tildans

Jupp, halva min arbetsdag var riktigt trevlig, den andra halvan var inte helt dum den heller, men utbildningen förgyllde dagen. Tänk att få elda på betald arbetstid.

 

Vid halv nio befann jag mig ute i Lambohov på räddningstjänstens övningsfält. Vi fick en lite föreläsning innehållandes diverse demonstrationer och filmer. Riktigt intressant och han som höll i utbildningen var riktigt bra! Plötsligt blev man väldigt medveten om allt som kan hända. Imorgon ska jag ta en runda på jobbet och kolla upp vad alla brandsläckare innehåller. Vi fick veta vilken sorts bränder man ska släcka med vilken släckare, men att man i första hand skulle ta den som var närmast. Sedan fick vi vara ute och testa att släcka med de olika släckarna. Han tyckte också att vi skulle kolla upp brandslangarna på jobbet och hur de fungerade, eventuellt testa dem också. Brandslang känns det ändå som jag kan kontrollera eftersom det är vad vi använde när vi städade simhallen, men att testa brandsläckarna var riktigt nyttigt. Sedan demonstrerade han vad som hände om man hällde vatten på kokande olja som stod på spisen. Inte vackert, verkligen inget man ska göra.

 

Medvetenhet är första steget mot upplysing och jag ska ta tag i att skaffa en liten brandsläckare, just in case. Så står jag inte där helt förlamad om något skulle hända. Nu är dagen snart över och jag har hunnit fövånansvärt mycket. Jobb, utbildning, en tur till Hööks, Maxi och Apoteket, lagar middag och allmänt slappande. Kommer somna som en stock ikväll.

 

Det Positiva: Få sova

Det Negativa: Ensam...

 

Om jag hade en önskan vore det att du var här

 

Over and Out

 

Idag skiner solen och värmer på så som den inte gjort på flera veckor. Ändå känns det som om hösten är här. Klockan fem på morgonen ha solen knappt gått upp och kylan hänger kvar när man cyklar till jobbet kvart i sex. Ser verkligen inte fram imot iskalla vintermornar när det är beckmörkt ute och snön piskar i motvind. Därimot blir det mysigt med stickade tröjor och filmkvällar under en filt.

På min uteplats har hösten infunnit sig med nyinköpta höstblommor. Var ju tvungen att fixa till lite då man får besök. Min fina vindspel som inköptes på Smögen i sommar blev också upphängda och plingar glatt när det blåste höstvindar. 

Tänkte ägna detta inlägg till min superhäst Hampus. Han var helt fantastisk idag! Vi började med en extra lång rykt och sedan värmde vi upp ute på vallen eftersom ridbanan var upptagen. Hampus var pigg och glad och vill natrultigtvis springa. Jag försökte att rida honom så att han sprang på rätt sätt och så att jag inte bara satt och försökte dra ner tempot. Det gick ganska bra, övade mycket trav-halt-trav, kort trav-ökad trav-kort-trav och trav-skrittsteg-trav. Allt som ska ingå i dressytprogrammet sedan. Tror jag ska lägga upp min uppvärminging så på lördag också. Med lite mer skrittarbete i början också. Sedan blev ridbanan ledig och vi kunde gå upp och köra lite galopp också. Inte så mycket, ett varv, en volt och snett igenom och samma sak i andra varvet. Han fattade och höll galoppen båda gångerna!

 

Söndagen blev verklighet och vi styrde kosan mot dagens fösta utflyktsmål: Flygvapenmuséet! Måste börja med att stäma in i kören av positiva röster jag hört om stället. Det var fantastiskt roligt och jag måste absolut dit igen och gå mer noggrant igenom det hela. Vi började med utställningen Det svenska millitärflyget 1910-1945. Här fanns de allra första planen som användes. De allra första tyckte jag såg rätt så icke-flygvänliga, men tekniken gick ju framåt. Numera behöver piloterna inte bära byxor och jacka i päls.

Fick finbesök i helgen av föräldrarna som efter lite bilkrångel och en snäll granne, anlände på fredagskvällen. Jag hade lyckats med bravaden att jobba, rida två hästar och städa innan de kom, så jag var nöjd med mig själv. Så skönt att täffa dem igen också ibland räcker det liksom inte att bara prata i telefonen utan man vill träffas och umgås också.

Lördagens plan var att åka båt på Kinda kanal. Det höll på att börja illa med missad buss, men tack och lov löste det sig genom Johan och en snäll bussförare. Så vi kom på bussen mot Rimforsa och kunde pusta ut. Väl framme där letade vi upp båten och gick ombord. Det var en bra dag att åka båt på, solen lyste, det var inte för varmt och det blåste inga vågor. For förbi hela 14 slussar under de 6 timmar det tog att ta sig tillbaka till Linköping. På vägen såg vi fina hus och slott. Fiskljuse, örn och andra sjöfåglar. God mat blev vi serveade och så pratade vi en massa.

Ligger lite efter med bloggandet märker jag plötsligt. Hade ju en torsdagsträning jag glömt att skriva om.

Var supertrött på torsdagen eftersom jag jobbat sedan klockan sex på morgonen, så jag sov middag innan träningen. Lyckades masa mig dit i allafall och överlevde gjorde jag också, med nöd och näppe. Blev glatt överraskad när jag kom dit för Anna var där! Hon har varit borta en termin, men nu ska hon försöka igen med kendo! Kul, speciellt med en till tjej. Även Rasmus som började förra terminen dök upp, så vi kanske lyckas behålla några också.

Eftersom det var första riktiga passet på terminen (de flesta som var med hade inte haft nåot riktigt sommaruppehåll men iallafall) så skulle vi köra rätt så lugnt och mycket grunder blev vi lovade. Tyckte jag lät som en bra idé med tanke på hur långsam jag var i huvudet. Uppvärmning som vanligt och sedan lite hugg utan rustning. Kändes rätt så bra med teknikerna. Sedan blev det på med rustning och mer grundträning, sedan slutade det vara lugnt och behagligt och gick över till kiri-kiachi, kakarigeiko och ji-geiko. Jag körde min allra sista mot Anders och det måste vara det sämsta jag gjort på länge. Helt borta var jag försökte liksom inte ens. Så han fick säga till mig att skärpa mig och hugga ordentligt. Så jag fick hugga lite Men när han öppnade sig och då vaknade jag nog till lite, för den sista jag högg sa han att han hade försökt hindra, man jag lyckades med den ändå. Tror jag måste lära mig att fokusera bättre även om jag är trött, eller helt enkelt ställa mig på sidan så jag inte kör usel kendo, jag vet inte vad som är bäst.

Det var skönt att stretcha efteråt och dicka vatten, jag älskar vatten. Sedan cyklade jag och Lollo hemåt. Lollo börjar på sitt nya jobb på måndag! WUHU! Kendomässigt har slutet av veckan inte innehållit mer kendo eftersom jag varit upptagen på annat håll. Nu är datumet för vår masteplan spikat i allafall och alla berörda parter är informerade, känns som om det kommer bli bra det här. Nu är det torsdag nästa gång som gäller, ska se till att vara mer utvilad då.

Kommer mer om vad som hände i helgen senare, måste fixa lite middag först.

Det Positiva: Komma iväg till träningen
Det Negativa: Ofokuserad

I dream about the future and you are there.

Over and Out

Pust, pust, mycket som händer för ögonblicket. Att det ska vara så svårt att sakta ner. Livet gör liksom inte det av sig själv och när man väl har kommit in i det är det lätt att bli fartblind. Det börjar kännas och det börjar märkas. Slocknar som ett ljus varenda kväll och känner mig aldrig riktigt utvilad. Typiskt att det ska vara så hektiskt på jobbet också, lite för mycket för tillfället och lite för mycket ansvar. Jag upptäcker saker om mig själv som jag inte riktigt gillar, så försöker jobba med det. Bland annat mitt kontrollbehov, har jag inte koll så vantrivs jag. Eller rättare sagt, om jag vet att någon annan har koll så kan jag slappna av och släppa det, men just nu är det verkigen inte så. Eller vi är två som har koll och resten har det inte och även om jag försöker lämna vidare så känns det inte alltid tryggt, vilket gör att jag ta på mig mer istället och försöker vara på flera ställen på samma gång. Inte bra i längden, måste sluta, lita på att folk klarar av det jag ber dem om och kan tänka lite själva också.

Helgen närmar sig igen och helgen som var flög förbi i världens fart. Vi hade uppvisning på stora toget med klubben. Jag var med som fotograf och allmän hjälpreda. Listar jag ut hur man lägger upp videor så kanske det dyker upp ett smakprov. Mycket folk som kom och kollade trots regnet som avbröt det hela mitt i. Hoppas på många nybörjare som hänger kvar ett tag. Behöver lite nytillskott tycker jag.

Söndagen var det firande av Johans födelsedag, mysig långfrukost och sedan skulle vi gå på promenad. Blev konstigt trött under denna och när vi kom hem sov jag med Johan roade sig med en tidning. Jag är världens bästa sällskap verkligen. Lyckades vakna till så mycket att jag bakade en kladdkaka och så fikade vi. Mumsigt!

Eftersom jag verkligen var heldäckad hoppade jag över träningen och tur var väl det för senare på kvällen fick jag finbesök på uteplatsen. Självaste Nostippen bestämde sig för att avlägga visit. Hon ville inte komma in, men hon kollade nyfiket på mig när jag kom ut med mjukmat till henne. Sedan gav hon sig av igen. Det var så skönt att se att hon hittade hem, förhoppningsvis kommer hon mer regelbundet och äter och när tiden och orken finns ska jag sitta uppe och vakta. All mat står inne i fällan hela tiden så om de ska äta måste de gå in. Hoppas att det är hon som äter och vänjer sig vid att gå in i fällan så att hon inte tänker på den mer. Det är helt omöjligt att vaa upp i veckorna som det ser ut just nu, jobbet tar verkligen 110% och i helgen får jag föräldarbesök, men nästa helg så har jag lite planer på att sitta uppe och verkligen spana, så då får man hemskt gärna hålla tummarna för att hon dyker upp.

Vore så skönt att få se lilla Fläcken på också. Misstänker att hon kan vara i skogen en bit bort, men att få se henne med egna ögon vore en stor lättnad. Det är så regnigt och kallt och de är så små och tunna. Vill ha dem här hemma så de blir varma och mätta igen.

Imorgon är en annan dag och jag börjar klockan sex. Men det är iallafall fredag.

Det Positiva: Kattglimt
Det Negativa: Tröttheten ger sig inte.

Livet ska vara värt att leva

Over and Out

Jag fick besök av en liten Vitnos idag, en liten skrämd ulltuss som tittade sig omkring på detta nya konstiga ställe. Tänk, första gången innomhus. Det blev ett kort besök bara för att flytta över från fälla till transportbur, men en sån lite sötnos som försiktigt vandrade över till rätt sida och sedan satt och kollade sig omkring, blinkade lite och verkade i allafall inte skräckslagen. Hoppas att mamma och syskon också kommer efter snart.

Det jag tänkte komma till var vilka minnen denna lilla katt väckte. På hur mina egna bebisar hemhemma växte den där sommaren för, ja vad blir det nu, 5 år sedan minsann, tiden rinner iväg.


Jag minns den dagen ett hjärtskärande pip som hördes från vinden på uthuset. Hur vi undrade, min syster och jag och hur vi tillsammans med pappa letade upp vad de kunde vara. Pappa klättrar först och vi efter, han lyfter undan skräp och så håller han upp en lite svart kattunge som skriker efter mamma. Pyttesmå var de, två veckor tror vi då de precis verkade ha öppnat ögonen. Hjälplösa och hungriga. Men vad kan man göra, vi klättrade ner igen och försökte lista ut vem mammakatt var. Misstänker en förvildad grå katt som strukit omkring gården ett tag. Ingen mammakatt dyker upp och de små liven fortsätter att skrika. Jag minns inte hur länge vi väntade, om vi väntade till kvällen eller över natten. Tillslut så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Tror inte att pappa var så svårövertalad, när det väl kom till kritan, någon gång har han mumlat att om vi inte varit med så hade de små missarna inte fått fortsätta sina liv, men så blev det inte, tack och lov för det säger nog hela familjen, främst pappa. En liten svart och en liten grå blev nerlyfta under svaga protester allt skrikande efter mat tog nog på krafterna.

Små tvåveckors kissar, hur tar man hand om dem? Vi fick inte ha dem inne i huset då pälsdjursallergi förekommer, så vi gjorde i ordning en låda i ett av rummen i uthuset, sågspån, en handduk över och en gosedjurshund så de kunde ha en extramamma. Sedan hade de ju oss också. De fick lite utspädd grädde den första dagen, men sedan bar det av till djuraffären och kattungeersättning inhandlades tillsammans med en spruta att mata dem med. Var fjärde timme skulle de ha mat i början, det blev långa nätter och tidiga mornar, tur att vi är tre systrar som kunde dela. Det var kämpigt bitvis ibland visste man inte om de skulle överleva, om de fick tillräckligt med mat, om de växte som de skulle. De döptes till Gustav och Wille och jag har aldrig älskat något djur så som jag älskar dem.

Efter några veckor började de kravla ut ur lådan så fort det vankades mat, de kunde inte gå ännu utan hasade sig fram sådär som kattungar gör, Mat! Mat! skrek de och gluffsade i sig och så växte de som ogräs. Ena dagen var de små och ulliga, nästa sprang de omkring långbenta och gängliga. De fick börja var ute på gräsmatten korta stunder på dagen, under uppsyn så inget hände.



Första gången, oj så läskigt det var, tur att det fanns en rabatt precis utanför dörren som man kunde smyga i, brottas i, sova i. Pappas blommor tog stryk, men katterna var i himmelriket. Tillslut blev de så modiga att de vågade sig ut på öppen mark. Busade med varandra, klättrade i träd och kom inte ner. Skrek och blev nedlyfta.

Man kan tänka sig att det är svårt för katter som växt upp som de gjorde att bli riktiga katter. Nog är de lite konstiga, men jag tror att instinkt spelar större roll för katter än andra djur. De är ganska tysta av sig, ingen har ju lärt dem att prata, men de kan om de känner för det och kurra och trampa och dreggla och jaga. Första gången de kom hem med möss, då var man lite stolt. Det de inte är så bra på är att klättra i träd, men det kan man ju faktiskt vara utan. De är heller inte överförtjusta i människor och klängiga, även om de gärna kelar lite sådär lagom.


Ett år fick jag bo med dem innan jag flyttade hit och varje gång jag kommer hem längtar jag efter att få se dem. Mina små bebisar Gustav och Wille. De är stora och vuxna katter numera, men inne i mig så är de fortfarande mina bebisar. Eller Gustav är min, Wille är mest pappas. Så har det alltid varit.


Det lustiga är att ju fler barn som flyttar ut, desto mer flyttar katterna in. Jag undrar vad som händer när min sista syster flyttar. Katterna tar över huset? De är inte alltid bästa vänner, ibland nästan ovänner, men de lever med varandra och jag tror att det var meningen att allt det här skulle hända. Mammakatt kanske visste vad hon gjorde den där dagen hon inte kom tillbaka, att hennes ungar skulle få ett bra liv. Det sägs att katter ha nio liv och jag tror på det, de överlevde att bli lämnade, de klarade av att leva med oss. Gustav har blivit påkörd, Wille lever stora delar av sommaren ute i skogen med vilda djur och de mår så bra som katter bara kan må som kommer och går som de vill.


En solskenshistoria i en annars dyster kattvärld. Det är ett himla liv i området ikväll, gymnasiebarn som skriker och har sig. Vore jag katt skulle jag gömma mig i ett mörkt hörn och sova tills det lugnar ner sig. Någon skymt av dem har jag åtminstone inte sett. Det är en ny dag imorgon, för oss alla.

Det Positiva: En inne
Det Negativa: Tre ute

In my heart forever


Over and Out

Eller nått! Kom inte på något annat sätt att beskriva gårdagens pass på. Men det var nog ganksa välbehövligt då jag själv var rätt så flummig. Tanken var att vi skulle hitta ett progam till uppvisningen och sedan vara med på repetitionen tillsammans med alla andra.

Detta innebar att vi fem (senare sex, kommer till det) som skulle vara med gjorde som Anders och Kalle ressigerade. Vilket var bra så slapp man komma på något själv. Uppvisningen kommer bli awsome! Ska knäppa bilder alternativt hyra in en fotograf som knäpper bilder på det hela imorgon. Med min nya kamera jag hämtade igår. Inte kommit underfund med den ännu, men det löser sig nog. Jag ska vara ersättare/tidtagare imorgon och kanske hoppa in och byta av, vi får se, vi fick nämlingen en extra person som ville vara med och då kände jag att jag lika gärna kunde stå över och hjälpa till på andra sätt istället.

Först så blir det i allafall grundhuggen som visas, Men, Kote, Do och Kote-Men. Sedan bli det lite mer av samma sak på ett häftigt sätt och så slänger vi in lite kontringstekniker och ji-geiko som avslut. Alla kommer att vilja börja med Kendo efter detta!

Efter lite träning på uppvisning blev det ji-geiko varvet runt, har ingen direkt känsla som jag kan beskriva. Men det var kul att köra mot Johanna igen! Annars så känns det som om något har hänt med mitt Kendosug. Jag har kul på träningen när jag går dit, men jag känner aldrig det där suget som jag brukade. "Ja! Imorgon är det kendo" elle räknar dagar till nästa träning. Kan det ha blivit för vardagligt. Det är en så självklar del av livet att jag liksom puttat undan känslan av nyförälskelse. Jag vet inte vad jag tycker om det. Men som förnufitga personer i min närhet påminner mig om, Kendo är inte allt, den är inte ditt liv, bara en del av det och det får inte bli det som hela tiden kommer först. Jag tror att jag har insett det nu och lugnat ner mig. Jag älskar kendo, men jag kan vara förnuftig och lyssna på resten av mina behöv. Tror jag i allafall. Jag hoppas dock att jag snart får känna känslan av att vara riktigt nöjd med en ji-geiko.

Det blev dags för generalrepetition och tjuvtitt på övriga grenars show. Iaido var riktigt bra och det var väl den sport jag kan relatera till. I alla andra rullar de omkring på golvet och har sig. Not for me, jag håller mig stående tack. Tillbaka till vår egen Dojo efteråt och då kom jag på att jag ville hoppa hopprep, så hopprep hoppade vi medan killarna duschade. Sedan gjorde vi haiasuburi i hopprep också, det gick sådär, sedan kom vi på att man kunde dra hopprepet på marken och göra samma sak, mycket bättre.

Sedan var det kväll och jag somnade bra för att vakna till ännu en tidig morgon, men jobbdagen blev inte så tokig ändå och nu känns det som om helgen är välkommen på riktigt.

Det Positiva: Flumm
Det Negativa: Ingen lust

Come back and blow me awa again...

Over and Out

Något roligt i allt det tråkiga är att Jossan kunde ta ledigt den 4:e så nu blir det tävling av. Hampus och jag satsar på samma som förra året, en LC:2 och en clear round 60 cm. Då var målet att rida över 50% i LC och felfritt i hoppningen. Detta hände icke, hoppningen på grund av mig och dressyren för att Hampus var så tjurskallig. Nu är jag jäkligt motiverad, speciellt på dressyren. Skillnaden nu mot då är att han blivit otroligt mycket bättre och att jag lärt mig rida honom bättre. Kanske de små ponnysporrarna i plast jag fått låna höjt motivationen inne på ridbanan också, men då slipper jag sitta och tjata vilket är ännu värre. Så i regnet, blixten och åskan körde vi dressyrprogram på banan. Det gick hyffsat bra, när jag kom ihåg banan och började tjata på mig själv att sitta rätt och rida. Tänd honom kanske lite väl mycket, så han ville galoppera när vi skulle öka traven, men sånt är ju bara roligt. Dock är jag osäker på högergaloppen, han galopperar, men jag är inte hundra på att han galopperar rätt. Får be Jossan kolla någon gång innan det är dags. Galopp är bra, rätt galopp är bättre. Men tja dressyren hänger mycket på mig, fina vägar, rätt vägar gud vad jag skämdes och var arg på mig själv när jag red fel, första och enda gången det ska hända.

När vi kommer till hoppningen är det lite att tuta och köra, höjden ska inte vara några problem, får se till att driva ordentligt bort från utgången och att ha spö strategiskt placerad. Styra rätt på hindren och rama in så ska det förhoppningsvis gå vägen. Det är dags för den där första rosetten nu banne mig. Han älskar ju att hoppa så det vore så kul att allt blir rätt för en gångs skull.

Det sorgliga med det hela var att även Fläcken lyckades rymma i lördags. Vad ledsen jag var och besviken på mig själv som inte lärt mig och var ännu mer försiktig. Det var inte en kul söndag, vi gick omkring och spanade lite, men inte en skymt av katter, mycket folk i rörelse så det var inget man trodde heller direkt. Sedan skulle jag iväg och städa dojon och fixa shinaier inför vår prova-på-dag. Snälla Malin och Lina från Östgötakatterna fixade lappar och kom hit och lappade området. Nu med två foton på små missar... Jag fick även låna en fälla som står på uteplatsen eller vid behov kan flyttas om kissarna dyker upp någon annanstans. Söndgskväll och ingen kisse, spanad genom fönstret, men ingen som kom och åt mat medan jag såg på. Dessutom är grannens katt Mao ute och spatserar ganska mycket. Har varnat Tony för att han har tillgång till mat hos mig nu också ifall han börjar tjocka på sig.

Efter jobbet på måndagen fick jag fler och inplastade lappar som jag vandrade runt och satte upp på strategiska platser. Ropade efter de små tjejerna och kände mig ganska ledsen. Men så när jag kommit hem så ringer plötsligt telefonen. En man som säger att han kollar på min katt som sitter och äter gräs bara 30 meter från min lägenhet. Slänger på mig jacka, laddar med godis och skyndar mig dit. Och vem är där om inte lilla Nostippen! Helt oskyldig sitter hon i sanden på en lekplats och ser ut att må bra. Det vill säga tills hon ser mig, då far hon som skjuten av en kanon in i buskarna. Följer försiktigt efter och försöker locka med godis. Tyvärr var gottegrisen Nostippen som bortflugen och hon rusar iväg igen och kryper in under golvet på en bod. Typiskt henne såklart. Där sitter jag och lyser med lampa och försöker prata henne till rätta. Lägger ut godis, går hem och hämtar fällan preppad med mjukmat, sätter mig och väntar. Ingen Nostippen behagar ta sig ut. Tillslut ger jag upp, hade det varit vanlig arbetsdag idag hade jag kunnat hålla ut lite längre, men nu var jag expressansvarig och skulle börja klockan sex så vid midnatt fick det räcka.

Naturligtvis skyndade jag mig dit idag så fort jag kom hem eftersom det varit regnigt och dant så hon kanske skulle ha hållt sig kvar. Godiset var borta och så också Nostippen. Lade lite mer godis där och så ska jag sätta mig och spana ikväll också om jag orkar.

Det är en stor lättnad att jag fick se henne åtminstone. Nu vet jag att hon lever och i allafall fått i sig lite godis. Nu vill jag att Fläcken också ska dyka upp, hoppas att de har hittat varandra och inte ligger ensamma någonstans.

Detta var vad jag hittade i min bogu-bag när jag skulle stoppa ner rustningen efter torkning...

Jobbet går i ett och jag kommer på mig själv med att ha svårt att koppla av då jag har slutat. Tankarna vill springa iväg för att försöka lösa problemen, strukturera upp kaoset. Jag får verkligen tvinga mig själv att hålla tankarna borta, från att planera nästa arbetsdag steg för steg. Regeln är, tänk inte på jobbet om du inte är på jobbet.

Botemedlet stavas kendo. Efter en och en halv timme med att banka och bli bankad på av bambukäppar tänker man inte så mycket mer. Tack och lov, skulle förmodligen inte överleva utan den.

Idag var det flerstegstekniker på schemat. Kote-Men, Kote-Do, Harai-Kote-Men/Do, Harai-Men/Do. En salig blandning och gud så svårt det var i början, klämma in en massa små attacksteg som inte alls ville sitta där de skulle. Harai är också något jag är usel på så det var bra att vi fick öva en och samma hela passet så jag verkligen fick in den. Tyckte det kändes bitvis ganska bra, inte så många där hela tekniker kändes bra, men ofta var det något som stämde i allafall. Sedan avslutade vi med ji-geiko där inte en tanke fanns i mitt huvud. Eller ju, jag tänkte hela tiden, Matilda kontra med Do, kontra med Do, men icke, MEn eller Kote hela tiden. Så kan det vara ibland. Sedan blev det kort varm bastu och så cykeltur hem.

Nu är själen nöjd och det är hjärtats tur, ska mysa lite med finaste innan jag somnar för kvällen.

Det Positiva: Uppåt
Det Negativa: Kaos

I am flying...

Over and Out

Vi hade myskväll igår här hemma, katterna och jag alltså. Tog igen helgen då jag inte var hemma så mycket. Det gick rätt så bra måste jag säga. Fläcken och jag börjar så sakta komma överrens. Jag låg och läste bok på sängen och tog det lugnt och för första gången på länge hoppar hon upp och lägger sig i fotändan. Vi låg där ett tag och skötte oss själva och sedan tänkte jag att jag skulle ta mig lite närmare. Rörde lite på mig, hon kollade på mina ben, tittade sedan tillbaka på mig och blinkade. Var försiktig och sedan låg vi plötsligt ansikte mot ansikte, inte alls lång bort. Ögonen var lite större nu, så jag fortsatte läsa och stannade upp ibland för att blinka och prata med henne. Hon blinkade tillbaka och såg ut att trivas. Sedan rullade hon runt lite gran och såg busig ut. Luktade lite på mina fingrar när jag sträkte fram dem, men utan godis denna gång tyvärr.

Det var en fin helg i helgen. Vackert, romantiskt och hela baletten. Vi åkte ner på lördagen och kom fram i någorlunda god tid för att byta om till bröllopskläder och sedan bege oss till kyrkan. De var så vackra när de kom gående in och Caroline hade en underbar klänning på sig. Sedan sjöng Johans halvkusin Av längtan till dig älskar den låten. Sedan var det lite psalmsång och prästen pratade lite, de växlade ringar och hade inte det vanliga orden "jag tager dig blablabla.." utan det var jättefint. Sedan sjöng Helena jättefint i kyrkan på italienska tror jag att det var. Hon sa efteråt att hon inte riktigt kunde titta på brudbaret när hon sjöng för då skulle hon börja gråta. Jag var nära själv ett par gånger och jag hade aldrig träffat dem innan så förstår att det var svårare för henne som faster. Men de såg så lyckliga och förälskade ut att jag drogs helt med i stämningen, de verkar verkligen ha hittat rätt. Sedan sjöng vi en psalm till och så var det slut.

Japp, där fick man för att man råkade nämna att det var bra med lite övningar med endast vänster hand i förra veckan. Idag tyckte Kalle att vår högra hand hade blivit avhuggen av en ninja och att vi inte fick använda den alls, i undantagsfall fick vi använda den när vi var mottagare men det var inte ofta.

En och en halv timme med enhandshugg, det var dagens träningspass det. Efter uppvärmningen var armen ganska avdomnad så det gic krelativt bra att hugga stora raka Men. Sedan gjorde vi grundövningar med Men, Kote, Kote-Men Do och Kote-Do. Det var, intressant, och nyttigt kan jag tänka mig, men speciellt roligt var det inte när shinaien ville gå åt ett helt annat håll än vad jag tänkte. Grundteknikerna gick ändå ganska bra, för sedan skulle vi göra kiri-kiachi. Inte vackert på något vis, mina sneda Men-hugg kämpade jag mig igenom och sedan trodde jag att jag skulle tappa shinaien, men det gick. Efter lite kakarigeiko, varienten när vi körde fem stora tekniker med en hand och sedan fem små med båda händerna var kul, för man kände sig lite snabb. Och känner jag mig snabb med en 39:a (lite längre och tyngre shinai än vad jag brukar ha) så måste ju något ha hänt under passet. Fick köra ett par ji-geiko sedan, med båda händerna.

Sedan av med rustningar och göra sit-ups med medicinbollen, jag var helt värdelös, jag har aldrig kunnat göra ordentliga sit-ups och nu för tiden är det ännu värre än vad det brukarde vara. Lite armhävningar blev det också och övningen när man ligger på mager och snurrar shinaien bakom ryggen/över huvudet med bröstet upplyft. Vem tror ni var min favorittränare efter passet? Nej, men det kändes väldigt bra efteråt, behöver sådan pass när man får plågas lite, det är nästan så det är värre när det krävs mycket kondition på ett pass för då brukar jag inte hålla. Här var det mest att bita ihop och försöka så gott man kunde.

Eftersom ingen satt på bastun så blev det en pratstund i soffan i uppehållsrummet istället, det var mycket trevligt. Torsdagar har blivit ett utmärkt tillfälle att träna upp engelskan på då James har dykt upp tre veckor på rad sådant gillar vi! Passen hålls på engelska så man vänjer sig vid att lyssna och förstå och sedan får man prata engelska efteråt så att han också hänger med.

Nu ska jag sova, börjar tidigt imorgon vilket betyder gå upp klockan fem för att hinna äta frukost. Vår masterplan har för övrigt nått steg ett på vägen, nu ska allt bara planeras, sammanfogas och genomföras.

Det Positiva: Masterplan steg ett
Det Negativa: Kommer ha träningsvärk imorgon

It`s alright because I like the way it hurts


Over and Out

Efter en söndag som inte var speciellt produktiv var det dags för träning. Jag, Lollo och Stina träffades en stund innan för lite extra träning. Vi dödade junior, vår slagdocka med oräknerliga Do och Tsuki. Sedan övade vi även lite Men och Kote. Det blev vi tre, Anders och Erik på träningen.

Dagens tema var huggtekniker och vi körde med 39:or allihopa, eftersom alla 38:or i princip är obrukbara och för att träna upp lite styrka. Började med att vi skulle kasta iväg shinaien rakt på mottagarens shinai som denne höll upp. Det kändes kan jag säga och jag var lite feg i början, det fick jag bannor för, så var bara att ta i så gott man kunde. Sedan övade vi Menattacker där foten skulle börja och hugget komma ikapp, det kändes som om kroppen inte riktigt satt ihop som den skulle, men förhoppningsvis är det något som är på gång, det brukar alltid kännas sämre innan det blir bättre. Sedan hade vi lite andra övningar och Kakarigeiko, både vanliga och när man först skulle känna av varandra lite, göra sig beredd och hugga så fort man bara kunde när öppningen kom, riktigt svårt var det, men nyttigt. Och så var det ji-geiko som jag inte minns så mycket av mer variation måste jag få till i allafall, ska försöka koncentrera mig på det nästa gång. Sedan blev jag lite dimmig och tog en vattenpaus, men kunde fortsätta nästan direkt ett klart framsteg.


Det är inte det bästa träningspasset jag genomfört, men jag hoppas verkligen att det är något som är på gång att hända med min kendo så jag känner lite flyt igen, får se om jag ska köra lite mer me 39:a framöver, kan ju vara det som gjorde att det kändes lite konstigt.

Efteråt blev det bastu, hälla vatten över diverse folk och prata lite innan vi cyklade hemåt. Jag var trött, men gick ändå inte och lade mig vilket jag har fått sota för idag, men jag är nöjd med mig själv ändå helt klart värt det.

Det Positiva: Trevliga stunder
Det Negativa: Kendoväxtvärk?

Love is not always easy...

Over and Out

Så var helgen förbi i en faslig fart. Jag tog halva dagen ledigt på fredag och så for vi ner till Karlskrona för att gå på opera i skärgården. Det gick rätt så smidigt att åka neråt, säger jag som sov mest hela vägen. Sedan snurrade vi runt i Karlskrona och hämtade upp Johans moster Ulla innan vi begav oss till hamnen för att gå ombord på båten som skulle ta oss ut till Stenshamn.