tildans

Så var man hemma igen hos mamma, pappa och systrar i skogen. Elinor hoppade på mitt tåg i Katrineholm så vi kunde tjattra av oss lite på tåget hem. I Sala blåste det kallt och jag släpade på en massa packning.
Återigen kan jag bara konstatera att jag är en packningsoptimist. Ännu svårare blir det när man ska packa för både varmt och kallt väder. Här kan det kanse (förhoppningsvis) komma snö på julafton och då vill jag ju inte frysa. I Egypten hoppas jag att det är lite sommarvärme så där vill jag ha så lite kläder som möjligt. Dessutom är det ju inte säkert att det är så jättevarmt där så man måste ju ha något alternativt mellanting också, mitt strösta problem för tillfället är alltså kläder. Sen ska man ha med sig julklappar och mat från kylskåpet också. Apropå kylskåpet och köket så ringde det på dörren i morse och där stod ett par hantverkare som bytte ut mitt kylskåp och spis. nu är det ett jättefint frächt kylskåp som står där och en ny fin spis med ugn, klar förbättring mot innan. Jag hann med att beundra det en stund innan jag åkte iväg till stationen. På vägen dit ringde en orolig syster som läst i metro att det varit en tågolycka med ett godståg som spårat ur mellan Linköping och Norrköping. Jaha sa jag förvånat, men jag kollade ju på internet innan jag gick och mitt tåg verkade ju gå som det skulle. Så var det också, bara lokaltrafiken som inte gick, men allt annat gick som vanligt, tur för mig.På tåget käkade jag goda pepparkakor och bjöd syster också.

Väl framme i Sala väntade mamma och efter en timmes bilfärd kom vi äntligen fram till Sevallbo. Konstigt att det inte känns riktigt som hemma längre. Jag kanske har rotat mig alldeles för bra i Linköping, hade inte någon större längtan att åka därifrån. Dels på grund av att jag är så väldigt nyfiken på mitt nya kök och bara vill fixa och testa allt i det så fort som möjligt och dels för att jag kommer att sakna Johan en del. Familjen saknar jag så klart ibland, så det ska trots allt bli kul att umgås med dem nu i några dagar och träffa farmor, mormor och morfar. Det ska bli riktigt kul för det var verkligen längesedan och det känns som om man måste passa på så mycket man kan så länge man kan. Ingen av dem blir ju direkt friskare tyvärr.

Hemma i allfall och kramar om min andra syster, springer till andra änden av huset och ska kolla in den nyrenoverade toaletten, hallen och trappen som pappa jobbat med hela hösten. Superfint har det blivit, sen springer jag tillbaka och ser pappa. "Papp....!!??" sen tvärstannar jag och bara gapar. Han har en massa skägg, svart helskägg! Hjälp vad chockad jag var. Han bara skrattade åt mig. "Försöker du bli jultomten eller?", "Nej, jag blev bara så trött på att raka mig under älgjakten". Så nu har jag en väldigt skäggig pappa, lite ovant.

Har sedan hunnit hälsa på katterna. Wille försökte smita in och var inte så gosig för ovanlighetens skull. Gustav satt ute på uthusbron och tittade när jag gick ut. Så ropade jag på honom och satte mig på huk och då kom han och var jättekelig. Lade tassarna på mina knän, ville nosas i ansiktet och bli kliad. Sen började han trampa en massa och ville bara bli ännu mer kliad. Han är så söt min lilla bebis.

Sedan blev det middag och prat med pappa när han lagade kola. Han är mycket bättre på att laga kola än vad jag är. Kanske för att han lagat samma i 25 års tid och jag bara har gjort det en gång, men nu vet jag hur man gör! Så nästa år ska jag laga massa kola till jul. Det är skönt att prata med pappa igen, blir inte riktigt samma sak att bara prata i telefon, som vi inte gör så ofta. Sedan vet jag att i slutet av veckan har vi förmodligen gått varandra på nerverna eftersom vi alla är så vana vid att göra på vårt eget sätt numera, men det är ju familjen och det är väl så det ska vara antar jag.

Nu är jag så där trött igen, förstår inte hur jag ska orka med allt jag vill, hoppas på att jag kan sova ordentligt i natt och pigga på mig imorgon.

Igår åkte jag till Johan på kvällen. Han skulle få en nyckel så att han kan rädda mina stackars blommor undan törsten och så ville jag bara träffas lite innan jag åkte från Linköping också. Han bjöd på te, pepparkakor och chokladboll. Jättemätt blev jag och jättegott var det. Sedan hade vi tillitsövningar, eller jag hade. Joahn tycker det är kul att lyfta omkring med mig eller kasta runt på konstiga sätt. Det är roligt, men lite läskigt också, så jag måste träna lite på det. Är lite ovan vid att någon bara lyfter upp mig och så är huvudet plötsligt mycket närmare golvet än tidigare. Sedan försökte jag hela kvällen titta extra mycket på honom så jag kan komma ihåg precis hur han ser ut. Två veckor känns som en väldigt lång tid just nu även om det kommer att hända en massa saker så tiden går förhoppningsvis snabbt. Vi bytte julklappar också, ååh, nu längtar jag ännu mer till julafton. Sedan blev kolckan så mycket att jag skulle cykla hem, tråkigt och jag var lite ledsen på hemvägen, sedan sjöng jag högt i Rydsskogen så det mesta av det ledsna gick och gömde sig igen. Sång är väldigt bra på det sättet, speciellt om man sjunger riktigt högt (och ganska fult) så glömmar man det mesta andra för en stund. Tur att det inte rör sig så mycket människor där mitt i natten. Det skulle nog undra vilken galning det är som kommer cyklandes i värdens fart och skrålar "The rose" och jag vet inte vad.  

Nu hoppas jag på att pappas kola är klara för en Matilda-räd. Mohaha, jag är ett godismonster :D

Det Positiva: Träffa familj
Det Negativa: Packningsoptimisten är i sitt esse.

Förresten kanske det kommer bilder på skäggig pappa, kola och mysiga katter någon gång när jag orkar ta över dem från kameran till denna dator, men för tillfället är jag alldeles för trött och sugen på en kolakick.
Sedan försökte jag också fördjupa bloggen lite i detta inlägg. Vet inte om det gick så bra, men jag ska fortsätta försöka. Meningen är ju att jag ska skriva en massa tankar här och inte bara "dagboksliknande, vad-jag-har-gjort-idag-inlägg". Det är mycket svårare när man är medveten om att folk vet om bloggen och kan läsa den.

Can you have more then one true home?

Over and Out