tildans

 

I slutet av oktober hade jag anmält mig till en dressyrtävling, ganska nära för en gång skull, dock ett program på lång bana. Men jag tänkte att vi försöker och tränar i alla fall. Hela dagen kändes som ett stort misslyckande från början till slut. Tidsplanen höll inte, framridningen höll inte och jag klarade inte av att vara där för honom. Jag brukar inte kalla Maxim för en svårriden häst, men på nya platser blir han spänd och stänger av och om jag inte kan få oss i samma bubbla så finns det inget att göra. Så jag gav faktiskt upp och slutförde inte programmet. Vilket aldrig har hänt förut. Otroligt besviken, tårar som rann och en djup förtvivlan över att jag inte klarar det här med tävling överhuvudtaget. Tankar om att låta någon annan tävla honom, hitta någon som är bättre än vad jag är. Känslan av att vara misslyckad och svika min häst.

 

Jag öste ur min förtvivlan för Maritha vid nästa träningstillfälle och vi genomförde en träning som återigen gav den där härliga känslan och en förhoppning om att jag faktiskt kan rida lite. Förra helgen gav vi oss på programridning, vilket blev ytterligare ett fiasko och en sjunksten för självförtrendet. Återigen höll inte tidsplanen, jag åkte fel och var stressad, hann knappt rida fram. Visst är det faktorer som påverkar och som jag vid det här laget borde ha sett till att åtgärda. Framöver ska vi satsa på att vara på plats 1,5 h innan start minst. Det vill säga när vi nu tar oss ut igen. Vi kommer satsa på träningen i vinter, för oss själva, för Maritha och tillsammans med syster som sagt att hon kan komma och hojta på mig ibland.

 

 

Men jag vet också att även om alla förutsättningar stämmer, tidsplanen och framridningsplanen följs slaviskt, att vi kanske till och med varit på tävlingsplatsen innan, inte garanterar att det blir bättre. För i sista hand är det min egen prestationsångest som sätter käppar i hjulen. Viljan att visa upp min fina prins, viljan att rida bättre att lära sig och att ta sig framåt. Jag kan försöka intala mig själv att det är för träningens skull, att resultatet inte spelar någon roll och det är en fin tanke och fina ord, men så förbaskat svårt att genomföra i praktiken. När jag vet vad vi kan, men inte kan nå det på egen hand bland folk. Jag är högpresterande av naturen, visst med ett inslag av lathet i mig, men när jag vill något så gör jag det inte halvdant, inte utan att må dåligt. Vilket var det som fick mig att nästan bränna ut hela mitt liv när jag försökte hålla liv i kendon långt efter att det slutat vara roligt och långt efter att livet förändrats så pass att tiden inte längre fanns.

 

Den där jakten på den perfekta känslan och när man väl når den, slår det mesta faktiskt. Jag har gjort "dåliga" resultat tidigare, men känslan på banan har varit bra, men numera är båda kassa. So where do we go from here? Vi går in i en vinterträningsbubbla och hoppas att vi kommer ut på andra sidan med någon slags lust att försöka tävla igen. Om inte, om inte så får vi se, kanske får jag ändra dröm till något annat, även om det är något som skaver i mig. Kanske får jag ta det där steget och hitta någon annan som kan tävla honom, för att i alla fall släppa hans spärrar. Och mina egna får jag väl jobba vidare på helt enkelt.

 

Over and Out