So much

Jag och Maximen började veckan med lite tömkörning, vi var på lilla ridbanan för omväxlingens skull och ägnade större delen av passet åt att försöka göra halter och sedan inte bli ivrig och gå innan matten bad om det. Visade sig vara en lagom stor uppgift sådär en måndagskväll. Skritt och trav höll vi oss till och det fungerade bra, kunde till och med behålla fokus någorlunda på mig när det vid några tillfällen blev lite spänt (häst som promenerade förbi, sjöfåglar som lät i bäcken). Han kändes rätt så fin, lite pigg så när vi nästan var klara vandrade vi in i ridhuset så han skulle få galoppera av sig om han ville. Han var inte så värst intresserad, men något varv blev det, det var roligast när matten också springer med, då kan man tävla!
 
I tisdags hade vi vilodag och matte gick på stallmöte istället. Men igår tog vi oss ut på en trevlig lite tur i kvällsmörkret. Vi kunde till och med trava lite på några ställen, men mest blev det skritt, mycket energi, men vi kom överrens och hamnade inte i bråk, tror han kände att matte ändå hade koll på underlaget och det var bäst att lyssna på henne så man inte ramlade omkull.
 
Trava kan han ibland också.
 
Lyckades pricka av några ärenden på att-göra-listan också, då blir man glad, speciellt som det bara var roliga saker denna gång. Dels beställde jag en sadeltid och hade tur med att få en redan nästa lördag, ska både kolla sadeln jag har och prova dressyrsadlar, blir spännande, hoppas vi hittar något som vi båda kan trivas med. Vi är också anmälda till Clear Round hos Sissi Lilja 20 februari och till en lokal dressyrtävling den 22 mars, ska bli superkul. En annan kul grej är att jag (och Maxim) för första gången ska tävla i lag. Div 3 dressyr för Rappestad ridklubb, ett lag med bara fjordhästar ska vi vara med i, ska bli kul att prova på.
 
Idag var det då dags för Lenaträning, jag hade önskat hoppning och hoppning blev det. Har nog inte hoppat sedan innan jul, också då för Lena, blir sällan att jag hoppar själv då jag dels är osäker och dels tycker det är svårt med bra övningar. Men efter idag kanske man skulle försöka lite oftare, någon hoppryttare blir jag nog aldrig, men jag bearbetar min höjdrädsla bit för bit och kan redan nu avslöja att vi faktiskt slog höjdrekord tillsammans Maximen och jag, hela 65 cm tog vi oss över. Han har ju hoppat högre själv tidigare och jag också, men det var många, många år sedan. Men det jag framförallt var så nöjd med var att han hoppade så mjukt, inte stannade och inte rev, eller första gången rev han det minsta hindret med plastbommar (ca 40 cm), men nog mest för att han blev så förvånad över att ta två hinder i följd. Vi var relativt samspelta också, jag kom ihåg att ta mantag och ryckte honom inte i munnen något, vilket är en av mina störast rädslor, sedan är det så klart mycket att jobba med, hälar ner, skänklarna stilla, blicken uppåt, inte luta mig fram för mycket och så vidare. Och det var kul! Första gången hon höjde till 65 cm så kändes det lite i magen, men jag höll mig lugn och när första språnget gick bra så var det som bortblåst. Så stolt över fina hästen som klarar av allt så bra trots att vi egentligen inte tränat så mycket hoppning, han tycker det är kul också, så matte ska ta sig i kragen och våga mer helt enkelt.
 
Det Positiva: Hoppehästen
Det Negativa: Minusflex
 
You make me smile like no one else

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0