tildans

Det här inlägget har jag skrivit på under en längre tid, men jag har aldrig kännt mig färdig att publicera det, eller kännt att jag haft belägg för att publicera det. Men en kommentar i bakgrunden clear rounden vi var på för någon vecka sedan fick mig att ta tag i det hela. Det var ingen elak kommentar direkt, jag uppfattade den i allafall inte så, men den löd typ såhär "jag har aldrig sett någon rida dressyr på fjording tidigare". Den här människan sa det inte direkt till mig, utan när hon gick förbi bakom ryggen på mig när jag stod och lät Maxim dricka. Dum som jag är vände jag mig inte om och pratade med henne så jag vet inte hur mycket fjordingar hon träffat på eller för all del hur mycket tävlingar hon varit ute på, för majoriteten av de fjordhästar jag känner rids det dressyr på. Så nu väljer jag att lägga upp det här inlägget, som varit på gång under den senaste månaderna som också varit fulla av tankar inför stundande tävlingstermin.

 

Nu när jag snart ska ut och tävla bland de "stora bruna" hästarna kan jag inte hjälpa att jag, inte oroar mig, men tänker på vad det är för människor vi kommer att stöta på. Jag har hört från flera håll, från fjordhästfolk, att de vid vissa tävlingar fått höra ganska nedlåtande kommentarer om sina hästar, om det så är från medtävlande, domare eller publik. Och visst fördomar finns det gott om i hästvärlden, absolut, men jag har hittills aldrig blivit speciellt berörd av det, vi har ju inte vistats så mycket utanför vår trygga värld. Och de gånger vi varit ensam fjording på plats har jag bara hört positiva saker. Och visst är det kul med positiva kommentarer, men ibland känns det som om folk blir så överraskade och förvånade, Va!? Kan en fjording gå så där fint? Och ofta inte, "vilken fin häst." utan "vilken fin fjording". Kanske är det för att en fjordings utseende förknippas så starkt med rasen och en stor brun häst kan vara i princip allt mellan himmel och jord? Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här, det är ju positivt att folk får upp ögonen för rasen, men samtidigt kan jag ibland känna att de tror att den häst jag visar upp är ett undantag och rasen som helhet inte kan mäta sig mot de större hästarna. Vilket enligt mig inte är hur verkligheten ser ut.

 

Om jag sticker ut hakan lite nu och påstår att majoriteten av de fjordingar som föds idag, blir vad du gör dem till och de allra flesta skulle passa till i allafall lättare tävlingar, så kanske jag säger för mycket. Men det är vad jag tror. Och absolut, alla hästar vill inte bli körhästar, hoppa eller rida dressyr, men så är det ju inom alla raser. I slutändan är det ju så att man behöver hitta en häst (oavsett ras) som man som människa passar ihop med. Jag tror också att vi mer och mer kommer att få se fjordhästar ute på tävlingsbanorna, inte bara för att aveln har gått åt det hållet utan för att jag tror att människor i större utsträckning tränar med sina hästar och sedan kanske ger sig ut på någon tävling då och då.

 

Jag halkade in lite på ett bananskal i den gula fjorhästvärlden och har bara levt i den under några år. Det är en liten värld, många känner varandra och alla tar hand om alla är den generella attityden. Så när jag då skulle köpa häst föll det sig ganska naturligt att hålla sig kvar där. För jag trivdes med de fjordhästar jag redan testat och jag gillade människorna. Men det är ju naturligtvis inte allt man ska gå efter när man letar efter sin allra första egna häst. Det viktigaste för mig och det jag satte mig ner för att verkligen tänka igenom var Vad ska jag egentligen använda hästen till?

 

Jag vill rida ut i skogen och mysa, varvat med dressyr på banan, lite hoppning ibland och gärna komma ut och tävla (ingen toppryttare, men lite roligt är det ju ändå). Som ryttare är jag väl lite osäker ibland, speciellt vid hoppning, annars så rider jag hyffsat för någon som hållt på i över tio år, måste jag ändå säga. Så av det här att dömma skulle jag behöva köpa mig en läromästare i sina bästa år, skulle man då titta på utbildade hästar och då speciellt halvblod så skulle vi hamna något utanför min budget, jag har ett vanligt jobb och ett vanligt liv och rik är jag inte. Min älskade Sudden (engelskt fullblod) skulle ju då vara ett alternativ, men eftersom han inte riktigt passar in i bilden som mysfarbror i skogen, och jag har ridit ut på honom, not the greatest moment in my life, så var det bara en flyktig tanke.

 

Islandshästar älskar jag otroligt mycket och de skulle kunna passa in i min bild av vad jag behöver absolut, men återigen, en utbildad islandshäst, med hyffsade gångarter, eller rättare sagt hyffsad tölt (en trav kan jag fixa till, men tölten är kenpigare) kostar också en hel del. Men absolut, en islänning är fortfarande lite av en dröm, som kan slå in senare i livet.

 

Så fjordingen då, som jag slutligen fastnade för. Under de år jag red på Hampus trivdes jag otroligt bra, mys i skogen och jag var aldrig, aldrig rädd tillsammans med honom (förutom den gången vi ramlade i ett dike och han började blöda på mulen). Den hästen gjorde verkligen allt för mig, sitt allra bästa både på ridbanan och på skogsturerna. Lite mera sprutt kunde det kanske vara, men inte så mycket motor som Joker har. De gånger jag fick låna Joker var det andra bullar. På ridbanan älskade jag att rida honom eftersom han har så stor potential och jag faktiskt kunde göra grejer och begära mer. I skogen var det väl först den sista tiden som jag började slappna av och lita på honom. Men återigen, jag var aldrig rädd, trots hans hopp och stuts över stock och sten (okej, ibland trodde jag att han skulle bryta benen av sig) så hade han koll. Så att blanda Joker och Hampus skulle nog vara en ganska lagom kombo för mig tänkte jag och så åkte vi ut och kollade fjordhästar.

 

 

Det är vad som imponerat mest på mig, det underbara psyket som verkar så genomgående för rasen. Visst finns det fjordhästar som är piggare än andra, som har bättre steg, som har humör, alla variationer finns, men det är ofta hanterbart. Även som grön treåring var Maxim så mycket tryggare än vad många andra vuxna hästar jag ridit varit och när han väl litar på sin ledare (i detta fall mig) går det att övertyga honom till det mesta.

 

Och vad hände då med läromästaren? Tja, av någon anledning finns det inte speciellt många utbildade fjordingar till salu, i allafall var det så när jag letade. Jag har kommit fram till att man håller hårt i sin gula när man väl har slagit klorna i en. Jag skulle aldrig i världen släppa ifrån mig Maxim om inget stort och livsomvälvande inträffade och knappt ens då.

 

Det är såklart tråkigt att betäckningssiffrorna för varje år går ner och att det inte finns speciellt många vuxna utbildade hästar till salu. Det blir svårt för rasen att växa om det inte finns hästar. Om man redan är inbiten fjordhästmänniska kanske det inte är en så stor grej att köpa ett föl eller en unghäst, men om man ska köpa en häst till hela familjen, som ju faktiskt fjordhästen kan vara, kanske man inte köper en unghäst i första taget. Lika om man letar tävlingsponny till barnen.

 

De nya tävlingsreglerna som kom här om året då man får tävla samma häst i både ponny och hästklasser kan gynna fjordhästen som familjehäst tror jag, men återigen, som familjehäst köper man nog hellre en lite äldre häst och dessa är det ont om och man väljer istället en annan lämplig ponny.

 

 

Kanske blev ett något osammanhängande inlägg det här, men vad jag helst av allt vill få fram är att man inte ska överse någon ras på grund av de fördomar man nu kan tänkas ha. Och faktiskt fundera på vilken sorts häst man passar ihop med och vad man vill göra med den. Jag är av den åsikten att en häst förtjänar att leva ut, om inte all, så i allafall det mesta av sin potential. Och jag är väl medveten om att kanske kommer jag aldrig att låta Maxim nå toppen av vad han klarar av, men jag är villig att försöka och redan där är vi en bit på väg.

 

Jag har hittat min perfekta allroundhäst!

 

Over and Out