tildans

Jag har det senaste året mer och mer intresserat mig för den mentala aspekten av ridsport, eller egentligen längre än så, men mer strukturerat det senaste året. Om jag inte är mitt bästa jag när vi tränar och tävlar tillsammans, hur ska jag kunna begära att Maxim är sitt bästa jag? Tidigare har jag i vissa stunder varit så besviken på hur känslan jag fått från honom inne på banan och som jag tyckt gjort att vi "misslyckats". Jag har varit besviken på procent och poäng och även besviken på mig själv. Det blir jag såklart fortfarande ibland, men i mindre och mindre grad för jag har fått lite insikt i att så mycket beror på mig, i vad jag överför till Maxim.

 

Jag tror att många som ser oss och träffar oss på hemmaplan kanske inte riktigt förstår vad vi tampas med på bortaplan. I vårt stall är Maxim hästen alla med osäkra hästar vill rida ut tillsammans med, hästen som är trygg och som man inte behöver ta speciell hänsyn till i ridhuset, hästen som man kan rida ut tillsammans med på långa turer och galoppera länge utan att ens egen häst hetsar upp sig. För saken är ju den att det inte syns så mycket på Maxim när han blir spänd för att en stor häst stryker nära förbi i galopp i ridhuset, det är få som får se de gånger jag får kämpa utomhus för att han blir rädd för något, det är få som ser när han hetsar upp sig och vill springa det fortaste han kan för att komma ikapp framförvarande häst som tar längre steg än honom. Och när han blir spänd i ett nytt ridhus eller på en ny plats så visar det sig inte genom att han far runt och blåser upp sig, det visar sig i känslan av att han kryper ihop, blir seg och stänger in sig i sin egen mentala bubbla. Då hjälper det inte hur mycket vi än tränar, hur bra det än går på våra hemmaträningar när vi inte tillsammans kan befinna oss i samma bubbla på tävling.

 

Så jag har försökt nu det senaste att inte fokusera på resultaten, fokusera på de stunder som känns bra och gå igenom vad som kändes dåligt och varför och vad jag kan göra bättre nästa gång. Vi har jobbat mycket med rutinerna, vi är båda personligheter som gillar rutiner så det gör oss båda lugnare. Rutinerna blir inte exakt samma varje gång eftersom vi ibland är själva och ibland har sällskap och hjälp med oss, men jag försöker hålla det Maxim gör så samma som möjligt även om det inte alltid blir med samma person (kissa efter urlastning, gå runt och spana innan sadling osv). Jag gör ett schema över dagen för min egen skull så att onödig stress inte ska leta sig in. Har jag varit på tävlingsplatsen innan, vilket jag föredrar, visualiserar jag programmet på den banan, går igenom hur jag ska agera, hur jag ska rida för bästa möjliga utfall, ser oss genomföra programmet avslappnat. Och jag övar på att vara där och då, finnas där för Maxim så han känner att han inte lämnas ensam på en främmande plats för att matten nojar över saker hon ändå inte kan styra över. Vi har samma sätt att värma upp på tävling som vi gör hemma och på träning och försöka hamna i samma mentala tillstånd som då. Jag försöker koppla bort vad alla andra gör, hur fina alla andras hästar ser ut och hur bra de rider, för det spelar ju ingen som helst roll. Jag är där med min häst och visa det vi gör, utifrån våra förutsättningar och den enda jag ska jämföra mig med att oss själva. På senaste tävlingen lyckades jag bra med detta, det brast i vissa moment i ridningen, men fokuset låg helt klart på rätt ställe, så nu är det bara att jobba vidare. 

 

 

I min inspirationsresa har jag bland annat börjat följa en engelsk ryttare på amatörnivå som tävlar en cob i dressyr, hans mentalitet verkar liknande som Maxims och hon tampas med lite samma problem som mig. Nu har hon lite andra fölrutsättningar att tampas med det än vad jag har, men det är otroligt lärorikt att följa deras resa och ta del av hennes tankar. Jag har också lyssnat en del på podden "En mental halvhalt" med Johanna Lassnack.

 

Det finns så mycket att jobba på inom ridsporten och även om man rider hela livet lär man sig hela tiden nya saker, något av det bästa med det hela tycker jag. Det jag även försöker göra mer och mer är också att stanna upp och njuta. Njuta av min fina, glada och pigga häst som är frisk och stark och som jag förhoppningsvis får ha i mitt liv i många år framöver.

 

 

Over and Out