Bamboo Blades och Kendo
Efter en lång och (tycker jag själv) välförtjänt sovmorgon blev det till att ladda infö kendopasset med Bamboo Blades som man bara inte kan låta bli att älska. Så tillräckligt peppad för att ta mig iväg till Ryd blev jag. Glad för det är jag också, för vem kommer genom dörren med välrdens största leende (och världens största militärbag) om inte Lollo. Hennes och Stinas rustningar hade äntligen anlänt från Korea! Det blev som lilla julafton inne i tjejernas omklädningsrum. Blev inte helpremiär idag efter ett litet missförstånd, men Lollo invigde Tare, Men och Kote och Stina Tare (och Kote tror jag). Kalle var ivrig och vaktade på Lollo så att han kunde bli först med att slå på Men. Efter passet visade det sig att Do-himo gömt sig och förklätt sig till Men-Himo så vi kunde sätta ihop Do också och då fick jag slå först på både Stinas och Lollos, sedan slog de Do-docka på varandra utan Tare, vilken kanske var en sådär idé.
Fem kendotjejer!
Åter till passet så blev det, trots min förhoppning om ett lite lugnare nybörjarpass så jag skulle orka, ganska fysiskt krävande. Rätt så många fortsättare som dök upp också. Vi började med en upvärmning där jag och Kalle sjöng ramsan (Stina och Lollo fixade rustningar och övriga fortsättare var lite sena...), sprang runt och sedan hoppade och tänjde och böjde lite. Sedan blev det grunder, Kote-Men-Do både framlänges och baklänges, gick ganska bra tycker jag och en intressant övning på att få flyt och inga pauser. Sedan stora Men, stora Do, Kote-Do, små Men och små kote, då hade ungefär hela passet gått så det var verkligen nötning. Kändes väldigt bra, att tänka på: höften framåt, bröstet framåt och attacken framåt, ska bli mitt nya mantra.
Överlag tyckte jag att mina attacker kändes ganska bra, jag blev jäkligt trött på slutet så jag slarvade nog en del, min zanchin tvärdog också, men själva tekniken kändes oftast bra, kom lite nära ibland, träffade lite haffsigt någon gång, men överlag okej. Kote-Do tränas det ju inte så ofta på, men denna gång kändes det bra (fast det gick långsamt) skulle vara så härligt att få till en bra snabb tvåstegs-teknik.
Sist kom evil Sensei-Kalle fram med en övning som gick ut på att få oss att dö tror jag. Eller möjligen be om nåd. Inte så bra för mig som skulle ta det lugnt, men jag kom inte ens på tanken att säga något om det utan körde bara på. Fyra personer står på led i mitten av dojon och är mottagare. Den första öppnar för Men, när man attackerar forstätter man förbi ner till väggen, vänder och går mot nästa som öppnar Kote, ner till nästa vägg, vänder och mot nästa som öppnar Men, ner till väggen, vänder mot den sista som öppnar Kote, så det blir som serpentinbågar Men-Kote-Men-Kote. Sedan springer man vidare till den första igen och börjar om, allt medan Kalle skriker "Faster, faster". Men det är nog en bra övning, bara det att jag inte var så på topp, men jag bet ihop och överlevde, det är jag mest nöjd med på hela passet, att jag inte gav upp utan körde på. Kommer kanske att få betala för det senare, men då får jag väl ta det...
Efteråt stretchade vi och sedan fixade vi med rustningarna, dregglade öve kendo-shops katalog och försökte förtvivlat övertala mig själv om att det inte var en bra idé att beställa ännu fler kendogrejer i nuläget. Bastade lite och umgicks och sedan cyklade vi hemåt. Imorgon börjar vecka igen, hoppas att helgen gått smärtfritt så det inte blir en så hörd början av veckan. I slutet hägrar ett damläger i Malmö och därimellan ska jag kanske, möjligen hålla nybörjarpasset på tisdag, om ingen annan kan. Annars så ska jag vila och ladda, för det blir mycket kendo som väntar och jag ska orska.
I övrigt värkar mitt hjärta för en liten långhårig kisse som numera är en ängelkatt. Hon levde början av sitt liv i kyla och snö, men fick avsluta det hos en varm och god människa, tyvärr blev det inte ett längre liv. Jag tänker på mina (mina i hjärtat) små tjejer som är där ute i mörkret. Om de ändå ville komma in igen så ska jag aldrig släppa taget om dem. När det snöade synts små tassavtryck kring fällan, men sedan snön regnade bort var ingen och åt på flera nätter. Jag hoppas att det bara betyder att mössen kom fram igen och maten gick att fångas. Hoppet är det sista som överger en, men jag vill så gärna ha mina tjejer här igen, snart, nu, för alltid.
Det Positiva: Sovmorgon.
Det Negativa: Längtan och saknad..
En stjärna tändes på himelen och det var du...
Over and Out
Fem kendotjejer!
Åter till passet så blev det, trots min förhoppning om ett lite lugnare nybörjarpass så jag skulle orka, ganska fysiskt krävande. Rätt så många fortsättare som dök upp också. Vi började med en upvärmning där jag och Kalle sjöng ramsan (Stina och Lollo fixade rustningar och övriga fortsättare var lite sena...), sprang runt och sedan hoppade och tänjde och böjde lite. Sedan blev det grunder, Kote-Men-Do både framlänges och baklänges, gick ganska bra tycker jag och en intressant övning på att få flyt och inga pauser. Sedan stora Men, stora Do, Kote-Do, små Men och små kote, då hade ungefär hela passet gått så det var verkligen nötning. Kändes väldigt bra, att tänka på: höften framåt, bröstet framåt och attacken framåt, ska bli mitt nya mantra.
Överlag tyckte jag att mina attacker kändes ganska bra, jag blev jäkligt trött på slutet så jag slarvade nog en del, min zanchin tvärdog också, men själva tekniken kändes oftast bra, kom lite nära ibland, träffade lite haffsigt någon gång, men överlag okej. Kote-Do tränas det ju inte så ofta på, men denna gång kändes det bra (fast det gick långsamt) skulle vara så härligt att få till en bra snabb tvåstegs-teknik.
Sist kom evil Sensei-Kalle fram med en övning som gick ut på att få oss att dö tror jag. Eller möjligen be om nåd. Inte så bra för mig som skulle ta det lugnt, men jag kom inte ens på tanken att säga något om det utan körde bara på. Fyra personer står på led i mitten av dojon och är mottagare. Den första öppnar för Men, när man attackerar forstätter man förbi ner till väggen, vänder och går mot nästa som öppnar Kote, ner till nästa vägg, vänder och mot nästa som öppnar Men, ner till väggen, vänder mot den sista som öppnar Kote, så det blir som serpentinbågar Men-Kote-Men-Kote. Sedan springer man vidare till den första igen och börjar om, allt medan Kalle skriker "Faster, faster". Men det är nog en bra övning, bara det att jag inte var så på topp, men jag bet ihop och överlevde, det är jag mest nöjd med på hela passet, att jag inte gav upp utan körde på. Kommer kanske att få betala för det senare, men då får jag väl ta det...
Efteråt stretchade vi och sedan fixade vi med rustningarna, dregglade öve kendo-shops katalog och försökte förtvivlat övertala mig själv om att det inte var en bra idé att beställa ännu fler kendogrejer i nuläget. Bastade lite och umgicks och sedan cyklade vi hemåt. Imorgon börjar vecka igen, hoppas att helgen gått smärtfritt så det inte blir en så hörd början av veckan. I slutet hägrar ett damläger i Malmö och därimellan ska jag kanske, möjligen hålla nybörjarpasset på tisdag, om ingen annan kan. Annars så ska jag vila och ladda, för det blir mycket kendo som väntar och jag ska orska.
I övrigt värkar mitt hjärta för en liten långhårig kisse som numera är en ängelkatt. Hon levde början av sitt liv i kyla och snö, men fick avsluta det hos en varm och god människa, tyvärr blev det inte ett längre liv. Jag tänker på mina (mina i hjärtat) små tjejer som är där ute i mörkret. Om de ändå ville komma in igen så ska jag aldrig släppa taget om dem. När det snöade synts små tassavtryck kring fällan, men sedan snön regnade bort var ingen och åt på flera nätter. Jag hoppas att det bara betyder att mössen kom fram igen och maten gick att fångas. Hoppet är det sista som överger en, men jag vill så gärna ha mina tjejer här igen, snart, nu, för alltid.
Det Positiva: Sovmorgon.
Det Negativa: Längtan och saknad..
En stjärna tändes på himelen och det var du...
Over and Out
Kommentarer
Trackback
