tildans

För ganska precis, fem år sedan (1 februari 2009, så 5 år och en dag), klev jag och Lollo in i Dojon för första gången. Under dessa år har människor, passerat, tillkommit, försvunnit och årervänt, människor som man minns och sådna som man för länge sedan har glömt bort. Jag har fått vänner för livet och oförglömliga minnen. Motivationen och orken har gått ner i djupa dalar och klättrat upp för höga berg. Men jag vet att mitt liv, den jag är som person inte skulle ha funnits idag om det inte vore för kendon. Jag kan inte hävda att det skulle ha varit sämre, men mycket, mycket annorlunda. Det är många pass som finns dokumenterade på den här bloggen, många historier och ibland roar jag mig med att gå tillbaka och kolla igenom arkivet. Så många timmar svett, skratt och tårar. Man minns inte allt man varit med om, men jag har förmånen att kunna återuppleva så många minnen och det, mina vänner, är min största motivation för att fortsätta skriva i den här bloggen.

 

Så till dagens pass, grund utan och med rustning, då bara en nybörjare dök upp fick vi köra lite ji-geiko på slutet också. Början av passet när vi gick mycket över salen och högg dels i luften och dels mot varandra, ägnades mycket åt stora Men. Att träna grund är väldigt nyttigt, både för ens kendo och för ens inställning. Kommer man in i en period när man ändå tycker att man har lite koll på vad man håller på med och får lite självförtroende kan man alltid gå tillbaka till grunden och hugga stora Men, gående. Man kommer med största sannorlikhet inse att man inte kan ett skit. I allafall är det så för mig, så jag ägnade några minuter åt att känna mig värdelös, sedan ryckte jag upp mig och började jobba på det hela. Det kändes ju i allafall bättre mot slutet, vilket är positivt. Vi gjorde lite varianeter av seme och kote-Men också, sedan plockade vi på oss rustningen och körde lite samma sak, grund i rustning är nästa värre ändå, men nu fick vi köra även små tekniker och det är alltid lite mer bekvämt. Det kändes rätt så okej, lite stel i axlarna och fick lite ont, men inte så mycket att det störde.

 

Vi körde vidare med kirikachi, där det kändes sådär, jag verkar ha tappat bort lite teknik och lite tempo som jag får försöka börja jobba fram igen. Och nöta kirikachi kan man ju aldrig göra för lite. Sedan var det då dags för ji-geikon, innan vi började förklarade Anders vilket fokus han ville se. Rätt avstånd, inga blockeringar och känna av när man ska attackera, kontringar ska sitta och det skulle helt enkelt vara en snygg ji-geiko. Han tog upp mig och Nisse för att illustrera, det enda vi fick köra mot varandra i rustning kan tilläggas och det var nog de roligaste sekundrarna på passet. Så jag fick hugga honom i huvudet en gång idag i allafall, vi blev båda besvikna när Anders avbröt när vi bara hade en rotation kvar för att få köra ji-geiko mot varandra, men förhoppsningavis ska det bli av på torsdag. Körde i allafall några ji-geikos i allafall och det fungerade hyffsat okej, jag känner mig motiverad just nu och latar mig inte speciellt mycket oavsett vem jag kör imot och det är kul. Det var länge sedan jag kände en sådan glädje i kendon, men jag njuter för fulla muggar just nu.

 

Det Positiva: Motivation

Det Negativa: Ingen Nisse-ji-geiko

 

Over and Out