterhand vill ju gärna lägga sig i när den egentligen ska vara stilla och vänsterhanden vill gärna leka med manen eller höger sida av halsen när den är innerhand när den egentligen ska ta ledande tygeltag mot låret... Så matten fick jobba kan man säga. Fint som attans kändes det mot slutet i alla fall, nu ska vi försöka hålla oss mjuka och fina till nästa gång. Vi avslutade med några skänkelvikningar som bara går åt rätt håll hela tiden. Kom fram en kvinna efteråt och pratade lite med mig, hon tyckte Maxim var en så häftig häst. Var roligt att höra.
 
Var lite lata i slutet av arbetsveckan med promenad längs med järnvägen på torsdagen och logering över bommar på fredagen. Sedan hade medryttaren honom på lördagen och där hade han varit lite knepig och inte velat fatta vänster galopp. Så på söndagen tog vi en tur till backarna, han kändes väldigt stel såklart, det bli han ju direkt i princip när man inte dressyrrider på några dagar, annars så piggade han på rätt så bra, även om vi inte orkar alla backar så som vi gjort tidigare, blir till att intensivträna i sommar så vi kommer tillbaka i formen. Lite snubblig var han också, vilket är irriterande och något som jag funderar över med jämna mellanrum. Är han bara disträ eller ser han dåligt eller är han lat och lyfter inte ordentligt på fötterna? Ingen superkänsla direkt gav det, men helt okej. Det som smälte mattehjärtat denna dag var att när jag åkte in på stallplan var Maxim fullt sysselsatt med att klia kompisen väldigt intensivt och när jag släppte ut pinnade han direkt iväg till kompisen för att beta sida vid sida <3
 
Vi började denna vecka med lite löshoppning och försök till att få lite kvickare fötter, det gick väl sådär, bommar är onödigt tyckte Maxim, men han gjorde ett par bra omgångar på 5,5:an.
Ridbanan på tisdagen med framskrittning längs med järnvägen, glad Maxim som pinnade på bra men blev något snopen när vi gick in på ridbanan efteråt. Ingen direkt superkänsla, men vi jobbade på våra övningar och skänkelvikningar.
 
 
Marithaträningen gav en sån där superkänsla igen, mycket jobb är det för att komma dit, men han var mycket mera med och mjuk från början. Vi jobbade mycket små tempoväxlingar så svetten lackade, En bra övning både för lite tempoväxling och uppmjukande var att rida serpentiner och i varje serpentin gå in på en 10-metersvolt när man sedan gick ur den och över medellinjen bjöd det till att öka lite av sig själv. För att få igång honom fick jag också rida en del lätt i trav och när vi då tillsammans fattat vad vi skulle göra blev det lättare även i nedsittning. Även i galoppen var fokuset tempoväxlingar, där gick det lite sämre, men fick en bättre känsla på slutet. I skänkelvikningarna behöver jag tvära lite mindre, samt tänka på min sits för den glider omkring lite som den vill.
 
Torsdagen blev ett kort pass på banan igen, bara för att känna att allt fint var kvar och tycker nog att det kändes ganska bra, övade på våra tempoväxlingar och på att flytta bakbenen på volten.
 
Midsommarafton red vi milturen med mycket trav på 1 timme och 15 minuter, nu har vi ett utgångsläge så att säga, Maxim var bitvis riktigt pigg i början och kändes ändå inte helt slutkörd när vi kom hem, nu kommer vi öka på den med mer galopp och så hoppas vi på att det ska hålla magomfånget i schack. I traven fokuserade vi först på att bara bjuda framåt, men i slutet jobbade vi lite mer seriöst och han kändes ganska fin.
 
En sväng till gräshage blev det sedan och på lördagen tog vi en tur tillsammans jag och medryttaren. Hon på Maxim och jag på stora svarta, som för dagen lekte 5 år istället för 17... Men han är ju snäll egentligen, även om det var bra att hans matte var med och hjälpte mig tränsa och komma upp på hans rygg. Ute i skogen skötte han sig bra, Maxim fick pinna på med sina kortare ben för att hinna med. Vi red vår andra konditionsrunda borta vid sommarhagen, mest skritt, men lite trav också.
 
Idag blev det lite missförstånd på många kanter så vilodag, men det skadar nog inte allt för mycket.
 
Det Positiva: Långa mjuka grusvägar
Det Negativa: Jag hatar gräs
 
Ge mig ett alternativ
 
Over and Out 
 
 

Brukstävling i Dannemora 11/6

Söndagen ägnades åt Brukstävling i Dannemora. Vi behöver ju alltid träning, men jag kände också att ska vi åka hela vägen till Vetlanda så måste den träning vi haft hittills get något sorts resultat. Och det tycker jag väl ändå att den har, även om jag behöver jobba mycket mer med mig själv innan vi är där jag vill att vi ska vara. Jag gillar inte att ramla av och jag avskyr att skada mig, vilket skett fler ganger i Bruks än vad det gått bra och smärtfritt.
 
 
I allafall kom vi iväg i bra tid och anlände till en solig tävlingplats. Var 11 starter i tävlingsklassen och så 4 st blåbär som skulle testa banan. Tre fjordhästar på plats med Maxim, jättekul tyckte jag. Gick banan tillsammans med banbyggaren först och sedan själv ett par ganger. Och hade min strategi klar för mig. I efterhand behöver jag ha en tydligare strategi för samtliga hinder...
 
Banan började med funktionskontroll som vanligt, första hindret på banan var vändning i trångt utrymme, därefter backing, brygga (som var en liten vagn), flytta föremål, skrittbommar, hoppning, bro, vatten (pressening), portar, lydnadshinder, halter och gatubrunn.
 
 
Tittade på de två första och sedan tog jag ut Maxim så han kunde se sig om. Ledde runt lite först, gjorde i ordning lite långsamt, skrittade lite till innan vi gick in i funktionskontrollen, vilket gick bra, han stod stilla vid sadling och tog bara något halvt steg när jag satte upp. Travade och galopperade sedan lite på framridningen, han kändes väl inte helt med, lite trög och seg i övergångarna.
 
Inne på banan så, i rutan blev det lite hastigt, några tramp utanför 15 straff och inte helt nöjd med min ridning där. Backningen därimot nollade vi så det var ju kul! Snäll backing ska sägas, men jag tyckte vi samarbetade bra och hade en bra kommunikation hela vägen. Bryggan gick vi fram och ställde oss vid, han var ganska lugn, men det var inte matten, hoppade av på marken, men klev sedan upp och kunde hoppa på från bryggan utan problem! Så kliv framåt där samt 30 straff. Vidare till flyttandet och här darrade hela kroppen, jag fick stå ett tag och dra lite djupa andetag innan vi flyttade de två första små föremålen, den stora främmande jackan gav inte matte sig på denna gång, 30 straff på det. Skrittbommarna fick vi av någon konstig anledning 0 straff på, aldrig hänt tidigare tror jag. Hindren tog vi i trav, men utan att riva, 0 straff även där. Sedan var jag inte tillräckligt fokuserad på den smala bron, jag skulle ha lagt en volt innan som planen var och gått ner i skritt, för nu blev det snett och vint och 100u på det, man måste ju gå på och av på rätt ställe för att det ska vara godkänt. Lite surt kändes det. Portarna 0 straff, lydnadshindret tittade han till på och backade, men sedan kunde vi smita förbi med 10 straff. Klantigt nog missade vi en av halterna och även gatubrunnen, 10 respective 30 straff på det. Samt straff på tiden och bedömning under ridning.
 
 
Straffpoängen drog iväg lite och kanske inget jag är jättestolt över, men jag är stolt över att vi tog oss igenom utan minsta lilla bryderi från Maxims sida, även om jag höll på att skaka sönder... Det gav mig alla de besked jag ville ha för att våga vara med på ett FjordSM, vi kommer på inget sätt vara bäst och det är heller inget vi siktar på ännu, men att det går framåt är en stor seger i sig och att efter fem år äntligen vara kvalad till att delta är väldigt väldigt stort för mig.
 
Det Positiva: Hästen jag har som glimmar som guld
Det Negativa: Mattens hjärnspöken
 
I will try and try again, never give up
 
Over and Out
 

Nya svårigheter

Veckans Marithaträning var jag lite lagom taggad till. När vi har uppehåll en vecka brukar jag inte kunna underhålla så bra, plus att han nu varit väldigt trött och därför inte gått så mycket som han brukar.
 
Och visst kändes han inte helt på hugget i början, men efter lite uppvärmning blev det bättre och han kändes ganska mjuk och fin hela tiden. Vi gjorde lite övergångar trav-skritt med serpentinbågar över medellinjen. Behöver var noggrannare helt enkelt, vi gjorde även övergång galopp-trav och ny fattning. Blev också bra tillslut. Hans galopp börjar bli så fin nu också. Förvända gjorde vi våra diagonaler och det gick bra även om matten ibland inte gjorde som Maritha sa. Inte hästens fel det. Sedan fick vi nya saker att bita tag i. Förvänd galopp på stora mittvolten.... Vilket till vår förvåning gick i båda varven på första försöket. Vilken glädje! Skänkelvikningarna sedan ska vi inte tala om. Maritha bara: "Känner du Matilda, nu går han ju!" Mycket leende blev det då. Nu är det så klart den svåra som är lätt och tvärt om, både gällande skänkelvikning och förvänd. Men det betyder ju att vi kommit en bra bit mot att kanske bli mer liksidiga. Vi fick öva lite tempoväxlingar i trav och nu börjar jag känna när de blir bra också! När vi travade av var han superfin! Älskade häst, jag hoppas det bara är gräset som gör honom trött, men fortsätter det när vi flyttat och tagit bort gräset få vi kolla upp honom helt enkelt, men han känns ju himla fin att rida. Bara att han står och sover ofta och på torsdagen låg han ner och vilade i boxen när jag tänkte ta ut honom på en promenad så han fick vila då också, hade inte hjärta att rida när det ändå skulle bli full fart fredag till söndag.
 
Kommer hänga med dessa två och andra favoriter i sommar <3
 
Fredagskvällen kom syster ut och kollade på oss när vi försökte kamma till oss och rida fint på ridbanan. Lagom lätt när hästen gör små rivstarter och sticker med en för att det prasslar i en buske. Nåja, så trött kanske han inte var ändå... Han kändes mellan varven fin, syster lade upp bommar och små hinder åt oss så det blev lite styrketräning. Saknar det och hoppas vi ska få till det lite oftare i sommar.
 
Igår blev det uteritt, fin häst även denna dag som jobbade på i skogen, försökte lägga in mer galopp än vanligt och få honom förbi tittigheterna i bibehållen fart. Sedan ägnades dagen åt att packa och fixa och dona, samt åka ut och strö upp sommarboxen. Idag var det dags för Brukstävling, men den får återkomma i ett eget inlägg.
 
Det Positiva: Sommartider
Det Negativa: För mycket av allt.
 
Hope is what we live for
 
Over and Out

Tidigare inlägg
RSS 2.0