tildans

Så passet som började sådär och övergick till mja, slutade riktigt bra och en boost för självförtroendet. Funderar över om jag ska försöka hinna förnya mitt tävlingskort och anmäla mig till SKO ändå. Men samtidigt känns det lite konstigt. Att byta klubb är väldigt lätt att göra på pappret, att göra det i huvudet och framförallt i hjärtat är betydligt svårare. Och det som gjort att jag velat tävla, följt med och tävlat, tidigare är den kärlek som finns där för LBK. Jag ska åka till Stockholm, Lollo ska gradera på söndagen. Men frågan jag ställer mig är om jag ska åka även på lördagen och titta på tävlingen också. Eller åka på lördagen och tävla? Det tåls att klura vidare på. Men en höst utan SKO blir det inte.

 

Det Positiva: kendolivet

Det Negativa: det finns delar av mitt liv som fattas

 

Over and Out

Maxims och mitt liv är ju inte sådär väldans spännande nu för tiden. Förutom för oss själva då, i tisdags kom en veterinär ut och skulle ta stygnen. Misstänksam Maxim som nog kände på lukten vilken sorts människa det var. "Jag hatar er! Låt mig va!" sa han bestämt när de skulle sticka honom med lugnande. "Jag är frisk nu!" Sedan däckade han såklart, med halva normaldosen av lugnande i kroppen. Jag gillar egentligen inte att han fått så mycket lugnande på sistone. Och nu tror jag att han hade varit betydligt lugnare utan, speciellt som hon inte kunde hitta några stygn att ta bort heller. Suck, det har läkt väldigt fint, med mycket sårskorpor som hon inte ville pilla bort och så har ju pälsen börjat växa ut också. Så jag ska hålla koll och om jag ser några svarta trådar som dyker upp får jag ringa igen. Blodprov tog de också, och här kanske det var befogat med den lugnande sprutan. Provsvaren visade på normala värden på 2 av 3 parametrar, hon skickade de vidare till veterinären som hade hand om Maxim på kliniken och han har inte hört av sig ännu, så förhoppningsvis var det inget att höja på ögonbrynen över.
 
Annars så går vi morgon och kväll, i onsdags när jag ville iväg och träna kendo var Johan ute och gick med honom. Enligt rapport hade han "låtsats" bli rädd för diverse saker och varit lite allmänt stirrig.  
 
Han är rätt så lugn i boxen och verkar ha accepterat det hela. Vant sig vid de nya rutinerna helt enkelt. Själv har jag inte riktigt vant mig än, även om det har sin tjusning att vara i stallet om morgonen så saknar jag snoose-möjligheten. Ska jag hinna är det i princip direkt upp som gäller. I alla fall om jag inte vill dra på mig ännu mer minusflex. Sedan är det direkt ut till stallet efter jobbet och så kommer jag hem kanske 19.30-20 varje kväll. Då ska det helst ätas något och lagas matlåda. Sedan stupar jag i säng strax mellan tio och elva och hoppas på att hinna sova liite mer denna natt än den förra.
 
På söndag ska jag troligtvis rida i alla fall. Inte på liten gul då, utan på större brun. Får se hur det går, kul ska det bli i alla fall. Även om jag inser hur länge sedan det är jag red något annat än fjording (eller halvfjording).

Denna helg har till stor del ägnats åt saker jag älskar. Maxim, kendo och fina vänner, både nya och gamla. 

 

I helgen var det nämligen träningsläger i Uppsala med Sumi-sensei, 8dan hanchi. Dessutom firade kendo i Sverige 50 år så vi hade lite party på lördagskvällen med riktigt god mat. Trots att jag bara tränade hälften av passen (pga Maxim och att jag hjälpte till med lite förberedelser) tycker jag att jag fått ut väldigt mycket. En hel del feedback att jobba vidare på. 

 

Började med lördagens förmiddagspass, först grund utan rustning, mycket kontringstekniker av alla de slag. Vilket ju är nyttigt, vi gjorde till exempel kaichi på båda sidorom shinaien, suriagi också. Jag kände mig väldigt, väldigt otränad och ur form. Tyckte inte att jag kunde göra attacksteg överhuvudtaget. Efter två timmars träning kändes det lite bättre, men inte speciellt mycket. Jag åkte hem på lunchen och hoppade första eftermiddagspasset, till det andra hade jag tänkt träna, men så blev det lite ändringar och några av oss gick iväg för att förbereda kvällens middagsdukning. Där blev det lite kaos, men vi hann som tur var precis bli färdiga i tid. Sedan hade vi en trevlig middag, satt tillsammans med fina LBK-vänner som jag saknat en hel del,och en del folk från Huskvarna och Uppsala runt omkring också. Många skratt och jag ville väl inte riktigt gå därifrån. Jag insåg hur mycket jag faktiskt saknar dem och hur tomt det kan kännas när man inser vilken stor del av ens liv som plötsligt inte finns i närheten längre. En om två veckor är Lollo i närheten igen och vi ska se till att träffas. Och om tre veckor är det dags för årets SKO. Tänkte närvara på något sätt, om jag lyckas träna lite kan det bli tävlingsstart.

 

På söndagen åkte jag in till passet som startade efter lunch. Det började med lite grunder med bokken samt lite kata. Ringrostig är ju ett ord och pinsamt när sensei kom fram och talade om att man hade fel position på fötterna. Sedan fick vi ta på oss rustning och 3dan och uppåt var mottagare. Vi andra fick gå runt när någon var ledig och köra kirikachi. Fem omgångar och så fick man feedback och så avsluta med två omgångar. Det jag fick var dels lyfta mer på armarna över huvudet, inte lyfta så mycket på högerfoten i attacksteget. Sedan byttes övningen till Men-hiki-Men, Men-hiki-Kote, Men-hiki-Do, feedback, samma igen och sedan en omgång med kote-men in istället för Men. Här fick jag lite kommentarer om att jag ska sträcka ut armarna mer,  efter attack förbi ska jag också ta tillbaka shinaien till kamai-position.  Blev sedan närmare en timme med fri keiko. Jag körde fyra stycken. Först mot Nisse och Lollo för seriöst, man måste ju passa på. Och även om en del av lägret går ut på att lära känna och köra mot nya människor, så kunde jag inte riktigt med det denna gång. Jag håller på och lär känna nya människor hela tiden i Uppsala. Denna helg ägnade jag mycket tid åt att umgås människor jag känner väl och som varit vänner i flera år. Sedan körde jag två till keikos, båda roliga mot duktiga människor. Jag känner att den finns där, den där kendon jag vill köra och som jag vet att jag kan när jag är lite mer i form än nu.

 

Nu ska jag bara lyckas hålla i det här under hösten som kommer. Så får vi se hur långt det tar mig.

 

Det Positiva: Vänner och blåmärken

Det Negativa: Träningsvärk, precis överallt.

 

Over and Out

Så sedan i torsdags är han då hemma igen. Min fina söta gula prins. Pigg som en mört och tycker det är enormt orättvist att han måste stanna i sin box när jag säger till honom. Vi får se hur det hela kommer gå. Vi har tre veckor framför oss nu med boxvila och två promenader per dag på 20-30 minuter. Planen är att jag åker ut på morgonen innan jobbet, promenerar medans övriga hästar släpps ut i hagen, mockar, myser lite och ger honom mat. Om ingen annan ska ut lunchtid åker jag ut då också och ger lunch. Annars åker jag dit efter jobbet, promenerar, mockar, fixar höpåsar, myser mer och har daglig skötsel. Tar tempen både morgon och kväll nu i början också, samt håller koll på såret så det inte blir smutsigt eller svullnar upp ännu mer.
 
Jag tror inte det kommer bli direkt kul de här veckorna, han är pigg och väldigt sällskaplig. Men det är för hans eget bästa och så länge han inte blir helt sjövild får det gå. Alternativet då är en minisjukhage ute med de andra, men veterinären verkade inte så pigg på det och tyckte att det var nödlösning. Och i dagsläget vågar jag inte ha honom så heller. Tänk om de andra blir rädda och börjar springa, vad gör han då? Tänk om han försöker ta sig ut eller någon annan ta sig in? Det är så himla mycket som kan hända.

 

Det har ändå gått bra tycker jag, de här dagarna som varit. Han har lugnat ner sig lite och verkar acceptera sin lott. Tror att han är en tillräckligt klok häst som förstår att det är något som är bra i längden. Och tillbaka till Ultuna vill han nog inte igen. När vi kom och skulle hämta honom hade han en hög med hö att äta på, men så fort vi kom in slutade han och hela tiden medans vi gick igenom papper med tjejen som skrev ut honom gick han fram och tillbaka och stirrade uppfodrande på oss. "Hörrni, skynda på, jag vill inte vara här längre!" När vi väl kom ut var det långa kliv mot transporten och ett otåligt väntande medans husse fällde ner luckan och han äntligen fick gå på, rätt in och inga tveksamheter. "Jag vill hem nu!" sa han mycket bestämt. Sedan var han lite ostyrig hemma och det var väl knappt att hans egen box var en uppgradering från den han stått i 10 dygn på Ultuna. Det uttrycktes lite tveksamheter om att han skulle klara tre veckor på box, men jag måste tro på min häst och på att vi tillsammans kan ta oss igenom den här perioden, jag måste i allafall försöka. Vi tog i allafall en promenad tillsammans med en av stallkompisarna, vilket gick bra, han lyssnade fint på mig.

 

Det har han fortsatt att göra på alla promenader vi tagit och jag inser vilken enrom fördel det är att vi gått mycket tillsammans tidigare och faktiskt aktivt tränat ledarskap vid hand. Vi har våra signaler för att stanna, för att backa. Vilket idag på kvällen visade sig med stor tydlighet. Han vill ju gärna ut ur boxen och idag när jag skulle snabbmocka på kvällen körde jag inte in skottkärran i boxen och stängde dörren som jag vanligtvis gör utan ställde den i dörren som var halvöppen. Maxim blockerar glatt hela öppningen och går så långt ut han kan för skottkärrans del. Där stod han och filurade på hur han kunde ta sig förbi det här nya hindret, samtidigt som han försökte att låtsas vara oskyldig och nosa efter mat i kärran. Och jag stod inne i boxen och kom inte fram framför honom. Men när jag morrade och gjorde vår backa-smackning klev han faktiskt bakåt och lät mig komma fram till kärran. Ofta så går vi våra promenader längs med järnvägen till Länna (20 minuter) eller så går vi grusvägen bort med Marieberg (30 minuter). I början av veckan som kommer ska veterinären komma och ta bort stygn. Ska höra mig för lite då om det är okej att traska i skogen också och lyfta lite mer på fötterna för då blir det lite mer slingor man kan variera med.

 

Det Positiva: Vi rör oss framåt

Det Negativa: Kroppstemperaturer som rör sig lite upp och ner.

 

 

Over and Out

 

Det finns mycket man vill ibland med sin kendo. Vilja som känns bra och vilja som känns dåligt. Några kloka ord från dagens tränare var att man aldrig ska älta det som går dåligt. Missade ett hugg? Fine, gå vidare till nästa och försök sätta det denna gång istället. Samt att kendo ska vara roligt, men också fokuserat. Han har kanske två träningspass i  veckan han har möjlighet att gå på och dem vill han ska betyda något för hans kendo. Kvalitet inte kvantitet. Något jag varit inne på för egen del också. 

 

Dagens pass, uppvärmning och sedan tränade vi kaichi-do både utan och i rustning. Den teknik jag har absolut svårast att komma överrens med. Vi började med att stå två och två, den ena högg Men och den andra skulle blockera och hugga Do. Sedan gjorde vi det i lite olika steg och byggde hela tiden upp mot den fulla attacken. Men i början skulle i t.ex. stå jämt med fötterna, stilla och kontra varannan gång på höger och varannan gång på vänster, i nästa steg fick vi stiga lite åt sidan i huggen och nästa var attacksteg och förbi. Det gick inte helt smärtfritt, men i vissa studner fick jag något av en känsla för det hela i allafall. Vi körde sedan i rustning vilket gick sämre, men jag tror jag inte hade fokus på rätt ställe riktigt. Några ji-geikos, någon var kul även om orken tröt,någon var mindre kul med hårda hugg och förmodade blåmärken som följd. Men med stor tillfredställelse när man biter ihop och inser att man kan vara snabbare och hantera det hela. 

 

För övrigt var idag dagen då LBK-zekken åkte av och min nya från Uppsala träddes på. En underlig känsla, men okej. Jag betalade även terminsavgiften igår så nu är det verklighet. Men visst känns det konstigt att läsa sitt namn i deltagarlistor till helgens läger och det inte står vad det alltid har stått efter. Men sådant är livet, ibland behöver man gå framåt.

 

Det Positiva: prata med Lollo i telefon

Det Negativa: hårda hugg i huvudet

 

En mysstund med Maxim blev det idag också. Pratade med veterinären innan, allt såg lovande ut, droppet hade de fasat ut under natten och antibiotikan ska de också sluta med. Blivit av med bandaget hade han också blivit, tydligen kunde man inte kissa bekvämt med det på ansåg Maxim. Blev en lång rykt och klistund, hade med mig bästa magic bruch borsten som jag glömde igår och den kan man klia lääänge med i ansiktet och öronen. När jag började bli klar kom hästskötaren och undrade om jag ville gå minipromenad med honom, några minuter i solen och så var det dags för liten rutinundersökning sedan. Såklart jag ville! Vi gick fem minuter ungefär och sedan lyssnade hon på honomoch allt verkade som det skulle. Maxim tyckte "ÄVENTYR" och försökte leka ånglok, men det gick bra ändå. Förhoppningsvis fortsätter det se bra ut så han får komma hem denna vecka.

 

Idag när jag anlände till Ultuna var det en bestämd häst som krävde mat som mötte mig. Till min glädje kan sägas. Under helgen hade han fått glukos-dropp för att motverka de dåliga levervärderna och höga blodfett-nivåerna. Idag var provresultaten tillbaka på normalläge och aptiten med den. Så skönt att se. Ägnade en timme åt att borsta bort massor med päls och försöka få honom att glänsa i guld igen, samtidigt som jag mellan varven stack till honom morötter och tussar med hö. Han var mycket nöjd, även om han tyckte att maten kunde ha kommit både oftare och i större mängd. Så imorgon ska jag lämna en bal av hans eget hö, känns bättre att han kan äta det även där, för om han får problem med invänjningen så är han hos experterna. Börjar kännas bra i magen nu, men ännu är han inte hemma och ännu är han inte rehabiliterad.

 

... luktar det kendo igen!

 

Så idag var det dags att kliva in i dojon i Uppsala igen. En dojo som jag inte ser som min riktigt ännu, jag har varken tränat speciellt mycket eller regelbundet där ännu. Men ändå kändes det fint att gå in genom dörrarna och ta på sig gi och hakama för första gången på drygt sex veckor. Jag har känt mig ganska så bra de senaste veckorna och jag hade faktiskt med mig träningkläderna förra onsdagen, men efter jobbet då var jag otroligt trött så det blev att åka hemåt istället. Om det är något jag lärt mig är det att lyssna på kroppen och i dagsläget inte pressa den. Pratade lite med en av killarna i klubben som jag tror är läkare eller i allafall jobbar på sjukhus. Han sa att om jag kände något överhuvudtaget som kändes fel eller konstigt så skulle jag avbryta direkt.

 

Var redigt nervös när vi efter uppvärmningen tagit på oss men och skulle göra de första övningarna. Men till min lättnad och glädje kändes det helt okej. Jag fick några smällar också, men inget hugg som landade jätteilla och det kändes bra. Vi började med kote x3 men x3 och tsuki x3, tsuki är ju knepigt och läskigt på många vis och inget jag är van vid att träna och jag vågar inte riktigt ta i heller som jag inser att jag måste göra för att själva träffen blir bättre, men jag hoppas och tror att det är något som kommer återkomma regelbundet framöver så jag får chans att öva. Efter det kirikachi, fokus skulle, liksom i den tidigare övningen ligga på att högerfoten skulle börja leda attacken. Jag hade några jag var nöjd med och några där jag helt tappade rytm och känsla. Dessutom började jag bli trött på riktigt också, kondition vad är det? 

 

Sedan blev det ett gäng ji-geiko och ippon shobu på slutet. Jag kan väl inte säga att jag var på topp, mem hyffsat med efter uppehållet ändå. Och jäklar vad inspirerande det är att köra ibland. Jag får uppenbarelser ibland "aha, det är så här man ska göra" sedan kanske jag inte kan applicera dem själv, men insikten finns där. Så just nu finns det en längtan om att bli bättre på kendo igen, så som det ser ut kommer jag försöka träna på onsdagar och hålla i det i höst så får vi se hur det går. Söndagar kommer bli extra bonus om jag kan träna. Är ju mycket hästaktiviteter på helger och då gärna på söndagar. Och lördag morgon är inte riktigt realistiskt ur någon synvinkel.

 

Nu är kroppen och huvudet trött och vill sova, så ska göra dem till viljes.

 

Det Positiva: Att känna lukten av kendo igen.

Det Negativa: Dålig kondition

 

Over and Out

 

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt och trott. Och jag börjar bli trött på att inte få till det på tävling. Det kan kännas så jäkla fantastiskt hemma och på träningar också för den delen. Men på tävling blir det sällan så bra som jag ser i min vision innan. Visst kan delar av programmen blänka till, men hur gör man för att rida på samma sätt, få det att stämma även på tävling?

Nåja, helgens tävling var det mycket som strulade och gick fel redan från början, så såhär i efterhand när jag tänkt igenom och analyserat höll vi ihop det hela ganska så bra. Det började nämligen redan hemma i stallet. Numer är Maxim van vid att få sitt kraftfoder i krubban inne och sedan gå direkt ut till höet som väntar i hagen. Han är en rutinhäst så när han fick hö inne och alla andra fick gå ut visste han naturligtvis att något var på gång, när jag tog av pyamasen och borstade honom och sedan satte på transportskydd vandrade han runt runt i boxen och kändes allmänt upphetsad/stressad. Lastningen krånglade också, eftersom jag blivit stressad av hans beteende. Tillslut var vi iallafall inne och kunde åka iväg. Hittade fram gjorde vi också och fick parkering längs bort så jag kunde i lugn och ro ha transportdörren öppen så han kunde se ut och sedan även göra i ordning honom på den sidan transporten och ha honom bunden då jag var själv denna gång. Ledde fram honom ute på en ridväg vilket var skönt, han var lugn och verkade ta det hela med ro. Sedan hade vi sönder tränset lite, men det gick tack och lov att laga, men ytterligare ett stressmoment att hantera där i några minuter.
 
Började rida fram lite på ridbanan, han kändes bra och rätt så mjuk redan från början. Här har jag i efterhand insett att jag inte ska nöja mig med bra, utan även om han går bra fram på framridningen måste jag rida på ännu mer och väcka honom ännu mer. Nu nöjde jag mig med att vara nöjd och då blir han inte framme ordentligt för skänkeln helt enkelt. Tiden var ändå ganska bra disponerad denna gång, han kändes bra även i collectingring och inne på banan spanade han inte speciellt mycket, blommorna var okej och även domarbordet, spanade lite på läktaren då några reste sig där.
 
Programmet var LB:2 vilket vi ridit förut. Känslan efteråt var ganska neutral. Han gjorde allt han skulle, lite tidiga avbrott bara och jag hade svårt att hålla igång honom ibland. Tror att även jag var lite loj i min ridning för dagen. Men energin saknades ganska så rejält, återigen, vilket för med sig att han hamnar bakom lod och hela ritten blir liksom mjäää. 54% blev det, vilket kändes rent ut sagt skitdåligt. Dock verkade domare rätt så sträng för vi slutade ändå 18 av 27 startande, eller sträng och sträng, fler på vår nivå kanske man ska säga. Verkade, av det lilla jag såg en hel del som var ute med sina yngre hästar, vissa blev spända inne på banan och vissa ville som Maxim inte gå fram ordentligt.
 

Nåja, nu är premiären gjord på de uppländska tävlingsbanorna, nu är det bara att fortsätta. Kände ju ingen på tävlingsbanan (förutom en funktionär som är medryttare på Maxims boxgranne), men fick höra från flera håll hur söt min fjording var. Vilket ju är kul, men jag vill ju helst att han ska vara mer än söt... Fick också en imponerad blick av en äldre man då jag efter inpackande av Maxim (vilket gick på 5 sekunder, rätt in bara) och hämtning av protokoll skulle ta mig från parkeringen och var tvungen att backa rätt så långt i s-form. Och om jag får säga det själv gjorde det hela ganska bra, fick krångla lite i början, men när jag väl knixat ut transporten och bara skulle backa båkåt och svänga in på en sidoväg för att vända runt, var det lätt som en plätt. Börjar även få koll på hur jag ska köra för att parkera in transporten på bästa sätt på dess plats vid stallet. Nu laddar vi om istället. Ska verkligen försöka boka in någon dressyrträning innan nästa tävling som är om en månad. Förhoppningsvis blir känslan lite bättre där.

 

Idag så tog jag mod till mig och anmälde till brukstävlingen om två veckor också. DM för Uppland, men det var okej att jag var med också, även om jag fortfarande tillhör Östergötland tror jag. Vi får väl se, ska bli spännande att se hur de bygger här. Håller just nu förtvivlat på att leta saker man kan träna brygga med. Blev överlycklig när jag kommer in på stallplanen ikväll och där står en stor grön monster-gödselvagn. Man kunde inte kliva av och på på den, men väl gå väldigt nära och i Maxims fall misstänksamt nosa på den. Attackerade också en del soptunnor och sandlådor (sådana där plastboxar med sand som står längs med vägarna ibland) för att han i allafall ska vara okej med att gå fram till konstiga saker. Om jag kommer av och på från en konstig sak är ju ett annat problem. Annars så hade vi mys-måndag, rykt i boxen knaprandes på hö och en långpromenad. Tror vi var ute närmare en timme på upptäcktsfärd. Maxim suckade nog lite inombords när jag drog ut honom i skogen och skulle hitta stigar som inte fanns, men följde snällt med, även om han i sitt tycke inte alls fick äta så mycket som han hade önskat. Tror vi kommer kunna göra en riktigt fin liten runda efter mina upptäcker idag i allafall, en sådan där lagom vardagsrunda, i princip utan trafik. 

 

Det Positiva: Min hjärtehäst oavsett

Det Negativa: Lär dig rida för tusan!

 

Over and Out