Tiden står aldrig stilla

Sitter i uterummet nu, vår inglasade veranda, jag säger fortfarande vår, fast det inte riktigt känns som hemma längre. Det finns fortfarande sånt som jag anser vara mitt här runt omkring också. Mina katter, min häst, mina stigar, men innerst inne kanske jag böjar förlika mig med det faktum att tiden inte står helt stila. Inte ens i en liten by i skogen. Vid första anblicken kanske det inte syns så bra, men vid andra och tredje börjar man se saker. Folk flyttar, byter bilar och växer. Idag utropade jag två gånger, "Nä, är det han!?" när vi möter killar som för alltid kommer att vara små i mina ögon på mobeder och i bil. Då kände jag mig gammal, om de förändrats så mycket måste ju jag också ha gjort det. Vad ser de när de tittar på mig? Känner de igen mig fortfarande?

Dagen började tidigt, klockan sex var vi vakna och uppe för att sjunga för syster som idag fyllde vuxen. Sedan så brydde jag mig inte om att somna om, jag läste lite istället tills jag blev så hungrig att det var dags för frukost. Mammas tekakor och då kändes de välbekant igen, just det, det här känner jag igen, det här är jag. Så kom momor, morfar, farmor och kusin på besök, det blev fika och tåtätande.

Så började solen skina efter en dimmig morgon och suget drog igång. Jag  kände hur han fanns där, bara en kilometer bort. De nyinhandlade kläderna från igår åkte på och så släpade jag med syster och kusin ut i solen. Han stod och väntade på mig, mitt ute på ängen och tittade nyfiket på mig under luggen. Aldrig under hela den tid jag kännt honom, närmare tio år nu har han varit så långhårig och raggig. Sedan började han sakta gå mot mig, ibland för att stanna upp och ta sig en tugga gräs och fundera på om jag verkligen var där. Sedan kom han ända fram till staketet och skulle nosa och så hummade. Och kärleken kom flygande, lika stark som tidigare. Han kände igen mig, han gillar mig fortfarande, han har inte glömt. Samtidigt högg det till lite, han började se så gammal ut. Han kom upp till vindskyddet sedan, denna lilla raggiga häst och tyckte nog om att bli lite ompysslad. Pälsen föll i tjocka tussar och jag förstår om det varit varmt för honom den senaste tiden. I morgon ska vi ut och rida, han och jag, vi ska återupptäcka stigar som bara han och jag känner till och minnas. Minnas tiden vi haft tillsammans och hoppas på den tid vi fortfarande kommer att få. Imorgon vet jag om han är densamma eller också förändrats. Imorgon längtar jag redan till.

Funderar på att återigen gå ut en sväng, träna med mitt svärd eller kanske släpa med pappa på en promenad. Jag känner mig lugn, men lite trött, snart måste jag börja tänka igen och ta tag i pluggandet. Men vad gör det när solen lyser över trädtopparna och fåglarna kvittrar.

Det Positiva: Liten raggig häst <3
Det Negativa: Tiden stå aldrig stilla.

In my heart you will live forever...

Over and Out

Kommentarer
Postat av: Elinor

du får inte skriva så fint och detaljerat!!! sitter ju och bölar för f*n!!!

2009-04-08 @ 16:12:10
URL: http://ellenelinor.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0