Vilket pass
Ja, vad ska man säga, vilket pass alltså. Igår var verkligen en dag när det mesta stämde, känslan var god och orken höll i sig. Igår önskade jag att det var mitten av oktober.
Kendo, alltså, pass som det här vet jag inte om jag kan leva utan det. (Inget jag planerar att göra ändå, men när man är på botten vill man gärna ge upp, på toppen är allting härligt).
Det börjar med att jag hör en halvbekant röst i från killarnas omklädningsrum, Martin som var Anders och Kalles nybörjarinstruktör, har tillbringat en hel del tid i Japan och är 3dan, var på plats och skulle träna. Jag har bara tränat mot honom en gång tidigare tror jag, han är riktigt duktig och sist så lärde jag mig massor kändes det som. Så det höjde ju förväntningarna på passet en hel del, även om jag också insåg att det skulle bli tuffa tag eftersom Anders och Kalle både blir så sjukt taggade när Martin dyker upp. Sedan, alldeles innan passet börjar så gläntar det på dörren och in kommer en japansk tjej! Det visade sig vara Martin och Pärs kompis som har 2dan, men inte tränat på några år, men nu följde hon med Pär till dojon och kollade hur träningarna gick till här. Hon var verkligen jättegullig och efter passet så hade anders letat fram en Gi och Hakama som hon köpte så att hon har något att träna i (shinai och rustning kan man ju låna). Jag hoppas att hon kommer snart och tränar och att alla andra tjejer i klubben också får träffa henne (jag var ensam idag...).
Åter till passet då! Som sagt insåg jag tidigt att det skulle bli hårt och tja, tempot var väl lite annorlunda än vad det vanligtvis är redan på uppvärmningen. Men går man in med den inställningen från början så brukar det räcka långt. Vi körde lite grunder först och det kändes helt okej, i stora Men koncentrerade jag med mest på fusksteget och arbetade med det. Sedan gjorde vi kirikachi, de första vändorna mot Anders och då koncentrerade jag mig mest på tekniken och det kändes inte helt fel, tyckte att tajmingen bakåt stämde lite bättre än vanligt. Nästa omgång körde jag mot den spanska utbytesstudenten och då fick jag dra ner tempot lite så vi hamnade på bra avstånd i stället.
Sedan hade vi kort vattenpaus och så en övening med Men-Nuki-Do, båda står och tar ett kort andetag och håller andan och så ska man göra sin attack samtidigt, fast den ena då kontrar. Jag körde mot Martin, och jag vet inte riktigt vad som hände där, men det kändes så bra! Han sa även efteråt att han den sista gången försökt verkligen hugga Men, men jag lyckades kontra och då kändes det såklart extra bra. Speciellt som det är en teknik som har hamnat lite i skymundan och inte känts så superbra på ett tag.
Så var det dags för ji-geiko, ett helt varv körde vi! Så åtta stycken blev det och jag orkade mig igenom! I mitten var det tungt, speciellt efter att ha kört mot först Anders och sedan Kalle, mot Pär så tappade jag shinaien och när jag körde mot en så fick jag hugg i bakhuvudet så att jag blev riktigt irriterad och taggade till en del, det var den sista innan det var min tur att vila (och min näst sista ji-geiko överhuvudtaget) så jag är nöjd över att jag orkade ta mig samman och banka lite på människan. Efter vilan så fick jag köra mot Martin (som då hade gått sju utan vila). Det var roligt! Han är så snabb, men det kändes ändå som om jag hade lit mer koll denna gång än sist (typ ett år sedan...) vilket ju är bra, då har det ju hänt en del. Och jag var inte speciellt trött (visst hade jag fått vila, men det är ändå inte många minuter). I slutet så körde vi den snabbaste kakarigeikon vi kunde, vi vann om jag minns rätt!
Jag är så stolt över mig själv att jag tog mig igenom utan att bryta och så glad att alla andra också höll i och ingen bröt (vilket jag tror var Anders hemliga plan). Och jag är så glad att få möta lite nya människor, det hjälper verkligen. Det enda negativa med hela passet var att fingret fick sig en hel del stryk. Jag vill lite för mycket och inte backar jag undan om det kommer en flygande människa på 80-90 kg in i mig, jag står ju kvar och möter upp, dum som jag är, men nu känns det bra igen, så ingen skada skedd.
Så nu ska jag sova (eller i allafall försöka) upp tidigt imorgon och jobba kl 6, till stallet, hem och städa och baka och ha lite fika på kvällen. Sedan så blir det jobb på lördagen igen och hästtävling på söndag, sedan, sedan så är det dags för kendo igen! Det har hänt spännande och bra grejer på hästfronten idag också, men det återkommer jag om imorgon.
Det Positiva: Nya männsikor
Det Negativa: Spricka i fingret
Above the clouds.
Over and Out
Det Positiva:
Kendo, alltså, pass som det här vet jag inte om jag kan leva utan det. (Inget jag planerar att göra ändå, men när man är på botten vill man gärna ge upp, på toppen är allting härligt).
Det börjar med att jag hör en halvbekant röst i från killarnas omklädningsrum, Martin som var Anders och Kalles nybörjarinstruktör, har tillbringat en hel del tid i Japan och är 3dan, var på plats och skulle träna. Jag har bara tränat mot honom en gång tidigare tror jag, han är riktigt duktig och sist så lärde jag mig massor kändes det som. Så det höjde ju förväntningarna på passet en hel del, även om jag också insåg att det skulle bli tuffa tag eftersom Anders och Kalle både blir så sjukt taggade när Martin dyker upp. Sedan, alldeles innan passet börjar så gläntar det på dörren och in kommer en japansk tjej! Det visade sig vara Martin och Pärs kompis som har 2dan, men inte tränat på några år, men nu följde hon med Pär till dojon och kollade hur träningarna gick till här. Hon var verkligen jättegullig och efter passet så hade anders letat fram en Gi och Hakama som hon köpte så att hon har något att träna i (shinai och rustning kan man ju låna). Jag hoppas att hon kommer snart och tränar och att alla andra tjejer i klubben också får träffa henne (jag var ensam idag...).
Åter till passet då! Som sagt insåg jag tidigt att det skulle bli hårt och tja, tempot var väl lite annorlunda än vad det vanligtvis är redan på uppvärmningen. Men går man in med den inställningen från början så brukar det räcka långt. Vi körde lite grunder först och det kändes helt okej, i stora Men koncentrerade jag med mest på fusksteget och arbetade med det. Sedan gjorde vi kirikachi, de första vändorna mot Anders och då koncentrerade jag mig mest på tekniken och det kändes inte helt fel, tyckte att tajmingen bakåt stämde lite bättre än vanligt. Nästa omgång körde jag mot den spanska utbytesstudenten och då fick jag dra ner tempot lite så vi hamnade på bra avstånd i stället.
Sedan hade vi kort vattenpaus och så en övening med Men-Nuki-Do, båda står och tar ett kort andetag och håller andan och så ska man göra sin attack samtidigt, fast den ena då kontrar. Jag körde mot Martin, och jag vet inte riktigt vad som hände där, men det kändes så bra! Han sa även efteråt att han den sista gången försökt verkligen hugga Men, men jag lyckades kontra och då kändes det såklart extra bra. Speciellt som det är en teknik som har hamnat lite i skymundan och inte känts så superbra på ett tag.
Så var det dags för ji-geiko, ett helt varv körde vi! Så åtta stycken blev det och jag orkade mig igenom! I mitten var det tungt, speciellt efter att ha kört mot först Anders och sedan Kalle, mot Pär så tappade jag shinaien och när jag körde mot en så fick jag hugg i bakhuvudet så att jag blev riktigt irriterad och taggade till en del, det var den sista innan det var min tur att vila (och min näst sista ji-geiko överhuvudtaget) så jag är nöjd över att jag orkade ta mig samman och banka lite på människan. Efter vilan så fick jag köra mot Martin (som då hade gått sju utan vila). Det var roligt! Han är så snabb, men det kändes ändå som om jag hade lit mer koll denna gång än sist (typ ett år sedan...) vilket ju är bra, då har det ju hänt en del. Och jag var inte speciellt trött (visst hade jag fått vila, men det är ändå inte många minuter). I slutet så körde vi den snabbaste kakarigeikon vi kunde, vi vann om jag minns rätt!
Jag är så stolt över mig själv att jag tog mig igenom utan att bryta och så glad att alla andra också höll i och ingen bröt (vilket jag tror var Anders hemliga plan). Och jag är så glad att få möta lite nya människor, det hjälper verkligen. Det enda negativa med hela passet var att fingret fick sig en hel del stryk. Jag vill lite för mycket och inte backar jag undan om det kommer en flygande människa på 80-90 kg in i mig, jag står ju kvar och möter upp, dum som jag är, men nu känns det bra igen, så ingen skada skedd.
Så nu ska jag sova (eller i allafall försöka) upp tidigt imorgon och jobba kl 6, till stallet, hem och städa och baka och ha lite fika på kvällen. Sedan så blir det jobb på lördagen igen och hästtävling på söndag, sedan, sedan så är det dags för kendo igen! Det har hänt spännande och bra grejer på hästfronten idag också, men det återkommer jag om imorgon.
Det Positiva: Nya männsikor
Det Negativa: Spricka i fingret
Above the clouds.
Over and Out
Det Positiva:
Kommentarer
Trackback
