Two ways
Idag har varit en dag som gick från halvkass (började kl 6 i morse och sov väl ungefär 4 timmar), till stressig (instrumentstrul), till deprimerande (allt som hade en möjlighet att jävlas på jobbet gjorde det, tro mig, instrument har känslor och starka viljor), sedan ljusnade det och alla tankar försvann när jag kom ut till stallet, ridpass i solen på ridbanan rensade rätt så bra på spänningarna. En timme hemma på spikmattan gjorde också sitt till, men mest av allt förgyllde kendoträningen dagen.
Kallepass var det, tvåstegstekniker, kote-men, harai-men och kote-do. Thats what we did. Svetten rann redan efter uppvärmningen, kass luftkonditionering. När själva passet sedan startade så körde vi resuku kote-men, vilket innebar att man körde tio gånger, bytte roller och den andra körde tio och så gjorde man det hela en gång till. Så tjugo hugg på ganska kort tid. Det tog rätt bra kan jag säga, men var väldigt nyttigt. För blir man trött så orkar inte musklerna spänna sig och så blir man snabbare. Vi körde samma grej med harai-Men och Kote-Do.
Sedan koncentrerade vi oss lite mer på de enskilda teknikerna och körde två gånger var, varannan gång tills jamae. Jag tyckte att det kändes bra idag. Hade rätt bra fokus och fokuserade mycket på vänsterhanden och på att slappna av i axlarna. Kote-Men gick bra, lite nära någon gång på Men, så ingen superduperkänsla, men absolut inte dåligt. Harai-Men kände jag för första gången att jag tog i lite på haraien och att jag satte lite tryck för att få bort den. Sedan Kote-Do då, som jag sa till Lollo, Do är ett hugg som man antingen har en bra dag för och då älskar att göra och ibland har en väldigt dålig dag för och då finns det inget värre. Den här dagen var bra, blev några misslyckade också så klart, men majoriteten kändes bra. Jag fick in lite flyt och börjar även få en känsla för när ett Do-hugg är bra, blev stolt när Kalle bekräftade min känsla av en speciell omgång hugg. Mot slutet tappade jag lite känslan av mjuka handleder och vänsterhanden, men bara att jobba vidare.
Körde sedan ett varv ji-geiko. Det var en konstig dag, jag var varken speciellt nöjd eller missnöjd med någon av dem. Inte just då i allafall. I efterhand och efter att man pratat igenom så hittade jag rätt mycket positivt att ta med mig också. Grejen är väl att jag måste bli lite mer medveten om vad jag faktiskt kan och vad som är jag och vad som är slumpen. Och det är en lång väg fram till oktobr ännu, även om man har människor omkring en som tror att man kan klara av det hela, så hänger så himla mycket på den mentala biten. Jag måste tro, vilja och våga. Lättare sagt än gjort, men planen är skissad och jag är ju inte ensam på vägen.
I slutet av passet dök Anders upp och hade med sig tårta. Så efter stretchingen blev det tårta i fikarummet, pratstund och ta igen förlorad tid. I slutet var det vara jag, Lollo, Kalle och Anders kvar, blev väl kvar lite väl länge, men det är de värda.
Och imorgon ska jag upp och rida en ny häst, så hoppas på att få sova lite till i natt, så svårt att somna ensam bara.
Det Positiva: Känsla
Det Negativa: Kramp
Can we do this? Yes we can!
Over and Out
Kallepass var det, tvåstegstekniker, kote-men, harai-men och kote-do. Thats what we did. Svetten rann redan efter uppvärmningen, kass luftkonditionering. När själva passet sedan startade så körde vi resuku kote-men, vilket innebar att man körde tio gånger, bytte roller och den andra körde tio och så gjorde man det hela en gång till. Så tjugo hugg på ganska kort tid. Det tog rätt bra kan jag säga, men var väldigt nyttigt. För blir man trött så orkar inte musklerna spänna sig och så blir man snabbare. Vi körde samma grej med harai-Men och Kote-Do.
Sedan koncentrerade vi oss lite mer på de enskilda teknikerna och körde två gånger var, varannan gång tills jamae. Jag tyckte att det kändes bra idag. Hade rätt bra fokus och fokuserade mycket på vänsterhanden och på att slappna av i axlarna. Kote-Men gick bra, lite nära någon gång på Men, så ingen superduperkänsla, men absolut inte dåligt. Harai-Men kände jag för första gången att jag tog i lite på haraien och att jag satte lite tryck för att få bort den. Sedan Kote-Do då, som jag sa till Lollo, Do är ett hugg som man antingen har en bra dag för och då älskar att göra och ibland har en väldigt dålig dag för och då finns det inget värre. Den här dagen var bra, blev några misslyckade också så klart, men majoriteten kändes bra. Jag fick in lite flyt och börjar även få en känsla för när ett Do-hugg är bra, blev stolt när Kalle bekräftade min känsla av en speciell omgång hugg. Mot slutet tappade jag lite känslan av mjuka handleder och vänsterhanden, men bara att jobba vidare.
Körde sedan ett varv ji-geiko. Det var en konstig dag, jag var varken speciellt nöjd eller missnöjd med någon av dem. Inte just då i allafall. I efterhand och efter att man pratat igenom så hittade jag rätt mycket positivt att ta med mig också. Grejen är väl att jag måste bli lite mer medveten om vad jag faktiskt kan och vad som är jag och vad som är slumpen. Och det är en lång väg fram till oktobr ännu, även om man har människor omkring en som tror att man kan klara av det hela, så hänger så himla mycket på den mentala biten. Jag måste tro, vilja och våga. Lättare sagt än gjort, men planen är skissad och jag är ju inte ensam på vägen.
I slutet av passet dök Anders upp och hade med sig tårta. Så efter stretchingen blev det tårta i fikarummet, pratstund och ta igen förlorad tid. I slutet var det vara jag, Lollo, Kalle och Anders kvar, blev väl kvar lite väl länge, men det är de värda.
Och imorgon ska jag upp och rida en ny häst, så hoppas på att få sova lite till i natt, så svårt att somna ensam bara.
Det Positiva: Känsla
Det Negativa: Kramp
Can we do this? Yes we can!
Over and Out
Kommentarer
Trackback
