Min gula prins <3

Så sedan i torsdags är han då hemma igen. Min fina söta gula prins. Pigg som en mört och tycker det är enormt orättvist att han måste stanna i sin box när jag säger till honom. Vi får se hur det hela kommer gå. Vi har tre veckor framför oss nu med boxvila och två promenader per dag på 20-30 minuter. Planen är att jag åker ut på morgonen innan jobbet, promenerar medans övriga hästar släpps ut i hagen, mockar, myser lite och ger honom mat. Om ingen annan ska ut lunchtid åker jag ut då också och ger lunch. Annars åker jag dit efter jobbet, promenerar, mockar, fixar höpåsar, myser mer och har daglig skötsel. Tar tempen både morgon och kväll nu i början också, samt håller koll på såret så det inte blir smutsigt eller svullnar upp ännu mer.
 
Jag tror inte det kommer bli direkt kul de här veckorna, han är pigg och väldigt sällskaplig. Men det är för hans eget bästa och så länge han inte blir helt sjövild får det gå. Alternativet då är en minisjukhage ute med de andra, men veterinären verkade inte så pigg på det och tyckte att det var nödlösning. Och i dagsläget vågar jag inte ha honom så heller. Tänk om de andra blir rädda och börjar springa, vad gör han då? Tänk om han försöker ta sig ut eller någon annan ta sig in? Det är så himla mycket som kan hända.
 
I vått och torrt
Det har ändå gått bra tycker jag, de här dagarna som varit. Han har lugnat ner sig lite och verkar acceptera sin lott. Tror att han är en tillräckligt klok häst som förstår att det är något som är bra i längden. Och tillbaka till Ultuna vill han nog inte igen. När vi kom och skulle hämta honom hade han en hög med hö att äta på, men så fort vi kom in slutade han och hela tiden medans vi gick igenom papper med tjejen som skrev ut honom gick han fram och tillbaka och stirrade uppfodrande på oss. "Hörrni, skynda på, jag vill inte vara här längre!" När vi väl kom ut var det långa kliv mot transporten och ett otåligt väntande medans husse fällde ner luckan och han äntligen fick gå på, rätt in och inga tveksamheter. "Jag vill hem nu!" sa han mycket bestämt. Sedan var han lite ostyrig hemma och det var väl knappt att hans egen box var en uppgradering från den han stått i 10 dygn på Ultuna. Det uttrycktes lite tveksamheter om att han skulle klara tre veckor på box, men jag måste tro på min häst och på att vi tillsammans kan ta oss igenom den här perioden, jag måste i allafall försöka. Vi tog i allafall en promenad tillsammans med en av stallkompisarna, vilket gick bra, han lyssnade fint på mig.
 
Det har han fortsatt att göra på alla promenader vi tagit och jag inser vilken enrom fördel det är att vi gått mycket tillsammans tidigare och faktiskt aktivt tränat ledarskap vid hand. Vi har våra signaler för att stanna, för att backa. Vilket idag på kvällen visade sig med stor tydlighet. Han vill ju gärna ut ur boxen och idag när jag skulle snabbmocka på kvällen körde jag inte in skottkärran i boxen och stängde dörren som jag vanligtvis gör utan ställde den i dörren som var halvöppen. Maxim blockerar glatt hela öppningen och går så långt ut han kan för skottkärrans del. Där stod han och filurade på hur han kunde ta sig förbi det här nya hindret, samtidigt som han försökte att låtsas vara oskyldig och nosa efter mat i kärran. Och jag stod inne i boxen och kom inte fram framför honom. Men när jag morrade och gjorde vår backa-smackning klev han faktiskt bakåt och lät mig komma fram till kärran. Ofta så går vi våra promenader längs med järnvägen till Länna (20 minuter) eller så går vi grusvägen bort med Marieberg (30 minuter). I början av veckan som kommer ska veterinären komma och ta bort stygn. Ska höra mig för lite då om det är okej att traska i skogen också och lyfta lite mer på fötterna för då blir det lite mer slingor man kan variera med.
 
Det Positiva: Vi rör oss framåt
Det Negativa: Kroppstemperaturer som rör sig lite upp och ner.
 
I will do anything
 
Over and Out
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0