tildans

Nu så ger jag mig snart av till Stockholm över helgen och SKO, årets stora kendohändelse. Hela veckan har varit full av funderingar, tankar och förväntan, och rädsla. Vad händer efteråt, oavsett hur det går? När man sätter upp ett stort mål och siktar mot det i flera månader, tränar målmedvetet med tankarna inställt på gradering/tävling (eller seriöst bara gradering kan jag ju erkänna). När det sedan är över så går luften ur en och man vinglar omkring helt vilsen, vis av förra året vet jag lite vad som väntar mig. Och då gick graderingen bra och jag var inte hälften så nervös som jag är i dagsläget. Innebär det här att denna gradering känns mer betydelsefull? Eller är det bara jag som ser min kendo på ett annat vis nu mot för vad jag gjorde då?

 

Jag hoppas naturligtvis att jag ska klara av det hela. En del av mig vet att jag förmodligen kan om jag fokuserar och ger det allt jag har. Men jag är ganska rädd att det inte ska räcka till och jag vet inte riktigt hur jag reagerar i så fall. Om jag ger allt och misslyckas, orkar jag ladda om då, satsa vidare? Och om jag ger allt och lyckas, hur laddar jag om då? Vilka mål är rimliga att sätta? Behövs det mål?

 

Så oavsett utgången på söndag vet jag inte hur min kendoframtid kommer att se ut. Jag har inte den minsta aning. Det enda jag vet är att jag kommer försöka fortsätta, för det ger mig så mycket mer än vad jag kan förklara.

 

Som sagt ha veckan gått upp och ner, söndagens träning var nedslående, men efter träningen igår känns det lite, lite bättre. Och så är jag ju inte ensam i det hela, vilket är otroligt skönt, Lollo och jag har sprungit omkring hela veckan på jobbet, vi jobbar på olika avdelningar, men när vi träffats i lunchrummet och trappan så blir det alltid några minuters prat och denna vecka, finss och förtvivlan.

 

Nu ska jag till att packa kendoväskan, handla lite mellanmål och så åker vi mot storstaden.

 

Over and Out