tildans

Så är helgen återigen här, men någon slapphelg får det inte bli, har så otroligt mycket som måste göras om jag ska få åka på äventyret om en vecka. Det är annars en av min specialiteter, skjuta upp saker så länge som möjligt tills jag nästan stressar i hjäl mig innan allt blir klart. Alla de där roliga sakerna som man vill göra finns det där i mot gott om tid för.

Klättringen förra helgen blev helt okej, fick träffa vänner och klättra på knepiga berg och är så stolt över att jag kom upp. Att se solnedgången från en platå inne i skogen och blicka ut över sjön är bland det vackraste jag sett. Samtidig blir jag så kluven när jag träffar dessa vänner. Speciellt en av dem, jag vet inte riktigt vad jag känner och om jag bara försöker intala mig själv att jag känner mer än vad jag gör. Hur ska man egentligen kunna veta det, jag menar det är inte riktigt läge att testa sig fram med honom, vill inte på något vis att han ska försvinna. Just nu lutar det i allafall mot att det får vara som det är, jag har lite tappat lusten att leta och känna nu. Vill bara får ordning på allt annat som strulat ihop sig totalt och singellivet är ju inte å farligt när allt kommer omkring. Visst skulle det vara mysigt med någon att hålla i handen i höst, men som jag nu lovat mig själv så ska jag inte stressa. Det får komma som det kommer och min analys- och registreringshjärna får lov att sluta lägga sig i helt enkelt. Vilket inte är det lättaste, men jag får väl anstränga mig desto mer i så fall.

Jobbar som bäst på att få igång träningen igen och det funkar trots en träningsverk som flyttar sig till alla möjliga delar av kroppen. Det är bara att bita ihop och hugga i, för nu ska här bli ordning och reda, jag ska vara i så sjukt bra form när jag är klar. Det är så enkelt att sätta upp målen, men ibland tryter genomförandet. Det är trots allt lättare att börja om på hösten, ny termin och nya bekantskaper är som en ljusglimt i höstmörkret som faller fortare än det borde.

Äventyr på ingång, bara en vecka kvar. Längtar så otroligt mycket, men ska inte skruva upp mina hemliga förväntningar för mycket, man vet ju inte hur mycket som förändrats över sommaren och som jag lovat mig själv ska jag inte stressa och tro att jag känner något som inte finns där. Jag ska helt enkelt slappna av, klätta på och krypa i berg och ha det allmänt trevligt. När helgen är över ska jag på allvar ta i tu med mitt eget hemliga projekt som arbetats fram i min hjärna under sommaren. Den här hösten, ska om det är möjligt, bli den bästa i mitt liv.

Det Positiva: Förväntan inför äventyret.
Det Negativa: Hjärnan går inte att stänga av, den arbetar på högvarv hela tiden.


Himmlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för.

Over and Out

Jag sover och sover och sedan sover jag lite till. 10-12 timmar per natt och inte hjälper det, jag blir bara tröttare och tröttare. Energin är helt enkelt slut och vet inte riktigt hur jag ska få den tillbaka.

Igår fick jag en liten uppenbarelse som gjorde att allt kändes så mycket bättre. På väg från bion gick jag förbi domkyrkan. Den är så stor och mäktigt och man känner sig så liten bredvid den, men den är inte skrämmande på något sätt, man känner sig ganska så lugn och trygg. Efter bioupplevelsen var jag väl lite känslomässig också, annars så kanske jag inte hade känt så mycket heller. Jag såg i allafall upp mot tornet och plötsligt insåg jag att allt kommer att ordna sig. Någonstans där ute så finns den jag behöver och som behöver mig. Någonstans där ute och jag ska inte stressa och ha bråttom att försöka intala mig att jag har hittat honom redan. Jag måste lära mig att ha tålamod och vänta och se vad som händer i framtiden. Tror att det mycket var filmen som inspirerade mig, att hålla så hårt i sin kärlek i över 20 år och aldrig svika den man älskar och hela tiden ha en så stark tro på att de kommer att få vara tillsammans i slutet. Jag undrar lite om en sådan kärlek verkligen kan vara verklighet. Om två männsikor kan älska varandra så otroligt mycket och aldrig slutar tvivla. Något sådan vill jag uppleva, men hittills ar jag trott på att inget kan vara i verkligheten som det är i böckerna och filmerna. Nu har jag däremot börjat hoppas och tro igen att det kan inträffa. Och att få hoppet tillbaka är ju ett steg i rätt riktning.

Förra helgen hjälpte jag min älskade syster att flytta västerut. Nu är vi alla tre systrar utspridda över landet. Så frön för vinden. Vem vet när vi träffas alla tillsammans igen. Det kan nog dröja ett tag befarar jag, saknar dem lite, men för mig förändras ju inte så mycket, jag har ju redan bott borta i två år, men känns lite konstigt att de inte bor hemma båda två fortfarande. Nu kan jag ju inte träffa båda när jag åker hem.

Det andra roliga som hänt den här veckan är att jag återvände till mitt extrajobb efter sommarens uppehåll och träffade min favorit på direkten. Insåg då hur otroligt mycket jag saknat honom och att ingen kan få mig att skratta som han och mina andra arbetskamrater. Men nu är jag tillbaka och får träffa dem alla igen.

Nu ska jag ladda upp inför skolan med lite klättring och några vänner. Vännerna har jag undvikit ett tag nu eftersom vissa av dem är så energikrävande och jag inte har haft någon energi över. Nu känner jag dock att jag ska göra ett försök igen och om det inte fungerar så får jag vila i ett par veckor innan vi far till Skåne på äventyr.

Helgens Negativa: Smärta.
Helgens Positiva: En tempelriddare, ett krig och en kärlek större än något annat.


Där du andas, där du älskar, där vill jag leva min stund på jorden

Over and Out

Så var sommaren snart över, slutade jobbet igår och inser att jag kommer att sakna det. Alla underbara människor jag lärt känna och fått jobba med. Härliga stunder med gapskratt och fikapauser som ibland drog ut lite väl mycket på tiden. Som alla människor jag möter och tycker om kommer jag att minnas er. Nu är det ju inte slut bara för att sommaren är slut. Kanske får jag hoppa in lite i höst och ni finns ju aldrig speciellt långt borta. Vilket är tur, för när den mörka hösten kommer så kommer ni kanske att behövas för att jag ska orka mig igenom.

Men nu försöker jag blicka framåt igen, hösten får alltid den inverkan på mig, nu kan man ta nya tag och börja om igen. Det är som om man varje höst får en ny chans och så känns det även i år. I år ska jag också anstänga mig lite extra, men jag ska också försöka att dra ner kraven på mig själv, allt behöver ju inte vara perfekt.

Perfekt ett ord som jag verkligen hatar. För när någon nämner att man är perfekt läggs en så stor tyngd över mina axlar. Det finns inget värre tycker jag. Ordet gräver sig in och gnager på självkänslan tills det inte finns mycket kvar. Och när någon nämner det ordet så får man sådana krav på sig själv, det är i allafall så jag känner. Krav som ingen i längden kan leva upp till. Så nu försöker jag lugna ner och inte anstränga mig så mycket och bara göra saker osm jag vill och inte det jag bör.

Det positiva: En ny början
Det negativa: En trötthet som inte vill ge sig

Du kommer alltid att vara min riddare, vad som än händer.

Over and Out

Denna vecka kommar att gå till historien som sommarens jobbigaste och svårast. På jobbet har det bara krånglat, det är som om alla maskiner vet att jag snart ska sluta och efter åtta veckor av perfektion flippar de ur totalt samtidigt som provantalet som ska analyseras plötsligt, efter en månadslång torka, skjuter i höjden. Som grädde på moset upptäckte jag igår att bilen var borta, stulen visade det sig. Polisen hittade den dock idag i andra änden av stan och den är nu bärgad till en verkstad. Trodde inte att det skulle gå så snabbt riktigt. Nu behöver jag dock inte tänka på den utan försöka lösa alla problemen på jobbet istället, eller rättare sagt, vända mig till min riddare i skinande rustning och hans väpnare som kan ordna upp det åt mig eftersom jag ofta inte fattar vad som händer. Känns ändå bra att fått den här erfarnheten, känner att det kommer att hjälpa mig i framtiden. Har också fått vänner som jag kommer sakna otroligt mycket i höst och hoppas på att få komma tillbaka dit igen.

Börjar så smått att planera hösten och försöker förtvivlat hålla klaendern så fri som möjligt vilket i nuläget verkar var dömt att misslyckas. Det finns så mycket där ute som jag vill uppleva, alldeles för mycket. Det kommer dykningar och resor och vandringar, kllättringar och sammankomster runt stora lägereldar. Ser fram i mot det samtidigt som jag försöker att inte slita ut mig själv helt och hållet. När jag rusar som fortast framåt glömmer jag att se mig själv och då dröjr det inte länge förrän jag återigen är förlorad i den djupaste förtvivlan, eftersom jag inte längre känner igen den jag är utåt och den jag ser inåt.
Har insett att jag måste börja vända blicken mera inåt än vad jag gjort hittills, annars kommer jag aldrig att komma vidare. För vidare vill jag nu, istället för att stå och tveka i det ständiga vägskälet vill jag ta ett steg framåt, jag försöker att inte fundera så mycket på åt vilket håll jag ska gå, bara det blir ett steg åt något håll. Jag ska också försöka slappna av mer och inte tänka och överanalysera allting som kommer i min väg. Jag tror att det är vägen till lyckan, att röra sig framåt, göra omedvetna val och låta ödet bestämma, men man måste röra på sig. För jag börjar så smått inse att ödet inte kommer gående, det finns någonstans där ute och om man går tillräckligt länge dyker det slutligen upp vid sidan av vägen. Så det är en utmaningarnas höst som ännu en gång står i min väg och kanske kommer denna höst att bli ännu en tid som jag senare kommer att se tillbaka till och minnas alla förändringar som skedde.

Veckans Positiva: Ett äventyr i fjärran närmar sig med lägereld och allt vad det innebär.
Veckans Negativa: Bilstölder och maskiner som gör livet surt.

Bortom stjärnorna finns svaren vi söker här nere på jorden.

Over and Out