tildans

 

 

Dryga tre år var jag hans ryttare och minnena vi samlade på oss under de åren kommer leva kvar för alltid. Tiden i Älgbosätter med de gula hästarna tänker jag om den perioden av mitt liv. I dessa stunder är jag så tacksam över min blogg där jag kan gå tillbaka och återuppleva. Läsa om tävlingar och svampturer och galna galopper genom skogen. Läsa om att kämpa sig vidare och utvecklas och att lära en gammal häst att backa i vinkel så att man tillslut kan ta sig igenom en bruksbana utan u.

 

 

 

27 år är en aktningsvärd ålder att uppnå och att under merparten av dem vara pigg och frisk är något man unnar alla hästar. Man unnar dem också en ägare som ser när det börjar gå utför och att det är dags att ta det där beslutet man alltid fruktar när man har djur. Han fick en sista sommar med gräsbete och snäll kompis. Vi var och hälsade på honom i september jag och Johan, ullig och lite svankryggig, men fortfarande sig själv. Mest fokuserad på maten och inte riktigt tid med människan som ville kramas.

 

 

Hästen som lärde Maxim att det var okej att bada fötterna i dammen och att vass är rätt så gott att äta. Hästen som orkade allt och som lärde unghästarna att inget är farligt (det gick kanske inte alltid in, men det var ju inte Hampus fel...) Hästen som kunde bära vem som helst på ryggen utan tvekan och som tog sig fram över stock och sten utan problem.

 

 

Det finns så många minnen, men om jag ska tänka tillbaka på ett just idag så är det Hubertusjakten ute på Vikbolandet 2010. Hampus var i sitt livs form och taggade till tänderna. Varför ska man hålla sig sist när man kan vara först undrade han hela tiden? Vi som skulle ta det lugnt och lotsa liten Joker runt sin första större utflykt. Om vi började långt bak i ledet så slutade vi i rumpan på masterhästen när vi närmade oss mål. För häst efter häst blev trött och Hampus bara ångade på. Hur glad han var över att få springa fort och hoppa något hinder omgiven av andra hästar. På upploppen kom vi 3:a med pilot som bromsade eftersom hon trodde vi skulle försvinna upp på stallbacken annars. Och Hampus var redo för en vända till när alla andra hästar pustade ut och tyckte "äntligen är det över".

 

 

 

 

Livet har lite för mycket på gång just nu, samt att det kanske inte gått så smidigt som jag önskat på jobbet. Här ska man köra de första "skarpa" proverna mot lagstiftningen och så går analysinstrumentet på semester.... Nåja, det ligger ju lite utanför min kontroll så man får försöka släppa och planera om, även om det är jobbigt.

 

Maxim ger energi i alla fall istället för att ta. Även om det runt omkring ibland tar lite mer än jag skulle önska. Vila på måndagen och ridhuset på tisdagen. Tyckte han var fin och ganska fokuserad på mig, vi övade på våra tempoväxlingar runt fyrkanten mest, lade in någon volt här och där och så gjorde vi någon skänkelvikning på diagonalen.

 

På träningen fick vi flytta fokus från Maxim och till matten lite gran. Vi har ju kämpat med att få fram honom och att han ska gå mer av sig själv och nu fanns det mer där redan från början och även formen var fin och han var mjuk. Så då koncentrerade vi oss på att matten skulle hitta sina sittben och sitta mer på rumpan, framförallt i galoppen där jag gärna hamnar ur sadeln och studsar omkring, sedan ska jag ju också sluta klämma med knäna och släppa ner benen. Vi övade mycket övergångar mellan skritt-galopp-skritt och att jag skulle sitta kvar både i fattning och övergång. Enkla byten i serpentiner över ridhuset övade vi också på och att vi skulle skritta på volten göra en framdelsvändning och fatta galopp ur den, lite knepigt och kordinationen var väl inte den bästa. Fick också rida en del utan stigbyglar och försöka lokalisera de där nedrans sittbenen. Maxim blev lite förvirrad när jag höll på med diverse övningar, men sedan fick han göra skänkelvikningar också, "puh, det här känner jag igen!" så Maritha var väldigt nöjd med oss och jag var också nöjd, mer sitsträning ska läggas in framöver.

 

 

Vi bytte lite fokus på torsdagen och skrittade ut barbacka i skogen, det är ju också bra för mattes sits, speciellt som hästen lägger i turboskritten och älgar iväg... Fint i skymningen i alla fall och en mysig stund med min bästa vän.

Fredag och ridhus igen, inga komplicerade saker utan fortsatt fokus på att gå fram, växla tempo och vara mjuk. Han var fin mest hela tiden! Och jag kunde njuta, titta i spegeln och inse att för det mesta ser vi inte så pjokiga ut. Vi övade lite skänkelvikningar när alla andra gick ut, men sedan var jag ganska så nöjda med oss.

 

I helgen fick jag inse hur fort allt kan rasa och vilken otrolig tur man har när det inte gör det... Maxim går i en trevlig hage just nu med två kompisar han kommer överrens med, de kanske inte är bästisar eller har klickat helt, men de funkar tillsammans, Maxim har fått något bitmärke, men inte mer än så. Nu ville en till häst in i vår lilla flock och vi tänkte att Maxim är snällast och kan gå på gräs så de två skulle få gå och bekanta sig med varandra på lördagen medans vi gjorde i ordning grannhagen med mer gräs. Så på lördagen släppte vi in Maxim till den nya hästen. Alla ihopsläpp jag haft med Maxim har varit ganska odramatiska, lite jagande, vift med framben, pipande och så brukar det bli lite springande, men lugna ner sig snabbt. Jag förväntade mig väl inget annat nu heller och var inställd på att Maxim skulle gå undan som han brukar, han verkar aldrig ha haft behov av att strida för sin plats i flocken och ibland har jag väl tyckt att han är lite väl snäll och skulle säga ifrån mer. Men jag trodde helt enkelt inte att han hade det i sig. Kanske gjorde vi fel i att det låg lite mat i hagen, kanske skulle det ha gått på samma vis ändå. Men det slutade med två hästar som stod och matade sprakar med bakbenen på varandra och ingen av dem backade av och detta skedde upprepade gånger. Jag har som sagt aldrig sett min häst eller någon annan häst bete sig riktigt på det här viset. Så vi särade snabbt på dem och Maxim fick gå tillbaka till sin gamla hage där bruna kompisen troget väntade vid grinden och så gick de iväg tillsammans. Maxim verkade inte så berörd av det hela, inga synliga sår, kall i benen, skrittade med raska steg till hagen och var sitt vanliga jag. Den andra hästen hade lite mer synliga sår.. Oron gnagde ändå, så jag åkte dit på kvällen också och tog in honom för att kolla igenom. Någon liten svullnad i form av ett hovmärke på rumpan, men inget annat, pigg och glad, hade bråttom in, smörjde på lite linement och försökte dämpa oron.

 

Fick bli en promenad på söndagen, så Maxim var ute på powerwalk med matten hängandes i grimskaftet. Och jag får väl ta och inse att min häst är bygd som en stridsvagn och vet hur han ska försvara sig. Det är skönt med en hållbar häst med kraftig benstomme som är i rätt så god form för tillfället. Men ändå handlar det ju mycket om tur för jäklar vilken kraft de kan få in i sina sparkar.

 

Denna vecka började vi med att matte jobbade otroligt lite och ägnade sig åt hovslagare, åkte hem med hästen och så fick han äta lunch i boxen medans jag fixade allt runt omkring, följt av borststund, uteritt i uppehållsväder med pigg och glad häst och på det lite mockning av hage. En ganska härlig start på en vecka som visade sig suga ut en hel del energi.

 

Det Positiva: Höstlöv med hösthäst

Det Negativa: Hur rinner tiden iväg så snabbt?

 

 

Over and Out 

Vi började veckan med måndagsvila, det regnade och var kallt så passade ganska så bra. Sedan skulle vi rida i ridhuset på tisdagskvällen, kanske var jag tidig eller så var det bara en ovanlig tisdag, men mycket hästar var det i ridhuset i alla fall. Maxim skötte sig ändå hyffsat och koncentrerat, lite sämre med matten, men vi får jobba vidare på det. Det är nyttigt att rida med andra och att förhålla sig till dem i sin ridning och lära sig ta sin plats, det är bra övning inför framridningar. Matten klarade inte av så mycket avancerade saker och knappt ens de okomplicerade. Men Maxim kändes mjuk och fin i alla fall.

 

Så när vi efter stress på jobbet och från jobbet landade i ridhuset för Marithaträning på onsdagen började jag med att vara negativ och beklaga mig. Maritha fick agera självförtroendebyggare, vilket hon såklart lyckades med alldeles utmärkt. Grundproblemet är att jag måste vara så konsekvent i min ridning och med mina hjälper och att de ska ge respons på en gång. Ingen av oss får sega ihop ens för en sekund. För då kommer de tjatande skänklarna som ett brev på posten. Så Maritha ställde ut koner på långsidan, fyra stycken där vi mellan 1 och 2 skulle öka, mellan 2 och 3 minska och mellan 3 och 4 öka igen. Jag måste gå honom utrymme för att öka genom att lätta i handen och minska med hjälp av sätet. Sedan får man se lite vart gränsen går. Vi gjorde detta i både trav och galopp och det blev hur bra som helst. Som han galopperade har han nog aldrig gjort tidigare, jag kunde känna skillnaden, känna när det var dags att skänkla på även på voltspår och vi fick till några riktigt bra volter med bra tempo. Vi pratade om hur jag känner mig och hur det ser ut är olika saker och Maritha var noggrann med att påpeka när jag satt bra för att försöka få mig att känna igen den känslan. Stilla händer, stilla skänklar och in med naveln mot ryggraden (även ett välkänt mantra från core-träningarna). Vi fick i läxa att öva på hemma. Konsekvent, konsekvent hela tiden. Och beröm när det bli rätt.

 

På torsdagen blev jag genomblöt av cykelturen och vi nöjde oss med en promenad i skogen. Maxim traskade i vattenpölar och matten hängde med så gott det gick.

 

Fredagskväll i ridhuset och vi repeterade det vi fått i läxa, vilket gick rätt bra, han svarade på bra framåt och även om andra hästar kom in så kunde vi mestadels koncentrera oss på vårt. Sedan skrittade vi ut i skogen som avslutning. 

 

På lördagen hade han medryttare och de hade varit ute i fina vädret och haft det trevligt. Sedan var vi där med våra gäster och hälsade på honom i hagen på eftermiddagen. Pappa hade med sig en äppelleverans så den tog vi med oss också. Maxim var mycket nöjd med det hela. Matten ägnade fem timmar av söndagen i stallet, orkade med en liten ridtur ut i skogen också när allt måste-göra var klart. Pigg häst som verkade nöjd med livet, försökte vara nogrann med att han skulle gå framåt när jag bad honom. Och fick en fin känsla ibland, trots mitt dimmiga hö-huvud (leverans av hö så tillbringade ganska lång tid på skullen utan att ha tagit tabletter), pigga öron framåt som till och med kunde slappna av och trava fint bredvid kohagen. Sedan att en tant skulle slå med stavarna mot eltråden och upprepade gånger fråga om elen var på trots att jag sade att jag inte visste var han lite mer skeptiskt mot.

 

Det Positiva: Sol i sinnet

Det Negativa: Bitvis apatisk

 

 

Over and Out  

Vi startade denna vecka med att testa något nytt för oss båda. Jag tycker att det här med behandlingar på häst är en stor snårig djungel som jag inte har velat ge mig in i om jag kan slippa. Jag har ändå ibland letat lite på internet efter personer som åker runt och gör diverse saker, men mest blivit förvirrad. Men så skulle boxgrannen ta ut sin equiterapeut som dels lät bra när hon berättade om hennes behandling och dels inte var hiskeligt dyr. Maxim har ju känts väldigt bra på sistone och vi har inga direkta problem så som jag ser det, men kan man hjälpa lite på vägen framåt så kan man ju försöka. Så jag beslutade att vi skulle prova, det enda vi provat hittills är massage för många år sedan och det kändes inte som det gjorde varken till eller från. Så på måndagskvällen med ruskväder promenerade vi runt i ridhuset en 20 minuter innan för att vara lite varma innan hon startade. Först kände hon igenom lite, sedan fick Maxim akupunkturnålar på rumpan eftersom han var stel och satt fast i vänster sida på ländryggen. Han var också lite sned i korset, men inte så mycket. Och stel i höger bog samt gallig i haserna. Sedan körde hon laser över hela kroppen och fokuserade lite mer på där problemen fanns. Hon korrigerade även snedheten i korset och lossade i bogen. Maxim hjälpte till så gott han kunde, hon gick snabbt upp som favoritperson tror jag, för han var väldigt nöjd, tuggade, gäspade och underläppen blev lång. Så det var ju tydligt att det här var lite mer populärt hos honom.¨Vi får se om vi gör om det snart igen, hur stor skillnad det verkar göra helt enkelt. 

 

Vi blev ordinerade skritt ett par dagar och sedan rida på som vanligt. Så på tisdagen gick vi powerwalk med den andra hästen som blev behandlad. Maxim hängde på bra i början, men blev lite mindre villig i slutet. På onsdagsmorgonen longerade jag lite, några minuter trav i båda varven, men annars mest skritt. Och på torsdagen var jag tillbaka i sadeln igen. Vi tog en kvällstur ut i skogen med en hel del skritt, men också trav för att värma upp kroppen och jogga lite lagom. Han kändes fin och pigg, ganska mjuk och med redan från början. 

 

Fredagskvällen hängde vi i ridhuset och körde igenom lite i alla gångarter. Han kändes inte riktigt så framåt som han jag skulle önska, även om han var mjuk och fin. Vi gjorde inga avancerade grejer utan fokucerade mest på att gå framåt och göra mycket volter. Störst skillnad kände jag nog i galoppen om jag nu kände något, han var betydligt lättare att få loss och fin i båda varven. 

 

Vi red ut på lördagen, bort kring vårt gamla stall och en runda där vi inte ridit sedan vi flyttade i somras. Det var trevligt, Maxim var pigg och glad. Fick anstränga mig för att inte bromsa för mycket och att han skulle få lov att gå på framåt när han nu ville. Sedan hade han jobbat i ridhuset på söndagen med medryttaren och varit fin. Sjävl ägnade matten ändå dagen åt två stallbesök, ett för att släppa ut hästarna på morgonen och ett med hagbygge och hagmockning mot kvällen. Maxim och kompisarna blev glada över att få mer gräs. 

 

Det Positiva: Glad häst

Det Negativa: Ryttarens ovilliga kropp och knopp

 

 

Over and Out 

Första start kl 8 en söndagsmorgon kanske inte riktigt är något man strävar efter. Och stressen det kan medföra är lite jobbig att hantera. Men har man med sig den bästa sambon som medhjälpare så kan i allafall det gå ganska bra. Jag hade i allafall förberett och packat allt så det bara var att bära ut. Medan Johan kopplade på släpet gav jag alla hästar frukost, så Maxim hann äta lite innan vi åkte vid 6.40, lite senare än vad jag tänkt, men med de nya reglerna med att man visar passet på amodan behövde vi i allafall inte springa fram och tillbaka med det innan urlastning. Så vi kunde faktiskt lasta ur när jag hade tänkt, på med sadel och så fick Maxim promenera runt med husse en stund medan jag gjorde mig själv i ordning. Johan hade fått köra dit så håret hade jag lyckats fixa i bilen mellan navigerandet, så mest att klä på sig och vi skrittade bort mot framridningen och jag kunde sätta mig i sadeln som planerat 7.40. Då tog jag tyglarna ganska snabbt eftersom han skrittats fram ganska ordentligt och vi jobbade lite i skritten med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar/skänkelvikningar. Sedan trava fram, hitta ett bra tempo, varva med lite volter, skrittpaus, samma i galoppen i båda varven. Han kändes fin och pigg, sprang på bra och brydde sig inte så mycket om omgivningen, sneglade lite ut genom dörren, men fokuserade mest på mig. Jag var också fokuserad och kom till bra ridning tycker jag, men som vi så bittert fått erfara så vinner man inga framridningar. 

 

När vi kallades in på banan så känns det fortfarande bra, han blir lite tveksam att gå ut och jag ska hitta rätt väg att gå. Men vi kommer in i allafall och tar lite fart och travar runt under lättridning. Domarsekritariatet var i en barack vilket var okej att gå förbi, men sedan hade de en reklamskyltsvägg längs ena långsidan, vilket nog inte hade rört oss i ryggen om det suttit på en ridhusvägg, men nu var det utebana och en sådan har vi nog aldrig råkat ut för tidigare. Maxim blir spänd, stirrar och jag kan inte hantera det hela så bra som jag skulle vilja och sedan hamnar vi i våra olika bubblor. Så det blev vingligt, segt, bakom lod och skänklar som bankade. Inte en kul känsla efteråt och även om vi gjorde alla moment, så fanns det nästan inga ljusglimptar i känslan. Visst, han gick förbi långsidan med skyltarna, men hela tiden var det som att rida i sirap. Jag hatar att rida på det viset när det blir forcerat och spänt och vi inte får visa upp oss från vår bästa sida. När jag har sådan fin känsla när vi tränar eller som nu på framridningen. 51% slutade vi på, så tillbaks på ruta 1 kändes det lite som. 

 

Jag har tagit mig en funderare på hur vi ska tackla det här, men har ingen klar lösning ännu. Vi har ju kommit en bit framåt och jag tror att vi hittat en förberedande upplägg som funkar, både dagarna innan och på själva tälingsdagen. Upplägget inför denna tävling var kanske inte så optimalt som jag önskat, men ändå kändes han fin när jag började värma. Min tanke är i allafall att vi två dagar innan kör ett dressyrpass och dagen innan dressyrupplägg i skogen, han blir glad av det och väldigt ofta hittar jag känslan snabbare där. På tävlingsplatsen 10 minuters framskrittning för hand och 20 i sadeln, starta som vi startar varje pass numera med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar, trava igång, mjuka upp lite, galoppera igång, mjuka upp lite och avsluta med lite övergångar trav-skritt-trav-halt-trav. Och vi måste komma ut på fler pay and ride, vi behöver åka till olika ställen och träna på att slappna av. Med vi menar jag mest jag, för han är så känslig för hur jag känner inför saker och ting.

 

Och oavsett i vilket sammanhang känner jag alltid press på att visa upp oss från vår bästa sida. Man kan försöka intala sig att det bara är träning att man ska ta lite lättare på saker och ting, men det är lättare sagt än gjort. Även om jag åker till ett nytt ridhus för att träna, för t.ex Maritha eller för en ny tränare, så vill jag visa upp oss bra i det nya ridhuset med främmande ögon på oss. Även i ridhuset hemma kan jag känna så när vi rider med sällskap eller när det sitter personer på läktaren. Jag vet ju att kunniga människor ofta kan se förbi bristerna hos ekipaget och se möjligheterna, t.ex. när vi tränade för Mads och han ser potentialen även fast det kanske inte var det bästa ridpasset någonsin, men jag vet också att merparten bara ser vad som är bra i stunden. Jag är oftast ganska självcenterad när jag själv rider och har sällan eller aldrig så bra koll på hur det går för dem runt omkring, jag inbillar mig det i allafall, men på något sätt tror jag inte på att alla andra också är det (även om det kanske är så). När man sedan har en häst som drar blickarna till sig för att den är liten, gul och med punkfrisyr så vill man visa upp den på ett bra sätt, man vill krossa alla de där fördomarna som man vet att vissa (ganska många) människor har. Och jag vet eftersom folk kommit fram och sagt det till mig att vi har visat dem en annan bild. Och även om det värmer så var det kanske så att det de berömmer kanske bara är hälften så bra som vi kan eller har visat på träning och den frustrationen blir rätt så stor. Jag tar nog mer åt mig av bröm när det kommer från människor som följt oss under många år än av någon som bara ser en ögonblicksbild. 

 

Ibland kanske det är lättare att ha en oansenlig brun häst och smälta in mer. För fjordhästar är födda till att stå ut ur mängden.  

 

Det blir ju ett långt inlägg det här om lite djupare tankar, men ibland klarnar saker och ting när man får skriva ner dem. Även om man ibland kanske ska sluta tänka och bara göra. Maxim knallade i allafall nöjd ut i hagen igen efter lite extra mat inne i boxen. Och vi var hemma i lägenheten vid halv elva på förmiddagen, en kompakt tävlingsdag till ända. 

 

Det Positiva: Mina killar gör mig glada varje dag

Det Negativa: Min kropp gör mig arg mer och mer ofta. 

 

 

Over and Out

 

 

 

Träningen denna vecka hade sina toppar och dalar kan man säga. Ibland får jag den där fantastiska känslan, speciellt i traven och ibland bara faller allting i sär. Ibland känns det som om jag kan sitta ner och slappna av och det inte ser så dumt ut och ibland bara skumpar jag omkring. Eftersom jag lite spontan anmälde mig till en tävling på söndag så övade vi övergångar eftersom jag uppenbarligen glömt bort hur man rider dem. På tisdagen var det svårast att bryta av till trav från galopp då vi bara tappade allting, på träningen var det plötsligt svårast att fatta galopp från trav. Minsta lilla jag gör fel så blir det pannkaka kändes det som. Och eftersom ett av momenten i programmet vi ska tävla är att bryta av från galopp till trav på diagonalen och sedan fatta ny galopp så kan det ju vara bra om man inte misslyckas helt. Jag måste lära mig att bryta för innertygeln och sedan ställa om till andra sidan innan jag fattar nästa galopp annars kan det bli fel. Över huvudtaget behöver jag bli noggrannare och kvickare med att rätta och att förbereda oss för nästa moment. Nåja, det blev himla fint mot slutet även om vi båda blev trötta. Vi fick också öva på skittdelen där det både är mellanskritt på tygeln och mellanskritt med förlängning av formen med längre tyglar, känner att skritten kan vi ta lite poäng i och jag behöver veta vad som krävs av mig där så jag inte gör för mycket eller för lite av något. Känner mig försiktigt optimistisk, jag hoppas på bra känsla i skritten och i uppridningarna och att vi ska få till vägarna och energin i travprogrammet. Galoppen får vi se, det kan gå bra och det kan falla isär beroende på hur jag sköter mig. Vill ju gärna försöka få till vägarna och övergångarna, men det beror lite på hur spända vi är på hur väl galoppen fungerar. Behöver vara noggrann med hur jag rider hela tiden och rida moment för moment, samt plugga in programmet ordentligt!!! Inga fler felridningar.

 

 

På torsdagen hamnade mina tankar om mänskilgheten på minus. Kommer till stallet, ser att intag är på gång så lägger in mina saker och går för att möta upp och ta Maxim. Då får jag höra att hon som skulle ta in pratat med några som sett att det varit folk inne i hagen som jagat hästarna och piskat dem med pinnar.... Ilskan infann sig rätt så snabbt där kan jag säga. Det finns få saker som gör mig så arg som när folk är elaka idioter mot djur. Kollade igenom Maxim, men hittade inga skador på honom och han kändes som sitt vanliga jag när vi pysslade och gick promenad, tog en extra stund med massageborsten när vi kom tillbaka lite uppvärmda från promenaden. Men nu går jag omrking och oroar mig att det ska hända igen, att det ska dels bli några fysiska skador på Maxim eller någon av de andra hästarna, men också det att han inte kommer känna sig trygg i sin egen hage. De har en väldigt fin hage nu, men den ligger längst från stallet så den är också svårast att hålla koll på för andra, så även om det nästan alltid är någon i stallet är det inte säkert att de ser något. Och upprepas det här fler gånger så får det nog bli att byta till hage närmare stallet helt enkelt. 

 

Hade en härlig kvälltur på fredagen i skogen med dressyrtänk. Maxim var fin, speciellt när vi kommit förbi korna så slappnade han av. Vi övade på våra övergångar och kvicka hjälper och hade det allmänt trevligt måste jag säga. Sedan fick han leka lite med medryttaren på lördagen och hade skött sig fint, jag ägnade dagen åt att packa inför tävling, klippa taggbuskar i hagen och mot kvällningen klippa Maxim för första gången i höst, blev ganska bra och en mer okomplicerad häst att klippa är nog svår att hitta. Eller vad säger ni om när hästen kärleksfullt försöker trycka sig mot maskinen och sedan hjälpsamt försöker klia matten tillbaka!? Älskade liten gul säger jag. Söndagens tävling får ett eget inlägg.

 

Det Positiva: Stalltimmar

Det Negativa: Hur länge man än lyckas skjuta fram en förkylning så bryter den ut tillslut. 

 

 

Over and Out