När hjärtat säger en annan sak än hjärnan

Träning på onsdagen blev det också. Det gäller att hålla i när motivationen och orken tillåter helt enkelt. Blev lite uppvärmning i egen regi medans nybörjar passet avslutades och så hade vi gemensam på/av-hälsning. Vi som skulle börja träna fick sätta på oss Men direkt och börjar värma upp med kirikachi medans instruktören avslutade nybörjarpasset utanför hallen. Efter några omgångar och rotationer delades vi upp i tre-grupper och körde ippon, med den som vilade som domare (vilket min grupp inte uppfattade i början, men insåg efter några matcher när vi tittade på hur de andra gjorde). I början körde jag mot ett par duktiga juniorer, sedan blev det lite rotation också och fick köra mot ett par andra. Jag var väl inte så där väldigt pigg på det hela, även om jag inte lade av och blev lat på det vis jag kan bli. Försökte att testa lite olika saker, men hade nog inte riktigt kommit igång ännu. Blev lite irriterad och arg ett par gånger också, mest på mig själv som inte kan hantera vissa situationer så som jag vill. Jag tycker att efter fem år, borde jag, trots dålig träning på sistone, kunna läsa av lite bättre och hantera viss sorts kendo bättre. Framförallt borde jag kunna blocka med shinaien och kontra, istället för att blocka med kroppen och få blåmärken.
 
Över till ji-geiko sedan. Första mot instruktören, är lite besviken på mig själv över att jag inte körde bättre. Jag måste anstränga mig mer helt enkelt. Körde även mot en tjej som körde jodan, vilket var spännande, men knepigt. Hur gör man för att attackera liksom. Blev lite försiktig. Inför sista ji-geikon roterade vi runt lite och jag fick köra en riktigt rolig ji-geiko. Det kändes som om jag hittade ytterligare en bit av den kendo som jag gömt undan. I början körde jag väl ungefär som jag brukar, testade lite, men så kom jag på att det var en teknik som jag tränat ganska mycket på för länge sedan och som inte är så vanlig. Kote-Do, som jag kämpade med att göra den bra inför nidan-graderingen och nötte, nötte, nötte. Så jag testade och visst satt den där den skulle! Nöjd! High-five på den med instruktören som råkade titta i rätt ögonblick. Vi körde vidare och satte en till lite sämre kote-Do och även den jag körde mot satte en på mig. Man ska inte glömma tekniker så där, måste variera mera. Fast jag tror att det inte är någon hemlighet direkt att jag gillar Do.  Körde en ippon på slutet också och fick en kote. Avslutade med en kirikachi, fyra vändor innan avhälsning.
 
Så passet som började sådär och övergick till mja, slutade riktigt bra och en boost för självförtroendet. Funderar över om jag ska försöka hinna förnya mitt tävlingskort och anmäla mig till SKO ändå. Men samtidigt känns det lite konstigt. Att byta klubb är väldigt lätt att göra på pappret, att göra det i huvudet och framförallt i hjärtat är betydligt svårare. Och det som gjort att jag velat tävla, följt med och tävlat, tidigare är den kärlek som finns där för LBK. Jag ska åka till Stockholm, Lollo ska gradera på söndagen. Men frågan jag ställer mig är om jag ska åka även på lördagen och titta på tävlingen också. Eller åka på lördagen och tävla? Det tåls att klura vidare på. Men en höst utan SKO blir det inte.
 
Det Positiva: kendolivet
Det Negativa: det finns delar av mitt liv som fattas
 
När vinden blåser norrut
 
Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0