Valen vi gör...
... leder vidare till vad vi blir.
Jag funderar mycket på valen jag har gjort i mitt liv. Inte så mycket när jag gör dem, utan i efterhand. Vilka val var det som ledde fram till hur mitt liv ser ut idag? Vad hade hänt om jag valt annorlunda? Saken är ju att man aldrig kan veta, men det är roande att fundera.
Även om små val inte tycks ha så stor betydelse när det tas så kanske det kommer att ha en större inverkan på ditt liv än vad du tror.
Ett val som började föra mig mot den den männsika jag är idag var gymnasievalet. Inte själva valet om vilket program jag skulle välja, utan hur jag bestämde mig för att nu var det dags för en nystart, jag skulle våga prata med främmande människor, skaffa nya vänner, utveckla mig själv. Jag önskade att jag skulle hamna i en klass där jag inte kände någon utan skulle tvingas ta kontakt med nya människor. Självklart hamnade alla från min lilla ort som sökte samma linje och många från min högstadieskola i samma klass. Ödet ville inte göra det lätt för mig. Så det första dagarna, som var allmänt förvirrade försökte jag bara hänga med, hängde lite med det bekanta människorna, men sedan så tog jag tag i det hela med att träffa nya människor, det fanns ju i allafall 20 stycken i klassen som jag inte kände. Det var egentligen ganska enkelt det där första steget, jag var först in i klassrummet och satte mig helt enkelt vid ett bord, sedan så fylldes bordet på av andra människor. Klart, sedan att jag hamnade i en av de roligare gymnasieklasserna och träffade några av mina bästa vänner här i livet var nog en otrolig lyckträff.
Nästa stora val i livet blev betydligt svårare, i högstadiet trivdes jag nämligen inte så bra, hade någon vän som var lite närmare, men ingen som jag hängde speciellt mycket med, idag finns det bara en vän från högstadiet som jag har kontakt med, från gymnasiet är de betydligt fler. När jag tog studenten hade jag ett gäng kompisar som jag älskade att umgås med, jag hade en pojkvän och jag hade hästar i mitt liv som jag tivdes med. Även om jag kände att jag ville mer, något som jag inte kunde ta på så var det ändå svårt att bestäma sig för vad. De flesta av mina vänner siktade in sig på Uppsala, det gjorde även jag en tid, Uppsala är en trevlig stad, nära hemhem och livet där, mycket av det jag älskade i mitt liv skulle ha kunnat vara kvar på ett eller annat sätt. När jag letade utbildning att söka kollade jag på allt möjligt, men inget i Uppsala "talade" till mig. Sedan är jag hos studievägledaren för att få vägledning. Jag hade sagt att jag var intresserade av kemi och kriminologi bland annat. Och där var den plötsligt, Högskoleingenjör i Kemiska Analysteknik, utbildningen för mig. En nystartad utbildning som var förlagd till Linköping, en stad jag bestämt och tvärsäkert sagt att jag minsann aldrig skulle flytta till, varför minns jag inte längre, hade aldrig varit i Linköping innan jag sökte in till universitietet här. Men jag insåg att det här var för mig, jag skulle våga kasta mig ut i det okända och prova mina vingar. Lämna allt och börja om på nytt igen. Utmana mig själv, utveckla mig själv, nya utmaningar!
Så jag sökte och jag kom in och så flyttade jag och var ensam i en stad, 30 mil från alla i min familj och alla mina vänner. Inte en kotte kände jag här, men det var nog vad jag behövde. Jag grät varje kväll i en hel vecka, men sedan började jag trivdas så ortoligt bra, jag träffade människor jag hade ännu mer gemensamt med än de jag umgåtts med i gymnasitet. Jag träffade en människa som är en av mina närmaste vänner någonsin och som jag delat tre underbara år på utbildningen med, som fick mig att ta steget mot kendo och som ibland tänker samma sak som jag och sedan avslutar den tanke jag hade. Tack vare henne täffade jag också Johan som betyder så mycket för mig, som jag kan prata med som med ingen annan.
Och om jag inte hade vågat? Vad hade jag hamnat då? Vart hade livet fört mig? Det jag har lärt mig är i allafall att våga välja, för det kan bli så himla bra. Och om det inte blir det, ja, då får man välja igen, så mycket mer kan man inte göra.
Snart kanske det är dags att välja igen och denna gång kommer det att bli ännu svårare, för hur ska jag klara av att välja bort något av allt det underbara jag har i mitt liv mot något annat okänd. Men ibland kanske man bara måste ta ett djupt andetag och ta steget.
Over and Out
Jag funderar mycket på valen jag har gjort i mitt liv. Inte så mycket när jag gör dem, utan i efterhand. Vilka val var det som ledde fram till hur mitt liv ser ut idag? Vad hade hänt om jag valt annorlunda? Saken är ju att man aldrig kan veta, men det är roande att fundera.
Även om små val inte tycks ha så stor betydelse när det tas så kanske det kommer att ha en större inverkan på ditt liv än vad du tror.
Ett val som började föra mig mot den den männsika jag är idag var gymnasievalet. Inte själva valet om vilket program jag skulle välja, utan hur jag bestämde mig för att nu var det dags för en nystart, jag skulle våga prata med främmande människor, skaffa nya vänner, utveckla mig själv. Jag önskade att jag skulle hamna i en klass där jag inte kände någon utan skulle tvingas ta kontakt med nya människor. Självklart hamnade alla från min lilla ort som sökte samma linje och många från min högstadieskola i samma klass. Ödet ville inte göra det lätt för mig. Så det första dagarna, som var allmänt förvirrade försökte jag bara hänga med, hängde lite med det bekanta människorna, men sedan så tog jag tag i det hela med att träffa nya människor, det fanns ju i allafall 20 stycken i klassen som jag inte kände. Det var egentligen ganska enkelt det där första steget, jag var först in i klassrummet och satte mig helt enkelt vid ett bord, sedan så fylldes bordet på av andra människor. Klart, sedan att jag hamnade i en av de roligare gymnasieklasserna och träffade några av mina bästa vänner här i livet var nog en otrolig lyckträff.
Nästa stora val i livet blev betydligt svårare, i högstadiet trivdes jag nämligen inte så bra, hade någon vän som var lite närmare, men ingen som jag hängde speciellt mycket med, idag finns det bara en vän från högstadiet som jag har kontakt med, från gymnasiet är de betydligt fler. När jag tog studenten hade jag ett gäng kompisar som jag älskade att umgås med, jag hade en pojkvän och jag hade hästar i mitt liv som jag tivdes med. Även om jag kände att jag ville mer, något som jag inte kunde ta på så var det ändå svårt att bestäma sig för vad. De flesta av mina vänner siktade in sig på Uppsala, det gjorde även jag en tid, Uppsala är en trevlig stad, nära hemhem och livet där, mycket av det jag älskade i mitt liv skulle ha kunnat vara kvar på ett eller annat sätt. När jag letade utbildning att söka kollade jag på allt möjligt, men inget i Uppsala "talade" till mig. Sedan är jag hos studievägledaren för att få vägledning. Jag hade sagt att jag var intresserade av kemi och kriminologi bland annat. Och där var den plötsligt, Högskoleingenjör i Kemiska Analysteknik, utbildningen för mig. En nystartad utbildning som var förlagd till Linköping, en stad jag bestämt och tvärsäkert sagt att jag minsann aldrig skulle flytta till, varför minns jag inte längre, hade aldrig varit i Linköping innan jag sökte in till universitietet här. Men jag insåg att det här var för mig, jag skulle våga kasta mig ut i det okända och prova mina vingar. Lämna allt och börja om på nytt igen. Utmana mig själv, utveckla mig själv, nya utmaningar!
Så jag sökte och jag kom in och så flyttade jag och var ensam i en stad, 30 mil från alla i min familj och alla mina vänner. Inte en kotte kände jag här, men det var nog vad jag behövde. Jag grät varje kväll i en hel vecka, men sedan började jag trivdas så ortoligt bra, jag träffade människor jag hade ännu mer gemensamt med än de jag umgåtts med i gymnasitet. Jag träffade en människa som är en av mina närmaste vänner någonsin och som jag delat tre underbara år på utbildningen med, som fick mig att ta steget mot kendo och som ibland tänker samma sak som jag och sedan avslutar den tanke jag hade. Tack vare henne täffade jag också Johan som betyder så mycket för mig, som jag kan prata med som med ingen annan.
Och om jag inte hade vågat? Vad hade jag hamnat då? Vart hade livet fört mig? Det jag har lärt mig är i allafall att våga välja, för det kan bli så himla bra. Och om det inte blir det, ja, då får man välja igen, så mycket mer kan man inte göra.
Snart kanske det är dags att välja igen och denna gång kommer det att bli ännu svårare, för hur ska jag klara av att välja bort något av allt det underbara jag har i mitt liv mot något annat okänd. Men ibland kanske man bara måste ta ett djupt andetag och ta steget.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
