När avgrunden öppnar sig
Det här är något jag började skriva på i tisdagskväll, men som jag inte orkat publicera förrän nu. Det sammanfattar läget lite kan man säga.
Ibland dyker den upp, den där avgrunden framför en och det enda man ser är mörker. Oavsett vad människor runt omkring säger.
Igår kväll/natt var en av de värsta i mitt liv hittills och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande igen. Nu ser det ut som vi kommer ut på andra sidan igen, men så nära det kändes och vad livet är skört.
Fick ett samtal vid sex på kvällen, hade precis ätit min lilla middag och skulle åka mot stallet och enligt plan rida Maxim lite och träna på ridbanan, hade planerat ett pass med lite bommar för det brukar han gilla. Det var stallmatte som ringde och sa att Maxim verkade ha ont i magen och bara stod och skrapade i backen med frambenen. Så jag skyndade mig ut och vi gav oss ut på promenad han och jag, han följde snällt med, gick som vanligt, men han kändes inte som sig själv, mer inåtvänd liksom. Han bajsade några gånger och det kom muller från magen så jag hoppades att det hela skulle lösa sig själv. Men samtidigt blev han svettigare och svettigare i ansiktet, näsborrarna vidgade sig och vi kunde inte stå stilla många sekunder innan han ville lägga sig ner. Hemma igen efter ca 30 minuter fortsatte vi gå omkring på ridbanan. Stallmatte ringde veterinären (andra samtalet den dagen, men det är en annan historia om häst i damm och brandkår och hela cirkusen) som skulle komma ut, så vi gick ytterligare 45 minuter. Johan kom ut också och så tillslut veterinären. Maxim ville fortfarande bara lägga sig ner så han fick efter lite krångel i sig lugnade och smärtlindring så hon kunde undersöka honom ordentligt. Sedan minns jag inte riktigt i vilken ordning allt hände, men hon försökte upprepade gånger få ner en sond så att vad det än var som satt fast skulle kunna lossna med lite hjälp. Det gick inte så bra så hon remitterade oss in till Ultuna. Han var ganska smärtfri och gick på transporten utan större bekymmer med lite stöd bakifrån av husse och en av tjejerna istallet. Hon och stallmatte körde oss sedan in till hästkliniken, jag stod i transporten med Maxim så han inte skulle få för sig att lägga sig ned och Johan åkte i vår bil bakom. Han var väldigt lugn och verkade inte ha ont just då så smärtlindringen satt i.
Framme var det ännu en veterinär som undersökte honom, han fick dropp, mer tramavslappnande och tja, mer av det mesta. Blev trött och groggy, mer försök med sonden, blod i näsborrarna, han tyckte det var obehagligt att få en slang uppkörd i näsan och det kan man ju förstå, men han var så tapper och kämpade på. Veterinären beslutade att låta honom vila i en box en stund för nya försök med sonden. Jag och Johan följde med och höll honom sällskap. Han fick mer och mer ont när smärtlindringen släppte, försökte lägga sig ner och tillslut kunde vi inte hindra honom längre. Det är nog den värsta stunden från natten när han ligger där, är trött, har ont och andas ansträngt. Då trodde jag att vår tid tillsammas skulle ta slut den här natten. Men efter en stund reste han sig igen på vingliga ben och stod med nosen ner i golvet och snark/snörvlade. Nytt försök med sonden blev det, men inte heller det gick vägen så vi fick besluta om operation.
Igår kväll/natt var en av de värsta i mitt liv hittills och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande igen. Nu ser det ut som vi kommer ut på andra sidan igen, men så nära det kändes och vad livet är skört.
Fick ett samtal vid sex på kvällen, hade precis ätit min lilla middag och skulle åka mot stallet och enligt plan rida Maxim lite och träna på ridbanan, hade planerat ett pass med lite bommar för det brukar han gilla. Det var stallmatte som ringde och sa att Maxim verkade ha ont i magen och bara stod och skrapade i backen med frambenen. Så jag skyndade mig ut och vi gav oss ut på promenad han och jag, han följde snällt med, gick som vanligt, men han kändes inte som sig själv, mer inåtvänd liksom. Han bajsade några gånger och det kom muller från magen så jag hoppades att det hela skulle lösa sig själv. Men samtidigt blev han svettigare och svettigare i ansiktet, näsborrarna vidgade sig och vi kunde inte stå stilla många sekunder innan han ville lägga sig ner. Hemma igen efter ca 30 minuter fortsatte vi gå omkring på ridbanan. Stallmatte ringde veterinären (andra samtalet den dagen, men det är en annan historia om häst i damm och brandkår och hela cirkusen) som skulle komma ut, så vi gick ytterligare 45 minuter. Johan kom ut också och så tillslut veterinären. Maxim ville fortfarande bara lägga sig ner så han fick efter lite krångel i sig lugnade och smärtlindring så hon kunde undersöka honom ordentligt. Sedan minns jag inte riktigt i vilken ordning allt hände, men hon försökte upprepade gånger få ner en sond så att vad det än var som satt fast skulle kunna lossna med lite hjälp. Det gick inte så bra så hon remitterade oss in till Ultuna. Han var ganska smärtfri och gick på transporten utan större bekymmer med lite stöd bakifrån av husse och en av tjejerna istallet. Hon och stallmatte körde oss sedan in till hästkliniken, jag stod i transporten med Maxim så han inte skulle få för sig att lägga sig ned och Johan åkte i vår bil bakom. Han var väldigt lugn och verkade inte ha ont just då så smärtlindringen satt i.
Framme var det ännu en veterinär som undersökte honom, han fick dropp, mer tramavslappnande och tja, mer av det mesta. Blev trött och groggy, mer försök med sonden, blod i näsborrarna, han tyckte det var obehagligt att få en slang uppkörd i näsan och det kan man ju förstå, men han var så tapper och kämpade på. Veterinären beslutade att låta honom vila i en box en stund för nya försök med sonden. Jag och Johan följde med och höll honom sällskap. Han fick mer och mer ont när smärtlindringen släppte, försökte lägga sig ner och tillslut kunde vi inte hindra honom längre. Det är nog den värsta stunden från natten när han ligger där, är trött, har ont och andas ansträngt. Då trodde jag att vår tid tillsammas skulle ta slut den här natten. Men efter en stund reste han sig igen på vingliga ben och stod med nosen ner i golvet och snark/snörvlade. Nytt försök med sonden blev det, men inte heller det gick vägen så vi fick besluta om operation.
Tidigare i mitt hästliv har jag intalat mig själv att jag i en situation som denna skulle kunna tänka rationellt, tänka på ekonomi och på hur återhämtning ser ut för ett större ingrepp. Men det kan jag ju lugnt säga att jag inte alls gjorde, gör vad ni kan för att rädda min häst, var det enda som fanns i mitt huvud. Nu är han ju försäkrad, jag har en stadig inkomst (och en stöttande familj när det kniper) och alla provsvar de tagit under kvällen såg bra ut, dessutom är han sex år gammal och i övrigt fullt frisk (och har aldrig haft kolik tidigare). Inga av dessa saker vägde dock in, han är min älskade bebishäst helt enkelt, jag skulle ha kunnat gått igenom eld för honom just då. Jag tror dock inte att veterinären hade rekommenderat operation om det inte såg ljust ut. Så nu följde ytterligare lite väntan. När narkosläkaren kom gick vi iväg med honom, tillsammans med sköterskan, han vägdes 540 kg, vilket jag kanske tycker är lite i överkant, men det får bli en senare fråga) och medans de bytte om och förberedde gick vi med honom i "hovgången". Då knallade han på ordentligt, inte helt med kontroll över benen eller omgivningen, men det kändes lite hoppfullt i allafall, förutom när han pep till av smärta ibland och det skar i mattes hjärta. Han försökte också stanna ibland, vilket vi ju inte alls ville eftersom han velat lägga sig ner så mycket tidigare, men precis när de var klara att ta imot honom blev det en längre paus ståendes och då visade det sig att han inte alls ville lägga sig ner (inte mest av allt i allafall) utan kissa. Han hade gått och hållt sig ovanpå allt, lille gubben. Sedan var det dags att säga hejdå och dörrarna till operationssalen stängdes kl 2 på natten. Jag och Johan åkte hem och försökte få i oss lite sömn, en väldigt orolig sömn blev det.
Vid halv sju vaknade jag av att mobilen ringde. Sköterskan berättade att Maxim nu vaknat till, stod upp i boxen, slickade på boxgallret och tiggde mat. Inte alls samma häst som kom in kvällen innan. Och det lät precis som honom, vilken enrom lättnad det var! Jag skakade lite i kroppen och kunde äntligen slappna av lite igen. Hon berättade vidare att de när de öppnat hittat ett stopp i tunntarmen, men de behövde aldrig in och skära i tarmarna utan kunde massera ut stoppet så det släppte. Det känns lovande, ju mindre de behöver skära desto bättre.
Vid halv sju vaknade jag av att mobilen ringde. Sköterskan berättade att Maxim nu vaknat till, stod upp i boxen, slickade på boxgallret och tiggde mat. Inte alls samma häst som kom in kvällen innan. Och det lät precis som honom, vilken enrom lättnad det var! Jag skakade lite i kroppen och kunde äntligen slappna av lite igen. Hon berättade vidare att de när de öppnat hittat ett stopp i tunntarmen, men de behövde aldrig in och skära i tarmarna utan kunde massera ut stoppet så det släppte. Det känns lovande, ju mindre de behöver skära desto bättre.
Idag på eftermiddagen ringde de igen (de ringer en gång per dygn som policy (om hästen inte blir sämre i vilket fall de ringer så mycket som det krävs utefter situationen) så samtalet på morgonen var extra), denna gång en veterinär. Hon berättade att han hade lite förhöjd temperatur, snörvlig i näsborrarna (pga av alla sond-försök) så han andades lite rossligt eller vad man ska säga. Det fanns också risk för lunginflamation eftersom innehållit i magsäcken (då de inte kunde tömma allt med sonden innan operation) kan ha runnit ner i lungorna. Tarmarna hade heller inte kommit igång ännu, det hördes lite ljud, men de väntade fortfarande på att han skulle bajsa. Han var uppmärksam på omgivningen, kollade ut genom fönstret, var intresserad av att nappa åt sig höstrån och kolla när andra hästar gick förbi. Men vi var inte på den säkra sidan ännu, var hon noga med att poängtera. Så jag håller tummarna för att inte få något samtal förrän imorgon eftermiddag och då med besked om bajs och en piggare häst. Det är svårt att inte få vara där med honom, samtidigt som jag förstår att det blir jobbigt om alla hästar ska ha en människa som hänger över axeln. Det är förmodligen bättre för alla att de får läka i lugn och ro och ha kunnigt folk omkring sig som inte bara gråter och klappar på halsen. Och jag är så otroligt tacksam över att ha så pass nära till ett bra djursjukhus, med folk som vet vad de håller på med.
Har i allafall talat med försäkringsbolaget på eftermiddagen och fått klarheter i försäkringen (eftersom det aktuella försäkringsbrevet såklart ligger på något smart ställe i en flyttlåda med viktiga papper). Nu kommer jag aldrig kunna uppfärsäkra honom mot just kolik, men jag ska verkligen sätta mig ner och gå igenom ordentligt vad jag kan förbättra i hans skydd framöver. Vi har varit väldigt förskonade under våra tre år tillsammans, men man ska aldrig ta något för givet. Det är också något jag kommer att ha i åtanke för framtida hästar. Man lär sig den hårda vägen. Och nu är inte Maxim dåligt försäkrad, men nu har jag bättre koll på vad det kostar också och på vad jag är villig att kosta på min häst.
Även pratat med min pappa för att få ännu lite trygghet, så bara Maxim tar sig igenom det här och kommer hem igen blir jag världens lyckligaste. Sedan hoppas jag såklart att läkningen går så pass bra den bara kan och att han ska bli sitt vanliga jag igen, men det är att gå händelserna i förväg, en dag i taget, en dag i taget.
Det fortsatte sedan med eftermiddags-samtal under veckan. Lite upp och ner, han är inte riktigt så pigg på att äta som de vill och han har haft lite oregelbundna tarmljud. Dock har han på promenaderna väldigt gärna velat äta gräs. På fredagen visade det sig att de visst hade besökstider (måste ha stått i något av pappren jag fyllde i, men egentligen inte läste då på natten) så jag och Johan hängde på låset klockan fem för att komma in och hälsa på honom. Han blev nog lite glad tror jag, njöt av att bli kliad i ansiktet och öronen och åt glatt morötter som vi bjöd på (veterinären sa att det var ett helt okej sätt att få honom att vilja äta) och verkade tycka det var kul att det hände något. Vi försökte gömma morätter i höet och han åt faktiskt lite medans vi tittade på, sedan myste vi lite till och när han började äta igen så lämnade vi honom. På helgen är det inga besökstider, men nu har jag precis kommit från stallet och tagit med mig lite borstar som jag ska ha med till imorgon och göra honom fin, tänker utnyttja de två timmarna maximalt om man säger så.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
