Nostalgi

Så här i studenttider minns man alltid tillbaka på sin egen student och minns det livet man levde då. Detta år hade jag två studenter att uppvakta, min minsta lillasyster och en kusin.

Frida var först ut och sprang ut från Vasaskolan i Torsdags, fyra år efter mig och två år efter Elinor. Att hon gått på samma skola som mig gör också att minnerna blir lite starkare då det fortfarande är samma traditioner. Trångt och bökigt på skolgården och Verdandi och Runa som bärs ut först. Sedan kommer alla klasser, får blommor och annat kring halsen och kramar. Sedan är det dags för Paraden genom staden, först polisbil, sedan Verdandi med fanor, NF med labrockar och fanor, oändligt många glada studenter med sina skyltar och visselpipor, sist Runa i sin blå klänningar för att fösa alla framför sig. Sedan för de som vill bilparad i diverse ekipage, det mest kreativa för året ett älgtorn på en släpkärra med texten "På väg mot sälla jaktmarker".

Jag var officiel fotograf och sprang omkring med pappas underbara kamera och fotade. Efter att ha sprungit efter paraden och fotat den ännu en gång är jag på väg tillbaka mot skolan och familjen. Då plötsligt kommer det en cykel med en människa på som jag känner igen. Jag lyckas till och med reagera i tid och stanna honom. Det var förbluffande välbekant fast vi inte setts på jag vet inte hur många år, fyra-fem måste det vara, men jag antar att om man tillbringat de första femton åren av sitt liv i varandras närhet blir det något välbekant över det hela. Det var riktigt roligt att se honom igen i allafall och ännu en nostalgitripp ner för minnesstigen skedde i min hjärna. 

                                                  

Tillbaka med familjen bar det av till resturang och sedan skjuts ut till systers flak där hon sedan tillbringade större delen av natten.
 
På kvällen åkte jag ut till min vän i Vinnersjö några timmar. Vi fikade och gick sedan ut på promenad i det fina kvällsvädret. Att gå på en grusväg bland skog och åkrar och prata minnen från högstadiet satte verkligen igång nostalgikänslan igen. Dessutom försvann lite av den känslan jag haft på sistone att jag börjar bli gammal. När man pratar om människor man vuxit upp med och det visar sig att många är förlovade/gifta och endel till och med har barn, inser man att man inte är så jäkla vuxen ändå. Vi lyckades nog beta av de flesta i vår högstadieklass innan promenaden var över, dessutom förundras över hur vackert det är på landet och känslan av att höra dit på något konstigt sätt. Jag tänkte för mig själv att det är den här känslan jag vill ha om jag bestämmer mig för att slå mig ner någonstans och bilda familj. För innerst inne vet jag att det inte kommer att bli här, även om jag ibland drömmer om det.


På fredagen var det dags att fara till Sandviken och kusin Daniel. Regnet droppade från himmlen, men det hindrade inte glada studenter som firade. Efteråt blev det god mat hos moster med familj och endel prat med kusinen som kanske också kommer och slår sig ner i Linköping för en tid, det vore kul.

Mot kvällningen övergav jag dem och körde in mot Gävle i Racer-Forden. Där tillbringade jag tre timmar på ett café med tre roliga grabbar. Vi pratade minnen, vad som hänt i livet sedan sist och vad planerna för framtiden var. Det första barnet från vår Gymnasieklass ser dagens ljus i november fick jag reda på. Sedan pratade vi om människor vi känt då och människor vi känner nu. Jag tänkte sedan på hur livet var då och hur livet ser ut idag, om de vänner man har kontakt med nu var de man trodde skulle hänga kvar då.

För fyra år sedan tog jag studenten, fyra år är en ganska kort tid i det långa loppet, men en lång tid då det hänt så mycket under den här perioden, inte bara i mitt liv utan i allas. Jag kom fram till att de jag umgicks med då var de som fick se mig växa upp, men inte se mig bli vuxen, se hur jag blev den jag är idag och jag är inte säker på om jag visar dagens jag eller om jag faller tillbaka till den jag var då. Jag tror och hoppas att jag lyckas vara mig själv i alla lägen. Även om jag kom på mig själv med att hålla tillbaka lite ibland i skämtandet eftersom jag inte visste hur de skulle reagera om jag slängde ur mig en massa saker... Jag tror att jag umgåtts för mycket med vissa människor nere i linköping... På det hela taget inser jag att jag har bättre självförtroende nu än vad jag hade då.

Det första året efter studenten är det lätt att hålla kontakten med dem som man umgicks med, sedan blir det svårare och svårare, folk faller ifrån, livet fortsätter framåt och alla tar sig inte tid att bevara det som finns bakåt. Jag tycker att jag har ansträngt mig för att försöka hålla kontakten med dem alla, försökt att ordna träffar när jag är hemma, jag har fått god hjälp från några av de andra också. Då var vi elva stycken som höll ihop i klassen, numera är vi väl fem-sex som träffas eller iallafall som jag träffar. Men jag hoppas och tror att dessa kommer att finnas kvar för jag tycker verkligen om dem så mycket. De är sådana som man kan träffa några gånger om året och fortfarande känns det som om man kan börja där man slutade. Sådana vänner ska man ta vara på och inte släppa i första taget. När jag umgåtts färdigt, skjutsat hem två av dem till den ena och blivit meddragen på NF-party där körde jag hem.

Jag valde vägen jag åkte varje dag under tre års tid med buss. En väg man känner utan och innan, som man, om man sommnade till och vaknade på en mörk vindetkväll, visste precis vart man befann sig på. Där man visste vilken busshållplats som kom näst och vilken som kom efter den. Och då kom jag på att hela mitt liv i Linköping, förutom Johan, hade förbleknat under dessa två dagar. Jag har inte tänkt på mitt jobb, min kendo, min Hampus, mina katter eller mina vänner. Jag har levt i det förflutna och varit inne i någon nostalgidimma som jag inte ser något slut på. Och jag undrar om jag var så lycklig som jag minns och om jag verkligen tog vara på tiden.

Men jag vet att jag gjorde de rätta valen då, för annars hade jag inte varit jag idag, jag hade inte varit så lycklig som jag faktiskt är och jag hade nog inte uppskattat den tiden som var då på samma sätt som jag gör nu. Jag hade inte fått chansen att leva ut mina drömmar och träffa alla underbara människor som jag gjort. Nu undrar jag om jag skulle kunna göra samma val igen. Rycka upp allting och flytta vidare. Om jag skulle palla, för jag minns hur tufft det var i början, hur ensamt och jobbigt det var. Det dröjde nästan ett helt år innan jag började uppskatta Linköping och de människor jag träffade där. Jag skulle överleva såklart, men som det ser ut nu är det inget jag skulle välja om jag fick chansen.

Nu ska jag forsätta dagen med att träffa släken, berätta om mitt liv i Linköping och höra dem berätta om sitt, var de än bor i landet.

Imorgon bär det söderut igen, men det är inget jag tänker på just nu.

Det Positiva: Älskade vänner
Det Negativa: Kalla fötter

I nuet, i det förflutna, mot framtiden, alla som finns där med mig på vägen

Over and Out


Kommentarer
Postat av: Caroline

Jag tycker det är (var) en del av charmen med åren efter gymnasiet, att alla gjorde så mycket olika saker och att det hände så mycket. Visserligen gjorde det att man tappade kontakt med många, men det gjorde mig inte så mycket, för jag kände att det berodde på att alla verkligen var sig själva och gjorde sin egen grej.



På den sista punkten håller jag med dig. Jag ångrar absolut inte att ha flyttat till Linköping (jag var ju iofs inte ensam, så det var nog lättare än för dig), men att riva upp allt och flytta igen? Nej, det lockar mig inte alls.

2010-06-14 @ 16:47:07
URL: http://www.kendoka.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0