tildans

Jag har ju inte nämt så mycket om min kendopaus här på bloggen, desto mer har jag i perioder funderat och analyserat.

 

Att inte träna kendo känns inte så jobbigt som jag trodde det skulle. Visst att jag saknar det, men det är också skönt att släppa de krav jag alltid satt upp på mig själv i kendo. Och krav är ju bra, men när man ständigt misslyckas med att uppfylla dem, blir det en ond cirkel som mest bara slukar energi och inte ger något. Därimot saknar jag att träna, använda kroppen och bli trött i musklerna.
 
Just nu känns det som om pausen är just en paus och att jag någon gång framöver kommer kliva in i dojon igen, med motivation och ork. När jag tränar kendo vill jag ge det mitt bästa, vara mitt bästa, något jag insett med åren. Och jag vill känna någon slags längtan och sug efter att  träna igen. Jag vill inte packa ner kläderna på morgonen, ta med dem till jobbet för att sedan på eftermiddagen känna mig för trött och orkeslös för att motivera mig själv till att träna.

 

Men att inse fakta är också bra. Jag har under drygt tre års tid kombinerat kendo och stallet. Vilket fungerade ganska bra i Linköping. Där bodde jag en kvarts bilväg från stallet och mitt i mellan låg dojon. Även om jag inte alltid presterade mitt bästa på de passen när jag kom direkt från stallet och slukade en frukt innan träningen eller vise versa åka från dojon till stallet och tränade med hästen, så var det ändå träning. Nu har jag kommit till insikt, jag är bra på att blunda och köra på, men det fungerar inte längre (hela november och december var jag så trött, så trött). Logistiken kräver så mycket mer av mig nu också och jag har insett att jag inte orkar. Inte just nu i alla fall. Ibland måste man välja mellan saker man älskar att göra och för mig kommer det valet alltid med självklarhet vara hästarna. Dessutom finns det ju en annan sida av livet också, en sida där man kanske ibland skulle tycka det vore skönt med en vardagskväll i veckan där man kanske kommer hem lite tidigare och kanske hinner med lite andra saker än bara laga mat, kolla facebook och stupa i säng.

 

Jag har ofta under åren drömt kendodrömmar, fantiserat om något som skulle kunna bli verklighet om jag satte den sidan till och verkligen gick in för det. Men det är den bilden jag måste förändra, fantasibilden, så att det jag strävar mot faktiskt är uppnåligt utan att ge det allt jag har. För att ge det allt jag har skulle innebära att ge upp annat, annat som är viktigare för mig och jag kan inte prestera med både Maxim och kendo. Att inse det är inte så svårt, att övertala sitt huvud om att sluta fantisera är en annan. Och att glömma hur otroligt jobbigt jag tycker det är med kendotävlingar är något som visat sig vara väldigt lätt. Jag vet inte varför det är så, att den där lusten till att tävla inte riktigt finns där i kendo, att tävlingsmålet i kendo aldrig har sats till mer än just den aktuella tävlingen (ta poäng, vinna en match, gå ur poolen), men med Maxim har jag tävlingsmål som sträcker sig år framöver.

 

Nu, efter drygt 5 månader utan det börjar jag i alla fall fundera igen. Börjar öva attacksteg över vattenpölar. Börjar överväga att ta fram och i alla fall slipa och olja in shinaierna. Börjar fundera på att höra av mig till klubbkamraterna och fråga vilket pass i veckan som är  passande att börja med. Och att börja fundera är ju ett steg i rätt riktning om jag nu vill fortsätta med kendo. Och att träna kendo har ju varit en del av min identitet under många år nu. En del av den jag blivit och en stor del i den jag utvecklats till. Kendo har gett mig så otroligt mycket mer än träning och jag kan inte hjälpa att fundera om det skulle kunna ge mig ännu mer.

 

Så framöver kanske, kanske det kommer mer berättelser om träningspass här. Eller kanske inser jag att den delen av mitt liv är över helt enkelt. Vilja, ork och tid, man måste ha alla tre om det ska fungera.

 

To love something is to let it go when needed

 

Over and Out