tildans

Veckorna går så otroligt fort, nu är det tre månader sedan Maxim åkte in till Ultuna och om läkningen gått som den ska är bukmusklerna tillbaka på den hållfasthet de ska ha. Det börjar känns som om jag har min häst tillbaka också, även om han ibland beter sig som en liten gangster. Det är dags för större hage och hästkompisar nu och jag hoppas det ska gå vägen. Ännu mer hoppas jag på att den nya hästen som kommer till stallet i jul ska fungera bra ihop med Maxim och han kan få en ny bästis.

 

I tisdags förra veckan gick vi en powerwalk och sedan sprang vi lite på ridbanan tills jag inte orkade mer. Onsdagen blev vilodag, återigen ingen kendo, men 9,5 timmars jobb och veckohandling som tog mycket energi. Jobbat mycket denna vecka, i förhoppning om att det ska gå lite framåt och ha lite fler svar innan julledigheten. Torsdagen så red jag igen på ridbanan. Skrittade fram för hand först vilket jag ska försöka sätta som rutin, sedan jobbade vi en del med skritten, volter, serpentiner och skänkelvikningar. Travade även lite försiktigt då det kändes lite halt, snart dags att försöka brodda tror jag. Fortsatte med volter och serpentiner och han blev fin mot slutet, även om han stretar i mot och är stel i vänstervarvet. Jobbade med lite övergångar mot slutet på en volt och det kändes bra. Längtar till att åka till ridhus och träna ordentligt på bra underlag.

 

Vi fick också till ett longeringspass över bommar i alla gångarter, även om han just den dagen tyckte att det var väldigt jobbigt när jag bad honom galoppera. Sedan tömkörde jag även ett pass i alla gångarter, han var superfin i skritten och traven, slappnade också av riktigt bra tillslut och spände inte upp nacken så som han kan göra. På söndagen gick vi ut i skogen under en timme och klättrade i branta backar, vilket han tyckte var onödigt, men jag tröstade honom med att matte faktiskt avstod från att sitta på denna gång, utan faktiskt knatade själv också.

 

Så denna vecka red vi ut både på måndagen och idag. Vi tog de vägar vi promenerat under hela rehabiliteringen. I måndags gick vi vägen längs med järnvägen, höll oss till skritt, jobbade en del med att flytta från kant till kant och han arbetade på så bra. På hemvägen träffade vi på några (okända) kompisar. Prasslade och brakade i buskarna framför oss och Maxim blev en staty. Gissar på rådjur eller älg, de brukar han inte vara rädd för, hade det varit vildsvin tror jag han hade varit ännu mer på spänn. I alla fall fortsatte vi hemåt när det försvunnit, hoppade dock av och ledde en bit ifall något skulle anfalla oss ut mörkret. Jag känner att jag är mer osäker än vad jag varit tidigare när jag sitter på, musklerna försöker komma ihåg hur man gör och slappna av, men det är inte lätt. Men jag känner också att han litar mer på mig än någonsin tidigare, så nu ska jag bara minnas hur man gör allt det där andra också.

 

Idag red vi den andra promenad vägen, som är lite längre och består av grusväg och backar. Ledde en bit först, inga problem att sitta upp ute, hittade till och med ett betongblock att kliva på från (tjuvträna bryggan någon?). Vi skrittade hela vägen bort först (förutom 50 meter när han valde att trava) fortsatte jobba en del med att flytta från kant till kant, han lyssnade fint, jag försökte också att koncentrera mig på att inte vika mig i sidan, skjuta omkring höfterna gud vet vart och inte ge kontraorder med de hjälper som inte har med saken att göra. Travade en bit hemåt sedan och vände och tog nästan hela grusvägen tillbaka i trav innan vi vände hemåt igen och travade lite till. Ledde sista biten hem förbi grannhusen. Var nog ute i ca 40 minuter.

 

Nu hoppas jag ha tid och möjlighet att rida i dagsljus någon gång under helgen. Och ork framförallt. Ork är något av en brisvara. Jag sover, sover och sover, men inte händer det något med orken för det. I onsdags tog vi en promenad på 30 minuter (Maxims PowerWalk tempo) och jag var helt slut när vi kom tillbaka till stallet. Men det har varit mycket denna vecka, mycket hela hösten och jag känner att något inte är hundra. Nu hostar jag igen också, även om hostan är annorlunda än för en månad sedan, är det ju ingen god nyhet direkt. Men, men, en vecka kvar till ledighet. En ledighet som i och för sig är ganska händelserik, men förhoppningsvis ska det finnas tid att njuta av lite lugn också.

 

Det Positiva: Ett par gula öron framför ögonen

Det Negativa: Hosta och slem

 

Over and Out