Trötthetens dimma
Jag sover och sover och sedan sover jag lite till. 10-12 timmar per natt och inte hjälper det, jag blir bara tröttare och tröttare. Energin är helt enkelt slut och vet inte riktigt hur jag ska få den tillbaka.
Igår fick jag en liten uppenbarelse som gjorde att allt kändes så mycket bättre. På väg från bion gick jag förbi domkyrkan. Den är så stor och mäktigt och man känner sig så liten bredvid den, men den är inte skrämmande på något sätt, man känner sig ganska så lugn och trygg. Efter bioupplevelsen var jag väl lite känslomässig också, annars så kanske jag inte hade känt så mycket heller. Jag såg i allafall upp mot tornet och plötsligt insåg jag att allt kommer att ordna sig. Någonstans där ute så finns den jag behöver och som behöver mig. Någonstans där ute och jag ska inte stressa och ha bråttom att försöka intala mig att jag har hittat honom redan. Jag måste lära mig att ha tålamod och vänta och se vad som händer i framtiden. Tror att det mycket var filmen som inspirerade mig, att hålla så hårt i sin kärlek i över 20 år och aldrig svika den man älskar och hela tiden ha en så stark tro på att de kommer att få vara tillsammans i slutet. Jag undrar lite om en sådan kärlek verkligen kan vara verklighet. Om två männsikor kan älska varandra så otroligt mycket och aldrig slutar tvivla. Något sådan vill jag uppleva, men hittills ar jag trott på att inget kan vara i verkligheten som det är i böckerna och filmerna. Nu har jag däremot börjat hoppas och tro igen att det kan inträffa. Och att få hoppet tillbaka är ju ett steg i rätt riktning.
Förra helgen hjälpte jag min älskade syster att flytta västerut. Nu är vi alla tre systrar utspridda över landet. Så frön för vinden. Vem vet när vi träffas alla tillsammans igen. Det kan nog dröja ett tag befarar jag, saknar dem lite, men för mig förändras ju inte så mycket, jag har ju redan bott borta i två år, men känns lite konstigt att de inte bor hemma båda två fortfarande. Nu kan jag ju inte träffa båda när jag åker hem.
Det andra roliga som hänt den här veckan är att jag återvände till mitt extrajobb efter sommarens uppehåll och träffade min favorit på direkten. Insåg då hur otroligt mycket jag saknat honom och att ingen kan få mig att skratta som han och mina andra arbetskamrater. Men nu är jag tillbaka och får träffa dem alla igen.
Nu ska jag ladda upp inför skolan med lite klättring och några vänner. Vännerna har jag undvikit ett tag nu eftersom vissa av dem är så energikrävande och jag inte har haft någon energi över. Nu känner jag dock att jag ska göra ett försök igen och om det inte fungerar så får jag vila i ett par veckor innan vi far till Skåne på äventyr.
Helgens Negativa: Smärta.
Helgens Positiva: En tempelriddare, ett krig och en kärlek större än något annat.
Där du andas, där du älskar, där vill jag leva min stund på jorden
Over and Out
Igår fick jag en liten uppenbarelse som gjorde att allt kändes så mycket bättre. På väg från bion gick jag förbi domkyrkan. Den är så stor och mäktigt och man känner sig så liten bredvid den, men den är inte skrämmande på något sätt, man känner sig ganska så lugn och trygg. Efter bioupplevelsen var jag väl lite känslomässig också, annars så kanske jag inte hade känt så mycket heller. Jag såg i allafall upp mot tornet och plötsligt insåg jag att allt kommer att ordna sig. Någonstans där ute så finns den jag behöver och som behöver mig. Någonstans där ute och jag ska inte stressa och ha bråttom att försöka intala mig att jag har hittat honom redan. Jag måste lära mig att ha tålamod och vänta och se vad som händer i framtiden. Tror att det mycket var filmen som inspirerade mig, att hålla så hårt i sin kärlek i över 20 år och aldrig svika den man älskar och hela tiden ha en så stark tro på att de kommer att få vara tillsammans i slutet. Jag undrar lite om en sådan kärlek verkligen kan vara verklighet. Om två männsikor kan älska varandra så otroligt mycket och aldrig slutar tvivla. Något sådan vill jag uppleva, men hittills ar jag trott på att inget kan vara i verkligheten som det är i böckerna och filmerna. Nu har jag däremot börjat hoppas och tro igen att det kan inträffa. Och att få hoppet tillbaka är ju ett steg i rätt riktning.
Förra helgen hjälpte jag min älskade syster att flytta västerut. Nu är vi alla tre systrar utspridda över landet. Så frön för vinden. Vem vet när vi träffas alla tillsammans igen. Det kan nog dröja ett tag befarar jag, saknar dem lite, men för mig förändras ju inte så mycket, jag har ju redan bott borta i två år, men känns lite konstigt att de inte bor hemma båda två fortfarande. Nu kan jag ju inte träffa båda när jag åker hem.
Det andra roliga som hänt den här veckan är att jag återvände till mitt extrajobb efter sommarens uppehåll och träffade min favorit på direkten. Insåg då hur otroligt mycket jag saknat honom och att ingen kan få mig att skratta som han och mina andra arbetskamrater. Men nu är jag tillbaka och får träffa dem alla igen.
Nu ska jag ladda upp inför skolan med lite klättring och några vänner. Vännerna har jag undvikit ett tag nu eftersom vissa av dem är så energikrävande och jag inte har haft någon energi över. Nu känner jag dock att jag ska göra ett försök igen och om det inte fungerar så får jag vila i ett par veckor innan vi far till Skåne på äventyr.
Helgens Negativa: Smärta.
Helgens Positiva: En tempelriddare, ett krig och en kärlek större än något annat.
Där du andas, där du älskar, där vill jag leva min stund på jorden
Over and Out
Kommentarer
Trackback
