Funderingar

I torsdags när jag red för Lena (bästa träningen ever) så kommenterade hon att jag och Maxim verkade så samstämiga. Jag har funderat lite på det här de senaste dagarna och försökt tänka tillbaka på mitt hästliv och hur det varit med andra hästar. Det jag kom fram till är att jag nog aldrig kommunicerat så mycket med en häst som jag gör med Maxim. Nu är han ju min första egna häst så det är klart att det blir annorlunda redan där och att jag såklart lägger ner mycket mer tid på honom än många andra hästar tidigare. Men jag hade ändå Glampi nästan som min egen under fem års tid, med andra förutsättningar och med mindre kunskap kan tilläggas, men det var först under det sista året som vi började förstå varandra och då var vi inte ens i närheten av vart jag och Maxim är idag, efter ett år tillsammans.
 
Sedan tror jag att man passar olika bra med olika hästar. Jag älskar verkligen Glampi och kommer alltid göra, han gör mig glad med sin busighet, men han är betydligt "hårdare" i huvudet än vad Maxim är. Och jag tror att han alltid har varit med tanke på vad jag hört om hans unghästår. Maxim är mjukare och passar mig bättre på så sätt. Nu har vi tränat mycket hantering från marken och ledarskapsövningar, mer än jag gjort med någon annan häst, vilket jag tror vi har mycket nytta av. Visst kommer det bakslag, men framstegen är också så stora.
 
 
Jag tror också att om man känner av varandra så kommer ridningen att gå mycket bättre. Den känsla med Maxim som jag stundtals hade i ridningen i torsdags har jag ärligt talat bara haft med en eller två hästar tidigare. En av de hästarna är Sudden. Ett exempel på att ibland behövs det inte en massa jobb, utan ibland bara klickar man. Ibland drömmer jag om att ha tid och pengar för en till häst och då smyger sig tankarna på Sudden på. Han skulle älska det liv jag har att erbjuda honom nu. Och man vet ju aldrig, även om det känns som om det tåget gick för sex år sedan och att man kanske inte får andra chanser.
 
Vad jag vill säga är nog ändå att med rätt kommunikation kommer man långt. Och om hästen litar på sin människa kommer man ännu längre. Varje gång vi hamnar i en situation och Maxim väljer att följa mina beslut, och inte sin instinkt att fly, fylls jag av vördnad. De här tillfällerna kommer oftare och oftare numera och jag har verkligen börjat uppskatta dem.
 
Over and Out

Kommentarer
Postat av: Syster Frida

Väl skrivet syster, kloka ord från en klok syster:):):):)

Svar: Tack, mycket funderingar blir det. Kram <3
Matilda

2012-09-19 @ 19:06:21
URL: http://fraidich.blogg

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0