Man ska aldrig ropa hej...

.. förrän man är över bäcken. Då ska vi ju se, torsdagen var ju en awsome dag, likaså fredagen, Maximen och jag tog en tur på vallen (fegade ur och red inte hela varvet runt) lite halt var det så vi höll oss till skritt och trav, tränade lite övergångar och han lyssnade hyffsat bra. Övade några steg bakåt också och det går bättre och bättre varje gång.
 
I gräskanten får man rida.
 

På lördagen blev det pyssel och lite gräsätande. Jag kände mig lite underligt slö, med huvudvärk av och till så det var nog lika bra. På kvällen åkte jag och Johan för födelesdagsfirande hos hans pappa, tre av syskonen fyller nämligen år nu i krokarna så de brukar fira tillsammans. Kul var det och första gången Johan träffade alla sedan han kom hem. Jättegod mat, champange, gott vin och efterrrätt. Riktigt trevlig kväll!
 
Så idag var det dasgs att rida igen. Hade inga bestämda planer, men i stallet blev jag tillfrågad om jag ville följa med rundan runt Brötjestad, det är en slinga som går på den lilla asfaltsvägen, förbi grisstallet och så vanliga vägen över åkrarna. Klump i magen (TRAFIK!), men jag beslutade mig för att vara modig. Trygga hästkompisen skulle ju vara med och jag vet ju att vi klarar det tillsammans. Så vi skrittar iväg, pratar lite om min klump i magen, skönt att ha någon annan med och förösker koncentrera mig på att andas när första bilen kommer. Mötet gick bra, sedan kom det bil bakifrån också, Maxim stannade och kollade bakåt, men lät den passera utan problem. Så mötte vi en transport, lite för mycker för Maxim som ville vända och springa, ingen panik dock utan jag fick stopp på honom och hoppade av pratade med de trevliga människorna som körde och fick gå förbi medan de stod stilla så han inte skulle bli mer rädd, gick bra, tyckte dock att transporten var läskig, Upp på ryggen igen och några fler bilmöten hann vi med innan vi svängde av. Så himla duktig häst!! Vi tog oss också förbi det läskiga grisstallet utan problem och testade inte att hoppa ut på någon åker alls.
 
Travade och galopperade lite på gräsvägen och det gick ockdå bra, sedan när vi kom ner från kullen så skulle vi trava en kort bit på grusvägen, nu är vi nästan hemma och jag är så glad över den perfekta turen och att jag kände mig lite mer säker med bilarna. Då snubblar Maxim och dyker på näsan, denna gången (han har snubblat förut klumpedunsen) rätar han inte upp sig utan vi går omkull, mitt knä kläms mellan 500 kg häst och grusväg, Maxim kom dock på benen igen ganska snabbt och började äta (naturligtvis) som om inget hänt. Blöder ganska mycker från skrapsår på båda knäna, skrapsår på mulen och ett jack ovanför ena ögat. Jag kunde gå (och kände inget egentligen förran jag kom hem och det började svullna upp ordentligt) och Maxim verkade inte riktigt fatta vad som hände utan klampar på. Leder hem, får hjälp av kunniga människor som ger mig råd om vad som ska göras. Spolar rent med vatten, koksaltslösning och så på med en slava som tydligen stelnar över såret och håller flugorna borta. Det ena såret på knäet var ganska djupt och köttigt så det är nog det som man får hålla mest koll på. Mulen rengjorde jag med min aloe vera spray och salva. Gick en sväng och betade gräs medan salvan torkade och sedan fick han vara ute i hagen igen. Hoppas han är lika pigg och att allt ser bra ut imorgon också. Ska försöka åka ut tidigt (Johan ska upp så jag får lite draghjälp). Tyvärr blir det nu ingen tävling på lördag, men vi får ladda om till bruksridningen istället.
 
Nu ska jag vila mitt knä och i stället för att träna kendo käka lite choklad och kolla på film,
 
Det Positiva: Trafikträning
Det Negativa: Blod
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0