tildans

 Ett händelserikt år på många sätt, ett år som inte började bra och jag kan nog inte påstå att det slutade på topp heller.

 

I mitten av januari detta år förlorade jag en kär vän, en vän som jag kanske inte kännt lika länge som många andra människor i mitt liv, men en vän som betydde väldigt mycket, mer än många andra. Jossan var ett stort stöd för mig, hon fick mig att våga tro på mig själv och hjälpte mig att förverkliga min allra högsta dröm, utan henne skulle mycket i mitt liv se annorlunda ut och jag är evigt tacksam över att jag fick lära känna henne.

 

Året gick sedan vidare, trots en motig start med kendon, omotivation och allvarliga funderingar på vad jag ville och vad jag klarade av, så blev det här året bra tillslut. Jag klarade av det högt uppsatta målet och graderade nidan. Vilket jag i många stunder och på många träningspass inte trodde skulle vara möjligt. När hösten sedan blev allt mörkare var kendon det enda stället där jag kunde slappna av, när min trötta kropp orkade ta sig till Dojon vill säga. Det jag ändå kommer att försöka ta med mig är tron på mig själv, för jag kan faktiskt bara jag vill och viljan kan övervinna så himla mycket.

 

Det året ändå mest har handlat om är Maxim, finaste hästen i hela världen. Vi flyttade stall under våren och anpassade oss båda till vårt nya liv på egen hand. Vi hittade Lena, en tränare som hjälpt oss, knuffat oss framåt och hållit oss tillbaka, hon har gett mig så mycket och vår utveckling har nästan bara gått framåt. Maxim har fått komma ut och se världen och för det mesta skött sig med bravur. Vi har haft våra ögonblick av ren skär skräck (bilrädslor och lös häst på 90-väg) och vi har haft ögonblick av totalt samförstånd (den magiska träningen med Lena då allt stämde, vår andra dressyrtävling och löslongering i ridhuset). Vi har växt samman, växer samman och när tiden går och han sätter sin tillit till mig i  situationer där han bli osäker, blir jag bara mer och mer förälskad i den hästen. Vi kommer att fortsätta kämpa, för att nå ännu längre under nästa år.

 

Så till den andra mannen i mitt liv, fyra år har vi varit tillsammans nu och under sommaren var vi isär i nio veckor, längtade och väntade och så kom han hem igen och när han kom hem igen och jag mötte honom på tågstationen och såg honom stå där med sin hatt, sitt skägg, en ny girarr och blommor i handen, då visste jag att här vill jag vara.

 

Ska skriva ett inlägg om lite av det som väntar under 2013 också, det kommer att bli ett år av äventyr och förändring är jag ganska så övertygad om.

 

Over and Out