Äventyr på sjön och lägereldsmys

Ännu en helg är över, ännu en aktiv helg i mitt aktivitetsfyllda liv. En härlig helg med glada människor och massor av paddling i Katrineholmstrakten. Fråga mig inte vart, jag kollade på kartan, men minns inga namn så att säga. Dessutom litade jag till 110% på kartläsaren i gruppen och då är det bara att paddla dit han säger.

Tre dagar härlig solpaddling, med bitvis jobbig motvind, slår det mesta, den roligaste helgen på länge måste jag påstå. Nu paddlade vi inte så långt som det var planerat, men vad betyder det då vi ändå hade det så trevligt. Badade från fina klippor eller fina sandstränder längs med vägen och njöt av det fina sommarvädret till fullo. Det enda lilla minuset på paddlingssidan var att vi fick bära alla kanorter och all packning i några kilometer för att komma förbi ett vattenfall och kraftverk. Nu karade vi ju det också efter föregående helgs utmaningar utan problem, men det tog ju sin lilla tid.

Lyckades också med bedriften att hitta fina lägerplatser båda kvällarna och eminenta vindskydd byggdes som fungerade utmärkt mot de få droparna regn som föll. På kvällarna mystes det vid lägerelen med sång och gitarrspel från vår egen mysiga trubadur. Det är något väldigt speciellt med människor som samlas kring en eld och sjunger tillsammans och när de flesta har gått och lagt sig är det mysigt att sitta kvar och mysa, titta in i elden och förhoppningsvis också få sällskap tills den slocknar. Sedan sova tillsammans allesammans i ett vindskydd tills solen går upp igen och fåglarna börjar sjunga.

Sammanfattningsvis en helt underbar helg alltså, problemet är bara att jag nu är helt förlorad igen. Tankarna vandrar hela tiden iväg till honom igen. Fast jag försökt att ta mig i kragen och sluta. Det stora problemet är att jag är så osäker på vad som egentligen händer när vi är tillsammans och vad han egentligen menar. Ibland får jag känslan att allt är så som jag vill att det ska vara, men sedan blir jag osäker. Hur skulle det kunna vara så, varför skulle han vilja vara med mig. Så typiskt det dåliga självförtroendet som har smygit sig tillbaka, eller som jag aldrig egentligen har haft på kärleksfronten. Jag har väl fattat att jag inte är helt motbjudande, men jag har på något vis inte riktigt fått in i mitt huvud att en kille som jag gillar kan gilla mig tillbaka. Kanske beror på att jag ibland hittar sådana som är helt "ouppnåliga" i mina ögon att jag aldrig vågat ta reda på hur det förhåller sig. Den här gången känns det annorlunda eftersom jag faktiskt kan prata relativt normalt med honom, jag vågar i allafall öppna munnen och tänker inte hela tiden på vad jag säger, han får mig att slappna av och må bra helt enkelt. Då uppstår problemet att jag inte vet hur man går vidare härifrån. Det gäller liksom att våga ta det där språnget jag aldrig riktigt behövt ta tidigare, det är skrämmande och något inte riktigt känner mig redo för ännu. Eftersom jag är en så överanalyserande människa skissar jag alltid på framtiden och försöker se de konsekvenser mina beslut kan få. Grejen är den att om jag tar det här steget kan det leda till det bästa eller det värsta jag någonsin varit och frågan är nu om det är värt det. Jag vet inte om jag är redo för det bästa i mitt liv än, tänk om det inte är mitt öde. Inte heller är jag redo för det värsta eftersom jag äntligen börjar få ordning och reda och är nöjd med saker och ting. Så kommer ordet nöjd upp, så typiskt fegt att vara nöjd när man istället kan vara lycklig. Inte för att jag är olyckligt, men riktigt lycklig blir man när man är mer än nöjd på alla plan och i alla delar som livet är indelat i. Just nu är jag nöjd med mitt arbete, skolan, vännerna och familjen och min egen utveckling, det är kärleksbiten som fattas och utan den är man inte rikigt nöjd. Har efter en hel del funderingar hela våren kommit fram till att nästa gång ska det känns rätt, kanske inte "tills döden skiljer oss åt"-rätt, men jag är redo för någonting stort och seriös, något stabilt. Han känns så rätt i så många avseenden, men nu kommer det här med att våga och att våga ta konsekvenserna av det man gör.  Nu gäller det alltså att övervinna rädslan för dessa och ta konsekvenserna och går det åt helvete så vet jag i allafall, för ovisshet är något man inte kan leva allt för länge med.

Helgens Negativa: Mygg som bits
Helgens Positiva: Lägereldsmys med någon man gillar


Hjärtat är redo, men hjärnan sätter hinder i vägen...

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0