Mot påsk

Veckan fick börja med dubbelpass för Maxim. Som sagt det vänds lite upp och ner när matten får för sig att tävla bruks. För att hinna träna för Camilla i allafall ett pass så var det måndagskvällen som passade.
 
Maxim luftades av medryttare på förmiddagen, vilket i brukssammanhang nog är ganska bra, även om han inte gjorde så ansträngande saker. Han hade varit lite tittig, men skött sig okej.
Han var väl lite förvånad över att behöva åka transport, men gick snällt in och blev nog lite glad av att träffa två gula när han väl kom fram. Första gången vi var hemma hos C, men tyckte han skötte sig bra och tog det lugnt, ibland kan han ju vilja titta en del på nya platser. Vi gick ner på deras fina ridbana och skrittade fram, C hade ställt ut sin vagn och de har även en brygga byggd av lastpallar. Vi kikade på dem när jag var på marken först, men sedan satt jag i sadeln medans vi skrittade runt. Fick jobba med att gå nära båda bryggorna och att han inte skulle bry sig om dem alls, ställa ifrån och framförallt att jag inte ska titta på dem utan titta på annat längre bort och tänka framåt. Då vi uppnått det, fick vi göra halt bredvid på samma sätt och börja om för då var det ju nytt så han spände till sig lite. C hoppade sedan upp på vagnen, samma jobb igen för nu var det ju en människa på vagnen. När han gick avslappnat igen så bytte hon till lastpallarna och sedan kom hennes man ut också och flyttade sig mellan lastpallar och vagn. Det var en underlig människa tyckte Maxim, men det gick ganska bra. Jag fick lite avslappningsövningar att göra och lite tips att tänka på. Nu ska vi ta oss an den här tävlingen med inställningen att vi gör det vi kan bra bra och det svåra gör vi lagom av. Jag ska inte pressa eller ha för bråttom och inte riskera att förstöra något. Framöver tyckte C att vi skulle slänga upp någon som inte har alla dåliga erfarenheter som jag har tillsammans med Maxim, typ medryttaren (som C känner och som ridit hennes hästar), hennes man eller Johan för den delen. Någon som bara sitter där liksom, och så kan jag få öva lite med hennes stabila "Hampushäst", vilket jag tror är en bra taktik, det var ju så jag gjorde med biltrafiken när vi bodde i Linköping. Tog Flora runt åkrarna och övade mig och sedan Maxim på samma runda och låtsades att det var Flora jag satt på för att slappna av och komma ihåg den känslan.
 
Vi har kommit så långt sedan dess <3
 
Tisdagen gick vi till ridbanan, ridhuset är ju tryggare, men vi måste ju öva helt enkelt. Det blev ett pass med skritt och trav, mycket skänkelvikningar och övning med volt i mellanåt och sedan fortsätta i vår skänkelvikning, tycker att det gick rätt så bra. Var tyvärr allmänt irriterad på omgivningen, men Maxim skötte sig merparten av tiden, någon rusning och lite tittningar blev det, men sedan kunde han trava relativt avspänt och frustade lite mot slutet. Tyvärr verkar det som just vår ofavorit bland hundägare alltid är i hundgården bredvid ridbanan varje tisdag kväll, så jag ska försöka rucka lite på min tid. Jag är helt okej med att vi ska träna tittighet, men vi behöver ju inte göra det hela timmen vi ska jobba på banan för att den enda hund Maxim reagerar på råkar befinna sig i hundgården och merparten av den timmen springer längs staketet och är upphetsad över att vi är där. När vi gick hem sprang den längs staketet också, skällde och hoppade så Maxim började drakblåsa och snurra runt, vilket jag kan hantera, men tycker är tråkigt, speciellt som hundägaren inte anstränger sig för att säga åt hunden mer.... Nu reagerar den på allt som går längs staketet så det är ju inte bara vi som blir utsatta.  
 
På onsdagen blev det Marithaträning igen och vilken träning.... Så fin känsla genom hela träningen, vi gjorde fina skänkelvikningar åt båda hållen, fick ett bra flyt i dem. Galoppen var också superfin, förvänd genom kortsidan är tydligen inte alls svårt längre, så vi behövde inte traggla. Fick rida runt och öva mellangalopp på långsidorna istället och även det gick framåt. Matten måste slappna av och släppa fram så ska nog detta gå vägen. Känslan i traven på slutet ska vi inte tala om. När hästen gå fram och man verkligen känner att han är framför en... Jag var helt lyrisk och lite tårögd efteråt.
 
Därför tyckte jag att han förtjänade liten promenad dagen efter och sedan hade det blivit uteritt med medryttaren och sällskap av stallkompis på fredagen då matten var i Linköping för att fira påsk. På lördagskvällen gick vi till ridbanan och galopperade löst samt skuttade några hinder. Tyckte det var ganska så lagom för en trött matte och en pigg och glad häst.
 
Veckan fick sedan avslutas med en uteritt i kvällssol på söndagen, med mycket joggingtrav och försök till samlad galopp och sedan tvätta svans inför måndagens äventyr som jag skriver om i ett eget inlägg.
 
Det Positiva: När dressyr är det bästa som finns
Det Negativa: När världen inte förstår
 
You give me more than anyone
 
Over and Out
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0