tildans

Ett tag nu har suget funnits där efter att åka norrut igen och besöka Kittelfjäll. Det har funnits där bak i huvudet och grott inför flera sommarsemestrar. Så även denna sommar, men med både Österrikeresa och SM-resa kändes det som om jag redan lagt ganska många mil denna semester på just resande. Men i slutändan vad gör ytterligare 140 mil?

 

 

Johan behövde lite Johan-tid så han åkte upp i förväg och gick omkring och besteg fjälltoppar samt blev jagad av galen ren. Jag tog bilen upp en måndag, körde vägar jag insåg att det var länge sedan jag åkt på och vägar jag insåg att jag aldrig kört på själv, alltid som passagerare. Jag insåg också att jag hade väldigt liten koll på vilka bra rastplatser som finns, vi kan ju kalla det att jag inte riktigt hade samma ork som pappa att köra länge och behövde stanna lite oftare. Men så kommer man över krönet och ser den bekanta siluetten, av Kittelfjäll och Borkafjäll och Marsfjällen i fjärran. Och där nere bland björkarna står en liten röd stuga och väntar på mig. En liten röd stuga som stått där i bra många år nu. En liten röd stuga som min farfar byggde på sin familjs mark. En stuga vars besök till jag fortfarande kan räkna på en hand, men som sitter så långt in i mitt hjärta. Och jag

har insett att jag behöver åka dit oftare.

 

Från en annan sida 

 

 

Jag har alltid gillat att lyssna på berättelser från förr, kanske blev Kittelfjäll och berättelserna därifrån så speciella eftersom farfar inte kunde berätta så många själv. Farfar var min bästa vän fram till att jag var 6 år. Kanske har jag lättare att se honom där i fjällvärlden, framman minnena av honom. I stunder håller jag på med lite släktforskning på den allra lägsta nivån och är otroligt tacksam över de släktingar som grävt fram så otroligt mycket material för mig att ta del av. I Kittelfjäll och därikring kan man räkna många släktled tillbaka, till och med till samerna vilket är ett arv jag alltid varit stolt över av någon outgrundlig anledning. En histoira om nybyggare och karga fjäll, om många barn och överlevnad. Min farfarsmor fick 9 barn som överlevde till vuxen ålder. Hon och hennes man ligger begravda på kyrkogården i Dikanäs tillsammans med tre av farfars bröder. Denna resa besökte jag gravarna för första gången. Det är en känsla att se sitt efternamn på en gravsten där dödårtalet är så många år innan du föddes. Det är en känsla att gå in på hembygdsmuseét och hitta ett gammalt klassfoto av sin farfar när han är mindre än vad du någonsin sett på bild tidigare. Att veta att han hade en historia här innan allt det du vet om honom skedde. Att veta att den här platsen är en del av vad jag kommer ifrån. Inte på samma vis jag känner för hemhemma, för även om min familj även där kan räkna generationer bakåt kommer man inte riktigt lika långt som man gör i området kring Kittelfjäll (vad jag kunnat se hittills).

 

 

 På avstånd

Jag hade en ensam kväll, natt och dag innan Johan kom gåendes. Vi åkte som sagt till hembygdsgården och museet, fikade med våfflor och kikade på hantverk. Åt på sommaröppen restaurang och badade i iskalla bäcken. Läste böcker och umgicks. Jag slog lite gräs med lie och var inte så värdelös på det som jag hade trott, inte för vi vågade köra ner bilen för det, men det såg i alla fall bättre ut. 

 

 

En resa med reflektioner och med många tankar. Ensam och med Johan. Vi åkte hemåt på torsdagen igen, nästa gång blir det kanske en lite längre tripp och kanske kan jag gå ut mer i naturen än vad jag gjorde denna gång. Men det gav mig ändå en påfyllnad av energilagren.

 

 Rötter

På vägen hem stannade vi först i Dikanäs och letade oss fram till graven "J.HJ. Näslund familjegrav" och ställde dit en bukett blommor, samt hittade även farfars bröder i närheten Rangvald, Thorsten och Esbjörn. Det var en viktig stund för mig kände jag.

 

 Hällristningar vid Nämforsen

Vidare åkte vi, stannade och kikade på fin utsikt, körde som galningar på grusvägar (där vi blev omkörda...), stannade vid Nämforsen och hällristningarna samt lite lunch. Och stopp i Hudiksvall för middag hos vänner vilket var en trevlig avslutning på den lilla semestertrippen.

 

Det Positiva: Att andas fjälluft

Det Negativa: Hur myggor tar sig in överallt.

 

 

Over and Out

 

Med en förkylning som ligger och lurar i flaggorna är orken såklart inte på topp, men vi har ändå kommit igång rätt så bra. Började veckan med en uteritt i ensamt majistät, satte liget högre tempo, travade och galopperade en del, kändes som om Maxim behövde få ur sig lite och skaka loss i kroppen. Fin blev han på slutet i allafall och jag lite piggare.

 

Tisdagen blev det senare kväll i ridhuset, ganska mjuk och fin redan från början även om han sneglade misstänksamt på den militärklädda mannen som höll en träning. Sedan blev vi själva och då var det lättare att slappna av. Försökte lägga lite tid på galoppen och hålla igång den lite längre, vilket gick ganska bra, nog är det så att matten tröttnar fortare än hästen. Vi körde någon båge i förvänd galopp och en halvt igenom i varje varv, fortsatte genom kortsidan och gick in på diagonalen för att komma ut i "rätt" varv igen. Mer stöd behövdes i vänster och det känns rätt så stor skillnad i dem som vi måste jobba på att jämna ut.

 

Veckan Marithaträning, ja, vad ska man säga. Jag svävade på moln efteråt och höll nästan på att snyfta av glädje under tiden. Den känsla han gav under hela träningen var banne mig magisk! Att han är min och att vi har kommit så här långt gör mig så otroligt lycklig! Han var med redan från början och mjuk åt båda hållen. Traven har blivit så stark och jag har problem med att sitta ner i den. "Håll i dig matte så kör vi" säger han och tar i med hela kroppen. Vi övade lite delar ur LB:2 som vi tänkte tävla om 1,5 vecka. 

 

Galoppen kändes också fin redan från början, vi körde några förvända, halvt igenom och genom kortsidan, inga problem där, behöver som sagt stötta upp i vänster, men det tar sig sakta men säkert. Skänkelvikningarna börjar också komma mer och mer, jag behöver hålla mer i yttertygeln och rida rakare, vill ju gärna tvära jättemycket och då blir det inte så bra. Vi fick även öva öppnor på medellinjen, svårt och det gäller att ha tungan rätt i mun om vi säger så, men vi börjar kordinera oss. När vi travade av var han så mjuk och fin åt båda håll, sprang på med bra energi och sänkte sig fint. 

 

Det blev en promenad på torsdagen och så hann vi jogga ute i skogen på fredagskvällen, mjuk och fin, bjöd på bra framåt och kunde nästan slappna av hela tiden då vi gick förbi kossorna. Övning ger färdighet! 40 minuter var vi ute ungefär, travade en del, men jobbade också lite i skritten. 

 

Matten hade en sen lördag, så för ovanlighetens skull blev det eftermiddag innan jag var i stallet. Gav oss ut på upptäcktsfärd, bort över stora vägen och galopperade på sandstigarna där, sedan fortsatte vi längre än vi gjort tidigare och letade oss fram till en fin väg, som hade bra underlag efter regnet. Maxim ogillar starkt att springa fort på okända vägar i kombination med att det inte är hemåt, men vi travade lite i allafall. När vi kom till en vändplan sa Maxim tydligt att nu fick matten ge sig! Vändplaner är till för att vändas på, förstår du inte det!? Eftersom vi då varit ute en timme höll jag med och vi vände hemåt. Blev en del trav och galopp även hemåt och han kändes ganska så pigg och glad. Lite över två timmar var vi ute drygt 15 km när jag mätte på kartan hemma.

 

Så för bådas vår skull tog vi det lite lugnare på söndagen. Eftersom ridhuset var tomt passade jag på att longera lite lätt i skritt och trav. Maxim var fin och lyssnade bra, slappnade av fint och jag var väldigt nöjd efteråt. Sedan ägnade matten och hussen sig åt ohästiga saker och åkte till mattens föräldrar för fika, svamp-plockning, grönsaksplockning, fruktplockning och middag, samt två kvällar efter åt att ta hand om 30+ liter svamp. En liten skattkista i frysen blev resultatet. Och lite äpplen och morötter som ska delas med Maxim, men det vet han inte om ännu.

 

Det Positiva: Att komma till ro

Det Negativa: Höstförkylningar på ingång

 

 

Over and Out 

Veckan började med lång arbetsdag för matten, så när jag väl ramlade in i stallet ´strax innan 19 fanns inte mycket ork kvar. Maxim var också måndagstrött, stod mest och vilade huvudet i fönsterkarmen medans jag fixade i ordning allt. Blev en snabb avborstning och lite mys innan jag åkte hemåt.

 

Tisdag i ridhuset, vilket kändes helt okej, inte den allra bästa känslan, men ganska mjuk redan från början, tog kanske inte för sig lika mycket som jag är van vid numera, men gjorde allt jag bad om. Var lite hästar som kom och gick och dörren som var öppen ibland och stängd ibland, så lite sådana störmoment vi behöver bli bättre på. Men sammanfattningsvis en mjuk häst, men inte den bästa ryttarkänslan. Fick dock beröm dagen efter av stallkompis som tyckt att han såg så fin ut och jobbade mycket med ryggen, undrade om det var jobbigt att sitta ner och det är det ju...

 

 

Iväg till Marithaträning i lite bättre tid än förra veckan vilket gör att man är lite bättre med mentalt redan från början. Han kändes återigen mjuk och fin, men jag fick fortfarande inte till dragläget så som jag vill. Pratade om frustrationen med Maritha och det kändes lite bättre efteråt, vi är ju inte riktigt där att jag hela tiden kan nå dit själv ännu. Vi fick göra lite olika roliga övningar även denna gång, hon hade ställt ut koner i hörnen samt några på mitten av medellinjen parallellt med X. Så vi fick börja i trav, rida från hörnet in på diagonalen, flytta i skänkelvikning in mellan konerna på medellinjen och sedan ställa om och byta håll och flytta ut till nästa hörn igen. Matten hängde på sniskan och Maxim försökte förstå denna nymodighet med att byta håll mitt i. Men vi fick till det ganska fint tillslut tycker jag och ibland när jag får till det i traven så känns det så otroligt! Sådär som att jag förstår inte riktigt hur den här hästen är min och jäklar vad bra han hade varit och hur långt han hade kommit om han haft en något mer talangfull ryttare på ryggen. Vi gick sedan över i galoppen och här kändes han speciellt i höger varv lite knacklig, vilket när jag rider själv leder till att jag tror att han är halt eller dödssjuk. Med Maritha på marken så ser hon ju och hon såg inget fel bara att galoppen inte blir i rätt takt för att han inte kommer fram ordentligt. Så vi red på en del och red samma bågar vi använt för skänkelvikning men nu för början till förvänd galopp, det blev han fin av och när jag blir lite lugnare i händerna och låter honom gå mer så blir det himla trevligt. Jag behöver komma ifrån det mer, men ska försöka tänka på det själv också. Vi vände upp på medellinjen i galopp några gånger också och där var jag bättre på att vända med ytterskänkeln och låta honom vara i munnen och han tog för sig framåt bättre också. Vi fick öva lite avsaktningar och halter också, en bit kvar, men bättre för varje gång. Sedan så tog vi halvt igenom och förvänd galopp genom kortsidan, blev inte så bra i vänster, men i höger höll vi ihop det bättre. Gäller att ta tag i det hemma igen också, har fått ligga lite på vila under sommaren. Avslutade med att kolla på öppnorna på medellinjen i trav, åt vänster var det fint, men åt höger fick vi inte riktigt till det, när vi gick tillbaka till skritt så blev det tillslut godkänt så då avslutade vi och travade av, fin känsla där och så och bitvis hittade jag dragläget i galoppen. Förmodligen är han lite trött och sliten och orkar helt enkelt inte, så det är att jobba vidare, lägga in skrittpauser och kämpa på helt enkelt. Utgångsläget är plötsligt ett helt annat än vad det var för ett år sedan.

 

Torsdag och fredag blev det uteritter, torsdagen med sällskap och en Maxim som inte verkade ett dugg trött, skrittade på i raketfart hela vägen och fick lyfta på fötterna ordentligt så jag tror det var bra. Gå igenom kroppen efter träningen liksom och mjuka upp med hjälp av naturen. Fredag red vi själva och joggade en hel del i trav runt de regnmjuka vägarna som fick ytterligare lite regn på sig när vi red, men det är rätt så mysigt, så länge det inte är allt för kallt så. Mjuk och fin blev han när han väl slappnade av, vi fick ta en liten omväg i skogen förbi kossorna som var lite väl nära staketet och väldigt intresserade av oss, men sedan blev det mer avslappnat och mjukt.

 

Sedan blev det vila hela helgen och så kör vi nya tag denna vecka!

 

Det Positiva: Energi

Det Negativa: Trötthet

 

 

Over and Out 

 

Helgen blev det först hagfix större delen av lördagen, matten var trött så trött efter att ha fixat allt i stallet åkte hon hem och sov middag. Blev en pass i ridhuset på lördagskvällen istället, inte helt harmoniska, men fin mot slutet. En efterlängtad lång uteritt blev det på söndagen, tyvärr i ensamt majistät, men vi hade det rätt så bra ändå i drygt två timmar. Långa galopper, delvis lite upptäcktsfärd och lite för glad lös hund i skogen kan väl sammanfatta det hela. Maxim tog till och med för sig lite trots att det fanns trollstenar och ormbunkar att skygga för när vi försökte springa fort.

 

Startade veckan med vilodag och pyssel. Borsta, massera och klippa lite man är ganska lagom en måndag då man jobbat en timme extra på jobbet. Tisdagen var det dags för skoning på förmiddagen så det klämde matten in i ett redan späckat dagsschema sedan förberedde vi vår första dressyrträningen för terminen med ett pass i ensamt ridhus på kvällen. Gjorde ganska mycket övningar i trav där vi försökte mjuka upp, bland annat små serpentiner och vändningar över medellinjen vilket gör honom uppmärksam och mjuk.

 

Martihaträning då, den första på terminen, och en matte som inte riktigt kommit in i rutinen och därför var sen, men kanske var det lika bra, nu fick vi ta lite av träningstiden till uppvärmning, men vi är ju inte helt i form ännu, eller jag är inte i alla fall. Maxim är i form hävdar han bestämt. I alla fall kändes han rätt så fin och med redan från början även om det tog ett tag att få igång hela maskineriet. Vi ägnade stor del av tiden åt en övning Maritha kallade "Kulturmärket", ni vet de där symbolerna man ser efter vägen som pekar ut fornminnen och annat kulturellt intressant. En sådan red vi, men lite förenklad eftersom ridhuset är ganska litet. Först i trav, volterna är till för att mjuka upp och på medellinjen gjorde vi lite olika, ibland öka på, ibland halt och så fick vi prova öppna också mot spegeln, vilket gick bra! Maxim kan han, matten sitter mest och leder med fel tygel och försöker antingen överböja eller hålla för rak, inte lätt för gul häst då. Sedan skulle vi göra i galopp också och när matten väl började svänga på ytterskänklarna så gick ju det också bra... Att en sådan sak ska vara så svår, sväng upp på medellinjen i galopp liksom, men hjärnan slog slint och Maxim fick klara sig bäst han kunde, vilket var ganska bra, men det blir ju bättre när matten i alla fall försöker hjälpa till. Fick avsluta med några diagonaler i trav med tempoväxlingar och skänkelvikningar, Maritha var nöjd och matten var nöjd, Maxim fick till och med smaka socker så han var också nöjd om än ganska trött och svettig. Mer galopp åt folket tar vi med oss, vi behöver hitta en lämplig galopp-partner som vi kan hänga på runt i skogarna, matten jobbar på den biten.    

 

 

Blev promenad på torsdagskvällen och lugn uteritt på fredagen med nytt sällskap! Maxim gick först och visade att inget minsann var farligt. Tröskel eller kor eller för till och med de vanliga stenarna. Började inte ens. Kände nog att det andra ekipaget var lite osäkert och klok som han är gjorde han igen grej av något så som han ju kan. 

 

Blev ridhuset på lördagen och bästa hemmapasset sedan innan SM. Så fin och mjuk, lyssnade och tog för sig. Matten hade ju lite problem att hänga med men gjorde sitt bästa för att inte störa. Repeterade övningen från träningen och fick bitvis till öppnorna på medellinjen vad jag kunde se i spegeln. Det går framåt med stormsteg med andra ord! Fick sällska i slutet, men det fungerade bra, Maxim behöll fokus och matten också så bra träning! Mamman till ekipaget tyckte Maxim var fin och stilig, kul med berömmande ord, vilket vi fått höra en del på sista tiden, värmer i hjärtat! 

 

Vi avslutade veckan med en uteritt, mycket trav och lite galopp i skogen, smög in lite förvänd ibland, men mest försökte jag bara vara och låta Maxim springa. Han kändes fin och mjuk, blev lite stressad av skrikande barn i skogen, men vi tog oss förbi om än lite skeptiskt. Ungefär samma runda som vi hade sällskap på tidigare i veckan, men denna gång var vi själva och då kan man minsann hitta allt möjligt att skygga för, sin egen skugga är ett exempel. 

 

Så motiverad letar matten dressyrtävling att runda av hösten med, får se vad vi kan komma iväg på. 

 

Det Positiva: Den gula, alltid den gula

Det Negativa: Den värkande kroppen och knoppen

 

 

Over and Out

 

Kickstratade ju min semester med en liten utomlandstripp. Det var ju inte sådär jättekul att gå upp kl 3.30 på sin första semesterdag för att ta sig kommunalt till Arlanda, men det gick ändå hyffsat bra får jag säga. Efter en mellanlandning i Berlin och tågresa från Salzburg anlände vi då till Golling som ligger uppe bland bergen söder om Salzburg. Anledning att vi hamnade just där var en bröllopsinbjudan och vem tackar nej till ett bröllop i Österrikiska bergen? inte vi i allafall. Vi besökte Salzburg för ett antal år sedan en vinter på väg till nyårsfirande i Italien och blev då runtgaudade av brudparet faktiskt och nu besökte vi brudgummens hemstad för bröllopet. Jag tror inte att det var vårt sista besök i Österrike, finns mycket mer att utforska har jag en känsla av.

 

Vi anlände vid lunchtid och efter att ha installerat oss åt vi en god lunch på rekommenderad resutrang och firade in semesterstarten. Därefter promenerade vi bort till Wasserfall Gollinger, trött Matilda, men vi gick faktiskt hela promenaden upp och ner. Sedan tillbaka igen, klä om och möta upp brudpar med vänner och familj för pizza-middag. Har träffat en del av de svenska gästerna förut i olika sammanhang, samt några av de andra på möhippan, så jag kände mig kanske inte så bortkommen som jag brukar.

 

Dagen därpå hade vi fått tips om en isgrotta som vi gav oss iväg för att besöka. Det visade sig vara ett heldagsprojekt, speciellt som man missar lite tåg och anslutningar. Men vi fick oss en fika i Bischofshofen innan grottan och en promenad i Werfen efter. Eisriesenwelt låg högt upp med fin utsikt och isen sträckte sig 1 km in i grottan, den ändrar sig hela tiden på grund av vinden som blåser igenom så den ser inte likadan ut som för tio år sedan vilket var häftigt. Själva grottan fortsatte sedan i 40 km till om jag förstod det rätt. Vi fick små oljelampor att hålla för att se vart vi skulle gå och så hade guiden på vissa ställen att han lyste upp isen med brinnande magnesium. Häftigt var det och inte lika jobbig promenad som jag trodde, det är ganska många trappsteg nämligen man ska uppför och sedan nedför igen, men det gick bra, bara på ett ställe det var riktigt brant och det var inte så långt, det är ca nollgradigt där inne också, så för mig som blir ansträngd så fort var det en bra kombination. 

 

 

Sedan var det bröllopsdagen <3 Vi gjorde oss i ordning och kunde promenera till cermonin som hölls på borgen i Golling. Sedan minglade vi lite och så bar det av upp bland kullarna där mottagningen hölls på en resturang. God mat, dans och fantastisk tårta kan väl summera kvällen får jag säga.

 

Sedan hemresedag igen och tillbaka till vardagen, men ett minne att titta tillbaka på senare.

 

Det Positiva: Kärleken

Det Negativa: Lång väg att resa

 

 

Over and Out