Grand old man

Ett tag har jag vetat om att han inte skulle finnas så länge till. Han den där hästen med de ulligaste öronen och de finaste mörka ögonen. Den där hästen som gjorde alla galopper till en tävling och vann dem alla med en noslängd för sedan var tävlingen faktiskt slut, så det så! Hästen som gav så mycket tillbaka och som jag aldrig någonsin kände ett uns av rädsla på. Finaste Hampushästen <3
 
 
Dryga tre år var jag hans ryttare och minnena vi samlade på oss under de åren kommer leva kvar för alltid. Tiden i Älgbosätter med de gula hästarna tänker jag om den perioden av mitt liv. I dessa stunder är jag så tacksam över min blogg där jag kan gå tillbaka och återuppleva. Läsa om tävlingar och svampturer och galna galopper genom skogen. Läsa om att kämpa sig vidare och utvecklas och att lära en gammal häst att backa i vinkel så att man tillslut kan ta sig igenom en bruksbana utan u.
 
 
 
27 år är en aktningsvärd ålder att uppnå och att under merparten av dem vara pigg och frisk är något man unnar alla hästar. Man unnar dem också en ägare som ser när det börjar gå utför och att det är dags att ta det där beslutet man alltid fruktar när man har djur. Han fick en sista sommar med gräsbete och snäll kompis. Vi var och hälsade på honom i september jag och Johan, ullig och lite svankryggig, men fortfarande sig själv. Mest fokuserad på maten och inte riktigt tid med människan som ville kramas.
 
 
Hästen som lärde Maxim att det var okej att bada fötterna i dammen och att vass är rätt så gott att äta. Hästen som orkade allt och som lärde unghästarna att inget är farligt (det gick kanske inte alltid in, men det var ju inte Hampus fel...) Hästen som kunde bära vem som helst på ryggen utan tvekan och som tog sig fram över stock och sten utan problem.
 
 
Det finns så många minnen, men om jag ska tänka tillbaka på ett just idag så är det Hubertusjakten ute på Vikbolandet 2010. Hampus var i sitt livs form och taggade till tänderna. Varför ska man hålla sig sist när man kan vara först undrade han hela tiden? Vi som skulle ta det lugnt och lotsa liten Joker runt sin första större utflykt. Om vi började långt bak i ledet så slutade vi i rumpan på masterhästen när vi närmade oss mål. För häst efter häst blev trött och Hampus bara ångade på. Hur glad han var över att få springa fort och hoppa något hinder omgiven av andra hästar. På upploppen kom vi 3:a med pilot som bromsade eftersom hon trodde vi skulle försvinna upp på stallbacken annars. Och Hampus var redo för en vända till när alla andra hästar pustade ut och tyckte "äntligen är det över".
 
Så taggad på att springa mer <3
 
När du träffar Jossan där uppe bland molnen, hälsa henne från oss här nere på jorden.
 
En saknad
Ett tomrum
Ett hjärta fullt av minnen
En liten gul häst så högt älskad av alla runt omkring 
 
Hampus
1990-2017
Alltid i våra minnen <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0