tildans

 

Jag tog ett par flextimmar från jobbet på eftermiddagen och åkte till stallet redan vid tre. Hade hunnit putsa manen tidigare i veckan, men klippning av björnpälsen stod på tur innan denna träning, egentligen skulle jag ha gjort det i helgen, men det blir ju sällan som man tänkt sig.. Iväg kom i vi på hyffsat utsatt tid i alla fall och kunde anlända 40 minuter innan utsatt tid.

 

Pirrigt och nervöst innan såklart ochch nytt ridhus att utforska. Men jag tycker det gick bra, vi lyckades visa några av våra bra sidor och några av mattens dåliga. Framförallt måste jag jobba med att inte tjuvhålla med knäna och släppa ner benen och att inte driva i varje steg utan göra små tempoväxlingar med kvicka hjälper. Min hjärna kunde inte koppla riktigt rätt signaler till kroppen alla gånger, men jag ska öva vidare. Syster ska fortsätta hjälpa mig med det hela också har hon sagt. 

 

 

Efter lite framskrittning och fixande av mikrofon i örat fick vi rida runt lite i alla gångarter och visa hur vi brukar göra. Det var ju lite av en ny upplevelse för mig, men när jag väl vant mig (ibland hördes det ju både från mikrofonen och från honom) tycker jag att det var en trevlig upplevelse, framförallt kan jag tänka mig att det är skönt för dem som är tränare att slippa skrika över hela ridhuset. Sedan fick vi börja med tempoväxlingar, jag kände mig väl mest klumpig i början, men det gav med sig lite efterhand. Galopp efter det, inte smacka utan säga ordet galopp istället för att smackningarna inte ska betyda allting, har jag inte riktigt tänkt på förut. Skänkelvikningarna gick hyffsat, i skritt var de bra, fick öva på att flytta gå rakt och flytta igen i både skritt och trav. I traven går han ut med vänsterbogen och jag hinner inte riktigt med, fick byta spöhand och spö (med tofs på) och då kunde jag parera lite mer. Han menade att det spö jag ridit med är för hästar som inte är känsliga för spöet och att de med tofs blir lite mer som att kittlas istället. Jag tyckte också att han reagerade på ett bra sätt med det, så jag ska nog försöka få tag på ett sådant också. Kan jag lära mig rida tillräckligt bra kanske det inte behövs i framtiden... (man kan ju sikta mot det i alla fall). När jag väl slappnade av lite i benen tycker jag att det kändes bra, jag behöver bara öva, öva, öva på det. Kvicka hjälper och slappna av så han får belöning av att gå fram på detta sätt. Nog så lätt att säga och resonera kring, svårare att genomföra.

 

Motivationen fick sig en skjuts i alla fall, Mads såg inga problem i att rida LA i vår, vilket ju var roligt att höra, min mentalitet måste också komma till att tro på det bara. Han tyckte också att han hade tre gångarter som var bra och att han inte är lat, bara att han blivit lite okänsligt på grund av min ridning. Vilket jag är medveten om sedan tidigare, men måste ta tag i på ett bättre sätt. Jag ska försöka hålla motivationen uppe under vintern och så får vi se om vi kan få till någon till träning fram åt våren. Det tog drygt 50 minuter att åka med transporten så det är ju okej någon gång då och då.

 

Det Positiva: Guldhästen

Det Negativa: Mattens oförmåga....

 

 

Over and Out

 

Började sedan veckan med vila på måndagen och ridhuset på tisdagen. Fick vara helt själv  vilket gjorde det hela något bättre. Tycker att jag fick fram honom ganska bra tillslut och han började kännas mjuk och fin. Övade vidare på våra skänkelvikningar och tog hjälp av speglarna. Samt försökte det här med att galoppera fort och samtidigt slappna av. Nog så svårt om man frågar mig. 

 

 

Igår blev det då äntligen Marithaträning igen! Kommer fram och upptäcker att halva gamla stallet är där. Vilket gjorde mig på bra humör, fullblodet hade fått rycka in för stora svarta. Man hinner ju inte prata så mycket, men när orken kommer åter hoppas jag kunna åka ur med Maxim och rida lite i skogen. Jag berättade om min berg och dalbana för Maritha. Och sedan jobbade vi på med våra övergångar och våra skänkelvikningar. 

 

En välbehövlig träning där han kändes mjuk, men fortfarande kan gå lite mer av sig själv. Men det är ju ett problem vi ständigt måste jobba med. Och med vi menar jag matten.

 

Det Positiva: Saknade människor

Det Negativa: Känslan av att inte känna tillit.

 

 

Over and Out

Igår så lade jag ner tiden på att rensa broddhål och sätta på snösulorna, trodde inte snön skulle ligga kvar så har därför väntat lite, men eftersom den ska ligga i helgen och jag vill rida ut kändes det som något jag behövde göra, förmodligen åker de av nästa vecka igen. Jag använder PolarPad till Maxim, löstagbara snösulor som man fäster i tåbrodden och som fungerade väldigt bra förra vintern. Så vi kör vidare med sådana, då kan man reglera efter hur vädret ändras. Efter den lilla arbetsinsatsen så gav vi oss iväg till ridbanan och jobbade på stigen runt den som röjdes upp tidigare i höst. Ridbanan ligger inom en inhägnad som jag tror bla använts som fårhage, ganska övervuxen just nu, vilket är lite tråkigt, men i alla fall finns det en gammal terrängbana under allt gräs. Vi har pratat lite löst om att försöka rusta upp den lite, men vi får se hur det blir med det. Ridbanan lär ju komma i första hand. I alla fall röjdes en stig som vi håller på att trampa upp, eller jag och Maxim jobbar lite på det i alla fall. Och nu när snön låg djup så blev det lite styrketräning och pulsande. Skritt mest, men även några varv runt i trav vilket gick utan missöden.

 

Ikväll var vi iväg ill ridhuset. Ingen av oss hade nog en bra dag. Jag var i huvudet lite kvar på jobbet och en händelse som lätt kunnat bli en olycka och allvarliga skador. Eld är aldrig att leka med, men någonstans i ryggmärgen fanns instinkten att släcka. Ibland händer det saker som får en att inse, att även om man följer alla skyddsföreskrifter så kan det hända grejer och att mitt jobb innebär att omge sig av mer eller mindre otrevliga saker. Så jag försökte väl mest att jobba i skritten. Lite trav, men not our best...

 

Det Positiva: terräng häst

Det Negativa: när lösnimgsmedel börjar brinna...

 

Over and Out 

 

I slutet av oktober hade jag anmält mig till en dressyrtävling, ganska nära för en gång skull, dock ett program på lång bana. Men jag tänkte att vi försöker och tränar i alla fall. Hela dagen kändes som ett stort misslyckande från början till slut. Tidsplanen höll inte, framridningen höll inte och jag klarade inte av att vara där för honom. Jag brukar inte kalla Maxim för en svårriden häst, men på nya platser blir han spänd och stänger av och om jag inte kan få oss i samma bubbla så finns det inget att göra. Så jag gav faktiskt upp och slutförde inte programmet. Vilket aldrig har hänt förut. Otroligt besviken, tårar som rann och en djup förtvivlan över att jag inte klarar det här med tävling överhuvudtaget. Tankar om att låta någon annan tävla honom, hitta någon som är bättre än vad jag är. Känslan av att vara misslyckad och svika min häst.

 

Jag öste ur min förtvivlan för Maritha vid nästa träningstillfälle och vi genomförde en träning som återigen gav den där härliga känslan och en förhoppning om att jag faktiskt kan rida lite. Förra helgen gav vi oss på programridning, vilket blev ytterligare ett fiasko och en sjunksten för självförtrendet. Återigen höll inte tidsplanen, jag åkte fel och var stressad, hann knappt rida fram. Visst är det faktorer som påverkar och som jag vid det här laget borde ha sett till att åtgärda. Framöver ska vi satsa på att vara på plats 1,5 h innan start minst. Det vill säga när vi nu tar oss ut igen. Vi kommer satsa på träningen i vinter, för oss själva, för Maritha och tillsammans med syster som sagt att hon kan komma och hojta på mig ibland.

 

 

Men jag vet också att även om alla förutsättningar stämmer, tidsplanen och framridningsplanen följs slaviskt, att vi kanske till och med varit på tävlingsplatsen innan, inte garanterar att det blir bättre. För i sista hand är det min egen prestationsångest som sätter käppar i hjulen. Viljan att visa upp min fina prins, viljan att rida bättre att lära sig och att ta sig framåt. Jag kan försöka intala mig själv att det är för träningens skull, att resultatet inte spelar någon roll och det är en fin tanke och fina ord, men så förbaskat svårt att genomföra i praktiken. När jag vet vad vi kan, men inte kan nå det på egen hand bland folk. Jag är högpresterande av naturen, visst med ett inslag av lathet i mig, men när jag vill något så gör jag det inte halvdant, inte utan att må dåligt. Vilket var det som fick mig att nästan bränna ut hela mitt liv när jag försökte hålla liv i kendon långt efter att det slutat vara roligt och långt efter att livet förändrats så pass att tiden inte längre fanns.

 

Den där jakten på den perfekta känslan och när man väl når den, slår det mesta faktiskt. Jag har gjort "dåliga" resultat tidigare, men känslan på banan har varit bra, men numera är båda kassa. So where do we go from here? Vi går in i en vinterträningsbubbla och hoppas att vi kommer ut på andra sidan med någon slags lust att försöka tävla igen. Om inte, om inte så får vi se, kanske får jag ändra dröm till något annat, även om det är något som skaver i mig. Kanske får jag ta det där steget och hitta någon annan som kan tävla honom, för att i alla fall släppa hans spärrar. Och mina egna får jag väl jobba vidare på helt enkelt.

 

Over and Out

 

Motivationen har varit lite upp och ner den senaste tiden. Mer om det i ett eget inlägg, just nu är det i alla fall uppåt igen. I alla fall kan jag ju berätta om hur det här veckan har börjat och inte om hur de senaste två sett ut. I söndags gav vi oss ut på lång skrittur på långa tyglar i skogen och hittade ridvägar. Över en timme i klar luft och snöflingor som virvlade omkring gjorde ändå att humöret lyftes och kärleken till häst och till den här sporten fick sig en skjuts igen.

 

 

På måndagen blev det dubbdäck på och sedan vila, samt en närmast desperat jakt för matten för att fixa ett ridhuskort. Vintern slog ju som sagt till mer eller mindre oväntat och ridbanan frös på innan vi hann fixa den ordentligt. Så för att komma någonstans den här vintern blev det ridhuskort i närmsta ridhuset 15 min skritt bort och premiärtur redan igår. Lillasyster Frida kom med som moraliskt stöd och extra ögon. Otroligt tacksamt med tanke på hur mycket bra ridning hon ser dagarna i ända. Vi har faktiskt varit i det här ridhuset för ca 2 år sedan och tränat ett par gånger, men vad hjälpte det nu.. Spänd häst och matte i början, som oroade sig för ridhusregler och vart alla andra höll till. Vi var fem i början, sedan fyra och så fick vi lite tid ensamma Maxim och jag innan vi fick sällskap igen av två andra. Så det gick väl sådär i början, lite bättre i mitten och ganska nöjd på slutet.

 

Vi jobbade lite på våra skänkelvikningar och Frida hetsade oss i galoppen, ungefär så som Maritha gör. De har speglar också så jag kommer kunna kolla lite själv framöver också. Springa fort i galoppen kanske kommer ta lite tid, men med lite hetshjälp då och då kanske vi kommer framåt. Planen är att rida dit två vardagskvällar i veckan måndag/tisdag och fredagar som det känns nu. Ska dock försöka luska ut när trycket är som minst, mest för att jag ska våga ta plats lite i taget.

 

 

Bra var det att vi kom iväg i allafall. För idag kunde jag inte dra transporten över uppförslutet på den oplogade stallplan. Så träningen för Maritha fick jag ställa i till min förargelse, men med två decimeter snö senaste dygnet var det nog likt.  Vi bylsade på oss och red i skogen och jobbade dressyr där istället. Lite halt och med klumpar, men vi kunde trava en del och öva våra övergångar. Blir mer ridhus i veckan sedan! 

 

Det Positiva: Hjälp

Det Negativa: d-vitaminbrist

 

Over and Out