tildans

Inte så mycket kendo på senaste tiden, två veckor sedan nu faktiskt. Kanske inte optimal med tanke på att SKO närmar sig med stormsteg. Men jag har drabbats av kendotvivel, varvat med lite höstsjuka och allmän nedstämdhet. Det är alltid tungt på hösten, jag brukar ta mig igenom det hela, men det är aldrig roligt. Jag kan ju säga att de senaste veckorna har Maxim varit den ständigt lysande solen i mitt liv, jag vet inte hur jag klarade av down-perioderna i mitt liv innan jag träffade honom.

 

Så idag kom jag hem, mer nedstämd än vanligt, trots några fina timmar i stallet. Vräkte ur mig en massa hos Johan som lyssnade och sedan tyckte att jag i allafall skulle åka till Dojon och känna efter. Han är bra han, den där sambon jag har. En annan som är bra är Kalle, jag tänker utnämna honom till min kendoräddare.

 

Jag vet inte varför jag tvivlar extra mycket just nu, kanske är det för att jag fortfarande, 4,5 månad efter hemkomsten från Äventyret, inte riktigt kommit igång med träningen. Suget finns inte där, längtan finns inte. Jag vet inte varför, kanske har det blivit en ond cirkel av att jag vill känna det suget som fanns för något år sedan och varje gång jag planerar att träna inte får något sug, utan det blir lite av ett tvång, ett "jag ska träna ikväll" och inte ett "jag vill träna ikväll". Jag tror att det är mina egna krav och förväntningar på mig själv som ställer till det. Och det är svårt för jag visste ju att det här var risken, jag valde bort att träna kendo i samma stund som jag köpte Maxim och jag visste om det, men det är ibland väldigt svårt att leva med det beslutet, för jag vill inte förlora kendon helt och hållet, inte ännu. Men för att behålla den i mitt liv krävs det planering, jag kan oftast inte inpulsträna. Vill jag träna ett pass i veckan måste jag lägga upp Maxims planering efter det och då är det det passet som gäller, oavsett hur jag känner mig. Det finns inte längre några alternativ, antingen tränar jag den dagen jag planerat in eller så blir det ingen träning, och som den målinriktade person jag är blir det jobbigt de veckor jag inte lyckas ta mig till Dojon som tänkt och pressen för att träna veckan efter blir högre. Observera att det i princip bara är jag själv som sätter den här pressen på mig och jag har bara mig själv att skylla.

 

Men som sagt, ikväll trampade jag iväg på Dojon, det är svårt att fortsätta vara deprimerad när man klämt i sig lite naturgodis, så från ett ganska gråmulet humör hade jag gått in i ett ganska neutralt läge. Jag är inte 100%-igt frisk heller, ligger och hostar en del om kvällar och nätter, men jag kände att jag kör och känner efter helt enkelt. Uppvärmningen gick ganska okej, kändes tungt att springa bara. Teknikövningarna gick också ganska okej, man jag blev trött, inte så mycket i musklerna, men mer att jag kände att jag hela tiden arbetade i uppförsbacke med andningen, hade i princip beslutat mig för att skippa ji-geikon, men där hade Kalle andra planer och vi körde korta ipponmatcher på två banor och så byttes vi hela tiden av varandra, den som vann fick stanna kvar och köra mot nästa. Ipponmatcher är naturligtvis inte lätta på något vis, men för mig fungerade det med kort och intensivt idag och inte långa som ji-geikosar kan bli. Kan ju tillägga att självförtroendet och min kendo fick sig en boost också, kan man ta poäng på i princip alla i rummet (inte i varje match, men i allafall minst en gång) så känner man sig lite bättre, jag gjorde några träffar som jag är nöjda med också, så det finns där, framför allt dök viljan upp, och det utan att få tvångstankar och analysera precis allting, några poäng gick helt av sig själva, utan tanke och utan tvekan och det var nog precis vad jag behövde. Det fällde avgörandet och nu blir det anmälan till SKO under helgen.

 

Nu började jag tydligen i slutet av passet också, jag tänkte väldigt mycket under hela passet, eller inte tänkte direkt, utan mer kände. Är det här kul Matilda? Är det här något du vill fortsätta hålla på med? Tekniken tänkte jag inte så värst mycket på, den gick lite av sig själv, inte felfritt på långa vägar, men jag höll mig avslappnad och jag tycker att den finns där, till och med attacksteget håller på att hitta tillbaka, inte så stabilt som det en gång varit, men bättre än det var för en månad sedan. Så kom jag då fram till något när vi gick igenom kontringsteknikerna de-kote (skitsvår) och kote-suriagi-Men. Är Kendo fortfarande kul? Jo, det är fortfarande kul, det är kul att köra mot folk som vet vad de håller på med och det är kul att känna hur kendon sitter i musklerna. Det är därimot inte kul att gång på gång få shinaier i huvudet på fel sätt, bli bufflad på och inte få fin kendo imot sig när man ska köra. Jag är inte tillräckligt bra för att köra bra kendo mot någon som inte har tränat så länge och jag är inte tillräckligt stark för att gång på gång gå in i tsubazeriai mot någon som är bra mycket starkare än jag själv. Det är ett faktum och jag vet inte vad jag ska göra åt det hela, byta strategi kanske. Kanske inte tillåta att vi hela tiden hamnar i tsubazeriai, kanske koncentrera mig på att köra min egen kendo ett tag, jag vet inte. 

 

Det blev ett lång inlägg det här, mycket tankar och funderingar nu, men så är det helt enkelt. Nu blir det sovdags, imorgon väntar veckans sista jobbdag, jag ska ta mig samman, göra en insats och ta helg med gott samvete. De följande två veckorna kommer vara hektiska har jag en gnagande känsla av.

 

Det Positiva: Vilja

Det Negativa: Tvivel

 

Over and Out