tildans

Jag har haft förmånen i mitt liv att uppleva en hel del. Saker som andra kanske inte får chansen till, det har inte alltid kommit gratis och jag har fått jobba en hel del med mig själv för att nå och uppleva det jag drömmer och strävar efter.

 

Idag är en dag som gör att en av upplevelserna väcks till liv och en dag att minnas den på lite extra. Jag kan fortfarande minnas den känsla av illamående jag kände över mäskligheten den där första gången jag öppnade en bok om förintelsen. Hur kapabla vi är att förgöra varandra och hur bilderna från koncentrationslägren etsade sig fast och levde kvar. Väckte ett intresse för historia, för hur kunde det sluta på det här fruktansvärad viset? Så många miljoner människor dödade, på grund av deras religion, för deras sätt att leva, för deras åsikter.

 

När jag var 15 och gick i nian bestämdes det att tre elever från varje 9:a skulle väljas ut och få åka med de vita bussarna ner till Polen, Krakow och besöka Auschwitz. Man skulle ha hyffsade betyg i SO, skriva ansökningbrev och gå på intervju för att bli utvald. För den person jag var då, fortfarande är till viss grad, men otroligt mycket mer då. Var det här bland det jobbigaste jag kunde utsätta mig för, inte betyget eller skrivande, men att prata, att förklara varför jag ville, varför jag skulle göra ett bra jobb, om så bara i ett rum med en lärare, var så otroligt jobbigt. Och vad som skulle följa efteråt, vara med och ordna och hålla föredrag på en temadag för skolan och för de som eventuellt bidrog med pengar till resan. För någon som fick blackouter vid muntliga presentationer, är det något väldigt svårt och jobbit att ta på sig.

 

Men jag gjorde det som krävdes och jag fick åka. En resa jag aldrig kommer att glömma. För känslan den platsen gav mig, kan fortfarande få mig att rysa. När man står på en stor öppen yta när solen strålar och bara ruiner syns av det läger det en gång var kan det vara svårt att ensa förinna vad som hänt på den platsen. Men när man går i en korriodor överbelamrad med porträtt av människor som man vet är döda sedan länge och det bara är en bråkdel av alla som passerade i dessa korridorer. Eller när man står på en innegård och inser att här radade man upp folk mot väggen och skjöt ihjäl dem. Eller när man står framför högar av avklippt håt. Blev det för mig väldigt påtagligt.

 

Vi fick också chansen att träffa en överlevare, en man som kunde berätta om sina egena minnen och som gav ett ansikte till alla de ansiktslösa. Så många som dog och så få som överlevde.

 

Vi får aldrig låta det hända igen är vad som lever kvar.

 

Jag hoppas så att världen är en plats där sådant inte längre har utrymme, men för varje barn som inte lär sig och varje förälder som inte tror, för varje makthavare som ser till sig själv först och andra sedan, kryper vi närmre och närmre glömska.

 

 

 

 

 

 

Min prins, min bebis, min svarta tiger