Längtan och Saknad

Nu har det gått tre veckor sedan jag träffade honom senast och en vecka sedan jag pratade med honom senast... och hela veckan har jag somnat varje kväll med honom i mina tankar. Jag tyckt inte kunna fungera normalt längre. Saknar honom så mycket och längtar efter att få se honom igen, bara prata med honom skulle räcka för ögonblicket. Just nu finns det ingen tvekan i vad jag vill i allafall, och det är det enda positiva i hela den här röriga soppan som blivit mitt liv. När jag äntligen hittar någon så får jag helt plötsligt ett liv som lägger sig och som inte tycks vilja att våra vägar ska korsas speciellt ofta. Vilket gör att jag sitter som ett fån och stirrar på ett foto av honom, helt apatisk, vilket jag inte vill vara, men tycks vara tack vare honom. Och natruligvis anar han ingenting eftersom jag fortfarande inte lyckats få ur mig hur mycket han betyder. När jag tänker tillbaka inser jag hur många chanser jag egentligen haft och grämer mig något otroligt över att jag missat dem alla. Så nu väntar jag tålmodigt, genom att stirra på foton och tråna, på att han ska komma tillbaka så att jag kan få chansen att träffa honom igen. Det är bara en vecka kvar och så länge ska jag väl kunna hålla mig till foton antar jag...

Det enda säkra sättet att sluta tänka på honom är att träna, så det gör jag, tränar som en galning tills benen gör ont och svetten rinner. Väldigt tillfredställande i sig själv, men tyvärr räcker det inte i längden.
I helgen tog jag en liten cykeltur med några vänner, sträckan Borensberg-Linköping tur och retur längs med Göta kanal. Östergötland från sin finaste sida. Funderade lite och inser att jag troligvis har sett mer av Östergötland än av mitt eget hemlandskap som jag bott 20 år i. Här har jag bott i två och sett så mycket mer än vad jag någonsin trodde. Vilket gör att jag ser på det förflutna med lite sorgsnare ögon. Tänk vad mycket jag måste ha missat. Man glömmer så lätt vad man har i närheten och tittar så mycket lättare bort mot vägens slut. Trots att det finns så mycket där hemma som jag måste missat vet jag inget vackrare än att sätta sig på hästen och ta en tur i skogen runt byn hemma. Det finns inget vackrare eller mer avkopplade. Nu blir det inte så ofta längre, men det fina är att känslan aldrig riktigt förändras även om natruen runt omkring ibland gör det. Så gå ut genom dörren och upptäck din närhet igen, innan du flyttar så långt bort att den inte längre är vardag utan sällsynta tillfällen av lugn och återseende. Du kommer att behöva din minnen på den nya platsen, även om du skapar många nya vackra där.

Helgens Positiva: Ingen tvekan längre.
Helgens Negativa: Saknad, längtan.

I den gula boken skriver jag ord om kärlek som jag vill ge till dig någon dag.

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0