Längtan och Saknad
Nu har det gått tre veckor sedan jag träffade honom senast och en vecka sedan jag pratade med honom senast... och hela veckan har jag somnat varje kväll med honom i mina tankar. Jag tyckt inte kunna fungera normalt längre. Saknar honom så mycket och längtar efter att få se honom igen, bara prata med honom skulle räcka för ögonblicket. Just nu finns det ingen tvekan i vad jag vill i allafall, och det är det enda positiva i hela den här röriga soppan som blivit mitt liv. När jag äntligen hittar någon så får jag helt plötsligt ett liv som lägger sig och som inte tycks vilja att våra vägar ska korsas speciellt ofta. Vilket gör att jag sitter som ett fån och stirrar på ett foto av honom, helt apatisk, vilket jag inte vill vara, men tycks vara tack vare honom. Och natruligvis anar han ingenting eftersom jag fortfarande inte lyckats få ur mig hur mycket han betyder. När jag tänker tillbaka inser jag hur många chanser jag egentligen haft och grämer mig något otroligt över att jag missat dem alla. Så nu väntar jag tålmodigt, genom att stirra på foton och tråna, på att han ska komma tillbaka så att jag kan få chansen att träffa honom igen. Det är bara en vecka kvar och så länge ska jag väl kunna hålla mig till foton antar jag...
Det enda säkra sättet att sluta tänka på honom är att träna, så det gör jag, tränar som en galning tills benen gör ont och svetten rinner. Väldigt tillfredställande i sig själv, men tyvärr räcker det inte i längden.
I helgen tog jag en liten cykeltur med några vänner, sträckan Borensberg-Linköping tur och retur längs med Göta kanal. Östergötland från sin finaste sida. Funderade lite och inser att jag troligvis har sett mer av Östergötland än av mitt eget hemlandskap som jag bott 20 år i. Här har jag bott i två och sett så mycket mer än vad jag någonsin trodde. Vilket gör att jag ser på det förflutna med lite sorgsnare ögon. Tänk vad mycket jag måste ha missat. Man glömmer så lätt vad man har i närheten och tittar så mycket lättare bort mot vägens slut. Trots att det finns så mycket där hemma som jag måste missat vet jag inget vackrare än att sätta sig på hästen och ta en tur i skogen runt byn hemma. Det finns inget vackrare eller mer avkopplade. Nu blir det inte så ofta längre, men det fina är att känslan aldrig riktigt förändras även om natruen runt omkring ibland gör det. Så gå ut genom dörren och upptäck din närhet igen, innan du flyttar så långt bort att den inte längre är vardag utan sällsynta tillfällen av lugn och återseende. Du kommer att behöva din minnen på den nya platsen, även om du skapar många nya vackra där.
Helgens Positiva: Ingen tvekan längre.
Helgens Negativa: Saknad, längtan.
I den gula boken skriver jag ord om kärlek som jag vill ge till dig någon dag.
Over and Out
Det enda säkra sättet att sluta tänka på honom är att träna, så det gör jag, tränar som en galning tills benen gör ont och svetten rinner. Väldigt tillfredställande i sig själv, men tyvärr räcker det inte i längden.
I helgen tog jag en liten cykeltur med några vänner, sträckan Borensberg-Linköping tur och retur längs med Göta kanal. Östergötland från sin finaste sida. Funderade lite och inser att jag troligvis har sett mer av Östergötland än av mitt eget hemlandskap som jag bott 20 år i. Här har jag bott i två och sett så mycket mer än vad jag någonsin trodde. Vilket gör att jag ser på det förflutna med lite sorgsnare ögon. Tänk vad mycket jag måste ha missat. Man glömmer så lätt vad man har i närheten och tittar så mycket lättare bort mot vägens slut. Trots att det finns så mycket där hemma som jag måste missat vet jag inget vackrare än att sätta sig på hästen och ta en tur i skogen runt byn hemma. Det finns inget vackrare eller mer avkopplade. Nu blir det inte så ofta längre, men det fina är att känslan aldrig riktigt förändras även om natruen runt omkring ibland gör det. Så gå ut genom dörren och upptäck din närhet igen, innan du flyttar så långt bort att den inte längre är vardag utan sällsynta tillfällen av lugn och återseende. Du kommer att behöva din minnen på den nya platsen, även om du skapar många nya vackra där.
Helgens Positiva: Ingen tvekan längre.
Helgens Negativa: Saknad, längtan.
I den gula boken skriver jag ord om kärlek som jag vill ge till dig någon dag.
Over and Out
HemHemma
Återvände igår till den stora staden efter en långhelg ute i skogen. Träffade systeryster som tog studenten och en hel massa släkt som firade henne. Väldigt trevligt, men inte mycket tid över till funderingar.
På fredagen var det dags att träffa vännerna som jag saknat så mycket under hela våren. Ett glatt återseende som blev lyckat på alla sätt och vis. Lite gamla minnen och lite skvaller i precis lagom stor mängd.
Träffade också alla älskade djur jag lämnat bakom mig och det var nog det härligaste av allt.
Nu var inte helgen helt utan moln, fick en hel del att fundera över. Till exempel undrar jag om jag gjorde ett stort misstag och har förlorat en av mina roligaste vänner. Eller om jag gjorde ett misstag, om vi gjorde ett misstag är väl mera rätt att säga. Jag har inte riktigt sett det som något misstag heller fram tills nu när det verkar som om han undviker att träffa mig med flit. Tråkigt, men efter mycket tänkande har jag kommit fram till att det inte är något jag ska fundera på mera. Han har gjort det valet i sådanna fall, jag vill gärna fortsätta vara vänner så som vi kom överrens om, men om han inte klarar av det så är det helt okej. Hans val, hans förlust liksom.
Sen dyker det upp konstiga drömmar mitt i alltihopa också. Inte minns jag vad det handlar om, men känslan av dem dröjer sig kvar på morgonen när man vaknar. Ingen obehaglig känsla, men den får mig längta efter att det ska bli verklighet. Funderar en hel del på hur jag ska lyckas med detta, vilket gör att jag går omkring med en lätt frånvarande blick. Vill det så mycket nu att jag till och med tror att jag kan klara av det det här gången, inte bara fantisera om det utan verkligen göra det. Återstår att se om jag lyckas med detta, men känslan är helt klart värt det som det känns nu.
Helgens Positiva: Återseenden
Helgens Negativa: Möjlig förlust
The footsteps stops outside the door, will they enter or will they go?
Over and Out
På fredagen var det dags att träffa vännerna som jag saknat så mycket under hela våren. Ett glatt återseende som blev lyckat på alla sätt och vis. Lite gamla minnen och lite skvaller i precis lagom stor mängd.
Träffade också alla älskade djur jag lämnat bakom mig och det var nog det härligaste av allt.
Nu var inte helgen helt utan moln, fick en hel del att fundera över. Till exempel undrar jag om jag gjorde ett stort misstag och har förlorat en av mina roligaste vänner. Eller om jag gjorde ett misstag, om vi gjorde ett misstag är väl mera rätt att säga. Jag har inte riktigt sett det som något misstag heller fram tills nu när det verkar som om han undviker att träffa mig med flit. Tråkigt, men efter mycket tänkande har jag kommit fram till att det inte är något jag ska fundera på mera. Han har gjort det valet i sådanna fall, jag vill gärna fortsätta vara vänner så som vi kom överrens om, men om han inte klarar av det så är det helt okej. Hans val, hans förlust liksom.
Sen dyker det upp konstiga drömmar mitt i alltihopa också. Inte minns jag vad det handlar om, men känslan av dem dröjer sig kvar på morgonen när man vaknar. Ingen obehaglig känsla, men den får mig längta efter att det ska bli verklighet. Funderar en hel del på hur jag ska lyckas med detta, vilket gör att jag går omkring med en lätt frånvarande blick. Vill det så mycket nu att jag till och med tror att jag kan klara av det det här gången, inte bara fantisera om det utan verkligen göra det. Återstår att se om jag lyckas med detta, men känslan är helt klart värt det som det känns nu.
Helgens Positiva: Återseenden
Helgens Negativa: Möjlig förlust
The footsteps stops outside the door, will they enter or will they go?
Over and Out
Äventyr på sjön och lägereldsmys
Ännu en helg är över, ännu en aktiv helg i mitt aktivitetsfyllda liv. En härlig helg med glada människor och massor av paddling i Katrineholmstrakten. Fråga mig inte vart, jag kollade på kartan, men minns inga namn så att säga. Dessutom litade jag till 110% på kartläsaren i gruppen och då är det bara att paddla dit han säger.
Tre dagar härlig solpaddling, med bitvis jobbig motvind, slår det mesta, den roligaste helgen på länge måste jag påstå. Nu paddlade vi inte så långt som det var planerat, men vad betyder det då vi ändå hade det så trevligt. Badade från fina klippor eller fina sandstränder längs med vägen och njöt av det fina sommarvädret till fullo. Det enda lilla minuset på paddlingssidan var att vi fick bära alla kanorter och all packning i några kilometer för att komma förbi ett vattenfall och kraftverk. Nu karade vi ju det också efter föregående helgs utmaningar utan problem, men det tog ju sin lilla tid.
Lyckades också med bedriften att hitta fina lägerplatser båda kvällarna och eminenta vindskydd byggdes som fungerade utmärkt mot de få droparna regn som föll. På kvällarna mystes det vid lägerelen med sång och gitarrspel från vår egen mysiga trubadur. Det är något väldigt speciellt med människor som samlas kring en eld och sjunger tillsammans och när de flesta har gått och lagt sig är det mysigt att sitta kvar och mysa, titta in i elden och förhoppningsvis också få sällskap tills den slocknar. Sedan sova tillsammans allesammans i ett vindskydd tills solen går upp igen och fåglarna börjar sjunga.
Sammanfattningsvis en helt underbar helg alltså, problemet är bara att jag nu är helt förlorad igen. Tankarna vandrar hela tiden iväg till honom igen. Fast jag försökt att ta mig i kragen och sluta. Det stora problemet är att jag är så osäker på vad som egentligen händer när vi är tillsammans och vad han egentligen menar. Ibland får jag känslan att allt är så som jag vill att det ska vara, men sedan blir jag osäker. Hur skulle det kunna vara så, varför skulle han vilja vara med mig. Så typiskt det dåliga självförtroendet som har smygit sig tillbaka, eller som jag aldrig egentligen har haft på kärleksfronten. Jag har väl fattat att jag inte är helt motbjudande, men jag har på något vis inte riktigt fått in i mitt huvud att en kille som jag gillar kan gilla mig tillbaka. Kanske beror på att jag ibland hittar sådana som är helt "ouppnåliga" i mina ögon att jag aldrig vågat ta reda på hur det förhåller sig. Den här gången känns det annorlunda eftersom jag faktiskt kan prata relativt normalt med honom, jag vågar i allafall öppna munnen och tänker inte hela tiden på vad jag säger, han får mig att slappna av och må bra helt enkelt. Då uppstår problemet att jag inte vet hur man går vidare härifrån. Det gäller liksom att våga ta det där språnget jag aldrig riktigt behövt ta tidigare, det är skrämmande och något inte riktigt känner mig redo för ännu. Eftersom jag är en så överanalyserande människa skissar jag alltid på framtiden och försöker se de konsekvenser mina beslut kan få. Grejen är den att om jag tar det här steget kan det leda till det bästa eller det värsta jag någonsin varit och frågan är nu om det är värt det. Jag vet inte om jag är redo för det bästa i mitt liv än, tänk om det inte är mitt öde. Inte heller är jag redo för det värsta eftersom jag äntligen börjar få ordning och reda och är nöjd med saker och ting. Så kommer ordet nöjd upp, så typiskt fegt att vara nöjd när man istället kan vara lycklig. Inte för att jag är olyckligt, men riktigt lycklig blir man när man är mer än nöjd på alla plan och i alla delar som livet är indelat i. Just nu är jag nöjd med mitt arbete, skolan, vännerna och familjen och min egen utveckling, det är kärleksbiten som fattas och utan den är man inte rikigt nöjd. Har efter en hel del funderingar hela våren kommit fram till att nästa gång ska det känns rätt, kanske inte "tills döden skiljer oss åt"-rätt, men jag är redo för någonting stort och seriös, något stabilt. Han känns så rätt i så många avseenden, men nu kommer det här med att våga och att våga ta konsekvenserna av det man gör. Nu gäller det alltså att övervinna rädslan för dessa och ta konsekvenserna och går det åt helvete så vet jag i allafall, för ovisshet är något man inte kan leva allt för länge med.
Helgens Negativa: Mygg som bits
Helgens Positiva: Lägereldsmys med någon man gillar
Hjärtat är redo, men hjärnan sätter hinder i vägen...
Over and Out
Tre dagar härlig solpaddling, med bitvis jobbig motvind, slår det mesta, den roligaste helgen på länge måste jag påstå. Nu paddlade vi inte så långt som det var planerat, men vad betyder det då vi ändå hade det så trevligt. Badade från fina klippor eller fina sandstränder längs med vägen och njöt av det fina sommarvädret till fullo. Det enda lilla minuset på paddlingssidan var att vi fick bära alla kanorter och all packning i några kilometer för att komma förbi ett vattenfall och kraftverk. Nu karade vi ju det också efter föregående helgs utmaningar utan problem, men det tog ju sin lilla tid.
Lyckades också med bedriften att hitta fina lägerplatser båda kvällarna och eminenta vindskydd byggdes som fungerade utmärkt mot de få droparna regn som föll. På kvällarna mystes det vid lägerelen med sång och gitarrspel från vår egen mysiga trubadur. Det är något väldigt speciellt med människor som samlas kring en eld och sjunger tillsammans och när de flesta har gått och lagt sig är det mysigt att sitta kvar och mysa, titta in i elden och förhoppningsvis också få sällskap tills den slocknar. Sedan sova tillsammans allesammans i ett vindskydd tills solen går upp igen och fåglarna börjar sjunga.
Sammanfattningsvis en helt underbar helg alltså, problemet är bara att jag nu är helt förlorad igen. Tankarna vandrar hela tiden iväg till honom igen. Fast jag försökt att ta mig i kragen och sluta. Det stora problemet är att jag är så osäker på vad som egentligen händer när vi är tillsammans och vad han egentligen menar. Ibland får jag känslan att allt är så som jag vill att det ska vara, men sedan blir jag osäker. Hur skulle det kunna vara så, varför skulle han vilja vara med mig. Så typiskt det dåliga självförtroendet som har smygit sig tillbaka, eller som jag aldrig egentligen har haft på kärleksfronten. Jag har väl fattat att jag inte är helt motbjudande, men jag har på något vis inte riktigt fått in i mitt huvud att en kille som jag gillar kan gilla mig tillbaka. Kanske beror på att jag ibland hittar sådana som är helt "ouppnåliga" i mina ögon att jag aldrig vågat ta reda på hur det förhåller sig. Den här gången känns det annorlunda eftersom jag faktiskt kan prata relativt normalt med honom, jag vågar i allafall öppna munnen och tänker inte hela tiden på vad jag säger, han får mig att slappna av och må bra helt enkelt. Då uppstår problemet att jag inte vet hur man går vidare härifrån. Det gäller liksom att våga ta det där språnget jag aldrig riktigt behövt ta tidigare, det är skrämmande och något inte riktigt känner mig redo för ännu. Eftersom jag är en så överanalyserande människa skissar jag alltid på framtiden och försöker se de konsekvenser mina beslut kan få. Grejen är den att om jag tar det här steget kan det leda till det bästa eller det värsta jag någonsin varit och frågan är nu om det är värt det. Jag vet inte om jag är redo för det bästa i mitt liv än, tänk om det inte är mitt öde. Inte heller är jag redo för det värsta eftersom jag äntligen börjar få ordning och reda och är nöjd med saker och ting. Så kommer ordet nöjd upp, så typiskt fegt att vara nöjd när man istället kan vara lycklig. Inte för att jag är olyckligt, men riktigt lycklig blir man när man är mer än nöjd på alla plan och i alla delar som livet är indelat i. Just nu är jag nöjd med mitt arbete, skolan, vännerna och familjen och min egen utveckling, det är kärleksbiten som fattas och utan den är man inte rikigt nöjd. Har efter en hel del funderingar hela våren kommit fram till att nästa gång ska det känns rätt, kanske inte "tills döden skiljer oss åt"-rätt, men jag är redo för någonting stort och seriös, något stabilt. Han känns så rätt i så många avseenden, men nu kommer det här med att våga och att våga ta konsekvenserna av det man gör. Nu gäller det alltså att övervinna rädslan för dessa och ta konsekvenserna och går det åt helvete så vet jag i allafall, för ovisshet är något man inte kan leva allt för länge med.
Helgens Negativa: Mygg som bits
Helgens Positiva: Lägereldsmys med någon man gillar
Hjärtat är redo, men hjärnan sätter hinder i vägen...
Over and Out
Testa gränser
Så var helgen över. 24-timmars multisport senare är jag stolt och nöjd över min insats. Efter 24-timmar ute i skogen tog vi oss igenom den avslutande hinderbanan. Med tanke på hur lite både jag och min lagkamrat tränat är vi jäkligt nöjda. Till nästa år ska vi satsa stenhårt och verkligen ladda. Nu vet vi ju vad det handlar om också och kommer att kunna förbereda på ett helt annat sätt. Sedan att kunna testa vilka gränser man har både fysiskt och psykiskt är något jag kommit på att jag verkligen gillar. Trots att man känner att man är på gränsen av sin kapacitet så kan man med lite vilja få kroppen att fortsätta. Sedan att med vilja ta sig upp för en av de brantaste och längsta backarna i trakten en är prestation att vara nöjd över och att göra det två gånger under loppet av fem minuter med en hinderbana/springrunda i mellan är något man kan vara stolt över. Sen kanske vi inte var snabbast och starkast på slutet, men vi genomförde och vi gjorde det på ett bra sätt. Nu väntar återhämntning och återladdning, sedan får vi se vad som händer härnäst.
Efter detta test känner jag mig redo att ta mig an andra utmaningar så nu till helgen får det avgöras. Om jag någonsin ska gå vidare så är det nu det är dags. Om det vore så att jag gör bort mig totalt så har jag en hel sommar på mig att begrunda det och fundera ut hur jag ska ta mig vidare. Känner att jag inte kan fortsätta befinna sig i något slags känslomässigt mellanting längre, det är dags att få veta, dags att handla. Nya utmaningar och testa gränser. Jag behöver ingen annan för att få bekräftelse längre, det klarar jag bra på egen hand. Det jag behöver är någon som stöttar mig och tycker om mig för den person jag nu blivit, någon jag kan vara mig själv mig, någon som inser hur viktigt det är för mig att få bevisa för mig själv att jag klarar nya saker och som vill vara med och delta i dessa saker. En person som inte är rädd för livet, för det har jag slutat vara. Allt eller inget, inget sorts mellanting längre.
Den största utmaningen av alla, att visa sina känslor ska jag nu ta mig ann, nu efter helgen känns det som en lätt grej, men jag vet att när jag väl står där, kommer det att vara ett av de viktigaste stegen jag någonsin tagit. Återkommer med rapport om detta.
Helgens Positiva: Utmaningar som övervinns
Helgens Negativa: Blåsor och skrapsår, men man överlever
Över kullen och tillbaka igen
Over and Out
Efter detta test känner jag mig redo att ta mig an andra utmaningar så nu till helgen får det avgöras. Om jag någonsin ska gå vidare så är det nu det är dags. Om det vore så att jag gör bort mig totalt så har jag en hel sommar på mig att begrunda det och fundera ut hur jag ska ta mig vidare. Känner att jag inte kan fortsätta befinna sig i något slags känslomässigt mellanting längre, det är dags att få veta, dags att handla. Nya utmaningar och testa gränser. Jag behöver ingen annan för att få bekräftelse längre, det klarar jag bra på egen hand. Det jag behöver är någon som stöttar mig och tycker om mig för den person jag nu blivit, någon jag kan vara mig själv mig, någon som inser hur viktigt det är för mig att få bevisa för mig själv att jag klarar nya saker och som vill vara med och delta i dessa saker. En person som inte är rädd för livet, för det har jag slutat vara. Allt eller inget, inget sorts mellanting längre.
Den största utmaningen av alla, att visa sina känslor ska jag nu ta mig ann, nu efter helgen känns det som en lätt grej, men jag vet att när jag väl står där, kommer det att vara ett av de viktigaste stegen jag någonsin tagit. Återkommer med rapport om detta.
Helgens Positiva: Utmaningar som övervinns
Helgens Negativa: Blåsor och skrapsår, men man överlever
Över kullen och tillbaka igen
Over and Out
