tildans

Här händer det inte mycket. Och för en gångs skull är det inte för att mitt liv rusar iväg med mig och jag inte hinner skriva. Istället har jag gått och blivit lite sjuk och tvingats göra ingenting (mer än att ligga med datorn i knät och kollat på diverse amerikanska tjejfilmer med ungefär noll tanke, men stor underhållning). Är på bättringsvägen igen nu tack och lov, med en envis hosta som inte riktigt vill ge med sig. Jag måste ta det lugnare helt enkelt, prioritera lite bättre, välja bort saker. Men det måste gå i tre veckor till tänker jag och kommer förmodligen fortsätta ungefär som vanligt.

Jag luftade mig själv idag och åkte ut till stallet. Det var skönt att andas den friska höstluften och jag kände mig genast lite bättre. Med hästarna mumsade kraftforder rengjorde jag Maxims träns och sedan hade vi rykt- och mysstund i gången. Han börjar betyda mer och mer för mig lilla hästen. När jag borstar honom på halsen och han vänder på huvudet och borrar in mulen i mitt armveck så känns livet så mycket roligare. Han är så lyhörd för vad jag vill. Om jag tillrättavisar Joker så spanar han genast in så att det inte är honom jag vill att ska göra något. När vi löshoppade i måndags så kollade han in mig efter hindren, om jag ville att han skulle fortsätta eller stanna (om jag skulle höja) han är så otroligt rolig att jobba med. Och han vill alltid vara med, alltid hitta på något. Inga sura miner, bara "Vad ska vi göra idag matte?". De flesta hästar jag tidigare skött om i mitt liv och haft närmast hjärtat har i det flesta fall, ursäkta uttrycket, varit "gamla gubbar", visst har de varit positiva på sitt sätt, velat springa i skogen och hoppa stockar eller undersöka nya vägar. Men det har aldrig varit någon häst, med undantag från Sudden kanske (och han var inte en gammal häst när jag skötte honom), som blivit glad bara av att se mig och av att stå i gången och mysa eller som frivilligt stoppar fram huvudet för att bli kliad.

Den här veckan har inte bjudit på mycket träning. Vilket jag saknar, såklart, så pass mycket att jag undrar hur mycket det kommer att kosta mig om jag pallrar mig iväg till morgondagens pass. Kommer jag att bli liggandes hela helgen helt utmattad? Eller är det bra för mig att svettas ut det sjuka och trötta? Veckorna räknas ner och jag känner stressen. Måste träna, måste hålla igång, måste klara det. Vilket naturligtvis inte är bra, speciellt inte med tanke på att jag ganska nyligen hittade tillbaka till känslan och glädjen med kendo. Något jag för allt i världen inte vill mista.

Och min fina sambo. Som jag vill ha ork att vara mer med honom, hitta på saker, umgås utan att ligga utslagen på soffan framför en film. Ibland vill jag bara sakta ner tiden och få den att gå långsammare, njuta mer av nuet. Men det kryper i mig, eller så slocknar jag långt innan han går och lägger sig på kvällarna.

Och så tänker jag igen, tre veckor till, det kan jag klara. Men jag vet med mig att om tre veckor finns förmodligen nästa mål uppsatt någonstans i en avlägsen framtid. Och så börjar vi om igen.

Behövde visst skriva av mig lite tror jag. Nu ska jag ut och lufta lungorna i kvällsluften och ladda, imorgon gör jag ett försök att jobba igen. Och sedan, sedan får vi se vad som händer.

Det Positiva: att tänka
Det Negativa: orkeslös

Good girl

Over and Out

Igår så blev  det som utlovat tömkörning för hela slanten. I skritt och trav på volter mest. Det vill säga när vi kommit över rädslan för de nya hinderstöden som stod runt ridbanan och alla presseningar som ville bita i stora rumpan. Men han är helt underbar att ha och göra med, han gjorde små rusningar ett par-tre meter när han blev rädd, men när jag prrooade så stannade han och kollade på mig och så gick vi tillbaka till det läskiga, han fick nosa och så var det inte mer med det.

Han var jätteduktig på volten också, men jag kände mig ganska otillräcklig, vet inte riktigt hur jag ska stötta honom för att han inte ska vingla iväg ibland, men jag följde rådet och gick ner i skritt när det blev för jobbigt i trav. Vi klarade att trava ett varv på volten i både höger och vänster varv tillslut, utan att flyta iväg eller bli rädd eller skritta.

Det blev en snabb grovklippning av Jokis också så att han nästan såg ut som en tävlingshäst!

Fredagen bjöd på strålande väder, perfekt om man är ledig och ska tillbringa hela dagen på hästryggen. Först så åkte jag till Söderköping och hälsade på bästa Hampushästen och hans nya kompis Jasmin. Jag har ju berättat att Hampus har fått flytta, detta eftersom Jasmins kompis i hagen dog och hon behövde akut sällskap. Han såg ut att trivas ganska bra. När vi hämtade dem i hagen så snusade han mig i ansiktet innan han fortsatte att försöka snappa åt sig gräs. Jag och Ulla gav oss ut i skogen, de hade verkligen världens finaste ridstigar och härlig skog att rida i. Blev lite avundsjuk, ingen trafik, massor med stigar och skogsbackar som man kunde galoppera upp för. Dessutom grusvägar överallt som man förmodligen skulle kunna köra på om man vill. Tio minuters bilväg utanför samhället. Så vill jag också bo när jag blir stor!


När vi hade ridit en sväng (och spanat på kantareller som inte plockades) tränade vi på att hämta posten och sedan fick Hampus träna lite bruksridning på gårdsplanen. Lite generalrepetetion inför söndagens tävling. Det gick bra tycker jag.

Efter en fikastund, kattmys och lite spaning i stamböcker (bland annat på Hampus snygga pappa), bar det av ut till nästa stall och Maxim. Vi gav oss ut i solen och red först över berget, travade på den fina gräsvägen och sedan galopperade vi på tillbakavägen. Fattade galopp två gånger och det gick superbra. Vi red igenom sommarhagen på hemvägen och skuttade den lilla stocken jag la dit förra veckan. Han var glad och lite förvirrad över att springa fort själv, men allt gick super!

Efter en lång hästdag så bar det av till en vän på kvällen och lite fika och sällskapande. Riktigt trevligt och länge sedan vi träffades allihopa, får hoppas att det blir lite oftare nu. Som vanligt bjöds det på mycket gott fika.

Lördagen spenderades helt utan hästar, som flytthjälp i Västerås. Seg och trött (och visade det sig nästa dag på väg in i en förkylning) gick jag i trappor (så att jag fick träningsvärk) och bar grejer. Det var trevligt också, men kan ju säga att jag var mycket tacksam att Johan körde hela vägen hem och jag kunde sova.

För jag skulle ju upp tidigt på Söndagen, eller tidigt och tidigt, men vid nio skulle jag vara på plats på Kvarngården i Nykil där ÖFF höll sin höst bruksdag. Första gången jag var där och det var verkligen ett toppenställe! En träbro i hagen och en grävd vattengrav. En fin bruksbana hade de byggt upp också. Det började med två halter på 10 sekunder, en uppför och en nedför. Sedan kom skrittbommar, gatubrunnen, rygga i vinkel och vändning i trångt utrymme. Sedan var det trav genom portar (som denna gång inte var koner och bollar utan avkapade plogkäppar med golfbollar, galoppsträcka och hoppa tre hinder. Sedan trav igen över en bro, genom en vattengrav (med badankor) och sedan ett lydnadshinder där man skulle trava innanför en spånlinje nära en banderoll.

När jag anlände stod Hampus i en spilta och mådde bra och Joker i transporten. Jossan och Joker var först ut och de tog sig igenom alla hinder utan att få U! Som på SM tvekade han lite vid backning i vinkel, men de redde ut det och tog sig igenom, även vattnet gick de igenom utan allt för mycket tvekan.

Då ska vi se, en liten sammanfattning av kendoläget just nu. Jag har inte tränat så mycket som jag kanske borde, men med tanke på hur livet sett ut så är det inte mycket att göra åt, man gör det man orkar. Anmäld till gradering är jag i allafall!

Det är tre pass jag gått på sedan sist jag skrev, alla tre nybörjarpass och två av dem höll jag själv. De senaste tisdagarna har Anders varit sjuk eller jobbat så jag har ryckt in. Det har varit kul, men svårt på många sätt. Det roligaste är att jag märker att jag ser mer och mer saker så då känns det som att jag kan hjälpa till. Jag var även på passet som Kalle höll i söndags. Stannade sedan inte på fortsättarpasset eftersom jag ätit ganska dåligt på dagen och dessutom inte träffat Johan på nästan hela helgen. Några timmar i soffan behövs så väl då.

Men idag, idag då jäklar! Lollo och jag peppade varandra till att gå på passet och då så bar det av. Fick jaga Lollo upp för Glyttingebacken innan jag hann i fatt, svettigt, men kondisen finns där någonstans. Jag kände mig för övrigt väldigt stark idag, stark och fokuserad. Det vi hoppades mest på slog in också, mr M dök upp så Lollo som väntat på den här dagen väldigt länge fick köra sin ji-geiko mot honom, jag med såklart.

Vi börjar från början. Jag kände redan i början att fokusen var där den skulle och att jag var inställd på att kanske inte go all in, men att köra väldigt koncentrerad och jobba på mina graderingsgrejer, ta intiativ och inte ha fusksteg i attackerna. Vi började med stora Men, första gången mot Anders, första tre var väl rätt så okej, minifusk-streg på någon och någon som blev lite bättre, jobbade också med en lite snabbare zuriachi efteråt, bra att vi tränar mycket sådant på nybörjarpassen. Andra omgången på tre så fick jag till en som, jag vet inte, den kändes så rätt och det bästa var att när jag vände mig om så nickade Anders och gjorde tummen upp och det är inte ofta det händer. Och det blev lite av en uppenbarelse för mig, jag kan, jag vet, jag känner när det är bra!

Sedan gick vi över till Kote-Men, först stora, sedan stora kote följt av små Men och sedan tvärt om (vilket är knasigt, bakvänt och svårt) och sist små attacker på båda. Det gick helt okej, flytet fanns där för det mesta, även några av varianten små Kote, stor Men satt bra. Vi gick över till lite mer avancerade tekniker när man ska få bort mottagarens shinai för att öppna Kote och hugga Kote-Men. Jäkligt svårt, men jag tror att det är bra, för man koncentrerar sig så mycket på det svåra att allt annat går per automatik. När jag kom på att jag skulle dra ner tempot lite så gick det betydligt bättre och jag fick till en där jag kände att jag verkligen styrde den andres shinai.

Vi gjorde också en omgång med Men-hiki-Men, Men-hiki-Kote och Men-hiki-Do, körde mot Lollo, vi körde järnet. Tack och lov blev det vattenpsu sedan, annars så vet det tusan. Ji-geiko väntade, första var mot Anders, vi skulle köra så bra attacker vi kunde så jag försökte ta lite intiativ och jag är nöjd med vad jag åstakom, jag var fokuserad, taggad, men inte så taggade att det blev ett totalt virrvarr av det hela. Sedan så körde jag mot Martin, vilket var kul, jobbigt och lärorikt. Han är väldigt snabb och stabil och när Lollo och jag pratade på hemvägen kom vi på att det är lite som att köra mot Nisse (sedan så hade vi en lång utläggning där vi saknade Nisse en massa).

Naturligtvis var jag helt slut inför nästa som var mot Johanna, men jag höll ihop och fokuserade ganska bra, försökte variera attacker och lite sånt. Nästa var mot vår spanska utbytesstudent, då blev jag lite lat och trött och längtade efter vila. Efter min vila blev det en sista ji-geiko mot Lollo. Den var inte speciellt vacker tror jag, men Anders sa, ge det allt ni har så vi körde på. Bitvis kanske för mycket, jag är ledsen att jag sprang in i dig, jag såg dig, men jag ville göra min Do ändå, kanske är något jag borde ha sagt till en person efter passet. 

Mycket stretching, bastu och susa ner för backen mot soffan och den lilla chokladen som väntade. Ledig imorgon, ska träffa Hampushästen, rida ut på Maxim, fika hos en kompis och kanske promenera. I helgen blir det att flytthjälpa i Västerås och brukstävling.

Det Positiva: Känsla, vilja, hopp.
Det Negativa: Små skavanker

Torsdagsträningar is the shit!

Over and Out

Ja, mitt liv är galet hektiskt just nu, när jag är hemma så vill jag bara mysa med finaste eller slösurfa, men en liten sammanfattning ska ni få. Kendon får vänta till imorgon efter det passet. Har hela fredagen ledig så lite tid att blogga ska det nog finnas.

Få se nu, sist jag skev var i torsdags. I fredags så tog vi en liten skrittur ner till sjön, det gäller ju att varva de stora och svåra uppgifterna med att bara samla rutin på lugna skritturer där inget händer. Det var rätt så lagom för mig också, återigen så blev veckans sista jobbdag hektisk och inte alls vad man ville att den skulle.

Efter en lugn fredagskväll i soffan med film och mys så började helgen med lite långfrukost innan jag satte mig i bilen och styrde norrut. På vägen upp till Stockholm hade jag ena systern i lurarna så tiden gick fort. Efter att ha läst vägbeskrivning, hitta och eniro kan ju gå och gömma sig någonstans, det är google maps som gäller hädanefter, rullade jag in hos faster med sambo vid lunchtid. Fick en otroligt god lunch på deras soliga balkong, lite prat och sällskapande innan vi packade bilen full med hinderfötter och bomhållare som de så snällt hade hämtat åt mig i Södertälje. De följde med mig och hämtade upp mitt hyrda envägssläp och sedan fortsatte jag ensam vidare.

På uppfarten HemHemma svängde jag upp en halvtimme efter tidsschemat, men mycket nöjd med mig själv. Möttes av en mamma och en pappa som det var otroligt skönt att krama om. Pappa inspekterade släpet och jag fick äntligen se hindren han byggt åt mig. Han hade även målat dem jättefint och jag blev så glad över att se dem, de ser så proffsigt gjorda ut! Världens bästa pappa kan jag verkligen skryta med!

På kvällen blev det mammas mat, vin och sedan lite filmtittande med pappa. Precis som i gamla tider, med det undantaget att inga systrear tjoade och tjimmade i närheten. Naturligtvis blev det också gos med katterna och klappande på kaninen. Och att bara njuta av tystnaden och trädens sus. På morgonen så var det segt att gå upp, kanske för att jag fastnade i min ungdoms favoritbok och inte släckte lampan när jag borde. Efter att ha packat alla hinder i släpet var det dags att åka och för första gången på flera år föll det tårar, det blev ett för kort besök, jag hann inte njuta så mycket som jag brukar, jag är inte hemhemma så mycket som jag vill och jag saknar det mer än vad jag tror. Det var också första gången jag kände att jag verkligen, verkligen vill bo närmare.

Resan gick i allafall bra, jag landade i stallet i gansak lagom tid och medan hästarna åt så kånkade jag hinder för glatta livet. Hann inte skruva på fötterna eftersom släpet skulle tillbaka i tid, men allt kom på plats på ridbanan i allafall.

Så i måndags (efter en omöjligt ännu jobbigare jobbdag än förra veckans sista) var det dags för skruvande och byggande. Löshoppning stod på schemat så att hästarna skulle få se alla fina nytillskott. Jag slog på stort och gjorde två korridorer, en med två hinder och en med tre. Jossan skrattade när hon kom hem och undrade om hon skulle hämta syrgasen.

Vi släppte hästarna lösa och så fick de kolla in hindren. Det gick ganska bra, vi hade båda tillsammans i början så att Joker skulle leda över Maxim, men det visade sig att de mest var i vägen för varandra, men kollade speciellt mycket på hindren gjorde han i allafall inte. Lille Maxim som är rätt så stor fick lite problem med avstånden, men gjorde hela tiden sitt bästa, han tog sig över på något sätt och stannade aldrig och tvekade. Han fick hoppa några gånger själv också för att få lite mer plats och självförtroende. Även Joker fick ta ett par varv själv och hoppa lite högre. Allt som allt ett väldigt lyckat test, de fick beta av kanterna på ridbanan medan vi plockade undan hindren.

Sådär, nu har man landat lite i soffan. Bitvis hektisk dag på jobbet med 45 minuter plustid som jag inte hade tänkt skulle vara där. Men när någon registrerar prover som det är tänkt att ska svaras ut på ett dygn på sju dygn så blir det lite fel när kunden ringer och undrar vad svaren är och proven inte ens är upparbetade. Så kan det gå, men nu är alla laddade på instrument och så hålls det tummar i hela huset att allt går som det ska i natt så kanske kunden kan få svar så tidigt som ett och ett halvt dygn för sent.


Sådana här dagar är det härligt att åka ut till stallet och bara vara med hästen. Igår red vi och klättrade över berget och han skötte sig mycket bra, en liten skrittur sådär som man behöver ibland. Idag var det så dags för loksele och tömkörning igen. Jossan satt vid sidan om och kollade och gav tips och jäklar vad bra han gick! Fina hästen försöker hela tiden sitt bästa och plötsligt så fattade han hur han skulle balansera sig för att kunna trava på volten, riktigt fin såg han ut. Vi testade även att fatta galopp och det gick faktiskt! Han var så superduktig! Vi tog i allafall bort tömmarna och satte på grimskaft som Jossan kunde hålla i och så tog jag en draglina och gick snett bakom och höll den där den ska sitta fast. Det gick bra, först i innervarv och sedan även i yttervarv där draglinan låg imot benet lite. Han blev lite så han tittade, men inget mer. Sedan stod han och jag och kollade på när Jossan gick omkring oss med båda draglinorna efter sig. Det gick bra, han nosade på dem när de kom i närheten, det verkar vara hans grej lite. Så fort det är något nytt och lite otäckt som händer så sträcker han fram nosen (om han inte lyckas springa därifrån) och undersöker, sedan brukar det gå bra. Imorgon blir det liten skrittur innan Jossan åker iväg till Vetlanda, självska jag ta en tur norrut i helgen och hämta hem en ny hinderpark, om allt går som det ska har vi ungefär fyra nya hinder på gården till söndag, det är bra att man har världens bästa pappa!

Det Positiva: Bästa känslan
Det Negativa: Måste veta mera!

Like you could be any better.

Over and Out

Söndagskväll innebär tre timmars kendoträning. Det tog imot lite att cykla iväg i halvrusket, men iväg kom jag. Först var det 1,5 h nybörjarträning, där en arbetskamrat överraskande dök upp! Jättekul och roligt hade hon också, så hoppas på en fortsättning. Jag börjar inse att det är lite slitit att var med på alla övningar på nybörjarpasset, men orkar inte riktigt ge hundra på nästa pass, men samtidigt är det ju nyttigt med grunder, tror att det blir toppenbra när vi slår ihop passen mer senare i terminen.

När vårt pass började så blev det mycket fokus på stora Men och på att jaga varandra. Ännu mer slitande på mig med andra ord. Jag kan nog inte påstå att en enda minut av det här passet var med känsla, bara en massa jäkla jobb, men bitvis gav det resultat, fokuserade mycket på fusksteget. Sedan fick vi göra lite kontringstekniker också, det gick lagom bra, inte supersnabb, men lite koll hade jag. Innan varje ji-geiko körde vi sedan kirikachi vilket var bra. Ännu bättre var att Kalle vilade just då jag körde med Lollo och kollade på oss och kommenterade efteråt, han såg också vår ji-geiko där vi gärna fastnar i varandra inne i tare-tare, vilket är lätt när man känner varandra väl. Så det ska vi försöka komma bort ifrån.

Vi körde kata efteråt Kalle, Lollo och jag, 1-5 körde vi igenom och vi fick en del att tänka på, bland annat ska vi ta det betydligt lugnare och tänka mer på avstånd. Annars så tänker jag inte säga så mycket mer om passet, det blev som det blev helt enkelt.

Det Positiva: Bit ihop
Det Negativa: Bryt ihop

Hit me with your best shot!

Over and Out

Katastrof är kanske att ta i, man lär sig ju alltid något även om det går lite dåligt. Gårdagens hästplan var att köra med lokselen och försöka släpa saker. Vi började med Joker, först lära sig hur selen skulle sitta, knäppa framifrån och bakåt. Sedan så började jag med att tömköra och värmde upp lite med volter i skritt och trav. Han lyssnade bra och efter lite tips från Jossan så kunde jag ställa mig lite bättre också. Sedan så skulle vi testa att gå i draglinorna (Jokers hatobjekt av vad jag har hört om tidigare försök), han var lite motsträvig, men tillslut lyckades vi ställa honom rätt och knäppte på dem. Var ganska beredd på att han skulle springa, som han tydligen gjort tidigare, men se han gick så snällt där, svängde lite hit och dit, gjorde halt och kopplade på saxen, fortfarande gick han på och svängde dit han skulle så vi satte fast en hinderbom och så fick han släpa lite, hans uttryck sa väl ungefär "Jag är faktiskt en ridhäst, ingen draghäst", men han gjorde snällt som han skulle så efter att han gått något varv så kopplade vi loss och så fick han massor med beröm!

Det var toppen att Joker var så duktig! Nu fick jag cokså chansen att lära mig hur det ska gå till och även, så som ni kommer att få läsa, hur det kan gå om hästen springer istället. Nu var det ju nämligen Maxims tur. Sele på och så på ridbanan och tömköra. Det var inga problem än så länge, fick också lite bättre koll på honom i höger varv. Så vi testar att gå i draglinorna, vilket går rätt så smidigt, han vinglar iväg några gånger, men sedan så står han där så vi testar att knäppa fast och gå några steg, vilket går bra i ungefär en minut eller så, han är lite spänd, men så duktig. Sedan händer något, om det är så att linorna kommer imot bakbenen på ett obehagligt sätt eller något är svårt att veta, men springa börjar han göra. Runt, runt ridbanan (jag har lärt mig släppa tömmarna) och så hade han nog kunnat fortsätta ett tag om nu inte saxen (som man spänner fast bommen i) ligger lite olyckligt till och han rusar förbi och den fastnar bakom honom, då blev det lite mer panik och så springer han igenom staketet och försvinner upp för backen i skogen. Saxen satt ju inte fast så den dunsade in i stallväggen (missade stallhusse med någon decimeter) och sedan lossnade även det som förbinder draglinorna och saxen (minns inte namnet men om draglinorna sitter i så är det som en smal planka som ligger på marken och släpar efter). Jag springer efter med hjärtat i halsgropen och hoppas att han inte trasslar in sig, springer så långt att han kommer till stora vägen eller något annat hemskt. Upp för den långa backen knatar jag det snabbaste jag orkar det enda som syns är hästspår i gruset. När jag kommer upp för backen och fram till gräs/skogshagen så hittar jag min häst. Han står och spanar inne i hagen och när jag lockar på honom så tar han några halvhjärtade steg framåt, men stannar då draglinorna (som fortfarande sitter kvar) rasslar lite. Så då väntar han på att jag ska komma fram till honom istället. Lite uppe i varv är han och lite svettig, med lite småsår på bakbenen, tack och lov inget allvarligt. Så då promenerar vi hem igen och går tillbaka till ridbanan. Där tömkör jag lite till och går förbi det stället där saxen fastnade några gånger, han var lite motvillig först, men sedan så lugnade han ner sig och så gick allting bra. Vi testade sedan med att Jossan ledde och jag gick bakom och höll ena draglinan mot platsen där man ska spänna fast den så att han förstod att det inte var något farligt att den gick och rasslade, det gick relativt bra, jag blev lite arg en gång när han inte hade koll på rumpan och tänkte gå på mig, så då hoppade han undan lite istället och försökte springa, men denna gång kom han ingenstans. Vi kunde gå avslappnat en långsida och då fick han massa beröm och komma in i stallet igen. Vi har planer på att ta nya tag med detta på torsdag, ska försöka göra det lite ofta nu så att han lär sig att det inte är läskigt.

Igår var det dags för lite bruksridningsövningar. Först med Hampus ut på ridbanan och backa i vinkel och göra lite vändningar. Han var naturligtvis bäst, förhoppningen om en runda utan U i protokollet känns inte hopplös. Det såg bra ut för Jossan och Joker också. Nu kommer Hampus att åka till Söderköping och bo där som sällskap åt Ullas häst, men jag ska försöka åka dit några gånger innan tävlingen och öva lite med honom, bara två veckor kvar. Maxim fick också vara på ridbanan, vi red över lite travbommar och så övade jag att rida nära hinderstöden och sträck ut handen efter dem (moment flytta saker i bruksridning). I slutet testade jag också om jag kunde få honom att flytta sig ett steg för skänkeln åt sidan, det kunde han så då blev jag nöjd och hoppade av (lite för tidigt att börja med sådant redan nu kanske, men lite testande måste man ju göra).

Idag så följde Johan med ut till stallet! Så det blev en tur med alla tre hästarna. Riktigt mysigt, vädret var på vår sida och hästarna var glada. Jossan och jag hade planerat en ganska lång tur bort till en jättefin skogsväg. För att komma dit så måste man gå ganska länge på en trafikerad väg, men det är lätt värt det eftersom skogsslingan man kan rida på sedan är superfin. Vi passade på nu när vi kunde ha en häst framför (Hampus) och en häst på sidan (Joker) om Maxim så att han (och jag) kunde känna sig trygg. Först när vi kom fram till asfaltsvägen så fick vi vänta lite och spana på en traktor med hövagn och en bil med båttrailer som kom åkande. Maxim viftade kanppt på öronen, möjligen att han kollade in maten som åkte på vagnen. Sedan så blev han lite otålig när Hampus fick gå före, Hampus segar gärna på bortvägen, medan ingen hänger med i hans skritt på hemvägen. Men då fick vi öva förhållningar och att hålla lite avstånd.


Kan säga så här, Maxim skötte sig verkligen som en stjärna idag, han brydde sig inte ett dugg om bilarna, de kom och körde om och vi mötte dem, några i riktigt hög fart och han bara gick där efter Hampus och kollade inte in dem alls. Jag är så stolt över honom och efter den här turen så känns det som att vi kan klara kortare sträckor själva vilket utökar ridmöjligheterna en hel del. Det allra roligaste är ju naturligtvis om man har sällskap, men nu känns det inte som ett hinder att skritta några hundra meter på en trafikerad väg, speciellt inte på rider med lite trafik.

När vi kom fram till skogsvägen så börjar den med en lång och ganska brant uppförsbacke. Om vi rider Hampus och Joker där så brukar vi galoppera och Hampus brukar vinna för han är den enda som orkar hela vägen. Nu skulle Joker gå först, Maxim i mitten och Hampus sist. Att vara sist när man skrittar är helt okej för Hampus, men när det ska springas så ska han minsann vara först! Så han var lite missnöjd. Det var ett väldigt jobbit påhitt tyckte Maxim och orkade ungefär halva backen innan bensinen tog slut, så vi skrittade den sista biten med en något missnöjd Hampus bredvid. Sedan var det spännande när vi fortsatte skritta och Maxim fick gå först, ganska många svängar och krökar på vägen så man vet aldrig vad som dyker upp. Vi skulle testa att trava alla tre i bredd vilket slutade med att Hampus älgar iväg med Johan (Jag är snabb som vinden, faktiskt!) Joker lullar på i mitten och Maxim snett bakom Joker och börjar bli lite trött på det hela nu. När vi skrittade igen så hamnade vi lite längre fram i ledet med våra långa ben. Vi träffade på några svamp-plockare så var lite spännande. Sedan så skulle vi testa att Maxim fick galoppera först, men det gick inte så bra, med lite draghjälp från Joker så lyckades vi få galopp i allafall, men när Hampus kom och ångade om så tog orken slut och vi travade den sista biten. Sedan var det bara att skritta hem igen, hela långa vägen med bilar som åkte förbi. Slokande öron var det och när vi skrittat upp för en backe ungefär halvvägs hem så klev jag av och promenerade med honom istället. Lilla bäbisen sover nog gott i natt.

Imorgon ska vi testa selar och släpa bommar är tanken, med både Joker och Maxim. Vi får se hur det går, men det ska bli skojigt!

Det Positiva: Ridtur med Johan
Det Negativa: Snabba billister utan hänsyn

Världens finaste!

Over and Out

Så härliga stalldagar har det varit. Vi har varit utan sällskap dessa dagar Maxim och jag, men har klarat oss galant själva. Igår så red vi ut på den vägen vi ridit själva på förut, men ett litet stycke längre. Han var lite bråkig och ville inte gå ifrån stallet och kompisarna, men så fort vi kom upp för backen så lättade det lite. Vi skrittade mest, men travade också två korta sträckor.

När vi kom hem så gick jag upp med Maxim och Hampus till den stora gräshagen då betet hemma är slut och det var ganska hungriga (Joker fick naturligtvis också komma dit, men lite senare när Jossan longerat). Det var populärt kan jag säga, mulen i backen och så äta, äta, äta.

Om vi säger så här. Min arbetskamrater har i två dagar skrattat åt hur jag ser ut när jag går, eller ännu värre, försöker ta mig upp eller ner ur en stol. Att rida två hästar på söndagen och på det träna tre timmar kendo med, för kvällen, världens ondaste tränare, kanske inte var den mest brilljanta idéen jag haft. Men gjort är gjort och passet var så pass bra att jag inte velat missa det.

Anledningen till att det blev så jäkla jobbigt var väl att jag tränade både på nybörjarpasset (och gjorde alla onda ben- och rumpövningar) och sedan forsatte med passet efter där vi gjorde alla övningar igen fast dubbelt så mycket.

Vi hade alltså lite av ett fyspass, med fokus på benmuskler kan man säga. Lite svårt att beskriva de olika övningarna, men bland annat tåhävningar, upphopp, ufallshugg och även hugg där man arbetar mer med vadmusklerna än i vanliga fall. Vi fick köra lite ordentlig kendo också, försökte fortsätta att fokusera på fusksteget och det gav lite utdelning, inte varje gång, men ibland så fick jag till det. Körde lite grundhugg och sedan kakarigeiko och ji-geiko. När jag körde mot Johanna tävlade vi och blev först klara med kakarigeikon! Ji-geikonsarna kändes relativt bra, ingen aha-upplevelse, men jag kände att jag visste vad jag höll på med.

Efteråt körde jag, Lollo och Stina igenom kata 1-5. Det kändes väl sådär med 3:an och 5:an, men när jag körde om dem så blev det bättre. Ska försöka göra det till en vana att köra lite varje vecka, nu är jag anmäld och den 16 oktober gäller det!

Det Positiva: Kata
Det Negativa: Onda muskler

Please give me a break

Over and Out

Idag var det dags för årets klubbmästerskap i Östergötlands Fjordhästförening. I ett svagt (och kanske något övermodigt) ögonblick anmälde jag mig som frivillig att rida en LB:1 med Joker (KM-klass) sedan skulle jag också rida Hampus i LC:2 och 60 cm clear round. Efter den första ritten höll jag på att dö och förstod inte hur jag skulle orka rida ännu mer.

Dagen började i allafall med att hämta transport, det var min uppgift, men jag fick ringa efter Jossan, för jag kunde verkligen inte få på den, dragkroken satt alldeles för högt upp (eller så var transporten för låg) och jag orkade inte lyfta. Men med Jossans hjälp så fick vi på den och kunde åka vidare mot stallet. Min interna tidsplan rubbades lite, men det fick gå ändå. Klippte manarna lite snabbt (i framtiden ska jag se till att inte jobba 9 timmar innan en tävlingsdag så att jag gör alla förberedelser då istället), borstade svansar och flätade dem eftersom vi annars hade kommit fram med minst en grönbrun, kletig svans, som det var nu klarade sig båda svansarna undan det ödet, men en skitig rumpa blev det som jag fick åtgärda lite snabbt på plats.

Hästarna promenerade in, Joker utan att vi behövde använda linan något alls (restan av dagen när vi lastade in och ur låg den i bilen, den ska nog få fortsätta följa med, men den kan nog få ligga i bilen tills den behövs), Hampus fick syn på maten och klampade in han också.

Framme i Brunnstorp, blev det något rörigt i min hjärna eftersom jag lastade ut hästen i grimma och inte träns, när vi rättat till det hela så upptäcker vi att en rem på tränset fattades så det var bara att byta till det andra tränset som låg i bilen. Sedan så lyckades jag med att sadla Joker utan att spänna fast schabraket ordentligt i sadeln, så där fick jag också hålla på och spänna om en massa. En ordentlig framridning blev det i allafall för oss båda. Hampus kändes pigg och glad, lyssnade ganska bra också. Inne på banan så red jag ovanligt noggrant och han skötte sig superfint. Vi fick 56% och det är nog bland det bästa vi fått. Vi fick kommentaren att jag skulle försöka runda av mer i hörnen och på volterna och så är det ju. För Joker och Jossan gick det också bra 61% fick de och var trea (två placerade), hon var väldigt nöjd med honom och med syrgasens hjälp räckte andningen ända till andra galoppen.

Efter en drickapaus så satte jag mig på Joker istället. Han kändes rätt så bra på framridningen, gick i mot skänkeln lite, men var ganska pigg. Sprakade mot en av hingstarna, vilket kanske inte var det smaraste man kan göra (han var flera meter bort och märkte inget). Inne på banan så blev han lite segare, jag vet inte om han var lite trött eller om det blev så för att jag inte vågar släppa på så mycket och då backar han av istället. Vi tog oss igenom programmet i allafall, utan några direkta missar, lite sena galoppfattningar och vägarna i galoppen var nog inte de prydligaste, men travprogrammet är jag supernöjd med. Vi fick 55% så vi uppfyllde målen med båda hästarna i dressyren.

Till hoppningen sen så bytte jag häst igen. Hampushästen skrittade till framhoppningen med spetsade öron och så skuttade vi två språng där innan vi skulle in på banan. Åtta hinder var det och de sex första tog vi utan större problem (han gillar att vara i hindren, men bommarna ligger allt som oftast kvar) mot det sjunde så höll jag inte ut svängen tillräckligt och vi kom ganska snett och svärt mot det så då stannade han och bröt ut, men sedan hoppade han 7 och 8 utan problem, så jag är välrigt nöjd med honom, mindre nöjd med min styrning av det hela.


Jossan och Joker kom också runt och petade ner ett hinder. När vi hade kollat klart på resten av hoppningen som var väldigt spännande med tre felfria till omhoppning i KM-klassen (där det hoppar monsterhöga hinder (80 cm)). Fort red de också, de skiljde en sekund mellan ettan och tvåan.

Under dagen träffade vi på många fina fjordhästar. Bland annat Jokers pappa Io som vann både LC:2 och LB:1, han var fin att kolla på, men han verkade inte så imponerad av Joker när han försökte prata med honom (Joker pratar med alla, men det är nästan ingen som svarar). Sedan så var söta Hälge från Vikbolandet på plats och både hoppade och dressyrade, även Cirkus var med därifrån och han är också välidgt fin att titta på.

Vi träffade också Jokers och Maxims uppfödare och tjejen som red till Maxim lite i somras och så klart en massa andra människor. Maxim då? Jo, han fick vackert stanna hemma i sin box. Det verkade han ha klarat bra, vält ut vattenhinken hade han gjort och placerat allt torv i boxen längs med sidorna, men annars inga bekymmer. Han blev väldigt glad att se de andra igen. Ute i hagen ville han springa och leka, Joker sprang lite halvhjärtat, men sedan fick han springa själv. 

Lång dag för de små hästarna och för mig med. Blev mycket glad när världens bästa sambo lagat middag som stod på bordet när jag kom hem. Tyvärr blev det inga bilder från dagen så det blir en gammal som jag gillar skarpt istället.

Det Positiva: Uppnådda mål
Det Negativa: Ryttarslarv

My little pony

Over and Out

Dessa två dagar som varit har, på hästfronten, varit riktigt bra!

I onsdags så övade jag och Maxim lite på löslongering och jag testade även lite av det jag läst om i Monty Roberts bok, det var rätt så svårt, men känslan av att känna när han kommer fram och snusar en i nacken är rätt så härlig. Sedan övade vi även på att gå i grimma och inte dra iväg allt för mycket efter det gröna gräset. Först hade jag tänkt gå en liten runda runt hagen vilket betyder både lite grusväg, asfalt och grässtig, men det stod en bil i vägen såg jag så vi nöjde oss med att gå ner till vägen och kolla på postlådan och sedan promenera upp för berget, vända och gå nedför igen, bra träning för oss båda.

Även Hampus fick komma ut och vi gjorde en ny stig! Ett hygge har förstört våran gamla skrittrunda och vi har förgäves försökt komma runt och skapa en ny, men hittills har vi inte lyckats. Nu är det ju Hampus vi pratar om så vi gjorde helt enkelt en egen stig och runt kom vi. Den är helt okej, om man får rida upp den ordentligt och kanske även ta bort lite småbuskar så kan det nog bli bra. Den är inte Maximsäker ännu, måste nog rida den gansak många gånger med Hampus så jag vet hur jag ska styra innan jag försöker den med honom, men igår så red vi den med Hampus och Joker, den är väldigt lagom som en skrittrunda.

                                 

Igår var en stor dag för mig och Maxim, medan Jossan städade stallet efter fårklippningen så red vi ut, alldeles själva. Vi tog grusvägen som går upp bakom stallet (95% bilfritt) där vi har ridit en hel del. Det gick riktigt bra, i början, alldeles när vi gått av gårdsplanen stannade han och vill vända, men när jag bad honom att gå framåt så gjorde han det, även om han såg lite förvirrad ut. Sedan insåg han att han kunde gå med sina långa ben och stora fötter i precis den takt han ville och då blev det jättekul! Jag är väldigt stolt över honom, vi gick igenom en stor vattenpöl alldeles själva och travade även några meter. Han kände sig lite ensam när vi kommit en bit och gnäggade, men sedan gick han snällt vidare. På hemvägen gick det lite fortare, men han stannade snällt när jag ville och reagerade inte speciellt på något, så en lyckad första ensamtur.

Det Positiva: Snusande i nacken
Det Negativa: Blött och grenigt i skogen

Ungefär bäst!

Over and Out

Ja, vad ska man säga, vilket pass alltså. Igår var verkligen en dag när det mesta stämde, känslan var god och orken höll i sig. Igår önskade jag att det var mitten av oktober.

Kendo, alltså, pass som det här vet jag inte om jag kan leva utan det. (Inget jag planerar att göra ändå, men när man är på botten vill man gärna ge upp, på toppen är allting härligt).

Det börjar med att jag hör en halvbekant röst i från killarnas omklädningsrum, Martin som var Anders och Kalles nybörjarinstruktör, har tillbringat en hel del tid i Japan och är 3dan, var på plats och skulle träna. Jag har bara tränat mot honom en gång tidigare tror jag, han är riktigt duktig och sist så lärde jag mig massor kändes det som. Så det höjde ju förväntningarna på passet en hel del, även om jag också insåg att det skulle bli tuffa tag eftersom Anders och Kalle både blir så sjukt taggade när Martin dyker upp. Sedan, alldeles innan passet börjar så gläntar det på dörren och in kommer en japansk tjej! Det visade sig vara Martin och Pärs kompis som har 2dan, men inte tränat på några år, men nu följde hon med Pär till dojon och kollade hur träningarna gick till här. Hon var verkligen jättegullig och efter passet så hade anders letat fram en Gi och Hakama som hon köpte så att hon har något att träna i (shinai och rustning kan man ju låna). Jag hoppas att hon kommer snart och tränar och att alla andra tjejer i klubben också får träffa henne (jag var ensam idag...).

Åter till passet då! Som sagt insåg jag tidigt att det skulle bli hårt och tja, tempot var väl lite annorlunda än vad det vanligtvis är redan på uppvärmningen. Men går man in med den inställningen från början så brukar det räcka långt. Vi körde lite grunder först och det kändes helt okej, i stora Men koncentrerade jag med mest på fusksteget och arbetade med det. Sedan gjorde vi kirikachi, de första vändorna mot Anders och då koncentrerade jag mig mest på tekniken och det kändes inte helt fel, tyckte att tajmingen bakåt stämde lite bättre än vanligt. Nästa omgång körde jag mot den spanska utbytesstudenten och då fick jag dra ner tempot lite så vi hamnade på bra avstånd i stället.

Sedan hade vi kort vattenpaus och så en övening med Men-Nuki-Do, båda står och tar ett kort andetag och håller andan och så ska man göra sin attack samtidigt, fast den ena då kontrar. Jag körde mot Martin, och jag vet inte riktigt vad som hände där, men det kändes så bra! Han sa även efteråt att han den sista gången försökt verkligen hugga Men, men jag lyckades kontra och då kändes det såklart extra bra. Speciellt som det är en teknik som har hamnat lite i skymundan och inte känts så superbra på ett tag.

Så var det dags för ji-geiko, ett helt varv körde vi! Så åtta stycken blev det och jag orkade mig igenom! I mitten var det tungt, speciellt efter att ha kört mot först Anders och sedan Kalle, mot Pär så tappade jag shinaien och när jag körde mot en så fick jag hugg i bakhuvudet så att jag blev riktigt irriterad och taggade till en del, det var den sista innan det var min tur att vila (och min näst sista ji-geiko överhuvudtaget) så jag är nöjd över att jag orkade ta mig samman och banka lite på människan. Efter vilan så fick jag köra mot Martin (som då hade gått sju utan vila). Det var roligt! Han är så snabb, men det kändes ändå som om jag hade lit mer koll denna gång än sist (typ ett år sedan...) vilket ju är bra, då har det ju hänt en del. Och jag var inte speciellt trött (visst hade jag fått vila, men det är ändå inte många minuter). I slutet så körde vi den snabbaste kakarigeikon vi kunde, vi vann om jag minns rätt!

Jag är så stolt över mig själv att jag tog mig igenom utan att bryta och så glad att alla andra också höll i och ingen bröt (vilket jag tror var Anders hemliga plan). Och jag är så glad att få möta lite nya människor, det hjälper verkligen. Det enda negativa med hela passet var att fingret fick sig en hel del stryk. Jag vill lite för mycket och inte backar jag undan om det kommer en flygande människa på 80-90 kg in i mig, jag står ju kvar och möter upp, dum som jag är, men nu känns det bra igen, så ingen skada skedd.

Så nu ska jag sova (eller i allafall försöka) upp tidigt imorgon och jobba kl 6, till stallet, hem och städa och baka och ha lite fika på kvällen. Sedan så blir det jobb på lördagen igen och hästtävling på söndag, sedan, sedan så är det dags för kendo igen! Det har hänt spännande och bra grejer på hästfronten idag också, men det återkommer jag om imorgon.

Det Positiva: Nya männsikor
Det Negativa: Spricka i fingret

Above the clouds.

Over and Out

Det Positiva: