Sempai
Dags för kendo igen, närmare bestämt tisdagens nyböjarpass! Denna gång var vi faktiskt lite folk, fyra rena nybörjare, två från förra terminen och en som tränat kendo för några år sedan, plus James, jag och Anders. Så totalt 10 personer i dojon, nu börjar det likna något!
De fick börja med Dai ichi kihon i par och jag fick stå vid sidan av och studera. Sedan blev det promenadövningar, Anders hade en ny idé som jag faktiskt aldrig testat förut, riskudde på huvudet och mynt på tippen av shinaien. För att få bättre hållning och inte dippa shinaien upp och ner hela tiden. Det kändes rätt så bra, tappade aldrig mina, men kände mig ganska stel istället, det här kan man ju faktiskt, utan fara för omgivningen, träna hemma också. Vi övande även attacksteg utan hugg och att höften ska komma först, sådant tycker jag är riktigt svårt, jag vet att det behövs för att förbättra det "normala" attacksteget, men det känns så onaturligt. Så det är nyttigt för mig att gå på de här passen så att jag får öva.
Efter det så blev det parövningar, med mycket Men-hugg i olika variationer. Här började min tå gå upp igen, optimistisk som man är hade jag tagit av plåstret då det började lossna i början av passet och nu började det blöda lite, hann inte bloda ner golvet i allafall, på med plåster och tejp igen så kunde jag också göra attacksteg någorlunda normalt.
Sista övningen för passet blev kirikiachi, först med noggrann tajming och ganska långsamt över hela salen, men på slutet skulle de testa på tre andetag, Men in (ett) fyra-framåt, fem-bakåt suriagi-Men Men in (två), fyra-framåt, fem-bakåt suriagi-Men Men förbi (tre). Det gick ganska bra för dem, för mig gick det också okej, första omgången blev fyra andetag för jag glömde mig lite, men andra lyckades jag med tre, lät inte så vackert på slutet, men tre var det. Sedan var passet plötsligt slut och Iaidon skulle ta över salen.
Det jag mest har tänkt på detta pass är att vara sempai, Anders sa till mig att jag gärna fick peta om jag såg något och det vill jag gärna göra. Problemet är ju att jag har så svårt för att se exakt vad det är de gör fel eller mindre bra och vad jag ska säga, hur jag ska förklara så att det inte blir fel. Jag kan se om de står med hälen inåt, om de backar med hälen i golvet, om de inte lyfter shinaien ordentligt när de ska hugga, om de dippar shinaien för långt när de ska hugga, jag kan bedömma avstånd, om de träffar med rätt del av shinaien och så vidare. Men jag känner inte att jag har någon känsla för att se om de ska hugga hårdare, tänka med framåt, böja armbågen eller liknande mer fingrejer. Lite lättare har jag att känna av det när jag kör mot någon, då känns det ju om huggen är för hårda eller för lösa, men att bara se är svårare.
Jag har insett att man måste vara väldigt koncentrerad precis hela tiden. Dels inte missa vad man ska göra på övningen så att om den man gör imot inte har hört eller uppfattat kan få veta det. Innan övningen om Anders ska visa så måste man vara koncentrerad på honom så att man vet vad han tänker göra, anars kanske man får en shinai i huvudet. Under övningen ska man koncentrera sig på att dels göra rätt själv (föregå med gott exempel eller något) och dels försöka hålla koll på vad nybörjaren har för sig om det finns något man direkt kan kommentera. Ibland får jag känslan av att det är något är som inte stämmer och så försöker jag komma på det och så är övningen slut innan den har börjat känns det som. Och så är det svårt att avgöra när man ska ta upp något som Anders inte gått igenom redan. Ska man påpeka kiai när de inte håller hela vägen till vändningen? Ska man ta upp ögonkontakt i tid och otid? Jag har mest försökt föregå med gott exempel här, så gott jag nu kan, och hållit i lite extra.
Jag har inte riktigt den känslan för kendo som en del andra har, som jag ser det bygger min kendo på mycket träning och inte så mycket talang, jag har inte speciellt lätt för mig att få in känslan av nya tekniker och att hitta en känsla av vad som är bra kendo. Jag kanske måste börja leta efter mina egna problem hos nybörjarna mer, tänka mer på vad jag själv har blivit tillsagd att tänka på och försöka förstå det. Kanske blir jag bättre på att se då. Det är träna, träna och träna som gäller, det är roligt att hjälpa till, men så mycket svårare än vad jag trodde.
Vi pratade lite efter passet också. Hur man ska ta upp generella saker man ser och när man ska göra det. Samt att man ska hålla koll så att inte alla tre säger samma sak under passet till en och samma stackare som känner sig helt misslyckad och påhoppad och också att Anders mål är att alla ska få minst en kommentar varje pass så att man inte känner sig ignorerad. Så även där gäller det att vara koncentrerad och hålla koll på vad som sägs och hur det sägs och till vem. Jag försöker hålla koll på vad Anders säger ändå, för att lära mig vad man kan titta efter och hur man ska säga för att rätta till det, men ibland vill jag bara klona mitt medvetande så att jag kan vara på alla ställen samtidigt.
Nog om kendo för idag, får ta och bearbeta detta till på Söndag och kanske ta mig för och ställa några av frågorna till Anders. Det är det som är det bästa med den här bloggen, efter varje träningspass kan jag sätta mig ner och bara skriva ner alla tankar och sedan finns de kvar där och jag kan gå tillbaka och se vad jag tänkte och vad jag undrade.
Nu väntar en spännande vecka, men det är mest hemligt för övriga världen, haha!
Det Positiva: Kendo
Det Negativa: Osäkerhet
Learn, learn och learn a little more.
Over and Out
De fick börja med Dai ichi kihon i par och jag fick stå vid sidan av och studera. Sedan blev det promenadövningar, Anders hade en ny idé som jag faktiskt aldrig testat förut, riskudde på huvudet och mynt på tippen av shinaien. För att få bättre hållning och inte dippa shinaien upp och ner hela tiden. Det kändes rätt så bra, tappade aldrig mina, men kände mig ganska stel istället, det här kan man ju faktiskt, utan fara för omgivningen, träna hemma också. Vi övande även attacksteg utan hugg och att höften ska komma först, sådant tycker jag är riktigt svårt, jag vet att det behövs för att förbättra det "normala" attacksteget, men det känns så onaturligt. Så det är nyttigt för mig att gå på de här passen så att jag får öva.
Efter det så blev det parövningar, med mycket Men-hugg i olika variationer. Här började min tå gå upp igen, optimistisk som man är hade jag tagit av plåstret då det började lossna i början av passet och nu började det blöda lite, hann inte bloda ner golvet i allafall, på med plåster och tejp igen så kunde jag också göra attacksteg någorlunda normalt.
Sista övningen för passet blev kirikiachi, först med noggrann tajming och ganska långsamt över hela salen, men på slutet skulle de testa på tre andetag, Men in (ett) fyra-framåt, fem-bakåt suriagi-Men Men in (två), fyra-framåt, fem-bakåt suriagi-Men Men förbi (tre). Det gick ganska bra för dem, för mig gick det också okej, första omgången blev fyra andetag för jag glömde mig lite, men andra lyckades jag med tre, lät inte så vackert på slutet, men tre var det. Sedan var passet plötsligt slut och Iaidon skulle ta över salen.
Det jag mest har tänkt på detta pass är att vara sempai, Anders sa till mig att jag gärna fick peta om jag såg något och det vill jag gärna göra. Problemet är ju att jag har så svårt för att se exakt vad det är de gör fel eller mindre bra och vad jag ska säga, hur jag ska förklara så att det inte blir fel. Jag kan se om de står med hälen inåt, om de backar med hälen i golvet, om de inte lyfter shinaien ordentligt när de ska hugga, om de dippar shinaien för långt när de ska hugga, jag kan bedömma avstånd, om de träffar med rätt del av shinaien och så vidare. Men jag känner inte att jag har någon känsla för att se om de ska hugga hårdare, tänka med framåt, böja armbågen eller liknande mer fingrejer. Lite lättare har jag att känna av det när jag kör mot någon, då känns det ju om huggen är för hårda eller för lösa, men att bara se är svårare.
Jag har insett att man måste vara väldigt koncentrerad precis hela tiden. Dels inte missa vad man ska göra på övningen så att om den man gör imot inte har hört eller uppfattat kan få veta det. Innan övningen om Anders ska visa så måste man vara koncentrerad på honom så att man vet vad han tänker göra, anars kanske man får en shinai i huvudet. Under övningen ska man koncentrera sig på att dels göra rätt själv (föregå med gott exempel eller något) och dels försöka hålla koll på vad nybörjaren har för sig om det finns något man direkt kan kommentera. Ibland får jag känslan av att det är något är som inte stämmer och så försöker jag komma på det och så är övningen slut innan den har börjat känns det som. Och så är det svårt att avgöra när man ska ta upp något som Anders inte gått igenom redan. Ska man påpeka kiai när de inte håller hela vägen till vändningen? Ska man ta upp ögonkontakt i tid och otid? Jag har mest försökt föregå med gott exempel här, så gott jag nu kan, och hållit i lite extra.
Jag har inte riktigt den känslan för kendo som en del andra har, som jag ser det bygger min kendo på mycket träning och inte så mycket talang, jag har inte speciellt lätt för mig att få in känslan av nya tekniker och att hitta en känsla av vad som är bra kendo. Jag kanske måste börja leta efter mina egna problem hos nybörjarna mer, tänka mer på vad jag själv har blivit tillsagd att tänka på och försöka förstå det. Kanske blir jag bättre på att se då. Det är träna, träna och träna som gäller, det är roligt att hjälpa till, men så mycket svårare än vad jag trodde.
Vi pratade lite efter passet också. Hur man ska ta upp generella saker man ser och när man ska göra det. Samt att man ska hålla koll så att inte alla tre säger samma sak under passet till en och samma stackare som känner sig helt misslyckad och påhoppad och också att Anders mål är att alla ska få minst en kommentar varje pass så att man inte känner sig ignorerad. Så även där gäller det att vara koncentrerad och hålla koll på vad som sägs och hur det sägs och till vem. Jag försöker hålla koll på vad Anders säger ändå, för att lära mig vad man kan titta efter och hur man ska säga för att rätta till det, men ibland vill jag bara klona mitt medvetande så att jag kan vara på alla ställen samtidigt.
Nog om kendo för idag, får ta och bearbeta detta till på Söndag och kanske ta mig för och ställa några av frågorna till Anders. Det är det som är det bästa med den här bloggen, efter varje träningspass kan jag sätta mig ner och bara skriva ner alla tankar och sedan finns de kvar där och jag kan gå tillbaka och se vad jag tänkte och vad jag undrade.
Nu väntar en spännande vecka, men det är mest hemligt för övriga världen, haha!
Det Positiva: Kendo
Det Negativa: Osäkerhet
Learn, learn och learn a little more.
Over and Out
Kommentarer
Postat av: Caroline
För det första: glöm talang. Det är totalt överskattat, och kanske en myt över huvud taget. Att hitta känslan bygger alltid på träning och den som säger något annat lurar sig själv. ;)
Att kunna se fel och instruera är en egen kunskap och behöver sin egen träning. Det kommer bli lättare och lättare att veta vilka kommentarer du ska ge, men ibland får man acceptera att det man sagt inte förbättrar den andras teknik över huvud taget - nästa gång försöker man korrigera på ett annat sätt och då kanske det går bättre. Det kommer som sagt med tiden, och det bästa är att man lär sig att analysera vad man gör själv av bara farten. :)
Trackback
