tildans

Ja, mitt liv är galet hektiskt just nu, när jag är hemma så vill jag bara mysa med finaste eller slösurfa, men en liten sammanfattning ska ni få. Kendon får vänta till imorgon efter det passet. Har hela fredagen ledig så lite tid att blogga ska det nog finnas.

Få se nu, sist jag skev var i torsdags. I fredags så tog vi en liten skrittur ner till sjön, det gäller ju att varva de stora och svåra uppgifterna med att bara samla rutin på lugna skritturer där inget händer. Det var rätt så lagom för mig också, återigen så blev veckans sista jobbdag hektisk och inte alls vad man ville att den skulle.

Efter en lugn fredagskväll i soffan med film och mys så började helgen med lite långfrukost innan jag satte mig i bilen och styrde norrut. På vägen upp till Stockholm hade jag ena systern i lurarna så tiden gick fort. Efter att ha läst vägbeskrivning, hitta och eniro kan ju gå och gömma sig någonstans, det är google maps som gäller hädanefter, rullade jag in hos faster med sambo vid lunchtid. Fick en otroligt god lunch på deras soliga balkong, lite prat och sällskapande innan vi packade bilen full med hinderfötter och bomhållare som de så snällt hade hämtat åt mig i Södertälje. De följde med mig och hämtade upp mitt hyrda envägssläp och sedan fortsatte jag ensam vidare.

På uppfarten HemHemma svängde jag upp en halvtimme efter tidsschemat, men mycket nöjd med mig själv. Möttes av en mamma och en pappa som det var otroligt skönt att krama om. Pappa inspekterade släpet och jag fick äntligen se hindren han byggt åt mig. Han hade även målat dem jättefint och jag blev så glad över att se dem, de ser så proffsigt gjorda ut! Världens bästa pappa kan jag verkligen skryta med!

På kvällen blev det mammas mat, vin och sedan lite filmtittande med pappa. Precis som i gamla tider, med det undantaget att inga systrear tjoade och tjimmade i närheten. Naturligtvis blev det också gos med katterna och klappande på kaninen. Och att bara njuta av tystnaden och trädens sus. På morgonen så var det segt att gå upp, kanske för att jag fastnade i min ungdoms favoritbok och inte släckte lampan när jag borde. Efter att ha packat alla hinder i släpet var det dags att åka och för första gången på flera år föll det tårar, det blev ett för kort besök, jag hann inte njuta så mycket som jag brukar, jag är inte hemhemma så mycket som jag vill och jag saknar det mer än vad jag tror. Det var också första gången jag kände att jag verkligen, verkligen vill bo närmare.

Resan gick i allafall bra, jag landade i stallet i gansak lagom tid och medan hästarna åt så kånkade jag hinder för glatta livet. Hann inte skruva på fötterna eftersom släpet skulle tillbaka i tid, men allt kom på plats på ridbanan i allafall.

Så i måndags (efter en omöjligt ännu jobbigare jobbdag än förra veckans sista) var det dags för skruvande och byggande. Löshoppning stod på schemat så att hästarna skulle få se alla fina nytillskott. Jag slog på stort och gjorde två korridorer, en med två hinder och en med tre. Jossan skrattade när hon kom hem och undrade om hon skulle hämta syrgasen.

Vi släppte hästarna lösa och så fick de kolla in hindren. Det gick ganska bra, vi hade båda tillsammans i början så att Joker skulle leda över Maxim, men det visade sig att de mest var i vägen för varandra, men kollade speciellt mycket på hindren gjorde han i allafall inte. Lille Maxim som är rätt så stor fick lite problem med avstånden, men gjorde hela tiden sitt bästa, han tog sig över på något sätt och stannade aldrig och tvekade. Han fick hoppa några gånger själv också för att få lite mer plats och självförtroende. Även Joker fick ta ett par varv själv och hoppa lite högre. Allt som allt ett väldigt lyckat test, de fick beta av kanterna på ridbanan medan vi plockade undan hindren.